Filmrecension: Jurtjyrkogården

Jurtjyrkogården

 

En sak som utmärker skräckförfattaren Stephen Kings böcker är att filmatiseringarna sällan blir särskilt bra, ofta till och med rent urusla. När den första "Jurtjyrkogården"-filmen kom 1989 fick den direkt en slags kultstatus, inte minst på grund av The Ramones ledmotiv, och trots vissa brister är det nog en av de bättre filmatiseringarna.

Själva grundstoryn är i alla fall klockren. En familj flyttar ut på landet och upptäcker en djurkyrkogård i skogen. Bakom den finns en annan, förbjuden, plats som verkar ha magiska krafter för när de begraver sin katt där vaknar den plötsligt till liv igen, om än något ilsknare. När sedan den nioåriga dottern dör i en olycka börjar plötsligt tanken ta form hos pappan: tänk om det även fungerar på människor? Och vem skulle inte tänka så, skulle man inte själv göra vad som helst för att få tillbaka sitt barn? Även om det har vissa "bieffekter". Ett intressant moraliskt dilemma och en premiss som är perfekt för en skräckfilm.

Denna nyinspelning är bitvis riktigt bra, särskilt inledningsvis då stämningen sakta byggs upp. Ändå finns det något stressat över den. Det finns ett sidospår kring frun i familjen som kunde ha strukits helt medan sånt som borde få ta mer tid hastas fram, som exempelvis hela slutet.

Filmen vågar inte riktigt lita på att psykologin är otäck nog som den är utan glider stegvis mot att bli en ordinär skräckis med knivar, hoppa-till-effekter och onda barn. Precis som med figurerna i filmen är det ytterst tveksamt om "Jurtjyrkogården" borde ha återupplivats.

 

2/5


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0