Jag kommer hem igen till vintern

Japp då har jag köpt Aladdin och Vinterskum. 
Nu börjar äntligen Vintern!

Kulturafton i Åtvidskvällen x2

Var på två berättarkvällar igår. Först på Åtvids bibliotek där killarna bakom "I en annan del av Åtvid" pratade om sin nya, kommande bok om Facit.
Sen drog jag snabbt till Träffpunkten i Björsäter där Göran Redin körde "Stand up history". Hann med en fika också. 20 spänn för nästan obegränsat med kaffe och fikabröd, bra deal.
Jag har ju själv en hemlig dröm om att åka runt på bygdegårdar och andra samlingslokaler och föreläsa. Har gjort det några gånger, och när jag får mer tid ska jag nog ta tag i det mer ordentligt. Har lite olika idéer, främst på resetemat. Men tills dess: hej!

Jag kommer hem igen till jul

Japp, då var julpyntet uppe. Nu börjar äntligen julen!

Årets julklapp?

Det här skrivs natten innan Årets julklapp presenteras och vad kan det bli i år?
Elscooter? Nej.
Trådlösa hörlurar? Nej.
Jag tror på....Tågweekend!

Biomåndag

Igår blev det "Le Mans ´66". Ensam i salongen - yes!
Motorporr där Christian Bale och Matt Damon är två snubbar som ska hjälpa Ford att vinna över Ferrari i Le Mans 24-timmars 1966. Det brummar, det är fotpedaler som trampas ner, det är varvräknare som får spader.
Betyg: 3 av 5

Skivrecension: Ed Sheeran

Ed Sheeran

No.6 Collaborations Project

 

Det går knappast att klaga på nivån av gästartister, eller vad sägs om namn som Justin Bieber, Eminem, Skrillex, Bruno Mars och ett dussin andra kända artister? Varje låt görs ihop med en gästartist och det gör att de 15 spåren spretar en smula.

2011 gjorde Ed Sheeran samma sak på skivan "No.5 Collaborations Project" men nu har han hoppat upp ett par nivåer. Inte för att kända gäster nödvändigtvis gör resultat bättre, de flesta fans skulle förmodligen skippa denna mellanplatta och istället vilja ha den fjärde plattan döpt efter de fyra räknesätten. Jag är en av dem, även om jag knappast kan räknas till Ed Sheeeran-fansen, för denna platta ger mig ingenting.

I stillsamma gitarrlåten "Best part of me" ihop med YEBBA låter det ungefär som Ed Sheeran brukar göra, men mestadels levereras det generisk radiopop av varierande sort. Ibland även lite rap. Oftast inte dåligt, men...gäsp...påfallande tråkigt och identitetslöst. Enda idén med plattan tycks ha varit att ha kända gästartister, hur resultatet sen blir tycks inte varit så noga. Det har säkert gjorts sämre skivor i år, men frågan är om det gjorts så många ointressantare.

 

1/5


Musikkrönika

Hellre första än sista gigget

 

Det är ett jäkla tjat om avskedsturnéer. Men få saker kan vara mer ointressanta. Försök istället att upptäcka band som är ute på sina premiärturnéer.

 

För tre år sedan gav sig Kent ut på en stor avskedsturné genom landet. Och det är de inte ensamma om att ha gjort. Både Jerry Williams och Ulf Lundell gjorde samma sak, för att ta två exempel. Och bland internationella artister pågår det just nu avskedsturnéer med Elton John, Paul Simon, Ozzy Osbourne och Lynyrd Skynyrd. De åker runt och visar upp sig en sista gång för att sedan gå i pension och aldrig ställa sig på en scen mer. Eller nja...historien har visat att det är få avskedsturnéer som verkligen håller vad de lovar. De flesta artister kommer alltid tillbaka i en eller annan form.

 

Som Gyllene Tider. De lade av redan 1985 och har sedan fortsatt att lägga av med jämna mellanrum. Men nu menar de allvar. Efter 40 år som band åkte de i somras runt på en stor avskedsturné och kommer efter det aldrig mer att spela ihop. Ja ja, vi får väl se.

Deras avskedsturné såldes hur som helst in med samla gamla vanliga argument som alltid: ni måste se dem nu för det här är sista chansen. Men även om det verkligen skulle stämma är det knappast ett resonemang som håller, för det är ju sällan som ett bands sista spelning är något man måste se. Snarare den första.

 

I Gyllene Tiders fall nådde de sin topp 2004, det vill säga för 15 år sedan. Och det blir ju med automatik så, att åker man runt på en avskedsturné så är man ju per definition en föredetting med framtiden bakom sig. En artist mitt uppe i sitt mest kreativa flöde ger sig helt enkelt inte ut på en avskedsturné.

 

Alla är överens om att en artist är som bäst i sina unga år, när de har energi och skaparkraft. Det är därför som fans alltid vill höra låtar från de första skivorna, de där tidiga hitsen som byggde musikkarriären. Så varför envisas vi med att springa på avskedsturnéer när vi istället borde jaga förstagångsturnéer? Sommaren 2019 borde det varit förbjudet att gå på en Gyllene Tider-konsert och istället en plikt att gå och se Mares och Junior Brielle.


Söndagsintervjun: Clas Svahn

Boken om verklighetens Arkiv X

 

Världens största UFO-arkiv ligger i Norrköping. Där finns bland annat 35 000 unika böcker, 50 000 UFO-rapporter och miljontals dokument samlade. Nu är Clas Svahn aktuell med boken "Verklighetens Arkiv X" där han låter läsarna få en glimt av det spännande arkivet.

 

Clas Svahn är DN-journalist och författare, samt en av de drivande bakom stiftelsen Archives for the unexplained (AFU) som sköter om det enorma arkivet i Norrköping. Det är det största i sitt slag och lockar både forskare och allmänna UFO-fantaster från hela världen.

- Det finns inget liknande arkiv i världen, vi är de enda som är internationella. Vi är störst hur man än räknar och även det mest diversifierade.

 

Clas har tidigare skrivit över 25 böcker om bland annat naturfenomen, destruktiva sekter och inte minst UFO-relaterade ämnen. I "Verklighetens Arkiv X" har han samlat några av de bästa bilderna och mest spännande berättelserna och gläntar på dörren till en värld där frågorna ofta är fler än svaren.

- Jag har skrivit åt Semic förlag sedan många år tillbaka. Just den här boken var något som jag hade velat göra länge och förlagschefen tyckte det var en bra idé, säger Clas och fortsätter:

- Det som skiljer den här boken från mina tidigare är att den är helt fokuserad på arkivet i Norrköping. Den börjar med en inledning om arkivets historia och sedan följer 50 uppslag där jag berättar historien om olika föremål eller dokument som finns i arkivet. Det kan handla om allt från Atlantis till Loch Ness-odjuret eller föremål som man har hittat i Sverige. Vi har allt man kan tänka sig i arkivet, från affischer, leksaker och spel med UFO-tema till en polisuniform som en man påstår att han hade på sig när han togs ombord på en flygande farkost 1980.

 

AFU tar inte ställning, hur tokiga historierna än kan låta, utan samlar in material för att visa på bredden och för att understödja forskning i ämnet. Själv började Clas intressera sig för UFO:s och liknande fenomen hemma i Västergötland 1974.

- För mig finns det inte ett enda svar utan det är flera okända fenomen det rör sig om. Jag har lärt mig att människor kan se fel och misstolka vad som helst, ögonvittnen är genuint opålitliga. Jag tror att det finns liv i universum förutom på Jorden, men om det är intelligent liv och om de kan ta sig hit är en annan fråga, säger Clas och berättar om att han själv varit med om en oförklarlig händelse.

Det var den 5 november 1995 vid ettiden på natten. Han och hans fru var ute och körde bil och såg två män vid en busshållplats som pekade upp mot himlen. Strax efter såg de hur det dök upp tre stycken lysande plustecken som flög förbi innan de försvann i fjärran.

- Vi hittade ingen förklaring till vad det var. Det var en genuint gåtfull händelse.

 

Arkivet finns på en yta av 550 kvm fördelat på 14 lokaler, vilket inte är en ultimat lösning. Nyligen hade AFU ett möte med en kommunrepresentant för att se om det går att hitta en bättre lokal och allra helst skapa ett museum, något som också skulle kunna gynna staden Norrköping.

- Vi har väldigt många saker att visa upp och är redan ett turistmål i det tysta, säger Clas och tycker att boken är en utmärkt introduktion till vad AFU sysslar med. Den kommer även i en engelsk utgåva med titeln "Files of the Unexplained".

 

- Boken är ett stöd till arkivet och hjälper oss att överleva. Sen kan man läsa den för att stilla sin nyfikenhet, för man får veta väldigt mycket. Den ger kunskap om UFO:s och andra spännande fenomen. Och är man Norrköpingsbo så handlar det om något som ligger nära en själv. Arkivet är världens största i sitt slag och det är rätt fantastiskt att det ligger i Norrköping.


Filmrecension: The Hustle

The hustle

 

Minns ni "Rivierans guldgossar", filmen från 1988 med Steve Martin och Michael Caine i huvudrollerna? Här kommer en ny, kvinnlig variant av den med Anne Hathaway och Rebel Wilson i motsvarande roller. De två spelar två bedragerskor som sol-och-vårar rika män på den franska rivieran. Hathaway är elegant och sofistikerad i sina lurendrejerier medan Wilsons rollfigur är mer burdus, och snart märker de att staden inte är stor nog för dem båda och slår därför vad. De ska lura en halv miljon av en ung IT-miljonär och den som förlorar måste lämna staden.

Folk som blåser varandra och lyxiga medelhavsmiljöer är två ingredienser som ofta lyfter filmer och så även här. "The hustle" har också väldigt mycket humor, främst genom Wilsons förtjänst, och bitvis är det faktiskt en överraskande bra film. Här bjuds på många garv och roliga scener.

Dock är "The hustle" lite för lättviktig för att verkligen göra avtryck. Rollerna hade behövt lite mer djup och manuset hade behövt putsas på en smula. Visst, det är en halvknasig svindleri-komedi men det är ingen ursäkt för att slarva. Med mer tyngd och finess hade "The hustle" inte blivit så lättglömd som den nu tyvärr blev.

 

2/5


Alltid Uggla

 
Alltid nytt, alltid bra. Missa inte Ugglas nya grej: "Uggla reagerar" på Youtube.

Tobi testar nr 4

Nytt krogtest! Denna gång De Klomp.

Mer Foppa

Japp, bitcoinannonserna med konstiga Foppabilder är tillbaka. Kul, då får man roligt den här veckan också

Bioonsdag

Var och såg "Midway", ännu en bullrig actionfilm av Roland Emmerich. I princip en två timmar lång stridsscen, där man inte bryr sig ett skit om någon av rollfigurerna. Ja, det handlar alltså om striderna mellan USA och Japan i Stilla Havet under Andra världskriget. Kan funka som hjärndöd bakfyllefilm, men i övrigt har den ingenting mer än en massa specialeffekter och pang pang.
Betyg: 2 av 5

Biotisdag

Japp, nu är julen igång! Var på bio igår och kollade in "Jag kommer hem igen till jul", med Peter Jöback i huvudrollen som en stor internationell stjärna som kommer hem för att fira jul och gästsjunga på en julkonsert, och så börjar en massa gammal skit komma upp till ytan. Och jag skulle gärna se Jöback i fler filmroller framöver! Resten av filmen är dock inte lika exalterande. Det finns saker med filmen som är riktigt bra, men ännu mer som är dåligt och ibland rent uselt. 
Betyg: 2 av 5

Skivrecension: Lisa Miskovsky

Lisa Miskovsky

Bottenviken

 

Marknadsföringsmässigt har man lyckats bra med att bygga ett varumärke kring Lisa Miskovsky. Hon är Umeåtjejen som åker snowboard och spelar popmusik. Hon har ett tufft efternamn och ett snyggt utseende. Hon är den trevliga mystjejen som visserligen skriver världshits till mesarna i Backstreet Boys men som ändå är så kreddig att hon hänger med Dennis Lyxzén och delar av den svenska indieeliten.

Problemet är väl mest att musiken inte är lika cool som bilden av Miskovsky. Tvärtom är den ganska intetsägande och tråkig. Proffsig och snygg javisst, men i grund och botten ändå bara ordinär radiopop.

Nu var det dessutom ett tag sedan hon sist levererade en hit. Det har gått sex år sedan förra plattan "Umeå", och även om Melodifestivallåten "Why start a fire" innebar ett uppsving 2012 så ligger hennes storhetstid minst femton år tillbaka med låtar som "Driving one of your cars" och "Lady Stardust".

Jag har svårt att tänka mig att "Bottenviken" blir någon storstilad comeback för Miskovsky. Musiken är alldeles för generisk och luddig i kanterna. Luftig och svårfångad, skön att lyssna på men svår att minnas. Den funkar förmodligen bra när man kör bil på de ändlösa norrländska fjällvägarna, men är svår att riktigt engagera sig i.

 

2/5


Om

Min profilbild

tobi

Mejla till: Tobi_Katoy@hotmail.com

RSS 2.0