tobi

 

I sin debutbok "Jag andas, alltså finns jag" berättar Caroline Cederquist om en uppväxt präglad av missbruk, övergrepp och destruktivitet. Nu har hon tagit sig ut på andra sidan, men det krävde att hon bröt med sina föräldrar.

 

Nyligen besökte Caroline Cederquist bok- och berättarmässan TellUs i Linköping där hon berättade om sin bok från en av mässcenerna. Hon har koppling till länet genom sin uppväxt i Söderköping och Norrköping men sedan många år tillbaka bor hon i Stockholm där hon jobbar som journalist och kommunikatör.

Hennes debutbok skildrar en tragisk uppväxt med alkohol, övergrepp och bråk som inget barn ska behöva uppleva.

- Jag vaknar en natt av att jag har min pappas händer på min kropp. Och de känns inte som de brukar göra, han tar på mig på ett sätt som han inte brukar ta på mig. Jag försöker få bort hans händer och jag väcker mamma som ligger på andra sidan. Hon vaknar, pappa kastar sig över henne, mamma skriker till mig: "Spring ut härifrån Caroline". Och jag springer ut och mamma blir i princip våldtagen av min pappa. Sedan den natten vågade jag inte gå in lika ofta till mina föräldrar.

- Jag frågade mamma vad det var som hade hänt och hon sa: "Han tog på dig av misstag. Det var mig han egentligen skulle ta på, det var inte meningen". Och det var det jag fick höra varje gång det hände.

 

Så småningom hamnade Caroline i Söderköping där hennes mamma träffade en ny man, men dessvärre av samma sort. Mera alkohol, mera kaos. Vid 15 flyttade Caroline hemifrån. Hon läste teater på De Geergymnasiet i Norrköping, flyttade hem till sin äldre pojkvän och spelade teater varje kväll på Arbis.

- De här åren var väldigt fina men vad jag gjorde var att jag försökte springa bort från vem jag var och var jag kom ifrån, och jag såg inte att det jag höll på med var att faktiskt nästan bli exakt som min mamma.

 

Vid 21 flyttade hon till Stockholm, gick teaterutbildning och blev ihop med den 48-åriga läraren. Hon var otrogen, blev misshandlad och lämnade honom. Träffade en ny man, det tog slut och Caroline rasade totalt.

- Jag ville inte leva längre. Jag stod på perrongen och mindes det där suget som kom i mig när tågen swishade förbi, sekunderna när jag kunde ha kastat mig och gjort slut på mitt liv. Jag fick ett lyckorus på tanken av att inte leva längre.

 

Men någonstans hittade hon kraft att ta sig till en psykolog. Hon började tycka om sig själv, lämnade teatern och började plugga journalistik. Hon gjorde praktik på Norrköpings Tidningar och saker började vända.

- Jag upptäckte att Norrköping är en fantastisk stad och att Söderköping är en fantastisk stad, och att jag inte ska förknippa allt det onda med platser. Jag har bestämt mig för att må bra, och det är också det som gjort att jag vill skriva den här boken och uppmuntra andra att våga ta tag i sitt liv, våga se det som varit och samtidigt se framåt.

- Det finns så mycket jag vill lyfta med den här boken, men framförallt är det tabun om mammorna. Att vi sätter våra mammor på piedestal, att vi inte ifrågasätter dem, att det är tabu i samhället att bryta med sin mamma oavsett vad de gör mot oss. Vi har precis kommit till den punkten att det är accepterat att vi bryter med papporna och det borde vara lika accepterat att vi bryter med mammorna. De är inga helgon för att de har fött oss, de måste också leva upp till att vara bra mammor. De ska finnas där och inge trygghet.