Filmrecension: Jag kommer hem igen till jul

Film / Permalink / 0

Jag kommer hem igen till jul

 

Det tar bara någon minut innan jag tänker: "Jaha, ska det bli ytterligare en sån där svensk skämskuddefilm". Det är styltigt skrivna repliker, uttalade på ett sätt som ingen normal människa pratar på. Det är övertydliga scener, skådisar utan kemi och otrovärdiga rollfigurer. Och så det där märkliga fenomenet, som jag antar har sin grund i dåligt hantverkskunnande, att regissören inte hittar en konsekvent ton utan skapar en film som innehåller flera olika filmer.

Peter Jöback spelar en känd artist som återvänder hem för att fira jul och dessutom gästsjunga på sin brors julkonsert i en liten bykyrka. Under den glada julytan ligger det lögner, konflikter, svek och hemligheter och pyr, och dessa kommer såklart upp till ytan. Och den allvarliga sidan av filmen skildras faktiskt hyfsat bra, problemet är att man inte tycks lita på det utan slänger in en tokig Loa Falkman (med rufsigt hår och gammal militäruniform för att understryka hur galen han är) och ett helt malplacerat par som instagrammar och har likadana jultröjor. För en svensk julfilm får inte bli för tung och jobbig.

Folk pratar hela tiden om att de inte pratar med varandra, det är med en massa halvkonstiga sångnummer och då och då slängs det in små buskisskämt. Bäst är Peter Jöback. Han har en star quality som lyfter varje scen han är med i. Jag vill se mycket mer av Jöback på vita duken framöver.

 

2/5

Till top