tobi

Daniel Norgren

Wooh dang

Det är bara att konstatera: det finns ingen mainstreamkultur längre. Inga regler, ingen förutsägbarhet. Sånt som tidigare tilltalade massorna har blivit subkultur och artister som förr skulle ha ansetts sjukt smala drar folk i mängder. Och ingen vet hur det gick till, för alla verkar inne i sina egna bubblor.

2015 recenserade jag Daniel Norgrens skiva "Alabursy" och förvånades över att jag aldrig hört talas om denna västgötska singer/songwriter med så egensinnig stil och så intensiv blueskänsla. Och då var det ändå hans femte platta och han fick strålande recensioner och drog storpublik när han spelade. Sedan dess har det gått ytterligare fyra år och Daniel Norgrens popularitet har bara växt. Han åker på stora konserthusturnéer, och ändå tror jag att de flesta svenskar aldrig har hört talas om honom. Han syns aldrig på tv eller i tidningar, hörs aldrig i radio eller nån annanstans i det vanliga mediebruset, men nånstans där under radarn måste ju ordet om honom spridas på något sätt. Och även om jag verkligen gillar hans avskalade och nedtonade sydstatsverandamusik så begriper jag inget av hans karriär.

Musiken rör sig nånstans i gränslandet mellan amerikansk blues, country och folk. Det är sånger i svartvitt, eller som att han tonsatt gamla sepiafärgade foton. Är det fortfarande 30-tal i Norgrens värld? Ja, förmodligen. Och det får det gärna vara så länge hans musik låter så här bra.

4/5