Skivrecension: Volbeat

Volbeat

Rewind, replay, rebound

 

Det fanns en tid när danska Volbeat var riktigt heta, hippa och coola. De vävde in retrokänsla, raggarestetik och Johnny Cash-referenser i sin hårdrock och skapade sig en egen nisch i den överbelamrade metalgenren. Det kändes fräscht och nytt, men även det som känns fräscht och nytt blir med tiden gammalt och mossigt, vilket gjorde att det kom en backlash. Idag tycker många att Volbeat är ett tråkigt gubband som bara lantisar i foppatofflor lyssnar på när de står vid grillen med en folköl i näven.

De som vill ha sin metal hård och brutal bör nog söka sig någon annanstans, för den hårdrock som Volbeat levererar är så melodiös och lättillgänglig att den knappt kan kallas hårdrock. Här på sjunde plattan är deras rock ibland så lätt och luftig att den måste kategoriseras som pop. Här finns tydliga 50-talsvibbar och sånger som är lätta att nynna till, och det behöver inte vara något fel med det. Särskilt inte om man som Volbeat har tuffa elgitarrer som backar upp låtarna. Men lite för ofta blir musiken lite för lättviktig, och även om jag tycker nya skivan är helt okej så börjar jag få allt större förståelse för de belackare som kallar Volbeat för ett ploj och trams-band.

 

3/5


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0