Skivrecension: Haystack

På skiva / Permalink / 0

Haystack

The Sacrifice

 

Efter 20 år på höskullen är nu Haystack tillbaka. Finns det en efterfrågan? Finns det en plats för deras noiserock? Finns det överhuvudtaget någon som minns dem?

Det var Ulf Cederlund från Entombed som bildade bandet 1994 och gruppen hade några heta år därefter då de släppte skivorna "Right at me" 1996 och "Slave me" 1998.  Men sen blev det tyst. Exakt varför är lite oklart, men bland annat hade Ulf fullt upp med Entombed. Hur som helst så bestämde Uffe och Jonas Lundberg 2017 att de skulle starta upp powertrion igen och kallade in Patrik Thorngren från Alpha Safari på bas. Efter fyra dagar i studion kom de ut med nio nyskrivna låtar och en cover på Dead Can Dance.

Resultatet blev en tredje skiva som till en början splittrar mig. Stundtals vill jag bara ställa mig upp och skrika i ren njutning medan jag i nästa vill ligga i fosterställning på golvet och vrida mig i ångest. Det skränar och det skriks. Monotoni och missljud. Ofta bara jobbigt att lyssna på, men då och då går kakafonin över i något fantastiskt. Som i titelspåret "The sacrifice" där vassa elgitarrer och en tät ljudkuliss skapar en intensiv stämning. Och snart upptäcker jag att flera av spåren växer bara man tar sig bakom det första intrycket av oväsen. Ja, det finns en plats för Haystacks noiserock.

 

4/5

Till top