Musikkrönika

 
Mitt liv som surfare

Det finns egentligen bara ett liv som är värt att leva, och det är livet som surfare. Om inte annat för musiken.

Dagen som jag slutligen och oåterkalleligt bestämde mig för att ge mitt liv till surfkulturen var fredagen den 15 september år 2000 på Kulturkammaren i Norrköping. Klubben Wise Madness ordnade ett surfparty med banden The Pipelines, The Barbwires, Singapore Sunshine och Caramba. På flyern, som jag fortfarande har kvar, kan man läsa att inträdet endast var 40 kronor (mot normalpriset 60 kronor) om man kom dit i surfkläder. Och det var en uppmaning som jag och min kompis följde.

Vi tog pendeln från Linköping i Bermudashorts, badtofflor, Hawaiiskjorta och med varsin hemmagjord surfbräda (av pappkartong) under armen. Min står fortfarande kvar nere i källarförrådet med den ditmålade Billabong-loggan intakt. Jag minns att det var rätt kallt den där septemberkvällen men när vi möttes av de ljuva surfrocktonerna från scenen blev jag alldeles varm inombords. Jag hade funnit den perfekta ljudvågen.

Jag hade självklart lyssnat på Beach Boys och sett Point Break innan dess, men ännu inte helt greppat surflivets storhet. Och på tal om Norrköping så kände jag såklart till Sonic Surf City. Innan surfpartyt hade vi bland annat förfestat till deras samlingsskiva "The surfers that came from the cold" som släpptes tidigare samma år. Och snart fick surflivet ett stenhårt grepp om mig. Jag lyssnade på Robert Johnson and Punchdrunks, Langhorns, Safari Season, Psychotic Youth och gammal Dick Dale.

Första gången jag själv provade att stå på en bräda var på Kuta Beach på Bali 2008. Sedan dess har jag besökt surfarmeckan som Byron Bay i Australien, Jeffreys Bay i Sydafrika och senast Tamarindo i Costa Rica förra vintern. Sommarkläderna jag bär är nästan uteslutande surfmärken. Jag har mött Nya Zeelands första surfare, besökt surfmuseet i Torquay och det första stoppet på min första Australienresa var självklart Surfers Paradise. Jag är usel på att surfa, men än sen? Surfkulturen är så mycket mer än att bara stå på en bräda.

Drömmen om den eviga sommaren, den totala frihetskänslan och det perfekta livet. Och musiken såklart. Vet ni inte var ni ska börja så börja med Sonic Surf City, våra lokala hjältar som spelar surfpop i absolut världsklass. De var fantastiska redan på 90-talet och de blir bara bättre och bättre. Deras tre album efter comebacken 2010 kan inte beskrivas som annat än mästerverk i sin genre. Det senaste släpptes i våras och heter "Épico" och kan mycket väl vara årets bästa album 2018. Den skivan ska jag spela oavbrutet när jag åker till Kalifornien i oktober.

Kommentarer
Postat av: PR

NEJ!!!!!

2018-09-27 @ 18:42:27
Postat av: Bill

Helt rätt!! Dessutom har du ju besökt Cocoa Beach där världens största surfbutik ligger.

2018-09-30 @ 19:48:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0