Musikkrönika
En gammal text från bloggen som jag återanvänt och körde som krönika nyligen. Om ni tycker den verkar bekant...
Hur ett band crashar sin karriär. Kurs 1A
Många lokalband kommer till en punkt när de känner att de är för stora för hemstaden och vill bli en angelägenhet för hela landet. Dessvärre väljer då banden ofta en lösning där de själva slutar bry sig och överlåter jobbet till andra, vilket nästan aldrig blir bra. Det säkraste sättet för ett band att begå karriärmässigt harakiri är nämligen att skaffa sig någon form av management.
Det finns exempel på hur managers, skivbolag och bokningsbolag har lyckats lyfta ett band till en ny nivå (EMI:s legendariske Kjell Andersson gjorde det exempelvis med de flesta han jobbade med), men i 9 fall av 10 innebär det bara en plågsam resa fram mot det oundvikliga slutet.
Att skaffa sig ett management innebär bland annat:
1. Färre spelningar, eftersom managern dels vill ta högre gage som arrangörerna inte vill betala och dels vill att bandet ska dra ner på "skitspelningar" för att "höja sitt anseende".
2. Att bandet tappar sin personlighet, eftersom managern vill göra bandet mer utslätat och därmed mer kommersiellt gångbart.
3. Långsammare beslutsprocess. Istället för att skriva en låt på måndan, spela in den på tisdan, slänga upp den på Soundcloud på onsdan och boka in fem gig på torsdan ska det göras en "bandstrategi", vilket i praktiken innebär högst ett singelsläpp om året. Det vill säga: det händer inte ett förbannat dugg.
4. Att bandet blir hatat av arrangörer och journalister. Man vill kunna ringa upp bandet direkt för att boka en spelning eller göra en intervju. Det värsta som finns är när ett band inte kan ge ett svar utan att kolla med sin manager för att se om de har "turnéperiod" då eller om intervjun passar in i deras "mediestrategi".
Kort sagt: management är oftast inte bara överflödiga utan även direkt skadliga. Oftast har banden redan en informell ledare som sköter bokningar, intervjuer, inspelningar och allt det där andra på ett bra sätt. Managers innebär bara krångel, irritation och att bandet till slut tröttnar och lägger av, och det förlorar alla på.
Ett av många band som gått i managementfällan är Vadstenagruppen Close Quarters som för några år sedan var riktigt heta och på gränsen till ett stort genombrott. Då tog de "hjälp" utifrån vilket enbart ledde till att karriären stendog och att bandet inte gjorde ett gig på två år. Nu är de äntligen tillbaka och i november var de förband på Quireboys Sverigeturné. Till skillnad mot många andra band som gått i managementfällan verkar de ha hittat tillbaka till varandra och till det som är bandets själ. Nu hoppas vi bara att det håller i sig och att Close Quarters fortsätter rocka så bra som vi vet att de kan. Utan manager.
Många lokalband kommer till en punkt när de känner att de är för stora för hemstaden och vill bli en angelägenhet för hela landet. Dessvärre väljer då banden ofta en lösning där de själva slutar bry sig och överlåter jobbet till andra, vilket nästan aldrig blir bra. Det säkraste sättet för ett band att begå karriärmässigt harakiri är nämligen att skaffa sig någon form av management.
Det finns exempel på hur managers, skivbolag och bokningsbolag har lyckats lyfta ett band till en ny nivå (EMI:s legendariske Kjell Andersson gjorde det exempelvis med de flesta han jobbade med), men i 9 fall av 10 innebär det bara en plågsam resa fram mot det oundvikliga slutet.
Att skaffa sig ett management innebär bland annat:
1. Färre spelningar, eftersom managern dels vill ta högre gage som arrangörerna inte vill betala och dels vill att bandet ska dra ner på "skitspelningar" för att "höja sitt anseende".
2. Att bandet tappar sin personlighet, eftersom managern vill göra bandet mer utslätat och därmed mer kommersiellt gångbart.
3. Långsammare beslutsprocess. Istället för att skriva en låt på måndan, spela in den på tisdan, slänga upp den på Soundcloud på onsdan och boka in fem gig på torsdan ska det göras en "bandstrategi", vilket i praktiken innebär högst ett singelsläpp om året. Det vill säga: det händer inte ett förbannat dugg.
4. Att bandet blir hatat av arrangörer och journalister. Man vill kunna ringa upp bandet direkt för att boka en spelning eller göra en intervju. Det värsta som finns är när ett band inte kan ge ett svar utan att kolla med sin manager för att se om de har "turnéperiod" då eller om intervjun passar in i deras "mediestrategi".
Kort sagt: management är oftast inte bara överflödiga utan även direkt skadliga. Oftast har banden redan en informell ledare som sköter bokningar, intervjuer, inspelningar och allt det där andra på ett bra sätt. Managers innebär bara krångel, irritation och att bandet till slut tröttnar och lägger av, och det förlorar alla på.
Ett av många band som gått i managementfällan är Vadstenagruppen Close Quarters som för några år sedan var riktigt heta och på gränsen till ett stort genombrott. Då tog de "hjälp" utifrån vilket enbart ledde till att karriären stendog och att bandet inte gjorde ett gig på två år. Nu är de äntligen tillbaka och i november var de förband på Quireboys Sverigeturné. Till skillnad mot många andra band som gått i managementfällan verkar de ha hittat tillbaka till varandra och till det som är bandets själ. Nu hoppas vi bara att det håller i sig och att Close Quarters fortsätter rocka så bra som vi vet att de kan. Utan manager.
Älska Close Quarters!! Vi vill se mer av dem!!