Filmrecension: First man

First man

 

Det är knepigt att göra film om månlandningen 1969, eftersom alla vet att det slutade bra. Damien Chazelle, som regisserade "La la land", gör dock ett försök och plockar åter in Ryan Gosling som huvudrollsinnehavare. Och han lyckas faktiskt göra något riktigt bra av denna förutsägbara historia.

Eftersom själva månfärden i sig inte är särskilt berättartekniskt dramatisk måste en film om den lägga vikten på något annat, exempelvis den politiska kapplöpningen med Sovjet. Chazelle väljer att fokusera på Neil Armstrongs privatliv och de prövningar hans familj får utstå. Och där finns några känslosamma scener som känns i bröstet, fast allra bäst lyckas Chazelle med att fånga känslan i rymdkapseln. Det gnisslar, skakar och smäller när raketerna lyfter och som publik får man nästan panik av den instängda känslan eller när kapseln snurrar okontrollerat i rymden.

Svenska Oscarsvinnaren Linus Sandgren står för fotot och gör ett fantastiskt jobb. Rent tekniskt är "First man" ett mästerverk och de små brister som filmen har ligger i att det är en rakt berättad historia från A till B, som visserligen har några gupp på vägen men där man vet att allt ändå kommer gå bra till slut.

 

4/5


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0