tobi

Närodlad lyrik från slätten

I sina böcker "Dikter till dig" och "På väg" har Per-Arne Olsson utforskat poesins brinnande kraft, och bjudit in lokala förmågor att illustrera hans dikter. Nu får lyriken vila ett tag och istället funderar han på att göra Pixi-böcker för vuxna.

Vissa känner honom som Skånska Arne. Kanske ett naturligt alter ego om man heter Per-Arne, kommer från Skåne, håller på med musik och bor i Skånska Lasses hemstad Mjölby. Som poet använder sig dock Per-Arne Olsson av sitt eget namn.

Per-Arne skrev en del dikter i ungdomen och tog upp intresset igen på senare år efter att ha gått en skrivarkurs. Han fick en del publicerat i Corren och kom på att han kunde samla sina verk i en bok. Det resulterade i den första diktboken "Dikter till dig" som gavs ut på det lokala förlaget Aliberta 2017, och Per-Arne använde sig av lokala kulturpersonligheter för att illustrera dikterna.

- Jag gjorde ett upprop på Facebook: vill ni vara med och illustrera en diktsamling? Jajamän, sa de. Sen fick de välja dikt, så det är nästan lika mycket en konstbok som det är poesi.

Finns det något gemensamt drag i dikterna?

- Det handlar om olycklig kärlek. Det är alltid ett tacksamt tema.

Har du någon stilistisk förebild?

- Jag är rätt dålig på att läsa poesi, faktiskt. Det är lite sorgligt, ha ha. Jag hänger ofta på antikvariatet i Mjölby, men läser inte så mycket böcker, men jag hör gärna på böcker.

2018 kom uppföljaren "På väg" som är lite bredare i sitt anslag, även om det krossade hjärtat hela tiden gör sig påmint i orden. Även bok nummer två har rikligt med illustrationer.

- En del personer återkom, fast det har också tillkommit många. Många av dem är med i Skänninge kulturförening.

Hur har responsen på böckerna varit?

- Igenkänning. Läsarna gillar det där nästan pubertala, tänk Gyllene Tider-texter. Den känslan är samma hela livet, och jag ville inte krångla till det utan ville att det skulle kännas ganska direkt.

Skriver du några nya dikter?

- Inte så mycket nu. Det har blivit mycket musik den senaste tiden, men man vet aldrig när inspirationen kommer. Jag har börjat leka med tanken på en barnbok, eller egentligen i stil med Pixi - fast för vuxna. Alltså skriva på det sättet, fast för vuxna. "Yngve är ledsen. Yngve går bolaget. Yngve dricker upp hela flaskan. Yngve bakfull...". Det är en tanke jag har. Jag skulle gärna vilja ha någon som illustrerar det. Jag målar själv men det är kul att samarbeta med någon annan och det är roligare om någon annan tolkar texten på sitt sätt.

Vilken är din egen favoritdikt?

- "Om du undrar", den första dikten i den första boken. Det var den som satte igång det. Jag fick ett flow efter det.

Om du undrar

Jag undviker dig inte för att jag inte tycker om dig.

Jag undviker dig för att jag känner för mycket,

och jag kan krama nästan alla utom dig.

Det är inte för att jag inte vill krama dig,

utan för jag är rädd att jag aldrig någonsin

ska kunna släppa dig igen.

Laleh

Vänta!

I vanliga fall brukar svenska folket gilla artister som är extremt tydliga i sitt artisteri. Det ska vara enkelt att förstå en artist och sätta dem i ett fack. Det är oftast så man blir riktigt folkkär. Men inte när det gäller Laleh. Hon kan sjunga på svenska, engelska eller persiska. Hon kan spela in Cornelisdoftande visor eller radiopop gjorda för internationella topplistor. Hon kan ha en hemlighetsfull personlighet, hon kan experimentera med olika stilar, det spelar ingen roll - Sverige älskar henne ändå.

Här på sjunde albumet spretar det som vanligt lite grann. Först kommer ett gäng svenska låtar och därefter de engelska. Generellt bra nivå på musiken men den svenska halvan känns genuinare och mer sammanhållen. På den andra halvan lattjar hon lite mer med stilarna men den känns ändå mer anonym. Kanske är det så enkelt som att det är enklare att relatera till texter på svenska? Eller så är de engelska låtarna helt enkelt svagare? Det känns som att alla de svenska låtarna kan bli publikfavoriter framöver.

Hur som helst har Laleh gjort en stabil skiva med sedvanlig charm, fräsch ljudbild och helt okej låtar. Hon håller fortfarande stilen och denna platta kommer ytterligare befästa hennes popularitet hos det svenska folket.

3/5

Eld & lågor

De flesta svenskar är välbekanta med Gröna Lund i Stockholm, men inte lika många vet om att det mittemot låg en konkurrerande nöjespark under åren 1923 till 1957 som hette Nöjesfältet. Dottern och sonen till respektive ägare råkade dessutom förälska sig i varandra, och så långt har "Eld & lågor" en kanonstark verklighetsbaserad grundstory att utgå från.

Fast nu nöjer sig filmen inte bara med det, utan den vill dessutom vara visuellt bländande och skapa filmmagi genom att låta färger, fantasi och upphöjd romantik skapa en sprakande fyrverkerifest för både öga och sinne.

Japp, det är överdrivet, tillgjort och ofta fånigt, men filmen är så tydlig med att visa att just det är poängen att det blir svårt att använda det som fog för kritik. Och det är dessutom det visuella och de annorlunda berättartekniska greppen som är filmens styrka. Det är kul att se en svensk film ta ut svängarna och våga experimentera med formen för hur film kan se ut.

Dock gör fokuset på det visuella att själva berättelsen ibland hamnar i skymundan. Filmen har många intressanta karaktärer och sidohistorier som gärna hade fått utforskas mer. "Eld & lågor" vill skapa magisk filmromantik men går aldrig på djupet, vilket gör att det aldrig bränner till på riktigt.

3/5