Skivrecension: Shania Twain
Shania Twain
Now
I slutet av 90-talet var Shania Twain inte bara countrypopens galjonsfigur utan även en av de största artisterna alla kategorier. Skivorna sålde som smör, inte minst hennes tredje album "Come on over" från 1997 med prakthitsen "That don´t impress me much" och "Man! I feel like a woman". 2002 kom albumet "Up! men sen gick det spikrakt ner och de senaste femton åren har vi knappt hört ett knyst från henne.
På något sätt har hennes namn ändå stannat kvar i folks medvetande och när hon nu släpper sin femte platta, femton år efter den senaste, finns såklart ett stort intresse för hur det ska låta.
Att kalla det country vore fel. Till och med termen countrypop vore att tänja på begreppet väl mycket. Radiopop kan jag gå med på. Den som verkligen letar kan säkert hitta något enstaka inslag som med en stor dos välvilja kan kallas för en countryreferens. Då är det lättare att hitta karibiska inslag. Men framförallt känns musiken identitetslös och helt utan ambitioner. Var detta verkligen det bästa hon kunde klämma ur sig efter femton års frånvaro? Jag har hört skivor som är betydligt sämre rent musikaliskt, men få plattor som känns mer poänglösa.
1/5
Now
I slutet av 90-talet var Shania Twain inte bara countrypopens galjonsfigur utan även en av de största artisterna alla kategorier. Skivorna sålde som smör, inte minst hennes tredje album "Come on over" från 1997 med prakthitsen "That don´t impress me much" och "Man! I feel like a woman". 2002 kom albumet "Up! men sen gick det spikrakt ner och de senaste femton åren har vi knappt hört ett knyst från henne.
På något sätt har hennes namn ändå stannat kvar i folks medvetande och när hon nu släpper sin femte platta, femton år efter den senaste, finns såklart ett stort intresse för hur det ska låta.
Att kalla det country vore fel. Till och med termen countrypop vore att tänja på begreppet väl mycket. Radiopop kan jag gå med på. Den som verkligen letar kan säkert hitta något enstaka inslag som med en stor dos välvilja kan kallas för en countryreferens. Då är det lättare att hitta karibiska inslag. Men framförallt känns musiken identitetslös och helt utan ambitioner. Var detta verkligen det bästa hon kunde klämma ur sig efter femton års frånvaro? Jag har hört skivor som är betydligt sämre rent musikaliskt, men få plattor som känns mer poänglösa.
1/5