Skivrecension: Staffan Hellstrand
Staffan Hellstrand
Svaret på allt
Jag kan tycka lite synd om artister som Staffan Hellstrand, artister som gör ungefär samma sak år efter år men som får helt olika mottagande beroende på tid och trender. Egentligen är det väl inte så mycket att gnälla över, det är så musikbranschen (och många andra branscher också för den delen) funkar, men visst är det lite tråkigt.
Hellstrand hade några riktigt fina år mellan 1989 och 1996, med "Lilla fågel blå" som den stora publika peaken. Efter det har han släppt ytterligare tio album som ofta håller samma nivå som de tidigare skivorna, men det spelar liksom ingen roll för intresset har konstant dalat lite grann för varje år. Inte bara hos den breda massan utan även hos fans som undertecknad.
Jag frågar mig själv: varför har jag (och mina Hellstrandsfans-kompisar) slutat intressera mig för rockpoeten från Nyköping? För det är ju inte så att han helt plötsligt har blivit så mycket sämre som artist. Kanske är det helt enkelt så att varje artist bara har ett fönster under ett visst antal år då de är relevanta, och Hellstrands fönster har kanske slagit igen?
Nya skivan är egentligen ganska bra men känns skissartad. Låtarna låter ofärdiga och får aldrig upp farten innan de tar slut. Här finns många goda idéer men Hellstrand tar dem inte i mål.
3/5
Svaret på allt
Jag kan tycka lite synd om artister som Staffan Hellstrand, artister som gör ungefär samma sak år efter år men som får helt olika mottagande beroende på tid och trender. Egentligen är det väl inte så mycket att gnälla över, det är så musikbranschen (och många andra branscher också för den delen) funkar, men visst är det lite tråkigt.
Hellstrand hade några riktigt fina år mellan 1989 och 1996, med "Lilla fågel blå" som den stora publika peaken. Efter det har han släppt ytterligare tio album som ofta håller samma nivå som de tidigare skivorna, men det spelar liksom ingen roll för intresset har konstant dalat lite grann för varje år. Inte bara hos den breda massan utan även hos fans som undertecknad.
Jag frågar mig själv: varför har jag (och mina Hellstrandsfans-kompisar) slutat intressera mig för rockpoeten från Nyköping? För det är ju inte så att han helt plötsligt har blivit så mycket sämre som artist. Kanske är det helt enkelt så att varje artist bara har ett fönster under ett visst antal år då de är relevanta, och Hellstrands fönster har kanske slagit igen?
Nya skivan är egentligen ganska bra men känns skissartad. Låtarna låter ofärdiga och får aldrig upp farten innan de tar slut. Här finns många goda idéer men Hellstrand tar dem inte i mål.
3/5