Skivrecension: Per Gessle
Per Gessle
Sällskapssjuk
Vi måste börja med att ta upp elefanten i rummet: att Gessle nu åker runt med en ny upplaga av Roxette där Lena Philipsson ersatt den avlidna Marie Fredriksson. Nog för att Halmstadsonen länge anklagats för att var en cyniker av stora mått, men där passeras väl ändå någon slags anständighetens gräns? Om han nu vill fortsätta köra Roxettelåtar kan han väl fortsätta göra det under PG Roxette eller något annat namn?
Nåväl, på skiva har Roxette varit stendöda i över 20 år. Och detsamma kan väl sägas om både Gyllene Tider och Gessle som soloartist. Senaste hitsen med Gyllene Tider fanns på “Finn fem fel” 2004 och som soloartist var “Son of a plumber” 2005 senast som Gessle gjorde något som satte sig hos folk. Kan ni nämna titeln på hans fem senaste soloplattor? Eller en enda låt från dem?
På senare tid har Gessles dragit sig musikaliskt mot country, eller snarare så som Gessle tror att country låter. Så även här, där han kallat in folk som nämnda Lena Ph, Molly Hammar och Amanda Ginsburg som duettpartners. Det låter helt ointressant och här kommer tre skäl varför: 1. Gessle sjunger så Gessleaktigt att det blir parodiskt. 2. Gessle är 65 men har inte låtit artistskapet gå i takt med sin ålder, vilket gör att hans redan platta texter blir ännu fånigare. 3. Låtarna är helt enkelt för svaga.
2/5