tobi

Ad Astra

All bra science fiction fokuserar mer på den inre resan än på den yttre. Filosofiska frågeställningar, moraliska överväganden och livets stora frågor är det viktiga, sen gör det inget om det kryddas med lite äventyr också. Och "Ad astra" passar bra in i den traditionen.

Det är en melankolisk och ganska nedtonad film som möter oss. Här finns absolut några scener när det verkligen hettar till, men mest handlar det om astronauten Roys tankar och tvivel. Roy spelas av Brad Pitt och han får i uppdrag att åka till Neptunus för att hitta sin pappa (Tommy Lee Jones) och samtidigt rädda Jorden.

Vägen dit går via månen och Mars och har en del gupp som måste passeras. Och visst är det väl nåt skumt med uppdraget? Men Roy gör det han ska, lugnt och metodiskt som alltid, med en puls som aldrig passerar 80 vad som än händer.

"Ad astra " är ett storslaget rymdepos med mycket att berätta. Det gör att många personer, scener, frågor och detaljer hastas förbi lite väl snabbt. Det är nog filmens enda svaghet, att den ofta bara skrapar på ytan när man hade velat veta mer. I övrigt är det ett strålande rymdäventyr med en magnetisk Brad Pitt i huvudrollen.

4/5