Skivrecension: Ed Sheeran

Ed Sheeran

No.6 Collaborations Project

 

Det går knappast att klaga på nivån av gästartister, eller vad sägs om namn som Justin Bieber, Eminem, Skrillex, Bruno Mars och ett dussin andra kända artister? Varje låt görs ihop med en gästartist och det gör att de 15 spåren spretar en smula.

2011 gjorde Ed Sheeran samma sak på skivan "No.5 Collaborations Project" men nu har han hoppat upp ett par nivåer. Inte för att kända gäster nödvändigtvis gör resultat bättre, de flesta fans skulle förmodligen skippa denna mellanplatta och istället vilja ha den fjärde plattan döpt efter de fyra räknesätten. Jag är en av dem, även om jag knappast kan räknas till Ed Sheeeran-fansen, för denna platta ger mig ingenting.

I stillsamma gitarrlåten "Best part of me" ihop med YEBBA låter det ungefär som Ed Sheeran brukar göra, men mestadels levereras det generisk radiopop av varierande sort. Ibland även lite rap. Oftast inte dåligt, men...gäsp...påfallande tråkigt och identitetslöst. Enda idén med plattan tycks ha varit att ha kända gästartister, hur resultatet sen blir tycks inte varit så noga. Det har säkert gjorts sämre skivor i år, men frågan är om det gjorts så många ointressantare.

 

1/5


Skivrecension: Lisa Miskovsky

Lisa Miskovsky

Bottenviken

 

Marknadsföringsmässigt har man lyckats bra med att bygga ett varumärke kring Lisa Miskovsky. Hon är Umeåtjejen som åker snowboard och spelar popmusik. Hon har ett tufft efternamn och ett snyggt utseende. Hon är den trevliga mystjejen som visserligen skriver världshits till mesarna i Backstreet Boys men som ändå är så kreddig att hon hänger med Dennis Lyxzén och delar av den svenska indieeliten.

Problemet är väl mest att musiken inte är lika cool som bilden av Miskovsky. Tvärtom är den ganska intetsägande och tråkig. Proffsig och snygg javisst, men i grund och botten ändå bara ordinär radiopop.

Nu var det dessutom ett tag sedan hon sist levererade en hit. Det har gått sex år sedan förra plattan "Umeå", och även om Melodifestivallåten "Why start a fire" innebar ett uppsving 2012 så ligger hennes storhetstid minst femton år tillbaka med låtar som "Driving one of your cars" och "Lady Stardust".

Jag har svårt att tänka mig att "Bottenviken" blir någon storstilad comeback för Miskovsky. Musiken är alldeles för generisk och luddig i kanterna. Luftig och svårfångad, skön att lyssna på men svår att minnas. Den funkar förmodligen bra när man kör bil på de ändlösa norrländska fjällvägarna, men är svår att riktigt engagera sig i.

 

2/5


Skivrecension: Taylor Swift

Taylor Swift

Lover

 

Taylor Swift är en av USA:s, och därmed världens, största artister men i Sverige är hon tämligen okänd bland allmänheten. Många känner säkert igen hennes namn när de läser det men få kan nämna en låt med henne och ännu färre nynna på en.

En förklaring till det är att hon började som en tonårig countrytjej, men numera är hon 29 år och ägnar sig åt ganska ordinär popmusik. Nya plattan är hennes sjunde i ordningen och är man ett Swift-fan lär man bli nöjd för här får man hela 18 spår. Allt håller såklart inte högsta klass, hade hon skalat bort fem-sex utfyllnadslåtar hade betyget hoppat upp ett snäpp. För Swift har en hög lägstanivå och är i sina bästa stunder riktigt bra.

Det jag gillar med "Lover" är att det är en popskiva i ganska klassisk, tidlös stil. Swift kämpar inte med att försöka låta superhipp och ligga i framkant produktionsmässigt. Och just därför tycker jag plattan låter modern. Det handlar om bra popmusik, kort och gott.

Hon går sömlöst mellan glättigt lattjo och djupaste allvar. Musiken smeker och roar, det är trevligt med en twist. Hur kan man inte gilla Taylor Swift?

                                                                                                       

3/5


Skivrecension: Iggy Pop

Iggy Pop

Free

 

Iggy Pop är en sån där artist som med åren ses mer som en ikon än som musiker. I likhet med exempelvis Lemmy i Motörhead känner de flesta igen personens utseende och namn men kan knappt nämna en låt. I Iggys fall kanske mannen på gatan känner till "The passenger" och "Lust for life" men det är nog allt.

Nu är rockfarfar aktuell med en ny platta, den 18:e i ordningen, och denna gång tar han ut svängarna och lämnar sin bekvämlighetszon. Man kan ju begripa att 72-åringen kanske inte bara är sugen på att vara vildsint punkare hela tiden utan vill utforska nya musikaliska domäner, och det gör han här. På "Free" finns jazzinfluenser, pratsång, Dylan Thomas berömda poem ”Do not go gentle into the good night” och andra märkliga inslag. Vanliga rocklåtar? Inte så mycket.

Med lite välvilja skulle man kunna kalla musiken för modig, annorlunda och experimentell. Man skulle också kunna kalla den skitdålig. Och ska jag välja sida så tillhör jag den senare kategorin. För ska jag vara ärlig så vet jag att jag aldrig kommer att lyssna på den här plattan igen.

 

1/5


Skivrecension: Attentat

Attentat

Punkhjärta

 

Landets alla punkare har haft det riktigt trevligt de senaste åren, för alla de där gamla punkbanden man trodde man hade sett för sista gången har plötsligt gjort comeback, släppt skivor, turnerat flitigt och fått en andra karriär. Ett av dem är Göteborgsbandet Attentat som fyllde 40 år förra året.

40-årskris? Nja, inte direkt. Jönsson och gänget har åldrats väl. De är måhända inte det fräckaste man kan höra för tillfället i konungariket Sverige, men de fortsätter att köra sin grej och gör det helt okej. Ibland till och med riktigt bra.

Plattan öppnar vrålstarkt med tre svulstiga spår som får igång lyssnaren direkt. "Ditt fel", "Gogo fighter" och skivans bästa låt "Låt hjärtat va med (glöm för fan inte de)". Där vill man bara ställa sig upp, veva med armen och vråla med i refrängen.

Punkhjärtat finns definitivt hos Attentat även om musiken snarare ska beskrivas som skramlig pop. För det är väldigt melodiöst och trallvänligt, ibland snudd på mesigt. Men punken sitter inte låtarnas bpm, den sitter i hjärtat. Och Attentat låter hjärtat va med. Glöm för fan inte det.

 

3/5


Skivrecension: Volbeat

Volbeat

Rewind, replay, rebound

 

Det fanns en tid när danska Volbeat var riktigt heta, hippa och coola. De vävde in retrokänsla, raggarestetik och Johnny Cash-referenser i sin hårdrock och skapade sig en egen nisch i den överbelamrade metalgenren. Det kändes fräscht och nytt, men även det som känns fräscht och nytt blir med tiden gammalt och mossigt, vilket gjorde att det kom en backlash. Idag tycker många att Volbeat är ett tråkigt gubband som bara lantisar i foppatofflor lyssnar på när de står vid grillen med en folköl i näven.

De som vill ha sin metal hård och brutal bör nog söka sig någon annanstans, för den hårdrock som Volbeat levererar är så melodiös och lättillgänglig att den knappt kan kallas hårdrock. Här på sjunde plattan är deras rock ibland så lätt och luftig att den måste kategoriseras som pop. Här finns tydliga 50-talsvibbar och sånger som är lätta att nynna till, och det behöver inte vara något fel med det. Särskilt inte om man som Volbeat har tuffa elgitarrer som backar upp låtarna. Men lite för ofta blir musiken lite för lättviktig, och även om jag tycker nya skivan är helt okej så börjar jag få allt större förståelse för de belackare som kallar Volbeat för ett ploj och trams-band.

 

3/5


Skivrecension: Sabaton

Sabaton

The great war

 

Falubandet är tillbaka med en ny skiva som handlar om...krig! Vem hade kunnat ana det? Och inte vilket krig som helst utan första världskriget som avslutades med Versaillefreden som denna sommar firade hundraårsjubileum eller vad man ska kalla det. Själva firar bandet 20-årsjubileum och firar med detta nionde album, samt lite mer överraskande, en historiekanal på Youtube.

Det låter tungt, tufft och tight. Pampiga körer, ilskna gitarrer och en maffig ljudbild som för tankarna till slagfält och skyttegravar. Sabaton har alltid varit duktiga på att få militärmetal att kännas som en fullt rimlig musikgenre, och kanske är det första världskriget det krig som passar bäst till bandets svulstiga sound. Musiken känns som ett naturligt soundtrack till stora arméer, krutrök, bombmattor och ett Europa som ligger i spillror.

Allt är inte klockrent. Ibland blir det nästan för trallvänligt och ibland låter materialet för likartat. Men när det funkar, som i "The attack of dead men", då funkar det bra.

 

3/5


Skivrecension: Slipknot

Slipknot

We are not your kind

 

Med jämna mellanrum dyker det upp hårdrocksband som skrämmer skiten ur föräldrar, moraltanter och ibland även publiken. De har hetat saker som Kiss, Alice Cooper och Marilyn Manson, och i början av 00-talet var det Des Moines-bandet Slipknot som hade den rollen. Ibland kan det räcka med att bära clownmask och spela trummor med händerna för att samhället ska förfasas.

Imagemässigt har Slipknot lyckats skriva in sig i hårdrockens historieböcker men när det gäller musiken har de en bit kvar. De har visserligen sålt mycket skivor genom åren men har haft väldigt få, om ens några, hits och frågar man folk på gatan kan nog nästan ingen nämna en låttitel med bandet. Och det gäller även genomsnittliga hårdrocksfans.

Här på sjätte plattan manglar de på i sedvanlig ordning med smattrande trummor, hög energi och tuff attityd. Inget större fel egentligen, förutom att vi har hört det förr, både av Slipknot själva och av andra band (framförallt nu metal-band för 15 år sedan).

Rent musikaliskt låter det som sagt helt okej, det är bara det att det känns så ointressant och gjort. Och jag tror inte att "We are not your kind" heller kommer att generera någon låt som hårdrockare ute i landet kommer att kunna nämna titeln på.

 

2/5


Skivrecension: Morrissey

Morrissey

California Son

 

Jag har försökt gilla Morrissey i 20 år nu. Det går inte. Jag vet att jag borde gilla honom för hans musik har egentligen alla de beståndsdelar som jag uppskattar hos andra artister. Då och då lyckas jag nästan övertyga mig själv om att jag gillar honom. Så var det exempelvis med plattan "World peace is none of your business" från 2014. Jag gav den en fyra i betyg, men har sedan aldrig lyssnat på den igen.

Men nu då? Denna gång handlar det ju inte om Morrisseys egen musik, utan han tolkar ett gäng amerikanska protestsånger från 60- och 70-talet. Kanske går det bättre då? Kanske är det lättare för mig att börja tycka om Morrissey om han inte är Morrissey?

Och jag tycker verkligen att gamle Moz gör riktigt bra tolkningar. Det finns några spår som känns svagare, men generellt är det en stark platta där Morrissey kan croona loss till behaglig orkesterpop. Bitvis sitter jag och bara njuter. Bra låtar, bra produktion, bra variation, bra sång...ja, bra det mesta. Så med risk för att det går som med "World peace..." så klämmer vi i med en fyra här med. För nån gång måste väl gubbfan fastna på riktigt hos mig?

 

4/5


Skivrecension: Laleh

Laleh

Vänta!

 

I vanliga fall brukar svenska folket gilla artister som är extremt tydliga i sitt artisteri. Det ska vara enkelt att förstå en artist och sätta dem i ett fack. Det är oftast så man blir riktigt folkkär. Men inte när det gäller Laleh. Hon kan sjunga på svenska, engelska eller persiska. Hon kan spela in Cornelisdoftande visor eller radiopop gjorda för internationella topplistor. Hon kan ha en hemlighetsfull personlighet, hon kan experimentera med olika stilar, det spelar ingen roll - Sverige älskar henne ändå.

Här på sjunde albumet spretar det som vanligt lite grann. Först kommer ett gäng svenska låtar och därefter de engelska. Generellt bra nivå på musiken men den svenska halvan känns genuinare och mer sammanhållen. På den andra halvan lattjar hon lite mer med stilarna men den känns ändå mer anonym. Kanske är det så enkelt som att det är enklare att relatera till texter på svenska? Eller så är de engelska låtarna helt enkelt svagare? Det känns som att alla de svenska låtarna kan bli publikfavoriter framöver.

Hur som helst har Laleh gjort en stabil skiva med sedvanlig charm, fräsch ljudbild och helt okej låtar. Hon håller fortfarande stilen och denna platta kommer ytterligare befästa hennes popularitet hos det svenska folket.

 

3/5


Skivrecension: Molly Sandén

Molly Sandén

Det bästa kanske inte hänt än

 

Förra året släppte Molly Sandén albumet "Större" som var ett rejält kliv i rätt riktning. Fortfarande var det typisk radiopop som gällde men hon sjöng på svenska och hade mer personliga texter, och för första gången kändes hon som en relevant artist som hade någonting att säga.

Nu har det gått ett år och nästa skiva är här, och den positiva utvecklingen fortsätter. Förra plattan var stark, men denna är ännu starkare. Och "Stark" är också titeln på introt som inleder skivan. Här finns även outrot "Svag" och mellanspelet "& allting där emellan". Det utgör en snygg inramning till denna korta, sammanhållna och helgjutna skiva. Låtarna är överlag kanonbra, men den verkliga styrkan är nog hur tight Molly håller ihop materialet. Det finns ett tema, en helhet som blir starkare än de enskilda delarna.

Alla riktiga artister ska någon gång under karriären släppa en skilsmässoplatta och detta får nog sägas vara Molly Sandéns variant. Det handlar om att få hjärtat krossat, bryta upp och gå vidare. Och i texten på exempelvis titelspåret och "Va det då?" så skildrar hon många typiska vardagssituationer ur ett förhållande som håller på att spricka, som många nog kan känna igen sig i.

 

4/5


Skivrecension: Mavis Staples

Mavis Staples

We get by

 

Minns ni Linköpings Jazz & Blues Festival? Det var en högkvalitativ festival som år efter år bjöd på fina bokningar, och den finaste av dem alla var förmodligen när Mavis Staples uppträdde 2012. Ett av de riktigt legendariska namnen inom soul och gospel.

Hon gjorde sig tidigt ett namn som lillasyster i familjegruppen The Staples Singers som toppade listorna på 70-talet med hits som ”I´ll take you there”, ”Respect yourself” och ”Let´s do it again”. Sedan dess har hon jobbat med artister som Curtis Mayfield, Bob Dylan och Ry Cooder, hon är invald i Rock´n´roll Hall of Fame och tilldelades 2005 en Grammy Lifetime Achievement Award.

The Staples Singers var framträdande i de svartas kamp mot rasförtryck, och fortfarande är Mavis en socialt och politiskt medveten artist vars drivande kraft inte har minskat med åren. Det märkt inte minst i texterna här på hennes nya skiva, som ofta slår mot det USA som utvecklats under Trump.

Hon fyller 80 i sommar men känns imponerande viril. Albumet är kanske lite för traditionellt producerat för att riktigt få igång lyssnaren, men kvaliteten är så hög att det ändå blir oerhört njutbar lyssning.

 

3/5


Skivrecension: Ison & Fille

Ison & Fille

Vackra liv

 

Jag var inte särskilt förtjust i Bredängduons förra platta "Länge leve vi". Jag tyckte den var tungfotad och saknade sväng. Skivan osade melankoli, överdoserade på autotune och kändes som en resa tillbaka till när seklet var ungt och svensk hip hop var dyster, mörk och hade svårt att röra på höfterna.

Det var fem år sedan, men fansen är vana att få vänta på Ison & Filles skivsläpp. Mellan de tre senaste fullängdarna har det gått fem, tre och fem år. Sen senast har grabbarna bland annat medverkat i " Så mycket bättre" och filat på denna platta, så nu väntar jag mig storverk.

Och jag tycker nya skivan är ett snäpp bättre än den förra, även om jag har en hel del invändningar denna gång också. I stort sett skulle man kunna ta beskrivningen ovan av "Länge leve vi" och köra den i repris på "Vackra liv". Tycker dock att nya skivan svänger bättre och tar ut svängarna mer produktionsmässigt. Det låter bra, men jag har svårt att riktigt tända till. Har Ison & Fille haft sin tid, är det dags att mygga av dem? Kanske inte. Fortfarande har de kompetensen och grundkvaliteten på sin sida, men de måste jobba på att väcka energin hos lyssnaren.

 

3/5


Skivrecension: Daniel Norgren

Daniel Norgren

Wooh dang

 

Det är bara att konstatera: det finns ingen mainstreamkultur längre. Inga regler, ingen förutsägbarhet. Sånt som tidigare tilltalade massorna har blivit subkultur och artister som förr skulle ha ansetts sjukt smala drar folk i mängder. Och ingen vet hur det gick till, för alla verkar inne i sina egna bubblor.

2015 recenserade jag Daniel Norgrens skiva "Alabursy" och förvånades över att jag aldrig hört talas om denna västgötska singer/songwriter med så egensinnig stil och så intensiv blueskänsla. Och då var det ändå hans femte platta och han fick strålande recensioner och drog storpublik när han spelade. Sedan dess har det gått ytterligare fyra år och Daniel Norgrens popularitet har bara växt. Han åker på stora konserthusturnéer, och ändå tror jag att de flesta svenskar aldrig har hört talas om honom. Han syns aldrig på tv eller i tidningar, hörs aldrig i radio eller nån annanstans i det vanliga mediebruset, men nånstans där under radarn måste ju ordet om honom spridas på något sätt. Och även om jag verkligen gillar hans avskalade och nedtonade sydstatsverandamusik så begriper jag inget av hans karriär.

Musiken rör sig nånstans i gränslandet mellan amerikansk blues, country och folk. Det är sånger i svartvitt, eller som att han tonsatt gamla sepiafärgade foton. Är det fortfarande 30-tal i Norgrens värld? Ja, förmodligen. Och det får det gärna vara så länge hans musik låter så här bra.

 

4/5


Skivrecension: Bad Religion

Bad Religion

Age of unreason

 

I år har det gått hela 40 år sedan Greg Graffin och hans tonårspolare i Los Angeles bildade vad som skulle bli ett av de viktigaste punkbanden i musikhistorien. Om man nu verkligen ska kalla Bad Religion för punk, för de har inte särskilt mycket gemensamt med slynglar som Sex Pistols. Snarare tillhör de den amerikanska hardcore-avknoppning som inte nödvändigtvis anammade punkestetiken rakt av och som ofta var mer intellektuell. Och mest intellektuella av alla är nog Bad Religion, kanske är det därför som de har en annan, lite bredare publik än de mer ordinära punkbanden. De har ju till och med haft radiohits med låtar som "American Jesus" och "21st Century (Digital boy)".

Det har gått sex år sedan senaste plattan, men när Trump hamnade i Vita Huset kunde inte Greg och grabbarna hålla sig längre utan klev in i studion och började spela in sin sjuttonde platta. För bandets texter har ju alltid varit väldigt politiska och samhällsengagerade, dock lite elegantare formulerade än många andra punktexter.

Och det är vad man får på "Age of unreason" också. Plus bandets patenterade sound av snabb, melodiös gitarrock och typiska stämsång. Kan inte säga att det låter jättespännande, vi har ju hört exakt samma sak i några decennier nu, men det finns en grundkvalitet (och kanske en nostalgifaktor) som gör att man trivs rätt bra i Bad Religions sällskap ändå.

 

3/5


Skivrecension: Vånna Inget

Vånna Inget

Utopi

 

Det har faktiskt gått sex år sedan det kom ett studioalbum med Malmöbandet Vånna Inget, så det var väl hög tid att det kom en ny fullängdare nu, även om fansens längtan stillades för ett och ett halvt år sedan med liveplattan "Vi tar alla minnen härifrån".

Personligen tyckte jag den lät lite likartad och odynamisk och bandet kommer mer till sin rätt på "Utopi" där uttrycket är mer varierat, även om bandet såklart har ett stabilt grundsound som de utgår från. Glad depp-pop skulle man kunna kalla det, med tydliga kännetecken som melankoli, indiekänsla, skrammel och mycket eko, helt i stil med en rad kända Glasgowband.

Det börjar direkt med hög energi, hög fart, sorgsna men ilskna gitarrer och Karolina Engdahls desperata sång. Och det är en form av låtbyggnad och ljudbild som utgör basen för Vånna Inget och som de gör bra. Fast allra bästa är bandet när de varierar sig och luckrar upp den täta ljudmattan med spår som vågar sticka ut en smula. Som i exempelvis de mer nedtonade "Allt ska bli bra" och "80-talsbarn". Eller "Spöken" som kanske inte skiljer sig särskilt mycket från bandets grundkoncept, men ändå tillräckligt mycket för att man ska orka med att njuta av några rockrökare till.

 

3/5


Skivrecension: Pink

Pink

Hurts 2B human

 

Får jag bara välja en enda kvinnlig popstjärna så ligger Pink nära till hands. Inte för att hon har bäst låtar för det har hon absolut inte, utan för att hon känns lite tuffare och coolare än många av sina konkurrenter.

Rent musikaliskt är hon faktiskt ganska intetsägande, för att inte säga tråkig, och har egentligen alltid varit. Trots detta har hon ändå radat upp ett antal hits under åren, från "Get the party started" till "So what". Och det känns som det var Pinks personlighet snarare än låtarnas kvalitet som såg till att de slog.

Nya plattan är den åttonde i ordningen och frågan är hur relevant den blonda sångerskan är såhär snart två decennier efter genombrottet. Att döma av detta album så skulle svaret bli: inte särskilt. För jag vet inte riktigt vad det är för skiva hon vill göra?

Vill hon ge ut en generisk popplatta utan personlighet eller fräscha idéer så har hon lyckats. Det låter helt okej såklart, men det är bara vid några få tillfällen som det bränner till eller som musiken utstrålar att det faktiskt är Pink vi lyssnar på, och inte bara vem som helst.

Man anar en 40-årskris både här och där i texterna och jag önskar att hon hade följt det temat fullt ut, det hade kunnat bli en intressant skiva.

 

2/5


Skivrecension: Peter Doherty & The Puta Madres

Peter Doherty & The Puta Madres

Peter Doherty & The Puta Madres

 

Var tid har sin självförbrännande rockstjärna och under 00-talet var Peter Doherty namnet som många skandaler handlade om. Mycket kretsade kring droger och inställda konserter och Doherty framstod som en strulputte av högsta klass. Men han hade också en musikalisk ådra extraordinär vilket visade sig från första bandet The Libertines första singel "What a waster" till andra bandet Babyshambles låt "Fuck forever" och de senaste årens solomaterial.

Nya skivan är det tredje plattan under eget namn, även om han nu lagt till bandet The Puta Madres som han lirat ihop med ett tag. Jag ska erkänna att jag haft dålig koll på vad Doherty sysslat med de senaste åren och hur han har låtit. Kanske är det därför jag blir väldigt positivt överraskad av denna ganska nedtonade och organiska skiva. Det låter ofta lite slarvigt och orepat, som om man liksom spelat in i farten och struntat att rätta till småfelen som hörs lite här och där.

Och jag gillar vad jag hör. Det är genomgående starka låtar, Doherty sjunger kanon och ljudbilden har en charmig äkthet över sig. Ibland blir det nästan magisk, som i finfina "Someone else to be" där Doherty även gör en snygg en blinkning till Oasis.

 

4/5


Skivrecension: Weeping Willows

Weeping Willows

After us

Sångaren Magnus Carlson har blivit väldigt engagerad i klimatfrågan på senare tid. Det märktes i hans sommarprat i somras och det märks på denna nionde Weeping Willows-skiva som nästan är en temaplatta kring mänsklighetens ohållbara livsstil. Flera av låtarna har ödesmättade titlar som "Save us from ourselves", "Judgement day" och titelspåret "After us". Musikaliskt handlar det såklart om tjusig orkesterpop med en elegant touch och ett vuxet anslag. Inget nytt på den fronten, Weeping Willows gör fortfarande musik för cocktailpartyn och finkulturella salonger. Vemodet, storslagenheten, den filmiska känslan och den felfria sången finns där. Möjligen har vissa jazzinfluenser och Magnus Carlsons intresse för northern soul letat sig in i låtarna här och var. Det låter stabilt, om nu någon trott något annat. Ett av Weeping Willows kännetecken är att ju att de är just stabila, på gränsen till tråkiga. Så är det här också. Hantverket är helgjutet även om några av låtarna känns rätt anonyma. Mestadels är materialet dock riktigt bra och när jag hör exempelvis "Another future" och "There´s no hiding place" tänker jag att detta kan vara bandets bästa album sedan debuten.

4/5


Skivrecension: Jens Lekman & Annika Norlin

Jens Lekman & Annika Norlin

Correspondence

Jens Lekman flyttade till Tromsö och för att fördriva tiden och ha någon att prata med så startade han ett musikprojekt med Annika Norlin. Det gick ut på att de skulle brevväxla med varandra genom att skriva låtar som de lade upp på en hemsida. Varje månad lade de växelvis upp en ny låt som på något sätt skulle haka i den föregående, och nu har de samlat denna korrespondens på ett album. Tolv låtar med andra ord, som tillsammans skapar en bild av 2018 och ger en inblick i de två artisternas tankar. Här berättas små berättelser, eller om man vill beskriva det som korta noveller eller musikaliska brev, om ditt och datt. Till exempel om hur killarna i skolan försökte smygtittta på tjejerna när de duschade efter gymnastiken. Musikaliskt handlar det mest om stillsamma popvisor med gitarr och sång. Rent låtmässigt har man hört bättre alster från de två artisterna, här är det projektet och texterna som står i fokus. Det är en rar liten skiva, med mysiga små låtar som säkert går hem hos fansen men kanske inte är så intressant för en bredare målgrupp.

2/5


RSS 2.0