Filmrecension: Aquaman

Aquaman

 

Medan Marvels superhjältefilmer gör storsuccé har DC:s motsvarigheter svårare att få det att funka. Denna gång är det historien om Aquaman som ska berättas. Han är som till en fyrvaktare på land och drottningen av Atlantis och har således sina rötter i båda världarna. Aquaman är uppvuxen på land, men när kriget hotar måste han återvända till havet för att utmana sin onda halvbror och visa att han är den rättmätiga arvingen till tronen. Först måste han dock bara finna en särskild treudd, ett vapen som bara den som är värdig har rätt till.

Storyn är en variant på samma historia som berättats många gånger förr. Aquaman heter passande nog Arthur till vardags, och visst är det en Kung Artur-saga vi får se - fast under vatten.

Visuellt är det en cool film med snygga undervattensmiljöer och häftiga effekter, ibland blir det dock för mycket, särskilt i den avslutande striden när allt bara är ett rörigt myller. Flera av rollerna känns lite malplacerade men Jason Momoa är klockren i huvudrollen. Dock har filmen problem att hitta rätt tonträff. Vill den vara känslig, rolig, actionfylld, lättsam, mörk eller knasig? Nu blir den lite av varje, och samtidigt ingenting. Manuset är svagt, men trots allt är det en film som är ganska lätt att gilla, kanske för att den vet att den är "lite för mycket".

 

2/5


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0