tobi

Suede

The blue hour

Suede lade ned verksamheten 2003, men borde ha gjort det fem år tidigare. Det är mycket man borde ha gjort, eller inte gjort, och inte minst gäller det Suede. Brett Anderson och Bernard Butler borde inte ha bildat The Tears, och Brett borde inte ha släppt sina soloskivor. Och även om skivan "Bloodsports" från 2013 var okej, så borde inte Suede ha återförenats och släppt den. De borde inte ha släppt förra skivan "Night thoughts" och de borde inte ha släppt "The blue hour".

Suede kunde varit ikoniska. Gudar av britpop. De kunde ha blivit mytologiserade och levt vidare i all evighet, om de bara gjort allt det där som de borde ha gjort. Men de tjugo senaste åren har varit en lång räcka av felval, och dit får man som sagt även räkna denna senaste platta.

Här finns enstaka spår, som exempelvis "Wastelands" och "Life is golden", som drar tankarna till den gamla goda tiden, men finns också mycket som är rent outhärdligt att lyssna på. Förvänta er inte glammig pop med hittiga refränger, för det ni får är dyster rockopera med brötiga gitarrer och dramatiska arrangemang. Jag kan förstå om Suede vill utvecklas och gå framåt, problemet är bara att det känns som att de går bakåt för varje skiva.

2/5