Skivrecension: Thåström
Thåström
Centralmassivet
Sedan Thåström återuppfann sig själv med "Skebokvarnsv. 209" 2005 har han hållit fast vid sin dystopiska industriblues med mer personliga och reflekterande texter, och jag är nog inte ensam om att tycka att det snart börjar bli lite enahanda. Visst låter det bra, men han har kört samma stil nu på fem skivor så vi har fattat grejen, och kanske är det dags för ännu en renässans.
Nya skivan "Centralmassivet" fortsätter i de senaste plattornas tradition men visar här och där upp en del inslag som tillför lite ny energi och nytt innehåll till konceptet. Det kan till exempel handla om sättet att använda körer eller sättet att frasera. Det är glädjande och gör att plattan känns som ett steg framåt istället för att stå och stampa på samma fläck, vilket åtminstone jag befarade skulle bli fallet.
Allt är inte toppen, här finns några trötta spår vars like vi hört många gånger tidigare av Thåström. Men här finns också några riktiga höjdare, som exempelvis "Bluesen i Malmö". I vanlig ordning är det packat med referenser, ögonblicksbilder, liknelser och metaforer till tungt och dystert avgrundsgnissel. Thåström pratsjunger, uppenbart inspirerad av Bruno K Öijer, och får också in en blinkning till polaren Pugh. Än har Thåström inte tömt sig på allt.
4/5
Centralmassivet
Sedan Thåström återuppfann sig själv med "Skebokvarnsv. 209" 2005 har han hållit fast vid sin dystopiska industriblues med mer personliga och reflekterande texter, och jag är nog inte ensam om att tycka att det snart börjar bli lite enahanda. Visst låter det bra, men han har kört samma stil nu på fem skivor så vi har fattat grejen, och kanske är det dags för ännu en renässans.
Nya skivan "Centralmassivet" fortsätter i de senaste plattornas tradition men visar här och där upp en del inslag som tillför lite ny energi och nytt innehåll till konceptet. Det kan till exempel handla om sättet att använda körer eller sättet att frasera. Det är glädjande och gör att plattan känns som ett steg framåt istället för att stå och stampa på samma fläck, vilket åtminstone jag befarade skulle bli fallet.
Allt är inte toppen, här finns några trötta spår vars like vi hört många gånger tidigare av Thåström. Men här finns också några riktiga höjdare, som exempelvis "Bluesen i Malmö". I vanlig ordning är det packat med referenser, ögonblicksbilder, liknelser och metaforer till tungt och dystert avgrundsgnissel. Thåström pratsjunger, uppenbart inspirerad av Bruno K Öijer, och får också in en blinkning till polaren Pugh. Än har Thåström inte tömt sig på allt.
4/5