Filmrecension: Downsizing

Downsizing

Alexander Paynes nya film har en riktigt bra grundidé. Norska forskare kommer på en teknik för att kunna krympa människor till 13 centimeter, vilket skulle vara en perfekt lösning på problemet med utarmningen av jordens resurser. Dessutom för det med sig den fördelen att de krympta människorna även blir väldigt rika och får leva i inhägnade lyxsamhällen. Några som nappar på idén är Matt Damon och Kristen Wiigs rollfigurer, som bestämmer sig för att slå till.
En perfekt öppning för en skojig men samtidigt tankeväckande sci-fi-rulle känns det som. Men just när filmen borde bli intressant vete tusan vad som händer. Då ändrar "Downsizing" plötsligt karaktär och blir något helt annat. Alla de praktiska, moraliska och filosofiska frågor som borde avhandlas glöms helt bort. Ja, det glöms nästan bort att Matt Damon överhuvudtaget är krymt och lever i en miniatyrvärld. Istället kommer det in märkliga bifigurer som gör konstiga saker, filmen får ett annat tonläge och börjar handla om helt andra saker än den gjorde i början. Jag försöker lista ut vad det är Payne vill säga, men landar i slutsatsen att han nog inte vet det själv. Storyn hänger helt enkelt inte ihop och sista halvtimmen är rent ut sagt usel. Hur kunde det gå så fel?

2/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0