Skivrecension: Arctic Monkeys

Arctic Monkeys
Tranquility Base Hotel & Casino

Vad hände egentligen med Arctic Monkeys? Det har gått fem år sedan senaste plattan och de har liksom bara sakta vittrat bort från folks medvetande sedan dess. Kanske för att de inte verkar ha några riktiga hardcorefans? Snarare är de ett sånt där band som folk verkar gilla för att man "ska" gilla dem.
Lyckligtvis är jag inte ett av dessa låtsasfans. Jag har aldrig gillat Arctic Monkeys, även om jag har gjort några halvhjärtade försök genom åren. Senast var med plattan "AM", men det blev inget den gången heller. Alex Turner och hans band är helt enkelt för luddiga, för tråkiga och för identitetslösa.
Nu är de tillbaka och fansen rasar över den nya stilen. Vilket ofta är ett gott tecken om ni frågar mig. Istället för brittisk indierock får vi serverat något slags konstig cocktailpop, nästan i stil med The Divine Comedy. Tänk lounge, tänk 60-tal, tänk knasigt. Ibland går tankarna faktiskt till Bowie. Eller hur det skulle låta om Tom Waits hade en fäbless för brittisk retrokultur.
Borta är gitarrerna, borta är hitambitionerna. Kvar är en filmisk känsla, nånstans mellan dröm och djupa avgrunder. Och för första gången tycker jag att Arctic Monkeys känns intressanta. Plötsligt gör de något som sticker ut. Allt är inte superbra, men bara det faktum att folk blir vrålilskna på deras nya stil får mig övertygad om att de är något bra på spåren.

3/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0