tobi

Förra året debuterade Erika Rockborn med boken "Livmodermakt" som handlade om en man med barnlängtan. Nu är uppföljaren "Modermakt" klar och tar vid sju år senare i berättelsen.

I "Livmodermakt" fick läsarna stifta bekantskap med distriktsläkaren Martin Lindahl som längtar efter att få barn. Efter en del turer fram och tillbaka slutade det hela ändå på ett bra sätt, men säg den lycka som varar...

- Martins liv har blivit ganska tufft nu. Han har två barn när boken börjar och den minsta har ett funktionshinder. Det var en traumatisk förlossning som satte djupa spår i hustrun, så det blev inga fler barn sen. Martin är jättelycklig över sina flickor men det är ett tufft vardagspussel att lägga. Och ganska tidigt i boken inträffar en tragedi i familjen som gör att tillvaron ställs på kant, säger Erika och fortsätter:

- Svärmor Birgitta fortsätter att bestämma och härja. Hon har drabbats av en stroke och tar till skuldkänslor för att styra och ställa. Titeln "Modermakt" syftar mycket på en mors makt i en relation, och inte minst en svärmors makt när hon får härja fritt i en familj som är lamslagen av sorg.

- Jag har jobbat länge som läkare och har hört mycket om hur det kan vara i familjer, och det är väl ett sammelsurium av såna svärmorsberättelser som jag har använt mig av. Men jag vill vara tydlig med att det inte är något självupplevt. Min svärmor var en jättebra människa och vi hade väldigt kul tillsammans.

Erika, som bor i Norrköping och jobbar i Söderköping, berättar att hon vill skriva om livet självt. Förlaget kallade hennes genre för feelgood med djup. Det är mycket tankar om livet och jobbet. Och nu i uppföljaren har hon tagit ut svängarna mer, vilket gjort den mer dramatisk än debuten.

- Den första boken tog flera år, och jag var inte ens säker på att det skulle bli en bok. Det kom till mig en berättelse och så småningom växte det fram en känsla att det nog kunde bli en roman. När den var klar tyckte jag nog att berättelsen var färdig, men samma dag jag fick besked av förlaget att boken var antagen blev jag så upprymd och glad att jag började med tvåan. Ivrigt påhejad av min son Erik som tyckte att berättelsen var som upplagd för en uppföljare.

- Och jag skriver fortfarande allt på mobilen, på vad jag kallar gratisstunder. Det är såna där stunder som jag tror att alla människor har, när man till exempel väntar på bussen. När andra människor slösurfar, då skriver jag. Igår var jag barnvakt på ett bröllop och då fick jag nåt kapitel skrivet där när barnet hade somnat. Är det lång kö på ICA Maxi så skriver jag där. När vi åker till landet kör alltid min man Peter så då kan jag skriva i bilen. Nu ska vi åka ner till bokmässan i Göteborg, så då räknar jag med tre härliga skrivtimmar i bilen.

Vill man träffa Erika och köpa en signerad bok så kommer hon bland annat medverka på Handels dag i Söderköping den 26/10 och på bokmässan Tellus i Linköping den 30/11. Då kan man passa på att köpa den första boken som nu kommer i pocket.

- Och i pocketversionen så får jag med alla recept, det var en liten detalj som jag egentligen ville ha med från början. Likaså i andra boken är recepten med. Jag kan själv bli vansinnigt sugen om jag läser en bok och det beskrivs något som äts. så det är rätt praktiskt om det finns recept i boken, säger Erika som nu har fokus på den tredje och avslutande boken i serien om Martin Lindahl.

John Wick: Chapter 3 - Parabellum

Det har sagts en del om Keanu Reeves comeback som cool filmsnubbe i och med "John Wick"-filmerna och det måste nog poängteras igen: Reeves är klockren i rollen den fåordige våldsmaskinen som rensar upp bland slöddret. "John Wick"-serien satsar mycket på det visuella och Reeves passar perfekt in med sin kostym, sin skäggstubb och sina mörka hårtestar.

Denna tredje del tar vid direkt efter de två andra och börjar med att Wick får en prislapp på sitt huvud och blir allmänt villebråd för alla lönnmördare som tycks finnas i vartenda gathörn. Det, och en massa andra udda saker, är sånt man måste acceptera för att kunna uppskatta filmens dataspelsliknande universum till fullo. För detta är i första hand en visuell film som är gjord för att behaga ögat.

Actionscenerna är fantastiska och håller absolut världsklass. Inledningen där John Wick dödar skurkar med i tur och ordning böcker, knivar och hästar är så fantasifull och fräck att man måste skratta. Men hela filmen är en strålande uppvisning i koreograferat ultravåld som är omöjligt att slita blicken från.

Filmens kyla, brist på handling och ytliga rollfigurer gör dock att man inte investerar några känslor. När de snygga slagsmålen är över rycker man på axlarna och går vidare.

3/5