Skivrecension: Dee Snider
Dee Snider
For the love of metal
Roligast på årets upplaga av Skogsröjet? Att festivalens headlines var: Dee Snider och Dirkschneider!
Nåväl, en vecka innan festivalen gav den förstnämnda ut sin nya skiva "For the love of metal" som är hans fjärde under eget namn. Och det är nog så vi får höra från honom framöver då hans gamla band Twister Sister lade av för två år sedan efter att en av medlemmarna gick bort. Gruppen hade några riktigt bra år på 80-talet med hits som "I wanna rock" och "We´re not gonna take it", och har skrivit in sig i hårdrockens historieböcker. Däremot är det tveksamt om Dee Sniders soloplattor kommer omnämnas där.
Den blondlockiga rockfarfarn har fyllt 63 men verkar fortfarande ha både kraft i strupen och energi i kroppen, men mycket mer än så finns tyvärr inte att glädjas över på denna tolvspårsplatta och det beror på låtarna som ärligt talat suger rätt rejält.
Samma likartade och fantasilösa gitarriff i varje låt, samma likartade och tråkiga produktion, samma trista låtbyggnad. En gång i tiden skrev ju Dee Snider klockrena hits, men nu tröttnar jag redan efter andra spåret. Ju mer gitarrerna riffar på desto tröttare låter de. Om nu Dee älskar metal, som titeln hävdar, borde denna platta kanske aldrig ha släppts.
1/5
For the love of metal
Roligast på årets upplaga av Skogsröjet? Att festivalens headlines var: Dee Snider och Dirkschneider!
Nåväl, en vecka innan festivalen gav den förstnämnda ut sin nya skiva "For the love of metal" som är hans fjärde under eget namn. Och det är nog så vi får höra från honom framöver då hans gamla band Twister Sister lade av för två år sedan efter att en av medlemmarna gick bort. Gruppen hade några riktigt bra år på 80-talet med hits som "I wanna rock" och "We´re not gonna take it", och har skrivit in sig i hårdrockens historieböcker. Däremot är det tveksamt om Dee Sniders soloplattor kommer omnämnas där.
Den blondlockiga rockfarfarn har fyllt 63 men verkar fortfarande ha både kraft i strupen och energi i kroppen, men mycket mer än så finns tyvärr inte att glädjas över på denna tolvspårsplatta och det beror på låtarna som ärligt talat suger rätt rejält.
Samma likartade och fantasilösa gitarriff i varje låt, samma likartade och tråkiga produktion, samma trista låtbyggnad. En gång i tiden skrev ju Dee Snider klockrena hits, men nu tröttnar jag redan efter andra spåret. Ju mer gitarrerna riffar på desto tröttare låter de. Om nu Dee älskar metal, som titeln hävdar, borde denna platta kanske aldrig ha släppts.
1/5