Skivrecension: Jenny Wilson
Jenny Wilson
Exorcism
I början av 00-talet utgjorde First Floor Power tillsammans med Komeda, Hell on Wheels och Doktor Kosmos den svenska studentpopens axelmakter. Det handlade om musik som istället för att svänga satsade på att vara intellektuell, ”tokrolig” eller bara udda. Jag avskydde dem något oerhört och mådde fysiskt illa varenda gång jag råkade höra deras låtar.
Jenny Wilson hoppade av First Floor Power och startade en solokarriär som gjort henne till en av kultursveriges kelgrisar. Men ingenting har egentligen förändrats. Hon håller fortfarande på med märklig konstpop som bara kan uppskattas till fullo på kulturvetarlinjen.
Det har gått fem år sedan senaste plattan "Demand the impossible". Då sjöng hon om sin bröstcancer. Denna gång är det en självupplevd våldtäkt som texterna kretsar kring. Tungt värre, alltså. Fast musiken utgör en skarp kontrast med sina blippande synthtoner och sitt lattjolajbansound.
Wilson som soloartist låter inte riktigt så illa som First Floor Power gjorde, ibland luras man till och med nästan att tro att det svänger. Men i slutändan har Wilson ett pretentiöst, finkulturellt anslag som effektivt dödar alla såna villfarelser hos lyssnaren.
2/5
Exorcism
I början av 00-talet utgjorde First Floor Power tillsammans med Komeda, Hell on Wheels och Doktor Kosmos den svenska studentpopens axelmakter. Det handlade om musik som istället för att svänga satsade på att vara intellektuell, ”tokrolig” eller bara udda. Jag avskydde dem något oerhört och mådde fysiskt illa varenda gång jag råkade höra deras låtar.
Jenny Wilson hoppade av First Floor Power och startade en solokarriär som gjort henne till en av kultursveriges kelgrisar. Men ingenting har egentligen förändrats. Hon håller fortfarande på med märklig konstpop som bara kan uppskattas till fullo på kulturvetarlinjen.
Det har gått fem år sedan senaste plattan "Demand the impossible". Då sjöng hon om sin bröstcancer. Denna gång är det en självupplevd våldtäkt som texterna kretsar kring. Tungt värre, alltså. Fast musiken utgör en skarp kontrast med sina blippande synthtoner och sitt lattjolajbansound.
Wilson som soloartist låter inte riktigt så illa som First Floor Power gjorde, ibland luras man till och med nästan att tro att det svänger. Men i slutändan har Wilson ett pretentiöst, finkulturellt anslag som effektivt dödar alla såna villfarelser hos lyssnaren.
2/5