Musikkrönika
Det har blivit dags att göra något åt den subkulturella förflackningen. Efter att varit runt på sommarens spelningar och festivaler har jag frågat mig själv: var är estetiken i dagens popkultur? Var är de som går in i ytligheten med själ och hjärta?
Ett av svensk musikhistorias mest klassiska citat är Lustans Lakejers ord om att "kläderna är viktigare än musiken". Johan Kindes berömda oneliner väckte rabalder när han yttrade den 1981, men alla med minsta insikt i populärkultur vet att den var till 100% riktig.
Musik är aldrig bara musik. 60-talets popvåg var lika mycket lugg som gitarrer, emon hade inte varit något utan pandasmink och punken hade inte varit punk utan sina säkerhetsnålar genom öronen.
Mart Hällgren i De Lyckliga Kompisarna hade visserligen ett och annat att säga om det i låten "Punkskolan" där han kritiserade den stilmässiga konformismen inom punken. Han menade att man borde göra sitt eget val istället för att ha samma nitar och tuppkam som alla andra.
Och 24 år efter "Punkskolan" verkar Marts ord slutligen ha fått fäste ute i landet, för plötsligt finns det knappt längre en subkultur med tillhörande estetik. Man kan se ut lite hur man vill oavsett vilka artister man lyssnar på. Musiken har, och jag hör hur hemskt det låter, blivit viktigare än kläderna.
2019 är normcore den stora klädmässiga trenden. Tittar man på folk på gatan är det omöjligt att avgöra vilken musik de lyssnar på. Oavsett om Hov1, Miriam Bryant, Kaliffa eller Mares är ens musikaliska favoriter så har man samma frisyr och samma kläder.
Det finns såklart små öar där det estetiska fortfarande spelar roll. En sådan ö är exempelvis rockabillykulturen. Det är en subgenre som har en renodlad stil som de går in stenhårt för. Och de gör det snyggt, men lider av den tragiska nostalgifaktorn. Ett annat problem är att rockabillyn har en undergrupp som håller på att sänka hela genren - nämligen raggarna.
Även syntharna, som länge varit ledande på det estetiska området, har till stor del dragits ned i nostalgiträsket, vilket inte minst framgår av gruppen och låten "1984" med undertiteln "i rock och stövlar och stylat hår" och en text som berättar om kajal och om (ständigt denna) Johan Kinde som stilideal. Bandet sjunger även "och med raggarna gick vi allt en liten dust", så även där var den motorburna ungdomen framme och försökte sabba.
Men oavsett om allt är raggarnas fel eller inte så är det dags för en modemässig uppryckning. Ska popkulturen bli intressant igen måste kläderna åter bli viktigare än musiken.