Skivrecension: Slowgold

Slowgold

Aska

 

Vi som var med när det begav sig pratar ibland om den luddiga genren "Twin Peaks-musik". Det finns väl egentligen ingen musikstil som heter så, men ändå fattar vi exakt hur det låter och vad vi får för känsla när vi lyssnar på den typen av musik. Musiken i tv-serien Twin Peaks var alltid långsam, stämningsfull, ofta med mycket reverb och tremolo, mörk men elegant. Och det är exakt i det häradet som Slowgold rör sig.

Slowgold är namnet på både artisten Amanda Werne och hennes band som även består av musikerna Johannes Mattsson och Erik Berntsson. "Aska" är hennes sjätte album. "Drömmar" som kom 2017 var drömskt, "Mörkare" från 2018 var som namnet antyder just mörkare och "Aska" låter som att hon bränt sitt gamla liv, vandrar runt i ruinerna och sen reser sig som fågel Fenix ur askan. Åtminstone med en rejäl dos fantasi hos lyssnaren.

Jag föredrar de låtar där Slowgold är som mest suggestiv, repetitiv och mystisk. Där stilla gitarrtoner smyger omkring och sången skapar en förförisk stämning. Och det finns lyckligtvis många såna spår på den här skivan.

 

4/5


Skivrecension: KSMB

KSMB

Bland tomtar och troll

 

Få svenska band har förstört sitt renommé lika effektivt som KSMB. Hade de bara legat lågt efter splittringen i början av 80-talet hade de blivit ihågkomna som ett av de viktigaste punkbanden och haft en stolt och framskjuten plats i den svenska musikhistorien. Jag kan till och med ha överseende med den halvtaskiga comebackskivan 1993 och den svajiga återföreningen på Bråvallafestivalen 2015, men efter det spårade allt ur fullständigt. Utan att fördjupa oss i detaljer kring alla bråk kan man säga att det band som kallar sig KSMB idag är något helt annat än det som fanns på 80-talet. Det gäller såväl medlemmar, musik, texter och inställning. Dagens KSMB är ett skämt, det märkte vi redan på "Ond saga" från 2017 och det märker vi även på denna platta. Det låter som ett gäng coverbandsgubbar som bestämt sig för att skriva egna låtar på ålderns höst. De tror att de spelar fräck punk men låter bara trötta, bittra och passé. Här finns inget av forna tiders hitkänsla i musiken eller sting i texterna. Jag har bara ett råd till Alonzo och gänget: Lägg ner, det här är inte värdigt.

 

1/5


Skivrecension: Finnegan´s hell

Finnegan´s Hell

Work is the curse of the drinking class

 

Här på hemmaplan har vi exempelvis Captain Jack´s Army, Stinky Pete´s och Bro´s Irish som lirar irländsk folkmusik i rocktappning. Och det får en ju onekligen att fundera på vad det är med keltrockband och apostrofer i bandnamnet?

Finnegan´s Hell är ett annat svenskt band som både anammat apostrofen och den irländska rock där band som Flogging Molly och Dropkick Murphy´s är husgudar. Detta är sextettens tredje album och det låter ungefär som man kan förvänta sig att ett folkmusikdoftande keltrockband ska låta. Flöjt och banjo blandas med tuffa elgitarrer och en sångröst som spelats in nånstans mellan åttonde ölen vid bardisken och slagsmålet bakom husknuten.

Finnegan´s Hell gör som sina kollegor i genren, de spelar låtar att dricka öl och skråla med till. Och inget fel med det, ibland (rätt ofta faktiskt) är det precis vad man vill ha. Problemet är bara att låtmaterialet är för svagt. Det låter generiskt, formulär 1A och när jag kommit till sista spåret märker jag att inget har fastnat hos mig. Så varför gå över ån efter vatten? Vi har ju Captain Jack´s Army här i regionen som är betydligt bättre än Finnegan´s Hell.

 

2/5


Skivrecension: Kesha

Kesha

High road

 

För några år sedan handlade det mest om psykisk ohälsa, ätstörningar och rättstvister, men här på fjärde (eller femte beroende på hur man räknar) plattan verkar humöret vara på topp för Kesha. I alla fall om man bara utgår från musiken, för den spritter och tar oväntade vägar. Ibland är det nästan för lekfullt, men hellre artister som verkar ha lite skoj mellan varven än stentrista och pretentiösa konstnärstyper. Åtminstone om det gäller popmusik, och det gör det här.

Det kan vara lite svårt att kategorisera Kesha, mer än att hon är en popartist, för det går att dra referenser från alla möjliga håll. Rent musikaliskt skulle många av låtarna kunna beskrivas som vanlig radiopop i stil med exempelvis Rihanna och Beyoncé (fast med vassare texter) men Kesha drar också tankarna till Lady Gagas showmanship. I något spår anar man lite Madonnainfluenser och plattan rymmer även kabaretmusik och dataspelstoner.

Generellt är låtarna riktigt bra och i grunden gillar jag att Kesha kan växla mellan olika uttryck, men det spretar lite väl mycket i mitt tycke. Man behöver inte göra allt på en gång bara för att man kan.

 

3/5


Skivrecension: Green day

Green Day

Father of all

 

Ja, det är ju inte punk vi snackar. Knappt rock heller, om jag ska vara ärlig. Collegerock på sin höjd, eller kanske snarare pop. Det var väl ungefär så här Brainpool lät på sin tid?

Green Day kan färga håret och gapa om att de är punk hur mycket de vill, det stämmer ändå inte. De har aldrig varit punk och de kommer definitivt inte bli det nu, 48 år gamla.

Det bästa de kan göra är att släppa hela punkgrejen, för Green Day kan ju faktiskt vara rätt bra i sina bästa stunder. Men sluta med den falska marknadsföringen. Erkänn att ni spelar studentikos collegerock och stå för det.

Jag vet inte riktigt vad bandet vill med detta album. Här finns visserligen några snärtiga rockrökare, men också nån slags "Sommartider"-dänga och  en rock´n´roll-låt à la 50-tal. Och visst, Jerry Lee Lewis var mer punk än Green Day någonsin kommer bli.

Eländet är snabbt över i alla fall, tio spår på under halvtimmen. Men egentligen är inte det stora felet kvaliteten på musiken, för även om det inte bränner till så har man åtminstone lite småtrevligt. Det stora felet är istället att Green Day låter så otroligt förvirrade över vad de vill och varför de fortfarande finns till.

 

2/5


Skivrecension: Pet Shop Boys

Pet shop boys

Hotspot

 

Den brittiska duon har en särskild plats i mitt hjärta, men ska man vara riktigt ärlig så har de väl inte åstadkommit något riktigt minnesvärt de senaste 25 åren. Möjligen med undantag av skivan "Electric" från 2013 som kändes oväntat pigg.

Här på nya plattan "Hotspot" startar de med den fartfyllda rökaren "Will-o-the-wisp" och jag känner att: jodå, det kanske kan bli nåt av den här skivan ändå. Och mycket riktigt, "Hotspot" är överraskande bra.

Eller är det bara nostalgikern i mig som talar? För Pet Shop Boys blickar bakåt, till storhetstiden på 80-talet. Jag får vibbar av "West end girls" och neonfärgade mellanstadiediscon. Det känns som att "Hotspot" lika gärna hade kunnat släppas 1987 som 2020.

Men det handlar inte bara om bitterljuv melankoli, för Pet Shop Boys musik har en inneboende kvalitet och ett eget uttryck som gör att den blir tidlös hur tidsbunden den än kan tyckas vara. Det svänger och det låter Pet Shop Boys så som vi vill ha dem. Skivan har några dippar, men i det stora hela är "Hotspot" en oväntat positiv upplevelse.

 

3/5


Skivrecension: Amok

Amok

Livstid

 

Hårdrock på svenska kan lätt låta lite töntigt, åtminstone innan man vant öronen. Så är det även när man lyssnar på Örebrobandet Amoks debutplatta. Men snart vänjer man sig och tur är väl det, för mycket av bandets styrka ligger i texterna.

Sångaren Kent Svenssons har levt ett brokigt liv kantat av missbruk, kriminalitet och fängelsevistelser, och det återspeglas också i låtarna som har titlar som "Jantelagens Mecka" och "På sannolika skäl".

Plattan har mastrats av den hårdrockande Finspångssonen Dan Swanö och skivbolaget jämför Amok med band som Corroded, Lillasyster och Raubtier. Och visst kan den som letar hitta vissa likheter, det handlar trots allt om rifftät hårdrock. Det är tungt, tufft och rått. Däremot kanske inte så finessfyllt som man hade önskat. Det är ju inte så att Amok på något sätt tillför något nytt till genren rent musikaliskt, tvärtom levererar de en helt generisk hårdrock som vi hört mängder av gånger tidigare.

Det som ändå ger Amok ett visst värde är de svenska texterna. De är inte det enda hårdrocksbandet som sjunger på svenska, men eftersom de än så länge är ganska få så är det värt att uppmärksamma.

 

2/5


Skivrecension: Bring me the horizon

Bring me the horizon

Music to listen to...

 

Inget är längre som det ska inom popvärlden. Ta exempelvis Bring me the horizons nya skiva. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Till att börja med kommer den samma år som förra albumet "Amo". Å andra sidan hävdar bandet att nya plattan inte är ett album utan en EP. Fast den innehåller åtta låtar och har en speltid på en bit över en timme. En av låtarna är 24 minuter och två andra över tio minuter.

Ovan förkortar jag titeln till "Music to listen to" men i själva verket innehåller titeln 27 andra verb som man också kan använda musiken till. Låtarna har supermärkliga namn som "¿" och "±ªþ³§". De flesta låtarna har gästartister och skivan släpptes i mellandagarna utan någon förvarning.

Och sen har vi då musiken. Bring me the horizon började som ett metalcoreband, utvecklades till ett arenarockband och har på senare tid gått mot ett mer elektroniskt sound. Och det utvecklar de ytterligare på nya skivan som bäst kan beskrivas som electronica, med inslag av lite allt möjligt, bland annat rap. Det låter faktiskt inte så dåligt, men jag är för förvirrad för att uppskatta det.

 

2/5


Skivrecension: Moonica Mac

Moonica Mac

Stark & sårbar

 

Debutskiva från Dalarnabördiga Lisa Brolander, som kallar sig Moonica Mac när hon sjunger. Namnet är en mix av inspirationskällorna Monica Zetterlund och Fleetwood Mac, och nog har hon en del av Zetterlunds darr i rösten alltid.

Plattan består av nio långsamma och lågmälda låtar. Kanske kan man kalla det visor, kanske nedtonad pop. Fans av Twin Peaks bör kolla upp detta, det är stor chans att de gillar Moonica Macs musik.

Texterna är i alla fall på svenska och rymmer en hel del både vemod och svårmod. Musiken tassar försiktigt fram på stämningsfulla toner och man får inte vara stressad när man lyssnar, för detta är sånger som ska intas i stillhet.

Förutom albumet är Moonica Mac aktuell med singeln "Räven och tomten" som släpptes på julafton. Den är en låt som är skriven till kortfilmen som är baserad på Astrid Lindgrens saga med samma namn. Jocke Berg har komponerat, Peter Kvint producerat och Moonica sjunger duett med Peter Jöback. Många fina namn alltså.

 

3/5


Skivrecension: Harry Styles

Harry Styles

Fine line

 

Vi får väl se om det blir någon återförening av One Direction. Tidigare har det brittiska pojkbandet talat lite löst om att så eventuellt skulle ske 2020 men i dagsläget verkar det ganska avlägset. Alla fyra medlemmarna har olika soloprojekt på gång, men allra bäst rullar karriären på för Harry Styles som för övrigt kommer till Sverige senare i år.

Herr Styles första soloalbum kom 2017 och möttes till en början med skepsis, så som det oftast blir när pojkbandskillar ska börja köra solo och bli "seriösa". Men det fanns nåt där hos Styles. Han gillade 70-talet och jämfördes med en ung Mick Jagger. Nu ska vi inte dra för stora växlar men i sina bästa stunder kan Harry Styles faktiskt vara rätt bra.

Här på uppföljaren kan man knappast påstå att Styles gör något nytt eller unikt. Han framför harmlös snällpop, som visserligen är trevlig att lyssna på men som inte tillför så mycket till musikhistorien. Jämnbra, men inte särskilt spännande. Ett och annat spår höjer sig över mängden, som exempelvis balladen "Falling", men jag ser gärna att han tar ut svängarna ännu mer framöver.

 

3/5


Skivrecension: Laleh

Laleh

Postcards

 

Straxt innan jul gav Laleh en liten julbonus till de fans som ville ha mer än skivan "Vänta!" som kom tidigare under året. Det smögs ut en andra Lalehskiva, som många säkert missat. Dels för att den släpptes mitt i julruschen men också för att det inte är en "riktig" Lalehplatta.

För Laleh har ju som bekant två parallella karriär på gång. För de flesta här i Sverige är hon främst bekant i rollen som folkkär artist, men sedan några år tillbaka bor hon i USA och skriver låtar till andra artister också.

Och "Postcards" består av just dessa låtar, som hon har skrivit till artister som exempelvis Ellie Golding och Shawn Mendes. Här har de dock klätts i nya kostymer, oftast mer avskalade sådana, och Laleh själv står vid micken.

Jag vet inte om hennes motiv, om det är för att hon är missnöjd med de andra artisternas insatser och vill visa var skåpet ska stå eller om hon bara har separationsångest från låtarna eller vad det kan vara, men det låter helt okej. Ibland något bättre, ibland något sämre.

Men det fanns nog en anledning till att Laleh en gång valde att sälja dessa låtar istället för att själv spela in dem på sina soloplattor, för "Postcards" låter märkligt anonym och tråkig, och det är inte så vi är vana att få vår Laleh.

 

2/5


Skivrecension: Leonard Cohen

Leonard Cohen

Thanks for the dance

 

Den 21 oktober 2016 släppte Leonard Cohen skivan "You want it darker". Tre veckor senare var han död. Det kom lite abrupt för fansen, men det var i alla fall ett värdigt avslutningsalbum som han lyckades klämma ur sig.

Fast nu är ju musikbranschen som den är så det var ju klart att det skulle släppas ytterligare Cohenmusik efter hans död, för så är det alltid numera när stora artister går ur tiden. Och vem vet, kanske hittar de ännu fler gamla inspelningar i lådorna framöver?

Det var sonen Adam som spelade in "You want it darker" och låtarna här på "Thanks for the dance" är överblivet material från den inspelningsperioden som nu Adam nu putsat upp och samlat som ett nytt album.

Och det låter ungefär som man kan förvänta sig. Leonard Cohens djupa och smått rossliga röst ligger i fokus, långt fram i ljudbilden och är det som musiken och produktionen kretsar kring. Kompet är försiktigt, smakfullt och värdigt. Minimalistiskt och sparsmakat. Det låter bra, precis så som man vill ha en postum Cohenskiva.

Som lyssnare får man kanske inga överraskningar eller nya framtida klassiker, men det kanske man inte heller vill ha med en sån här platta. Ännu en gång har Leonard Cohen släppt ett värdigt avslutningsalbum.

 

3/5


Skivrecension: David Pagmar

David Pagmar

Färgen som målade livet flagnar

 

Montt Mardie, Monty, David Pagmar - kärt barn har många namn. Det är lite oklart vad skillnaden är mellan David Pagmars olika alias, men denna gång kör han i alla fall under eget namn. Det har dykt upp lite strölåtar på Spotify och många minns kanske att han sjöng "Paraply" (covern på Rihannas "Umbrella") under Carl Philip och Sofias bröllop, men annars har han legat väldigt lågt sedan 2011.

Han har skrotat två album som han inte blev nöjd med, och denna gång valde han istället att göra det snabbt och enkelt. Han har spelat nästan allt själv och skivan är inspelad i ett vardagsrum.

Det finns många just nu som gör denna typ av mjukpop, men få gör det lika bra som Pagmar. Han har en extra nivå att ta det till som gör att han höjer sig över konkurrenterna. Den talangen och det soundet är intakt sedan hans tidigare plattor även om det har gått några år. Det som är nytt är den mer personliga och diskbänksrealistiska ton som finns i texterna. Den ekofyllda, 80-talsdoftande musiken smeker nästan lika skönt som förut, men orden bränner mer än tidigare.

 

4/5


Skivrecension: Robbie Williams

Robbie Williams

The christmas present

 

Varje senhöst dyker det upp ett gäng nya julskivor, i år har vi exempelvis Chicago och Rob Halford som känner att det är deras tur att höja julstämningen. Och så Robbie Williams såklart. Jag blir mest förvånad över att han inte släppt ett julalbum tidigare, det känns ju som en perfekt grej för honom att göra.

Men nu är det dags, och det sker med en stor orkester som komp. Såklart. Swing when you´re singing carols, liksom. Det är bjällror, barnkörer och hela tjottabalongen. Det är tuffa trumpeter och storslaget storbandssväng. Och rent musiktekniskt finns minsann inget att anmärka på, det låter kanon. Robbie Williams har ju länge kämpat för att bli en slags modern Frank Sinatra och denna platta är ännu ett steg på vägen.

Det börjar med ett gäng riktigt uttjatade klassiker, som "Winter wonderland" och "Let it snow, let it snow, let it snow". Lyckligtvis kommer det sedan ett antal inte lika uttjatade klassiker samt en massa nyskrivna låtar, varav några gästas av namn som Rod Stewart och Bryan Adams. Skivan rymmer hela 28 låtar där både produktion, arrangemang och framförande visserligen är oklanderligt, men hade hälften av dem skippats hade denna platta legat högre på min önskelista.

 

2/5


Skivrecension: Bo Kaspers Orkester

Bo Kaspers Orkester

23:55

 

Jag hörde ett rykte häromdagen. Jag vet inte om det stämmer, men jag hörde att det finns ett superhemligt laboratorium i Schweiz där man sedan 1991 forskat på att ta fram den mest oförargliga musiken någonsin.

Det är en knepig uppgift som kräver en perfekt balans mellan flera olika parametrar. Låtarna måste vara tillräckligt tilltalande för att man inte ska stänga av, de måste vara så bra att man trivs med att ha musiken som en behaglig bakgrundskuliss som sprider lagom mycket värme och stämning.

Å andra sidan får musiken inte vara för exalterande, för då förlorar den hela sitt syfte. Man ska inte dansa, hoppa eller röja till den schweiziska laboratoriemusiken. Den ska vara så diskret och generisk att man på sin höjd nickar med lite i takten. Texterna ska inte väcka några känslor överhuvudtaget, och musikaliskt får låtarna inte ta ut svängarna åt något håll. Framförandet ska vara så klanderfritt och produktionen så välpolerad att ingen kan uppröras. Man ska trivas och ha det lite mysigt, helt enkelt. Och nu tror jag banne mig att det där laboratoriet i Schweiz har lyckats till slut, efter många långa år.

Eller också är det bara Bo Kaspers Orkester som har släppt ett nytt album.

 

2/5


Skivrecension: Mustasch

Mustasch

Killing it for life

 

Kan inte påstå att peppen på en ny Mustasch-skiva är superstor såhär i adventstider 2019. Det fanns en tid när Ralf Gyllenhammar och hans bandpolare var en frisk fläkt i rocksverige, men nu har Göteborgarna hållit på i över 20 år och känns rätt mossiga själva. Det blir väl så med de flesta band med tiden, antar jag. Dessutom kom det ett nytt album förra året och i år har bandet redan matat oss med fyra singlar som finns med här på den åttaspåriga plattan.

Detta är bandets första skiva på eget skivbolag. Det är mer körer och keyboards än tidigare och de har medvetet hållit skivan kortare för att passa dagens snabba musikkonsumtion. Skivan vill också uppmärksamma det stora problem med självmord bland män, ett lovvärt initiativ.

Hur låter det då? Tja, inte dåligt. Ett och annat spår är till och med riktigt bra. Det är gitarriff och texter om snyltare som kommer in backstage och snor Mustasch bira och brudar. Själv föredrar jag de spår där det inte riffas så mycket utan där bandet vågar testa andra uttryck. Men även om det låter okej så har jag svårt att uppbåda den där riktiga energin. Allt låter så bekant, så förväntat, så gjort. Gör nåt nytt, byt namn till Polisong och börja spela gaydisco, vadsomhelst, bara ni ruskar om mig.

 

2/5


Skivrecension: Sarah Klang

Sarah Klang

Creamy Blue

 

Förra årets största musikaliska genombrott i Sverige måste man nog säga att Sarah Klang stod för. Göteborgskan klev bara in och sopade banan med motståndet och ingen såg det komma. Hennes debutplatta "Love in the milky way" tokhyllades, och det enda som vållade vissa bryderier var egentligen bara vad man skulle kalla hennes genre. Det fanns stråk av country här och var, men även inslag av pop och soul. Hur som helst var det en stark platta och uppföljaren är i samma klass.

Fortfarande finns det en touch av country men framförallt skulle jag säga att genren är: kvalitet. Låtarna är starka , produktionen är snygg, men jag är inte säker på att musiken hade låtit lika bra med en annan artist. Det är något i Sarah Klangs känsliga röst som lyfter okej låtar till att bli smått magiska.

Det konstiga är att det funkar, för Klang gör egentligen inget nytt. Hennes musik är inte nyskapande eller unik, vi har hört det förut. Men det är väl så med kvalitet: det skär genom genrer och tidsepoker, och är en kraft som det helt enkelt inte går att stoppa.

 

4/5


Skivrecension: Kanye West

Kanye West

Jesus is king

 

Redan vid fjolårsplattan "ye" hade jag svårt att lyssna på Kanye och det är en känsla som bara tilltagit. Inte på grund av musiken i sig utan på grund av artisten bakom den. Tidigare kunde det vara lite skojigt med Kanyes knasiga uttalanden och excentriska livsstil men numera känns det bara tragiskt. Jag vill inte vara en av de som fortsätter göda hans storhetsvansinne och mentala ohälsa.

Jag brukar hävda att man ska skilja verk från person, för att det annars blir ohållbart eftersom alla artister har mörka sidor och lik i garderoben. Men det känns inte längre bra att lyssna på Kanye West. Men det är ett moraliskt dilemma som jag kanske inte behöver ta ställning till framöver, för klassen på musiken har sjunkit så nu kan man avstå honom på rent kvalitetsmässiga grunder.

Här radar han upp elva spår på 27 minuter och även om det finns strålande detaljer här och var så känns låtarna mest som halvfärdiga skisser. Och just det, hela plattan handlar om Gud. För Kanye har såklart blivit frälst och är nu mer predikant än rappare. Det var väl det som fattades för att vansinnet skulle bli totalt.

 

2/5


Skivrecension: Thomas Stenström

Thomas Stenström

Dreamer

 

2014 kom singeln "Slå mig hårt i ansiktet" och det sa bara pang. Det blev en dunderhit och plötsligt var Thomas Stenström hetaste namnet i popbranschen. Debutalbumet kom visserligen två år tidigare men rönte ingen större uppmärksamhet men med uppföljaren "Fulkultur" så kom genombrottet. Men med snabba genombrott kommer också risken att glömmas bort lika snabbt, och Stenström gick länge på slak lina mellan att etablera sig och att bara reduceras till att bli ett one-hit-wonder. Vissa tyckte också att han var en Håkan Hellström-kopia.

Stenström höll sig kvar men lyckades aldrig riktigt följa upp "Slå mig hårt"-succén. Här på fjärde albumet har han klippt sig och...kanske inte skaffat sig ett jobb...men distanserat sig en bit från sin tidigare popkilleimage. Tonen är mer melankolisk och skivan riktar sig mer åt en publik med krossade hjärtan än de som vill ut och fredagspartaja.

Musiken är fortsatt poppig och lättillgänglig, ibland så lättrallad att den nästan känns naiv. För ungdomar som söker stora känslor och för Skansenpubliken finns mycket att sjunga med i, för även om det saknas en viss tyngd så är det låtar som är svårt att säga nej till.

 

3/5


Skivrecension: Avantgardet

Avantgardet

Mellan miljonprogram och Thailand

 

När det gäller att checka av saker som rockskribenter går igång på har Avantgardet nästan alla rätt. Bandet kommer från Småland - check. Sångaren har en trasslig bakgrund med knark och skit - check. Musiken är indiepop - check. Sången skevar och ljudbilden är skramlig - check. Texterna handlar om klass och utanförskap - check. Musiken spelas aldrig på radio - check. Och mycket riktigt har bandet också hyllats ända sedan första skivan 2016. Sedan dess har det kommit en platta varje år där Rasmus Arvidsson med entourage på ett socialrealistiskt sätt skildrat livet i utkanten av samhället till skavande popkomp. Redan på förra årets skiva "Alla känner apan" började jag bli lite trött på det likartade upplägget, men okej då, vi kör väl en vända till. För Avantgardet har ju trots allt något.

Fast det bränner inte till lika mycket som det borde. Vad har hänt? Jag brukade ju gilla denna typ av avig popmusik, det var ju därför jag åkte till Emmabodafestivalen sommar efter sommar. Nu var det i och för sig sisådär 15 år sedan och både jag och svenskt musikliv har gått vidare sedan dess. Men som sagt: Avantgardet har trots allt något. Och det gör att det fortfarande finns en plats för deras repiga rännstensrock.

 

3/5


RSS 2.0