tobi

Festival of the midnight sun

- återuppstår på Sjögestad Motell

Inspirerade av Woodstock året innan anordnades det en stor rockfestival på Mantorp Park 1970. Festival of the midnight sun, som namnet löd, blev ett praktfiasko men har levt kvar i östgötarnas minne som en riktig kulthändelse. Och nu 49 år senare återuppstår festivalen på Sjögestad Motell.

Festival of the midnight sun har kallats "det största fiaskot i svensk pophistoria". Festivalen skulle hållas under midsommarhelgen och polisen var orolig för att det skulle bli bråk mellan raggare och hippies. Arrangörerna räknade med 300 000 besökare men endast 3000 personer dök upp. Vissa av de förannonserade banden ställde in, som exempelvis Pugh Rogefeldt och Skäggmanslaget, men det ska ändå sägas att flera stora namn som Canned Heat, Chuck Berry och Cornelis Vreeswijk tillsammans med Made in Sweden faktiskt spelade. Hur som helst blev det brakförlust och ingen har vågat sig på att försöka göra om arrangemanget - förrän nu.

Den 31 augusti anordnas en ny Festival of the midnight sun. Denna gång på Sjögestad Motell och i mindre skala, även om hela 17 band faktiskt kommer att spela under dagen.

- Banden i år är en blandning av då och nu. Då i form av Kebnekajse och Tears och nu i form av allt från Les Big Byrd till Franska Trion och Hällas, säger Björn Rallare och berättar om hur hans fascination för festivalen väcktes:

- Från början sprang jag på historien bakom festivalen när jag drev skivbolag av en ren slump, fastnade för spektaklet och jag kommer i håg att jag lade upp en länk till det nyhetsinslag som Tom Alandh gjorde på plats 1970 som ligger på YouTube med orden "Någon borde göra en film om det här!". Det visar sig nu att det blev jag som gör den filmen. Jag lade historien bakom örat då, liksom många andra och när jag lade ned skivbolaget började jag skriva, ett av projekten valdes ut och blir nu kortfilmen "Festival Of The Midnight Sun" som har premiär på Bio Rio i Stockholm den 12 september. När vi jobbade med filmen sprang vi på entreprenören Mats Carlheim som hjälper oss nå vårt mål med ekonomisk stöttning och han sa "Vi gör festivalen på riktigt igen!" och så var bollen i rullning.

Festivalen på Mantorp var intressant på många sätt. Finns det någon detalj som du har fastnat extra mycket för?

- Det finns för många härliga detaljer, och alla bor i ett långfilmsmanus. Allt från tusentals kycklingar som aldrig blev uppätna, arrangören som hälls gisslan på Frimurarhotellet då de inte hade pengar att betala med, till skräcken för att raggarna skulle storma scenen och klippa av håret på alla hippies eller den detaljen som lyfts fram i vår film; Canned Heat vägrade spela om de inte fick betalt först, men de hade ju som sagt inga pengar. Hur löste de det?

Varför valde ni Sjögestad Motell för årets festival?

- Av flera anledningar. Dels ligger det nära originalfestivalen som var på Mantorp Park, de har plats för lika mycket folk som faktiskt dök upp 1970, det är ett väldigt fint område och de som driver det nu är helt fantastiska och ägaren Niclas kommer fixa till grym mat till våra festivalbesökare.

- 70-talskänslan ligger till största delen i ett väl avvägt artistutbud med både gamla och nya band som alla har gemensamt att de låter som att de kunde lirat på festivalen 1970. Området i sig med pärlan Sjögestad Motell och det faktum att på våra scener finns inte rörligt ljus, utan fasta kannor, som det var 1970. Det är inte en afterwork med 70-talskläder från Buttericks.

Hur ska ni undvika att årets festival blir det NÄST största fiaskot i svensk pophistoria?

- Genom att göra det vi gör bra. Vi är redan ett inslag på SVT:s" Kulturnyheterna" som sänds i början av augusti och häromdagen intervjuade Dagens Industri oss för en rätt stor artikel och biljetterna går åt som grillad kyckling i solsken. Klart det kommer gå bra, man ska inte göra saker om man inte gör dem bra.

Varför ska man komma till den nya Festival of the midnight sun i Sjögestad?

- För att vår ideella förening, Rockered Kulturförening, kommer ge er en upplevelse ni aldrig kommer att glömma, där 18-åringar som lyssnar på Hällas eller MaidaVale som lirar på Sweden Rock i år möter sina morföräldrar som får se Kebnekajse eller Tears igen på samma område och ta en bärs tillsammans och inse att de ju gillar samma grejer ändå; se det som världens största förfest till 50-årsjubileumet på Mantorp Park nästa år. Datumet är redan spikat.

Captain Marvel

Strax innan den spännande upplösningen av Avengersserien i "Endgame" lanserade Marvel sitt nya spännande triumfkort, nämligen den kvinnliga superhjälten Captain Marvel spelad av Brie Larson.

Hon är en Kree-krigare i kampen mot Skrullerna i en intergalaktisk konflikt som plötsligt hamnar på Jorden. På ett nästan "Matrix"-liknande sätt upptäcker hon att hon har superkrafter utöver det vanliga, men vägen dit är snirklig och hon måste leta bland förträngda minnen för att ta reda på vem hon egentligen är.

Filmen utspelas 1995 och är en slags prequel där SHIELD-agenten Nick Fury (Samuel L Jackson) får idén till att skapa Avengers. Det blir en del 90-talsnostalgi men de hade gärna fått ösa på med mer av den varan. Överhuvudtaget känns "Captain Marvel" osäker på vad den vill vara. 90-talscool eller Star Trek-töntig, barn- eller vuxenfilm, humor eller actionrulle?

Ibland glimtar den till och i de stunderna är "Captain Marvel" riktigt bra. Eller snarare: man inser vilken kanonfilm det kunde ha blivit med en tydligare riktning. Efter att ha vinglat lite hit och dit börjar filmen hitta balansen mot slutet och lyckas trots allt fixa en bra introduktion av Captain Marvel in i Marvels filmuniversum.

3/5

Helan & Halvan

Helan & Halvan (eller Oliver Hardy och Stan Laurel som de hette i original) är ett av filmhistoriens största komedipar med sin storhetstid på 30-talet. Fortfarande är de ganska kända som begrepp och även om filmerna är rätt bortglömda så går det inte att förneka deras skicklighet i slapstickhumor som håller hög klass än idag.

Och kanske kan denna biografi, med John C. Reillly som Helan och Steve Coogan som Halvan, fortsätta att hålla minnet levande av de två figurerna. Det är åtminstone ett väldigt lyckat försök.

Reilly och Coogan är väldigt porträttlika i sina roller och skildrar med värme den vänskap som finns mellan radarparet, även om en gammal konflikt ligger och gror i bakgrunden. Filmen utspelas mestadels i det absoluta slutet av parets karriär, när de är på en fiaskoartad turné i Storbritannien. Salongerna är nästan tomma och filmen de ska spela in blir inställd. De är föredettingar med vacklande hälsa, och tvingas anstränga sig hårt för att försöka vända motgången.

Bildmässigt är det en riktigt snygg film med vackra miljöer och en tidstypisk känsla. Det ligger ett moln av vemod över alltihop men i slutändan är det en fin liten film som värmer hjärtat.

4/5