tobi

Ett av de senaste årens mattrender är det ökande utbudet av gatumat. Nu går vi mot nästa steg i utvecklingen: att maten tar klivet över tröskeln från gatan in på restaurangerna. Men är det verkligen där gatumaten hör hemma?

Nyss hemkommen från Bangkok har jag fått mitt lystmäte av gatumat i absolut toppklass. Bangkok brukar räknas som världens bästa stad för gatumat och allra bäst anses gatan Yaowarat i Chinatown vara. Där spenderade jag sista kvällen och strosade runt bland de många matstånden.

Generellt är Sydostasien världsledande när det gäller gatumat och det finns matstånd i såväl Bangkok som Singapore som tilldelats stjärnor i Guide Michelin. I Hong Kong har Guide Michelin till och med gett ut en hel guide som helt inriktar sig på gatumat.

Ett lands kulinariska själ hittar man ofta i gatumaten. Det kan handla om empanadas i Argentina, dumplings i Kina eller fish´n´chips i England. I Sverige har det länge varit korv som varit den dominerande gatumaten men det håller på att ändras. Varm korv är fortfarande en viktig del av den svenska folksjälen men precis som vi svenskar är snabba med att ta till oss trender när det gäller restaurangmat så är vi även på alerten att anamma ny gatumat.

Hamburgare, kebab, falafel och wraps har redan intagit landet och utbudet av mat att grabba i farten utökas ständigt. De senaste åren har food trucks blivit riktigt hippt och dyker upp på allt fler ställen. Vissa hävdar säkert att den stigande gatumatstrenden beror på att vi blivit mer stressade och inte tar oss tid att sitta ner och koppla av. Istället för att gå till en lunchrestaurang och prata med arbetskollegorna beställer vi en soppa, en nudelrätt eller en macka och äter på stående fot. 

Jag är inte så säker på det utan skulle snarare hävda att gatumat istället visar på en friare och mer avslappnad inställning till mat än som rådit tidigare. Varje måltid behöver inte bli en ritual, ibland vill man bara ha en liten matbit medan man tar sig mellan två platser. Och varför skulle det vara så märkligt med gatumat i Sverige när det är ett naturlig matkultur överallt annars på jordklotet.

Däremot är jag tveksam till att ta gatumaten in på restaurangerna, något som blir allt vanligare. Hamburgare och wraps har redan blivit "finmat" och det har även öppnat restauranger som satsar på kvalitetstvarianter av både tacos och kebab. Till och med vår kära svenska korv har tagit sig in på finrestaurangerna. Jag säger inte att maten smakar sämre för att den äts på tallrik istället för ur handen, men den tappar lite av sin själ. 

Det är därför jag sällan äter thailändskt i Sverige. Thaimat är till sin natur gatumat och det är så den ska avnjutas. Inte på vita dukar utan på en plaststol på gatan - precis som i Bangkok.

Årets Nyponpris, det fjärde i ordningen, tilldelades Ulrika Reinholdsson på Riksteatern Linköping, före detta Karil.

- Jag är superstolt och fortfarande omtumlad faktiskt. Det ger energi både till mig och hela föreningen att fortsätta vårt jobb, sa Ulrika när Nolltretton fick en pratstund med stipendiaten några dagar efter prisutdelningen.

Efter kulturcaféet Babettes 2016, bokarna och skivbolagskillarna i Gaphals 2017 och cosplayfestivalen Närcon 2018 blev det i år den lokala teaterscenen som hyllades, eller rättare sagt Ulrika Reinholdsson som är repertoaransvarig på Riksteatern Linköping. Och var hon en stor fantast av Nyponet redan innan så har entusiasmen knappast minskat efter prisutdelningen på Konsert & Kongress där hon fick ta emot Jenny Karlssons tygnypon ur Lars Winnerbäcks hand.

- Jag tycker det är ett sånt superfint initiativ att kulturlivet i Linköping uppmärksammas med det här priset. Att man ser att det finns en massa ideella krafter som arbetar för att ha ett blomstrande kulturliv, plus att det är östgötska konstnärer som gör ett nytt unikt konstverk varje år.

- Jag är superglad att det är just Jenny Karlsson som gjort årets Nypon. Jag är väldigt intresserad av textilhantverk och tycker väldigt mycket om det Jenny gör, så det var en lyckad kombo att det var just jag som fick årets pris. Och det står på hyllan i vardagsrummet på finaste platsen så jag ser det varenda dag.

Juryns motivering löd: "Lars Winnerbäcks stiftelses pris Nyponet 2019 tilldelas Ulrika Reinholdsson för sitt ideella arbete som repertoaransvarig i Riksteatern Linköping (tidigare Karil) och för att hon är en stöttande, entusiasmerande kraft för lokala kreatörer. Med stor nyfikenhet och fingertoppskänsla ger Ulrika Linköpingspubliken tillgång till mångsidiga kulturupplevelser. Hon är en eldsjäl med stort hjärta och engagemang, som brinner för ett berikat kulturliv för alla".

- Jag har alltid varit intresserad av teater. När jag gick i skolan skrev jag pjäser och satte upp, och gick jag på så mycket teater jag bara kunde. Jag växte upp i Örebro och där kunde man köpa jättebilliga biljetter längst bak, högst upp eller i orkesterdiket, så jag såg allt från Shakespeare till Nationalteatern. Jag har alltid varit fascinerad av scenkonstens kraft, säger Ulrika och berättar hur hon blev engagerad i Riksteatern Linköping:

- Det var faktiskt kompisar till sonen som var engagerade i dåvarande Karil som skulle hitta folk till ny styrelse och tyckte att Oskars mamma kunde vara nåt. Jag tyckte det lät jättespännande och hoppade på. Till hösten verkar hon dock få mindre än normalt att göra. Sagateatern ska renoveras så höstens program blir lite annorlunda, men det är klart att det arrangeras en dansföreställning på Agora i Skäggetorp och att Svante Thuresson gör ett program om Beppe Wolgers på Konserthuset.

Vad tycker du om de tidigare pristagarna?

- Jag tycker juryn har varit superduktiga på att plocka fram bra vinnare. Första gången visste man inte riktigt vad det skulle bli, men när de sa att det var Babettes som hade vunnit så kändes det helt självklart. Även Gaphals kändes värdiga, och samma sak med Sam Anlér och Närcon. Man har lyckats sprida det så himla bra. Så det är hedrande att få vara en i det gänget.

Vad ska du göra med prissumman?

- Jag ska bjuda styrelsen på bubbel, för det är verkligen inget ensamarbete att arrangera saker utan det gör vi tillsammans. Sen tänker jag försöka åka och se någon teater som jag inte har sett innan. Det finns ju många teaterfestivaler ute i Europa.

Weeping Willows

After us

Sångaren Magnus Carlson har blivit väldigt engagerad i klimatfrågan på senare tid. Det märktes i hans sommarprat i somras och det märks på denna nionde Weeping Willows-skiva som nästan är en temaplatta kring mänsklighetens ohållbara livsstil. Flera av låtarna har ödesmättade titlar som "Save us from ourselves", "Judgement day" och titelspåret "After us". Musikaliskt handlar det såklart om tjusig orkesterpop med en elegant touch och ett vuxet anslag. Inget nytt på den fronten, Weeping Willows gör fortfarande musik för cocktailpartyn och finkulturella salonger. Vemodet, storslagenheten, den filmiska känslan och den felfria sången finns där. Möjligen har vissa jazzinfluenser och Magnus Carlsons intresse för northern soul letat sig in i låtarna här och var. Det låter stabilt, om nu någon trott något annat. Ett av Weeping Willows kännetecken är att ju att de är just stabila, på gränsen till tråkiga. Så är det här också. Hantverket är helgjutet även om några av låtarna känns rätt anonyma. Mestadels är materialet dock riktigt bra och när jag hör exempelvis "Another future" och "There´s no hiding place" tänker jag att detta kan vara bandets bästa album sedan debuten.

4/5

I den östgötska podden "Kvar i stan" diskuterar programledarna Anton Nessvi och Christel Valsinger med sina gäster om man som musiker bör vara kvar i sin hemstad. Ska man stanna eller dra för att lyckas?

"Should I stay or should I go?" sjöng The Clash redan 1982 och det har varit en aktuell musikalisk frågeställning allt sedan dess. Inte minst för oss östgötar. Den förhärskande uppfattningen har varit att man måste flytta till huvudstaden om man ska få det stora genombrottet. Det är där skivbolagen, förlagen, bokningsbolagen, medierna och de andra musikerna finns.

Och mycket talar för att det stämmer. Östergötland har fostrat många framgångsrika musiker ända sedan ABBAs dagar, men hur många av dem bor kvar i länet? Både Lars Winnerbäck och Louise Hoffsten flyttade från Linköping för flera decennier sedan och varken Markus Krunegård eller Plura bor längre kvar i Norrköping. Hade Alexander Bard varit lika framgångsrik om han stannat kvar i Motala? Kanske, men det känns inte troligt.

Under det senaste året har två Linköpingsmusiker uppmärksammats rejält internationellt. Ludwig Göransson vann nyligen tre amerikanska Grammys och Tobias Forges band Ghost gör succé på de internationella scenerna. Hade de valt att fortsätta att verka från östgötaslätten är det ytterst tveksamt om de hade valt samma musikaliska framgångar. Så mycket tyder på att man faktiskt måste "dra" om man vill bli något mer än bara en lokal angelägenhet.

Men korrelation är inte samma sak som kausalitet. Det går inte att säga att man per automatik kommer att lyckas som musiker bara för att man lämnar sin uppväxtstad. För varje lyckat exempel som fått sitt genombrott när de flyttat till Stockholm eller en annan storstad finns det garanterat tio som misslyckats, men dem hör vi av naturliga skäl inte talas om. Det är alltså inte flytten i sig som leder till framgång, även om närheten till branschen sannolikt underlättar.

Och vad menas egentligen med att lyckas? Det finns mängder av musiker och andra kulturutövare som bor i Östergötland och kan försörja sig på sitt drömyrke. De kanske inte vinner priser eller får de stora rubrikerna, men de får jobba med det de tycker om i en miljö de trivs i. Det är också att lyckas.

Jens Lekman & Annika Norlin

Correspondence

Jens Lekman flyttade till Tromsö och för att fördriva tiden och ha någon att prata med så startade han ett musikprojekt med Annika Norlin. Det gick ut på att de skulle brevväxla med varandra genom att skriva låtar som de lade upp på en hemsida. Varje månad lade de växelvis upp en ny låt som på något sätt skulle haka i den föregående, och nu har de samlat denna korrespondens på ett album. Tolv låtar med andra ord, som tillsammans skapar en bild av 2018 och ger en inblick i de två artisternas tankar. Här berättas små berättelser, eller om man vill beskriva det som korta noveller eller musikaliska brev, om ditt och datt. Till exempel om hur killarna i skolan försökte smygtittta på tjejerna när de duschade efter gymnastiken. Musikaliskt handlar det mest om stillsamma popvisor med gitarr och sång. Rent låtmässigt har man hört bättre alster från de två artisterna, här är det projektet och texterna som står i fokus. Det är en rar liten skiva, med mysiga små låtar som säkert går hem hos fansen men kanske inte är så intressant för en bredare målgrupp.

2/5

Weyes Blood

Titanic rising

Dags att ta sig an kritikerfavoriten Weyes Blood, tänkte jag. Kritikerfavoriter är ofta bra men ganska tråkiga, så jag tvekar lite innan jag drar på "Titanic rising". Bakom artistnamnet döljer sig Natalie Bering, en trettioårig amerikanska som debuterade 2011 med den självutgivna "The outside room" och sedan dess har gett ut tre album till. Inför "Titanic rising" har hon bytt skivbolag till Sub Pop, ett riktigt favoritbolag bland popkritiker, och förra året sjöng hon med Father John Misty, ett namn som får alla musikkritiker att gå upp i brygga, så varningslamporna blinkar sannerligen rött. Förra plattan kom för tre år sedan och den följer hon upp med tio spår som rör sig någonstans mellan pop och folkrock. Någon skulle kanske dra likheter till Kate Bush, någon anar kanske lite naturälskande 70-talsflum, en tredje kan kalla det pretentiöst dravel och en fjärde skulle möjligen dra till med lättlyssnad mysmusik. Och alla har förmodligen lika rätt. Det man inte kan komma förbi är rösten som ligger tydlig och klar långt fram i ljudbilden och är det som är grejen. Medan musiken pågår där bakom så är det rösten som hugger till och känns. Den får full pott. Låtarna, arrangemangen och framförandet däremot passar bra in på beskrivningen i början: bra men tråkiga.

3/5