Skivrecension: Weyes Blood

På skiva / Permalink / 0

Weyes Blood

Titanic rising

Dags att ta sig an kritikerfavoriten Weyes Blood, tänkte jag. Kritikerfavoriter är ofta bra men ganska tråkiga, så jag tvekar lite innan jag drar på "Titanic rising". Bakom artistnamnet döljer sig Natalie Bering, en trettioårig amerikanska som debuterade 2011 med den självutgivna "The outside room" och sedan dess har gett ut tre album till. Inför "Titanic rising" har hon bytt skivbolag till Sub Pop, ett riktigt favoritbolag bland popkritiker, och förra året sjöng hon med Father John Misty, ett namn som får alla musikkritiker att gå upp i brygga, så varningslamporna blinkar sannerligen rött. Förra plattan kom för tre år sedan och den följer hon upp med tio spår som rör sig någonstans mellan pop och folkrock. Någon skulle kanske dra likheter till Kate Bush, någon anar kanske lite naturälskande 70-talsflum, en tredje kan kalla det pretentiöst dravel och en fjärde skulle möjligen dra till med lättlyssnad mysmusik. Och alla har förmodligen lika rätt. Det man inte kan komma förbi är rösten som ligger tydlig och klar långt fram i ljudbilden och är det som är grejen. Medan musiken pågår där bakom så är det rösten som hugger till och känns. Den får full pott. Låtarna, arrangemangen och framförandet däremot passar bra in på beskrivningen i början: bra men tråkiga.

3/5

Till top