Skivrecension: Backstreet boys

Backstreet Boys

DNA

 

Egentligen borde man nog förbjuda band som Backstreet Boys att släppa nya skivor. Ingen vill ju ha någon ny musik från dem. Inte radiostationerna, inte arrangörerna och framförallt inte publiken. Fansen vill bara höra gamla hits som ”As long as you love me”, ”Everybody (Backstreet’s back)” och ”I want it that way”. Och förmodligen vill nog inte ens bandmedlemmarna själva släppa nya skivor, för när det blir konsert får de ändå inte framföra det nya materialet.

Men nu är en ny skiva trots allt här, så då får vi väl tugga i oss det. Det har gått sex år sedan senaste skivsläppet, en evighet för många band och artister. Men för Backstreet Boys har tiden stått stilla, och då menar jag från starten i mitten av 90-talet. Redan då var det smöriga ballader, plastig pop, stämsång och en intetsägande ljudbild som gällde, och det är en stil de konsekvent håller fast vid. Den enda utveckling som skett är att musiken möjligen blivit ännu mer energifattig och tillrättalagd.

Denna skiva är så välproducerad och kliniskt befriad från personlighet att den blir helt ointressant. Men framförallt är den fullkomligt onödig, för ingen vill ju ha den. Så BSB får gärna fortsätta med liveframträdanden, men borde allvarligt tänka över det där med att släppa nya skivor.

 

1/5


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0