Musikkrönika

Sluta gör ny musik!

 

I år är det 30 år sedan Claes Eriksson sjöng låten "Det görs alldeles för mycket musik" i Galenskaparna & After Shaves tv-serie "En himla många program". Han hade rätt då - och ännu mer rätt idag.

 

"Små amatörkomponister som tar sig ton och gestalt/ Och skriver och skapar och skriker och gapar/ Och sprider sin skit överallt/Det görs alldeles för mycket musik/Och här är en låt till, fy fan"

Så sjunger Claes Eriksson i första versen och det är lätt att hålla med. Det görs verkligen mycket musik. För mycket, hävdar säkert många. Jag är en av dem.

 

"Stackars, stackars publik/Hur orkar ni med all musik?/Fy fan, fy fan!/Det finns bara fem miljarder på detta klot av jord/Hur ska ni alla hinna lyssna på all musik och alla ord?/Snart är alla kompositörer, alla i varenda vrå/Dom skriver och skriver och sprider ut skivor/Som ingen orkar höra på"

I andra versen förstärks budskapet ytterligare. Vem ska lyssna på all ny musik? Vi har ju inte hunnit lyssna färdigt på den gamla än. Sluta gör musik, det finns redan tillräckligt med låtar, vi behöver inte fler.

 

Redan 2013 fanns det 20 miljoner låtar på Spotify. Det skulle ta 152 år att lyssna genom allihopa - om man lyssnade varje dag dygnet runt. Och då har jag inte räknat med att antalet hela tiden ökar, med 20 000 nya låtar varje dag. Vad ska vi med all denna musik till? Vem lyssnar på den? Tja...ingen, visar det sig. En femtedel av alla låtar på Spotify är nämligen helt ospelade.

 

Det är egentligen inget fel på ny musik. Det är inte så att jag hävdar att låtarna var bättre förr. Det verkar bara så onödigt att det hela tiden släpps nya låtar när det redan finns miljontals gamla som väntar på att bli spelade. Det känns som ett slöseri med både pengar, tid och energi att skapa nya musikaliska verk när vi redan har ett överflöd. Lägg istället de pengarna, den tiden och den energin på att stoppa klimatförändringarna och bekämpa världens fattigdom.

 

Per Gessle har en slags regel han följer. Varje gång han köper en skiva med gammal musik måste han även köpa en skiva med ny för att hålla sig alert och nyfiken. Det kan låta som ett sympatiskt drag men är i själva verket motsatsen. Felet är ju inte att folk lyssnar för mycket på gammal musik utan att de lyssnar för mycket på ny. Gessle borde istället göra tvärtom och tvinga sig att köpa en gammal skiva för varje ny han inhandlar.

Nina 50 år

I lördags hade Nina Wallin 50-årsfest i Grebo. Jag och bandet Gordons Söner lirade. Efter soundcheck drog vi ner till Morsan & Farsan och förfestade.
Sen blev det fest och det blev såklart en höjdarkväll.
Gordons Söner gjorde ett succéartat framträdande och även 6.08 var uppe en sväng på scenen och lirade.
Grattis Nina!

Söndagsintervjun: Ulf Holmertz

En fika med Holmertz

 

Att fika är kanske den svenskaste av njutningar och en som behärskar konsten till fullo är Borensbergsprofilen Ulf Holmertz. Nu har han gett ut novellsamlingen "Vi kan väl ta en fika någon dag?" där han botaniserar i kaffedrickandets konst.

 

Ulf Holmertz är känd både som journalist och som länets största revykung. Han har tidigare gett ut två kåserisamlingar: "Dä va då dä" samt "Bland köner och drängar i Motala". Just nu skriver Ulf på en roman som är planerad att komma ut under 2019. Ibland tar han dock en fikapaus i skrivandet, för är det något han gillar så är det att fika. Och därför knåpade han ihop boken "Vi kan väl ta en fika någon dag?", en novellsamling på just det ämnet.

- Vi kan väl ta en fika någon dag, har väl alla sagt? Man kan säga det som en inbjudan men också som en ursäkt. Alla har väl träffat någon där man har sagt: vi kan väl ta en fika någon dag, jag ringer dig. Men inte tusan ringer man dem. Utan det går kanske två, tre månader och då möter man samma person och så blir det pinsamt. Och så säger man: jag har inte haft tid att ringa dig men vi kan väl ta en fika någon dag. Jag lovar att ringa dig. Men det blir aldrig av.

 

I boken får läsarna bland annat möta Greta som på hemmet drömmer om sin första puss och verkstadsgrabbarna, Einsteins vänner, när de samlas varje vecka för en fika och en omvärldsanalys.

- Jag är en så kallad överhörare när jag går på fik. Jag går ofta ensam på fik. Jag sitter och lyssnar på vad folk säger och sen hittar jag på nåt namn på dem och så lånar jag lite av de där samtalen och så blir det en novell till sist.

- I många av novellerna jag har skrivit till boken hamnar man till sist vid fikabordet, utom den allra första novellen. Den heter "Webergrillen" och handlar om sommaren 2018 då de svenska männen förlorade all värdighet och all heder när de inte fick grilla. Sen har jag kryddat det lite med dikter som jag skrivit, och en liten tecknad gubbe som heter Farbror Franz som säger små roliga saker.

 

Ulf berättar att ordet kafferep kommer från tiden då kaffe var förbjudet och damerna hade rep med krokar under sina vida kjolar där de kunde hänga kaffekitteln om det skulle bli inspektion.

- Jag tyckte det var spännande när jag växte upp när mamma hade kafferep eller symöte. Då kunde jag sitta och lyssna hur länge som helst. Och när pappa och dom satt på lördagseftermiddagen och drack kaffe så kunde de ta en gök till, och då kunde det vara en diskussion om vad en riktig kaffegök var. Jo, då skulle man hälla i lite kaffe och sen lägga en tioöring i botten och sen skulle man hälla i så mycket sprit så att tioöringen syntes igen.

- Så den här lilla boken skickar jag till min mor och far som alltid hade dörrarna öppna när det gällde att sitta ner vid köksbordet och fika. Och jag påstår att om världens män som idag hotar med krig och förstörelse satt sig ner vid kaffebordet och tog lite wienerbröd, då skulle allting vara mycket enklare.

- Alltid när man sätter sig ner och dricker kaffe, då åker axlarna ner. Man blir lite lugnare. När jag var på TV4 och vi hade lönesamtal så ställde jag alltid fram två koppar och två bullar och då blev det så lugnt. Man tog det där lilla fikat först, innan man började prata. Och det finns en väldigt känd Motalabo som har tagit efter det här med att fika är väldigt bra i stora sammanhang. Han heter Andreas Norlén och är talman.

 

Boken kan läsas lite i taget, man kan ta en liten novell till fikat. Det ska kännas enkelt och otvunget att läsa den, precis som det ska kännas när man fikar.

- Jag tycker att vi ska vara väldigt rädda om den här enkla umgängesformen. Bjud alltid in nån på fika, det behöver inte vara en massa kaffebröd. Det är trevligt att bara sitta ner och prata, säger Ulf och berättar hur han själv föredrar sitt kaffe:

- Kaffe ska vara kolsvart - som i helvetet! Och varmt som en masugn. Då är det kaffe.

Filmrecension: The girl in the spiders web

The girl in the spider´s web

Stieg Larssons Millenniumserie lever vidare, även om det mesta är utbytt. David Lagercrantz har skrivit boken "Det som inte dödar" som denna film är baserad på. Mikael Blomqvist har blivit en biperson och alla skådisar är nya. Lisbeth Salander spelas numera av Claire Foy, och har om möjligt blivit ännu mer av en superhjälte som är expert på...tja, precis allt. Handlingen rotar lite i Salanders barndom men skrapar bara på ytan. Lika lättvindigt tar manuset på den andra storyn, som handlar om ett dataprogram som handlar i orätta händer och som kan kontrollera världens kärnvapenarsenal. Det är liksom ingen stor grej, och den enda som kan rädda världen är såklart Lisbeth Salander. I de tidigare filmerna kunde det finnas en stilistisk poäng med det kalla, karga svenska landskapet. Här har man dragit på ytterligare och det känns som att hela Sverige är ett öde, grått industrilandskap. Det går visserligen hand i hand med filmen i övrigt som också känns fullständigt blodfattig och livlös. Ingen av rollfigurerna väcker sympati eller känns som levande personer, replikerna är stela och manuset är pinsamt uselt. Det finns dock några tuffa actionscener, fotot är ganska snyggt och Foy klarar sig bra i huvudrollen, men det känns som att det hade att göra den här filmen så mycket bättre.

2/5


Mera fisk

Igår var vi tillbaka på vårt nyfunna favoritfiskställe. Förra gången havskatt, denna gång kummel. Båda gångerna kanongott. Det var en bit att åka, men det var det värt!
Hann med lite andra stopp också. Vilken härlig dag!

Lehmans fredagsfräckis

Tre våldtäktsmän hade blivit dömda till kastrering. De stod nu nervösa utanför dörren hos ”bödeln”. Den förste gick in och de andra två stod utanför och lyssnade spänt. Det hördes ett utdraget aaaaaaaaaaajjjjjjj när kastreringen utfördes.
Det blev den andres tur och utanför stod den tredje och lyssnade. Denna gång hördes ett korthugget AAJJ.
Svetten började lacka på den siste mannen och han bestämde sig för att försöka förhala det hela lite. Han småpratade med bödeln och frågade om inte det var ett väldigt tråkigt yrke. Han fick till svar att det ibland kan vara lite enformigt men för att göra det hela lite roligare så tar jag reda på vad de haft för yrke svarade bödeln.
Den förste var snickare, så den sågade jag av, den andre var frisör, så den klippte jag av. Våldtäktsmannen kastade sig nu storskrattandes på golvet och bödeln undrade förolämpat vad det var som var så roligt. Jo, svarade våldtäktsmannen mellan skrattattackerna, jag är glassförsäljare, så min får du suga av.

Filmrecension: The wife

The Wife

Björn Runge har i sin comeback fått till en fin liten film med mycket på pluskontot. Det är spännande att han plötsligt fått en internationell karriär, och med tanke på hur bra "The wife" är ska det bli intressant att följa honom framöver. Personligen tycker jag att det är skojigt att både Johan Widerberg och Christian Slater finns med i rollistan, det är två gamla favoritskådisar vars karriärer har dalat, men som jag gärna ser mer av. För oss svenskar blir det extra skojigt med Nobelfest, Stockholmsmiljöer och Luciatåg. Men framförallt är det Glenn Close och Jonathan Pryce som briljerar, allra mest Close menar många men jag tycker nog att det är i samspelet mellan de två som energin uppstår. Pryce spelar en författare som tilldelas Nobelpriset i litteratur. Hans hustru Close har stått vid hans sida i alla år, men allt eftersom filmen går förstår vi att det finns något som ligger och puttrar under ytan, och när paret åker till Stockholm för att gå på Nobelfesten kommer oförrätter, bitterhet och gamla hemligheter plötsligt fram. För det visar sig, utan att avslöja för mycket, att frun haft en betydligt viktigare roll än vad de flesta inklusive parets egen familj har anat. Själva storyn är kanske inte särskilt märkvärdig, men det är kul att se en film som fokuserar på bra skådespeleri med långa tagningar, välskriven dialog och skådespelare som verkligen kan sitt jobb.

3/5


Mera mat

Jaha, vad gjorde vi igår då? Jo, var ute och käkade lite såklart. Två restaurangbesök som faktiskt slår sig in på den absoluta toppen som vi provat.
Var då? Ja, det är såklart hemligt.

Tobis kätbild

Figge mejlade:
"Hallå, vad är detta? Vi har inte fått en kätbild på dig på svinlänge. Jag behöver en NUUUUUU!".
Så okej, här kommer den.

Lördag - helgat vare ditt namn

I lördags helgade Dr Helg vidare. Tog med syster Kyndel ut på stan och njöt av helgens fröjder. Aaaah...öl, fika, mat. Sol, sällskap och SOF. 
Sen blev det lite helgmys hemma på mottagningen också...
Veckorna går snabbt och snart är det helg igen. Då tjööör vi igen!
 

SOF 2019

Igår var det Studentorkesterfestivalen igen. Härligt väder, bra stämning, trevligt. 
Och bäst som vanligt var Bonnkapälle!

Söndagsintervjun: Crea

Crea

 

Efter 30 år som band kom till slut det stora lyftet för Linköpingsgruppen Crea. De har skrivit kontrakt med Sound Pollution och nu ska deras nya album "Dwarves & Penguins" spridas världen över.

 

Den som har lite koll bakåt på Linköpings musikliv känner säkert igen namnet Crea. Bandet bildades redan 1988 och har varit aktiva sedan dess. Den nyaste medlemmen är keyboardisten Anders Karlsson som kom med 2013, men de övriga tre: Nicke Bjerke på bas, Sonny Johansson på trummor och Peter Gren på sång och gitarr har varit medlemmar sedan början av 90-talet minst.

Jag träffar Peter och Anders i Studio Connect i Bullerbyn där de spelade in sin nya skiva "Dwarves & Penguins" tillsammans med ljudteknikern Roy Lundberg under våren och sommaren. Roy hade hört två låtar med Crea och tyckte det lät bra, så de bestämde sig för att samarbeta, vilket skulle visa sig vara en framgångsrik kombination. Till slut blev det åtta låtar och ett helt album, och via Roys kontakter ledde det till ett kontrakt med Sound Pollution.Till slut blev det åtta låtar och ett helt album, och via Roys kontakter ledde det till ett kontrakt med Sound Pollution.

- Det var en kombination av tur, slump och kontakter. När vi spelade in hade vi inga tankar på att släppa en skiva i hela världen. Vi tänkte bara släppa den digitalt på egen hand, säger Peter.

 

I huvudsak är det han som skriver text och musik, och sen hjälper resten av bandet till med att arrangera.

- Låtarna på nya skivan är en blandning mellan gammalt och nytt material. Vi är helnöjda, det låter ju svinbra, säger Anders.

- Vi valde att spela in med riktiga förstärkare som vi mickade upp. Inga pluggar och digitala påhitt. Det har gett oss mycket positiv uppmärksamhet, många gillar att ljudbilden är varm och organisk, säger Peter.

 

Creas stil kan beskrivas som progressiv rock och de har nämnts i samma mening som Marillion och Pink Floyd i recensioner, även om många tycker att de har ett eget sound.

- Vi har en del lite mer symfoniska stycken. Alla vi i bandet är väldigt filmintresserade och vi tänker väldigt filmiskt när vi gör musiken. Vi har ett dramaturgiskt tänk i det hela, säger Anders.

Överlag har mottagandet varit överraskande bra, med höga betyg och lyriska utlåtanden. Kontakten på skivbolaget berättade att han inte kunde sluta lyssna på låtarna och en recensent skrev "man vet aldrig var låtarna ska ta vägen". Och var Creas karriär ska ta vägen återstår att se. Nu har de i alla fall internationell distribution och marknadsföring genom Sound Pollution och det är åtminstone inga dåliga förutsättningar.

- Så här roligt får man nog bara en gång. Och det konstigaste med det hela är att vi inte har sökt det själva, utan det har skett helt på egen hand, säger Peter.

 

"Dwarves & Penguins" släpps den 29/3, och skulle det bli en succé som snabbt kräver en uppföljare så har bandet redan flera nya låtar på gång, berättar Anders.

Varför ska man lyssna på "Dwarves & Penguins"?

- Det är bra låtar helt enkelt, slår Peter och Anders fast.


Dr Helg svullar vidare

Fredag! Och Dr Helg har åter öppnat mottagningen. Fick äntligen chansen att prova den nya Indiern i Tannefors. Jag var inte överförtjust, men nån mer chans ska den få innan jag bestämmer mig.
Bella hade några ostar i kylen där datumet hade gått ut, så vi fick offra oss...
Och just det, fredagen började så klart med rökt ost och vin. Hade en liten stump kvar, och det fick räcka denna gång.
Under lördagen blir det att svulla vidare!

Lehmans fredagsfräckis

En liten pojke kommer in i köket för att äta frukost. Eftersom han bor på en bondgård frågar hans mamma om han gjort sina morgonsysslor.
- Nej, inte än svarar pojken.
- Det måste du göra innan det blir frukost, säger mamman.
Pojken blir sur så när han matar kycklingarna sparkar han till en av dem. Han gör samma sak mot korna och samma sak mot grisarna. Pojken går sedan in för att äta sin frukost och på bordet står endast en tallrik med flingor framdukad.
- Varför får jag inte bacon och ägg? frågar pojken. Och varför får jag ingen mjölk till flingorna?
- Jag såg hur du sparkade till en ko så därför får du ingen mjölk svarar mamman. Jag såg även hur du sparkade på en kyckling och en gris och därför får du inte ägg eller bacon heller.
I samma sekund kommer pappan i familjen in i köket, han får syn på en mus som han sparkar till. Pojken tittar då upp på sin mamma, ler sitt största leende och säger:
- Ska du eller jag berätta?

Från Connery till Craig. Del 10

Dags för "Älskade spion" för mig och Agent Triple-X. Jag har ju tidigare klagat på hur likartade de flesta Bondfilmer är, men frågan är om någon är mer ooriginell än "Älskade spion". 
En galning med drömmar om världsherravälde snor kärnvapenbestyckade ubåtar för att USA och Sovjet ska förinta varandra. Han har en karismatisk hantlangare (Hajen) och ett hemligt högkvarter som sprängs i slutet. Bond lägrar brudar på löpande band och får en högteknologisk bil av Q.
Javisst, Bond har sina obligatoriska ingredienser som måste finnas med, men det går att förnya/variera betydligt bättre än vad som görs i "Älskade spion". Sen är jag också trött på det där ständiga farandet över världen som oftast inte leder nånstans utan mest bara är ett sätt att dra ut på historien. Det är även irriterande med den återkommande ologiken, exempelvis när man inte mördar någon (oftast Bond) direkt utan ska göra det på ett "raffinerat" sätt.
Jag minns Bonds undervattensgående Lotus Esprit som betydligt coolare än vad jag tycker den är nu, och Hajen...ja, en gång i tiden var ju han den häftigaste Bondhejduken nånsin men nu är han mest en sorts clown. Ser dock fram mot att återse honom i "Moonraker". Men konstigast av allt är att jag har börjat smålängta efter Timothy Dalton-filmerna!
Hur som helst: detta är egentligen en helt okej Bondfilm, men bristen på originalitet drar ner betyget.
Betyg: Stark 2 av 5

Om

Min profilbild

tobi

Mejla till: Tobi_Katoy@hotmail.com

RSS 2.0