Filmrecension: Eld & lågor

Eld & lågor

 

De flesta svenskar är välbekanta med Gröna Lund i Stockholm, men inte lika många vet om att det mittemot låg en konkurrerande nöjespark under åren 1923 till 1957 som hette Nöjesfältet. Dottern och sonen till respektive ägare råkade dessutom förälska sig i varandra, och så långt har "Eld & lågor" en kanonstark verklighetsbaserad grundstory att utgå från.

Fast nu nöjer sig filmen inte bara med det, utan den vill dessutom vara visuellt bländande och skapa filmmagi genom att låta färger, fantasi och upphöjd romantik skapa en sprakande fyrverkerifest för både öga och sinne.

Japp, det är överdrivet, tillgjort och ofta fånigt, men filmen är så tydlig med att visa att just det är poängen att det blir svårt att använda det som fog för kritik. Och det är dessutom det visuella och de annorlunda berättartekniska greppen som är filmens styrka. Det är kul att se en svensk film ta ut svängarna och våga experimentera med formen för hur film kan se ut.

Dock gör fokuset på det visuella att själva berättelsen ibland hamnar i skymundan. Filmen har många intressanta karaktärer och sidohistorier som gärna hade fått utforskas mer. "Eld & lågor" vill skapa magisk filmromantik men går aldrig på djupet, vilket gör att det aldrig bränner till på riktigt.

 

3/5


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0