tobi

Hurula

"Klass"

I ett musikklimat där kommersiell radiopop dominerar är det skönt att det finns artister som Hurula, som visar att det fortfarande kan funka med skramlig gitarrock. Han bevisar att det fortfarande finns plats för det äkta och genuina i en plastig musikbransch, att det går att ha själ i en själlös värld, att man kan vara mörk och svår i en tid av glättighet. Det kom en EP förra året, men "Klass" är den tredje riktiga plattan. Musiken är fortfarande en tilltalande mix av punkattityd, popkänsla och depprock, och tycker man att det behövs en svensk variant av Glasvegas och Jesus and Mary Chain så är Hurula artisten att satsa på. Här på "Klass" får man dock vara beredd på att tempot är lite nedskruvat och att den mest intensiva attacken är bortpolerad. Å andra sidan känns texterna mer personliga än tidigare och det väger upp en del. Men inte allt, för "Klass" känns stundtals lite seg. När Hurula är bra är han bäst i Sverige, och några gånger får han till det här på skivan. Då blixtrar det till och känns i kroppen. Men det finns också för många spår som går mer på tomgång. Lyckligtvis har Hurula en hög lägstanivå och när det bränner till bränner det till på allvar, så han är fortsatt landets stora rockhopp.

3/5