Söndagsintervjun: Gertrud Hellbrand

I sin nya bok "Satyricon" tar Gertrud Hellbrand oss med till en dekadent värld där huvudpersonen Olivia får vara med om sexuella excesser av ett slag hon aldrig tidigare upplevt. Motvilligt blir hon alltmer upphetsad av de förbjudna njutningarna, men upptäcker också att de har ett högt pris.

"Satyricon" har en tydlig koppling till "Berättelsen om O". Vad är det i den historien som fascinerar dig?
- ”Berättelsen om O” är mest en referens i "Satyricon" och egentligen rätt olik den. Har jag stulit ett koncept är det nog snarare Donna Tartts i ”Den hemliga historien”. "Satyricon" är något av en hyllning till den romanen. Där finns kärlek och svartsjuka mellan studenter – och så det dionysiska festandet som slutar i ond bråd död.
- Jag ville skriva en roman för oss som var i 20-årsåldern när ”Den hemliga historien” kom ut. Till skillnad från Tartt inleder jag med att låta studenterna mötas igen i mogen ålder, på en 40-årsfest, där minnena från det förflutna sedan spelas upp – förälskelserna, excesserna och katastrofen det hela slutade med. Och så skriver jag ju erotik. Det finns inte hos Tartt.

Ville du skriva erotiskt upphetsande eller fungerar sexscenerna mer som en fond för att berätta om andra saker, som exempelvis makt och tvång?
- Jag ville göra både och! Lite som i nittiotalets erotiska thrillers? Någon tyckte att Satyricon ”står i bjärt kontrast till det ansträngda förhållande till sex” som i övrigt präglar vår inhemska litteratur. Och visst spelar huvudpersonerna ett avancerat sexuellt spel och tänjer på gränser. Men det utmynnar i olycka och svartsjuka.

Bokens personer kommenterar dagens feminism och andra delar i det moderna samhället. Har boken något den vill säga om samtiden?
- Fördelen med en roman är att man kan vrida och vända på komplexa ämnen, utan att behöva bestämma sig. Komplicera snarare än förenkla. "Satyricon" belyser våra mest ljusskygga drifter, från vilka vi aldrig helt kan frigöra oss, hur goda våra intentioner än må vara.
- Vad bör en kvinna tända på? Först kämpar Olivia emot, men inser snart att hon inte kan motstå Rufus. Han ger henne också hennes livs mest omvälvande njutningar. Det finns ett starkt moraliserande drag inom dagens samhälls- och kulturdebatt, som jag ville utmana. Vår samtid är överhuvudtaget rätt präktig, vi vill hitta en bot för allt, införa nolltolerans, och så faller vi på eget grepp.

Jag upplever att det finns en kyla och en ganska obehaglig stämning i både "Satyricon" och tidigare böcker. Är detta medvetet och vad är i så fall syftet?
- Jag skriver alltid vad jag själv skulle vilja läsa, och jag gillar att bli omskakad och utmanad. Som ung älskade jag David Lynchs filmer och min favoritförfattare är Michel Houellebecq. Redan de gamla grekiska tragediförfattarna strävade ju mot ”katharsis” – att genom obehag och grymhet nå ett slags förlösning eller rening. Allt hör ihop och skönhet föds i kontraster, som Renée får säga i "Satyricon".

Skiljer sig skrivprocessen med "Satyricon" något från dina tidigare böcker?
- Jag skrev "Satyricon" snabbt och har förstått att det är så många läser den – i ett svep. För att få till den där bladvändarkänslan var jag tvungen att låta scenerna haka i varandra och eliminera transportsträckorna. Min förra bok var en episk tegelsten. Den tog mig fem år att skriva. Som författare söker jag utmaningar och det svåraste jag kunde tänka mig – ja, det var att skriva en spänningsroman. Så då gjorde jag det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0