tobi

Liam Gallagher

Why me? Why not.

 

Japp Liam, du var det hippaste som fanns i popvärlden en gång i tiden. Men det var 25 år sedan. Tiden går, det kommer nya stjärnor som tar över och det gäller att anpassa sig till det. Inget konstigt med det, det är så det är och alltid har varit inom musikbranschen.

Finns det något intresse för en ny soloskiva med Liam Gallagher 2019? Ja, kanske. För det sitter fortfarande en massa britpopnostalgiska gubbar därute och väntar på en revival. Kanske är jag en av dem? För när jag valde recensionsskivor till det här numret så tyckte jag att Liam Gallagher verkade intressantare än exempelvis Anna Ternheim, M83 och Opeth.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är beredd på en rejäl sågning. Hur cool han än ser ut på pressbilderna så är ju Liam enligt logikens alla regler trots allt en föredetting som inte har fått ur sig något minnesvärt på sisådär två decennier. Han borde kännas otidsenlig och trött.

Så öppnar skivan med "Shockwave" som är en helt okej låt. Nästan till och med bra. Den följs av flera starka spår, både lugna och mer fartfyllda. Mycket Beatleskänsla såklart, vad hade ni väntat er? Några låtar känns överflödiga men som helhet är det en oväntat snygg och fräsch platta med låtar man gärna hör igen.

Jodå, musiken är otidsenlig så det stänker om det. Men nu har det nästan gått varvet runt så att det låter hippt igen.

 

3/5