tobi

Johanna Schreiber

I sin nya bok "Det bästa som har hänt mig" skriver Johanna Schreiber om tre nyblivna mammor som oväntat blir vänner och delar föräldraskapets vedermödor. Med humor och igenkänning skildras de krav som ställs på dagens mammor, både från samhället och från dem själva. En del är hämtat från Johannas egna liv och hennes skrivande började faktiskt i Linköping en gång i tiden, i tidningen du just nu håller i.

- Det var mitt första betalda journalistiska jobb. Jag pluggade i Linköping i tre år och hörde av mig till Nolltretton. Jag är så tacksam att Benny lät mig testa att skriva trots att jag inte hade någon erfarenhet innan. Jag fick göra allt från att intervjua lokala artister till att åka upp på Ellegalan i Stockholm.

- Linköping formade en del av mitt vuxenblivande. Jag skulle gärna åka tillbaka om jag hade en bra anledning men jag har inga kompisar från studietiden som bor kvar och jag lyssnar inte heller på Lars Winnerbäck, säger Johanna som varvar sin tid mellan att vara med sina barn, vara redaktör för Postkodlotteriet och skriva böcker.

Hon har tidigare skrivit flera böcker riktade till barn och ungdomar, varav den senaste kom nu i oktober. Den heter "Inte som du" och är skriven tillsammans med Ida Ömalm Ronvall. I boken vänds på könsperspektiven så att det är tjejerna som har makten och bestämmer agendan. Ett intressant upplägg som väcker många tankar kring hur vårt samhälle fungerar.

- Gemensamt för alla mina böcker, oavsett om jag skriver för barn, tonåringar eller vuxna, är att det handlar om relationer. Kärlek och systerskap är genomgående teman.

Och det gäller även "Det bästa som har hänt mig" där de tre nyblivna mammorna Ermina, Sigrid och Freddie upptäcker att de har ganska mycket gemensamt trots de skilda liv som de lever.

- Det här är min första roman för vuxna. Idén kom när jag var föräldraledig med min första dotter Aviva. Jag kände mig rätt ensam och gick på en mammagruppsträff där det satt en tjej och skröt över hur mycket hennes barn sov och allt det där andra man inte vill höra som förstagångsmamma.

Just den scenen är med i början av boken, och det finns fler scener som Johanna plockat från sitt eget eller sina vänners liv. Det mesta är skrivet med mycket humor men det finns även allvarliga tankar kring bebislivets baksidor och att det inte bara är en rosaskimrande tillvaro att vara småbarnsförälder.

- Känslorna som de tre kvinnorna i boken upplever är känslor som många kvinnor känner men som man kanske inte så ofta pratar om. Det finns så mycket pekpinnar och åsikter om hur man ska vara som mamma. Jag önskar bara att alla ska få vara som de själva vill. Det är inget fel med att inte vilja amma. Det är inget fel med att stå i en bar med sina tjejkompisar och längta hem till sina barn. Och det är inget fel med att inte vilja ligga med sin man ett par månader efter förlossningen, eller att vilja göra det.

Boken har mötts av genomgående bra recensioner och nu i dagarna har pocketvarianten precis släppts. Johanna har dock redan tankarna på nästa bok, som hon redan kommit långt med. Den heter "Tolv veckor med dig" och släpps i april. Och hon ser gärna en lång fortsättning på författarkarriären.

S:t Larsgatan 13, Linköping

Betyg: 3 av 5

En samlingspunkt för ölfantaster

- men maten känns lite poserande

När det gäller öl är det få om ens något ställe i Östergötland som slår De Klomp på fingrarna. Även när det gäller maten tycks målsättningen vara hög. På pappret gör Linköpingskrogen det mesta rätt men lyckas av någon märklig anledning inte omsätta ambitionen i praktiken.

För den som ska med tåget utgör De Klomp, några minuters gångväg från stationen, ett perfekt sista ölstopp. Krogen har till och med en skärm ovanför bardisken som visar när tågen går och om man kommer hinna, eller om man ska stanna och ta en öl till och satsa på nästa tåg istället. Det är en av sakerna som gör att man gillar De Klomp, men det finns fler. Framförallt det strålande ölutbudet och den mysiga inredningen.

De Klomp (som är det holländska ordet för träsko) öppnade i december 2008 med inriktning mot det holländska och belgiska köket med rätter som bitterballen, musslor och mycket friterat. Med tiden har man dock glidit mer mot de svenska smakerna, vilket kanske är naturligt eftersom De Klomp satsar på lokala råvaror och meny efter säsong. På höstens matsedel hittar man exempelvis bacon från Skänninge, Vätternröding och bröd från Lanemos som lokala inslag.

Men allra viktigast har nog det stora och intressanta ölsortimentet varit. De Klomp har runt 40 öl på tapp och runt 200 sorter på flaska. Man satsar på små producenter och mindre partier och byter ofta ut sortimentet. Det går alltid att hitta något spännande att dricka och för stadens ölfantaster har De Klomp betytt ett jättelyft för dryckeskulturen.

När det gäller maten har De Klomp en ganska hög svansföring. De är visserligen ett avslappnat ställe där man lätt kan slinka in som man är, men de betonar saker som genuina råvaror, närproducerat, småskaliga producenter och att laga maten från grunden. De har också lite ovanliga rätter och ingredienser på menyn, varav hästköttet är det som fått mest uppmärksamhet, men även att läsa saker som talgmajonnäs, krondillskum, getyoghurt och rostade hasselnötter piggar upp. Allt detta är jättebra men någonstans på vägen från meny till tallrik är det som att något försvinner. Som att krogen poserar mer än den presterar.

Jag och mitt sällskap beställer in Härstoppad vildsvinskorv med blomkålspuré, bakad blomkål, picklade trattkantareller och äppelchips för 195 kr respektive Vegansk Sloppy Joe på rökt ostronskivling och linser med pommes frites och härgjord ketchup för 175 kr. Pommes fritesen är riktigt bra, kanske stans bästa till och med. Det märkliga är att den övriga maten inte exalterar så som jag hade trott. Ja, det är bra råvaror och bra tillagat, och det är absolut inte så att jag är missnöjd. Men det är inte heller så att jag går därifrån med det fånleende på läpparna som vildsvinskorv med picklade trattkantareller borde ge. Jag har svårt att gå igång på maten och jag begriper inte varför De Klomp inte riktigt får till det trots de goda förutsättningarna.

Vid ett tidigare besök åt jag hästkorv och det kändes mer som en ploj så då var det inget problem att det inte var någon jättehit, men nu har jag provat fler rätter på menyn utan att köket övertygat. Och då har jag ändå följt personalens dryckestips till rätterna. Och där har vi ett annat problem, även om inte maten är överdrivet dyr så drar notan ändå gärna iväg om man dricker några öl till, eftersom de flesta av ölen kostar närmare hundralappen - och uppåt.

De Klomp är fortfarande en av favoriterna i Linköping, men i fortsättningen nöjer jag mig nog med att dricka öl. Och max en eller två per besök