Skivrecension: Thomas Stenström

Thomas Stenström

Dreamer

 

2014 kom singeln "Slå mig hårt i ansiktet" och det sa bara pang. Det blev en dunderhit och plötsligt var Thomas Stenström hetaste namnet i popbranschen. Debutalbumet kom visserligen två år tidigare men rönte ingen större uppmärksamhet men med uppföljaren "Fulkultur" så kom genombrottet. Men med snabba genombrott kommer också risken att glömmas bort lika snabbt, och Stenström gick länge på slak lina mellan att etablera sig och att bara reduceras till att bli ett one-hit-wonder. Vissa tyckte också att han var en Håkan Hellström-kopia.

Stenström höll sig kvar men lyckades aldrig riktigt följa upp "Slå mig hårt"-succén. Här på fjärde albumet har han klippt sig och...kanske inte skaffat sig ett jobb...men distanserat sig en bit från sin tidigare popkilleimage. Tonen är mer melankolisk och skivan riktar sig mer åt en publik med krossade hjärtan än de som vill ut och fredagspartaja.

Musiken är fortsatt poppig och lättillgänglig, ibland så lättrallad att den nästan känns naiv. För ungdomar som söker stora känslor och för Skansenpubliken finns mycket att sjunga med i, för även om det saknas en viss tyngd så är det låtar som är svårt att säga nej till.

 

3/5


Skivrecension: Avantgardet

Avantgardet

Mellan miljonprogram och Thailand

 

När det gäller att checka av saker som rockskribenter går igång på har Avantgardet nästan alla rätt. Bandet kommer från Småland - check. Sångaren har en trasslig bakgrund med knark och skit - check. Musiken är indiepop - check. Sången skevar och ljudbilden är skramlig - check. Texterna handlar om klass och utanförskap - check. Musiken spelas aldrig på radio - check. Och mycket riktigt har bandet också hyllats ända sedan första skivan 2016. Sedan dess har det kommit en platta varje år där Rasmus Arvidsson med entourage på ett socialrealistiskt sätt skildrat livet i utkanten av samhället till skavande popkomp. Redan på förra årets skiva "Alla känner apan" började jag bli lite trött på det likartade upplägget, men okej då, vi kör väl en vända till. För Avantgardet har ju trots allt något.

Fast det bränner inte till lika mycket som det borde. Vad har hänt? Jag brukade ju gilla denna typ av avig popmusik, det var ju därför jag åkte till Emmabodafestivalen sommar efter sommar. Nu var det i och för sig sisådär 15 år sedan och både jag och svenskt musikliv har gått vidare sedan dess. Men som sagt: Avantgardet har trots allt något. Och det gör att det fortfarande finns en plats för deras repiga rännstensrock.

 

3/5


Skivrecension: Linda Pira

Linda Pira

Legendarisk

 

Nån som minns Feven? Melinda Wrede? Det har funnits ett gäng kvinnliga svenska rappare genom åren men de har haft svårt att riktigt få fäste. Silvana Imam är väl den som lyckats bäst. Linda Pira är också ett sånt där namn som nästan höll på att glömmas bort. För sisådär fem år sedan var hon het som chili, men på senare tid har hon legat ganska lågt med musiken. Dels på grund av att ansvaret som mamma tog mycket tid men också för att hon inte riktigt viste vad hon ville med musiken. Nu säger hon sig dock ha hittat en ram och vet vad hon vill säga och då kom också debutalbumet.

För trots att Linda Pira stått i rampljuset sedan 2012 år detta hennes första fullängdare. Hon levererar nio tajta spår på 23 minuter, med texter som bland annat handlar om falska fasader på social medier men också utforskar en mer personlig och genuin sida av artisten. Själv säger hon att hon inspirerats av den yngre generationen svenska rappare och deras mer lekfulla inställning.

Rappen sitter som en smäck och i vissa spår bränner det till ordentligt, men det finns också många låtar som känns rätt tråkiga och profillösa. Hade hon skalat bort dököttet och släppt en EP istället hade det blivit kanon.

 

2/5


Skivrecension: Veronica Maggio

Veronica Maggio

Fiender är tråkigt

 

Vänta, kom inte den här skivan i somras? Ja och nej. I juni släppte Veronica Maggio fem låtar som utgjorde första halvan av detta album, och nu har alltså andra halvan kommit med fem nya låtar.

Ni som har sommarlåtarna i färskt minne minns att det var en stark samling poplåtar där hon bland annat samarbetade med Jocke Berg, vilket resulterade i musik som lät så där fräscht och krispigt som Maggio gör när hon låter som bäst. Och detsamma måste sägas om det nya materialet, som också håller mycket hög klass.

Man kan fråga sig vad poängen är med att släppa två EP:s om man i slutändan ändå kallar det för ett album, men strunt samma. Så länge resultatet blir snygg modern pop så får Maggio släppa musik i vilket format hon vill. Och jag blir glad av vad jag hör, för personligen har jag tyckt att Maggios två senaste skivor varit oroväckande svaga, men med "Fiender är tråkigt" känns det som att hon är på rätt väg igen.

Är det någon skillnad på de två olika delarna? Nej, det skulle jag inte säga. Det är inte så att Maggio delat in släppen i till exempel en snabb/långsam del. Förmodligen ville hon bara lyfta fram de enskilda låtarna mer genom att släppa dem vid olika tidpunkter. Och kanske är det just därför som jag tycker "Fiender är tråkigt" är så bra.

 

4/5


Skivrecension: Diamond Dogs

Diamond Dogs

Recall rock´n´roll and the magic soul

 

Bandnamnet är såklart taget från Bowies album "Diamond dogs" från 1974. För är det något som detta band gillar är det brittisk rock från det tidiga 70-talet. Särskilt frontfiguren Sulo, som blivit något av ansiktet utåt i Sverige för musiker som dyrkar brittisk 70-talsrock. Så mycket Bowie låter det dock inte, musikaliskt är förebilderna snarare band som Faces, Slade, Rod Stewart och Mott The Hoople.

Slyngelrock med boogiesväng och retrokänsla, med andra ord. Ja, ni som hört Diamond Dogs förut vet hur det låter. För i det här bandets värld händer inte så mycket, de har rockat på likadant sedan starten 1992. Det enda som ändrats är vilka musiker som lirar, för genom åren har många olika svenska musiker medverkat. Plus att en del utländska stjärnor, som exempelvis Spike från Quireboys och Dan Baird från Georgia Satellites har gästat.

Detta tror jag är elfte albumet (förutom samlingar, liveplattor och EP:s) sedan starten och musiken har egentligen bara ett syfte: man ska dra upp volymen på max och dricka öl. Eventuellt spela lite luftgitarr också. Allra helst i bar överkropp, och det gäller även tjejerna. Och fattar man det, då är "Recall rock´n´roll and the magic soul" en riktigt bra platta.

 

3/5


Skivrecension: Stefan Sundström

Stefan Sundström

Domedaspredikan

 

När Stefan Sundström tjatade om sin kompost för 20 år sedan betraktades han som en flummig hippie (vilket i och för sig stämmer). Men nu när klimatkrisen är ett faktum och Greta Thunberg åker jorden runt för att inspirera världens befolkning ligger hans småskaliga miljötänk helt rätt i tiden.

Den nya plattan har miljön som tema och Sundström sjunger om hur allt hänger ihop, hur mikroberna finns överallt och hur vi är del av något större. Det har han visserligen alltid gjort, men inte såhär sammanhållet.

Sundströms patenterade brölande lyser lyckligtvis med sin frånvaro, istället är det en nedtonad skiva med finstämd sång och känsligt framförd musik som ofta har såväl jazzkänsla som psalminspiration.

Efter de första tre låtarna är jag dock beredd att stänga av. Det går lååångsamt. Finns det ett viktigt budskap är det stor risk att jag missar det eftersom jag somnar. Sen börjar det långsamt röra på sig. Låtarna blir bättre, energin ökar och det börjar svänga. Låtar som "Bara va en del", "Bakvänd kikare" och avslutande "Mikrobernas skepp" lyfter plattan rejält och till slut blir "Domedagspredikan" trots allt en ganska angenäm upplevelse.

 

3/5


Skivrecension: Liam Gallagher

Liam Gallagher

Why me? Why not.

 

Japp Liam, du var det hippaste som fanns i popvärlden en gång i tiden. Men det var 25 år sedan. Tiden går, det kommer nya stjärnor som tar över och det gäller att anpassa sig till det. Inget konstigt med det, det är så det är och alltid har varit inom musikbranschen.

Finns det något intresse för en ny soloskiva med Liam Gallagher 2019? Ja, kanske. För det sitter fortfarande en massa britpopnostalgiska gubbar därute och väntar på en revival. Kanske är jag en av dem? För när jag valde recensionsskivor till det här numret så tyckte jag att Liam Gallagher verkade intressantare än exempelvis Anna Ternheim, M83 och Opeth.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är beredd på en rejäl sågning. Hur cool han än ser ut på pressbilderna så är ju Liam enligt logikens alla regler trots allt en föredetting som inte har fått ur sig något minnesvärt på sisådär två decennier. Han borde kännas otidsenlig och trött.

Så öppnar skivan med "Shockwave" som är en helt okej låt. Nästan till och med bra. Den följs av flera starka spår, både lugna och mer fartfyllda. Mycket Beatleskänsla såklart, vad hade ni väntat er? Några låtar känns överflödiga men som helhet är det en oväntat snygg och fräsch platta med låtar man gärna hör igen.

Jodå, musiken är otidsenlig så det stänker om det. Men nu har det nästan gått varvet runt så att det låter hippt igen.

 

3/5


Skivrecension: Lana Del Rey

Lana Del Rey

Norman Fucking Rockwell

 

Lana del Rey har varit ett av de senaste årens mest intressanta bidrag till populärkulturen. Kanske inte så mycket på grund av musiken, som visserligen är bra men inte särskilt nyskapande, utan snarare på grund av sin estetik, attityd och rebellutstrålning. Hon har breddat synen på hur en stor, kvinnlig popstjärna kan vara. Jodå, det går faktiskt att kombinera yttre skönhet och inre djup, det var som fan.

Här på sitt sjätte album radar hon upp 14 låtar och det är kanske några för många. Mest för att det låter ganska likartat. Musiken kan i princip beskrivas som stillsamma ballader i olika form och utförande. Det blir lite segt i längden, eller stämningsfullt om man är på det humöret. Jag vet dock inte vilka som skulle plockas bort för materialet är rätt jämnbra. Det finns liksom inget dåligt spår och faktum är att låtarna bildar en helhet som hänger ihop.

Det finns några spår som utgör riktiga toppar, jag är exempelvis väldigt förtjust i "The greatest" och som fantast av Ed Harcourt, Nick Cave, 60-tal, Kaliforniskt solsken och New Yorkskt mörker är jag rätt nöjd, trots en del invändningar.

 

4/5


Skivrecension: Haystack

Haystack

The Sacrifice

 

Efter 20 år på höskullen är nu Haystack tillbaka. Finns det en efterfrågan? Finns det en plats för deras noiserock? Finns det överhuvudtaget någon som minns dem?

Det var Ulf Cederlund från Entombed som bildade bandet 1994 och gruppen hade några heta år därefter då de släppte skivorna "Right at me" 1996 och "Slave me" 1998.  Men sen blev det tyst. Exakt varför är lite oklart, men bland annat hade Ulf fullt upp med Entombed. Hur som helst så bestämde Uffe och Jonas Lundberg 2017 att de skulle starta upp powertrion igen och kallade in Patrik Thorngren från Alpha Safari på bas. Efter fyra dagar i studion kom de ut med nio nyskrivna låtar och en cover på Dead Can Dance.

Resultatet blev en tredje skiva som till en början splittrar mig. Stundtals vill jag bara ställa mig upp och skrika i ren njutning medan jag i nästa vill ligga i fosterställning på golvet och vrida mig i ångest. Det skränar och det skriks. Monotoni och missljud. Ofta bara jobbigt att lyssna på, men då och då går kakafonin över i något fantastiskt. Som i titelspåret "The sacrifice" där vassa elgitarrer och en tät ljudkuliss skapar en intensiv stämning. Och snart upptäcker jag att flera av spåren växer bara man tar sig bakom det första intrycket av oväsen. Ja, det finns en plats för Haystacks noiserock.

 

4/5


Mitt Spotify 2019

Då har statistiken kommit från Spotify vilka artister jag lyssnade mest på under 2019. Etta blev...Sonic Surf City!
Inte så oväntat kanske, det hade jag nästan på känn.
Tvåa blev...Kennelklubben!
Känns också rätt, jag tycker att deras platta är årets bästa skiva (även om den kom i mellandagarna förra året).
Trea blev...Psychotic Youth!
Okej, jag lyssnade en del på deras senaste skiva men nästan inget i övrigt. Men visst, det är ett band jag gillar.
Fyra blev...Vinnarcirkeln!
Va fan? Jag minns inte att jag lyssnat på dem överhuvudtaget. Måste hänga ihop med nån recension eller så.
Femma blev...Volbeat!
Vad är det som pågår? Jag lyssnar ju aldrig på Volbeat, kan detta verkligen stämma? Jag tror aldrig jag frivilligt satt på Volbeat.
 
När det gäller mest spelade låtar så har Kennelklubben fyra på topp fem. Den femte är "1984" med gruppen 1984. Det känns helt rimligt.
 
Den artist jag lyssnat mest på under det senaste decenniet är Magnus Uggla. Det känns också rimligt. Därefter Wilmer X, Bête Noire, Sonic Surf City och Gyllene Tider.
Mest spelade låtar under decenniet är lite pinsamt fyra Bête Noire-låtar samt "Det känns perfekt" från "Bilar 2". Och ja, det känns perfekt.

Skivrecension: Beyonce

Beyonce

The Lion King: The gift

 

Få har väl missat att det kommit en nyinspelning av filmen "Lejonkungen". Och en film måste såklart ha ett soundtrack. Beyoncé, som har en röstroll i filmen, tyckte dock att det riktiga soundtracket inte dög så hon bestämde sig för att göra ett slags alternativt soundtrack.

Skivan innehåller hela 27 spår, men då är hälften korta filmcitat som gärna hade kunnat skippas eftersom de inte fyller någon funktion mer än att skapa en koppling till filmen.

Sångerskan har plockat in en massa gästartister, kända namn som Jay-Z, Kendrick Lamar, Pharrell Williams och Childish Gambino, som känns lika onödiga som filmklippen. Det känns mest som att Beyoncé plockat in dem för att hon inte vågar lita på skivans grundidé - som är att lyfta fram nutida afrikansk musik.

Och det är ju en spännande tanke, för hur många musiker från Ghana och Nigeria är kända utanför Afrika? I princip ingen, är min gissning. Och det är också de afrikanska musikerna som står för de spännande och lyssningsvärda stunderna på denna platta. Beyonce borde ha struntat i alla jobbiga ljudklipp, nobbat sina amerikanska polare och satsat helhjärtat på Afrikaspåret, då hade denna skiva faktiskt kunnat bli något att hajja till inför istället för det, visserligen välproducerade, mellanalbum det nu blivit.

 

2/5


Skivrecension: Ed Sheeran

Ed Sheeran

No.6 Collaborations Project

 

Det går knappast att klaga på nivån av gästartister, eller vad sägs om namn som Justin Bieber, Eminem, Skrillex, Bruno Mars och ett dussin andra kända artister? Varje låt görs ihop med en gästartist och det gör att de 15 spåren spretar en smula.

2011 gjorde Ed Sheeran samma sak på skivan "No.5 Collaborations Project" men nu har han hoppat upp ett par nivåer. Inte för att kända gäster nödvändigtvis gör resultat bättre, de flesta fans skulle förmodligen skippa denna mellanplatta och istället vilja ha den fjärde plattan döpt efter de fyra räknesätten. Jag är en av dem, även om jag knappast kan räknas till Ed Sheeeran-fansen, för denna platta ger mig ingenting.

I stillsamma gitarrlåten "Best part of me" ihop med YEBBA låter det ungefär som Ed Sheeran brukar göra, men mestadels levereras det generisk radiopop av varierande sort. Ibland även lite rap. Oftast inte dåligt, men...gäsp...påfallande tråkigt och identitetslöst. Enda idén med plattan tycks ha varit att ha kända gästartister, hur resultatet sen blir tycks inte varit så noga. Det har säkert gjorts sämre skivor i år, men frågan är om det gjorts så många ointressantare.

 

1/5


Skivrecension: Lisa Miskovsky

Lisa Miskovsky

Bottenviken

 

Marknadsföringsmässigt har man lyckats bra med att bygga ett varumärke kring Lisa Miskovsky. Hon är Umeåtjejen som åker snowboard och spelar popmusik. Hon har ett tufft efternamn och ett snyggt utseende. Hon är den trevliga mystjejen som visserligen skriver världshits till mesarna i Backstreet Boys men som ändå är så kreddig att hon hänger med Dennis Lyxzén och delar av den svenska indieeliten.

Problemet är väl mest att musiken inte är lika cool som bilden av Miskovsky. Tvärtom är den ganska intetsägande och tråkig. Proffsig och snygg javisst, men i grund och botten ändå bara ordinär radiopop.

Nu var det dessutom ett tag sedan hon sist levererade en hit. Det har gått sex år sedan förra plattan "Umeå", och även om Melodifestivallåten "Why start a fire" innebar ett uppsving 2012 så ligger hennes storhetstid minst femton år tillbaka med låtar som "Driving one of your cars" och "Lady Stardust".

Jag har svårt att tänka mig att "Bottenviken" blir någon storstilad comeback för Miskovsky. Musiken är alldeles för generisk och luddig i kanterna. Luftig och svårfångad, skön att lyssna på men svår att minnas. Den funkar förmodligen bra när man kör bil på de ändlösa norrländska fjällvägarna, men är svår att riktigt engagera sig i.

 

2/5


Skivrecension: Taylor Swift

Taylor Swift

Lover

 

Taylor Swift är en av USA:s, och därmed världens, största artister men i Sverige är hon tämligen okänd bland allmänheten. Många känner säkert igen hennes namn när de läser det men få kan nämna en låt med henne och ännu färre nynna på en.

En förklaring till det är att hon började som en tonårig countrytjej, men numera är hon 29 år och ägnar sig åt ganska ordinär popmusik. Nya plattan är hennes sjunde i ordningen och är man ett Swift-fan lär man bli nöjd för här får man hela 18 spår. Allt håller såklart inte högsta klass, hade hon skalat bort fem-sex utfyllnadslåtar hade betyget hoppat upp ett snäpp. För Swift har en hög lägstanivå och är i sina bästa stunder riktigt bra.

Det jag gillar med "Lover" är att det är en popskiva i ganska klassisk, tidlös stil. Swift kämpar inte med att försöka låta superhipp och ligga i framkant produktionsmässigt. Och just därför tycker jag plattan låter modern. Det handlar om bra popmusik, kort och gott.

Hon går sömlöst mellan glättigt lattjo och djupaste allvar. Musiken smeker och roar, det är trevligt med en twist. Hur kan man inte gilla Taylor Swift?

                                                                                                       

3/5


Skivrecension: Iggy Pop

Iggy Pop

Free

 

Iggy Pop är en sån där artist som med åren ses mer som en ikon än som musiker. I likhet med exempelvis Lemmy i Motörhead känner de flesta igen personens utseende och namn men kan knappt nämna en låt. I Iggys fall kanske mannen på gatan känner till "The passenger" och "Lust for life" men det är nog allt.

Nu är rockfarfar aktuell med en ny platta, den 18:e i ordningen, och denna gång tar han ut svängarna och lämnar sin bekvämlighetszon. Man kan ju begripa att 72-åringen kanske inte bara är sugen på att vara vildsint punkare hela tiden utan vill utforska nya musikaliska domäner, och det gör han här. På "Free" finns jazzinfluenser, pratsång, Dylan Thomas berömda poem ”Do not go gentle into the good night” och andra märkliga inslag. Vanliga rocklåtar? Inte så mycket.

Med lite välvilja skulle man kunna kalla musiken för modig, annorlunda och experimentell. Man skulle också kunna kalla den skitdålig. Och ska jag välja sida så tillhör jag den senare kategorin. För ska jag vara ärlig så vet jag att jag aldrig kommer att lyssna på den här plattan igen.

 

1/5


Skivrecension: Attentat

Attentat

Punkhjärta

 

Landets alla punkare har haft det riktigt trevligt de senaste åren, för alla de där gamla punkbanden man trodde man hade sett för sista gången har plötsligt gjort comeback, släppt skivor, turnerat flitigt och fått en andra karriär. Ett av dem är Göteborgsbandet Attentat som fyllde 40 år förra året.

40-årskris? Nja, inte direkt. Jönsson och gänget har åldrats väl. De är måhända inte det fräckaste man kan höra för tillfället i konungariket Sverige, men de fortsätter att köra sin grej och gör det helt okej. Ibland till och med riktigt bra.

Plattan öppnar vrålstarkt med tre svulstiga spår som får igång lyssnaren direkt. "Ditt fel", "Gogo fighter" och skivans bästa låt "Låt hjärtat va med (glöm för fan inte de)". Där vill man bara ställa sig upp, veva med armen och vråla med i refrängen.

Punkhjärtat finns definitivt hos Attentat även om musiken snarare ska beskrivas som skramlig pop. För det är väldigt melodiöst och trallvänligt, ibland snudd på mesigt. Men punken sitter inte låtarnas bpm, den sitter i hjärtat. Och Attentat låter hjärtat va med. Glöm för fan inte det.

 

3/5


Skivrecension: Volbeat

Volbeat

Rewind, replay, rebound

 

Det fanns en tid när danska Volbeat var riktigt heta, hippa och coola. De vävde in retrokänsla, raggarestetik och Johnny Cash-referenser i sin hårdrock och skapade sig en egen nisch i den överbelamrade metalgenren. Det kändes fräscht och nytt, men även det som känns fräscht och nytt blir med tiden gammalt och mossigt, vilket gjorde att det kom en backlash. Idag tycker många att Volbeat är ett tråkigt gubband som bara lantisar i foppatofflor lyssnar på när de står vid grillen med en folköl i näven.

De som vill ha sin metal hård och brutal bör nog söka sig någon annanstans, för den hårdrock som Volbeat levererar är så melodiös och lättillgänglig att den knappt kan kallas hårdrock. Här på sjunde plattan är deras rock ibland så lätt och luftig att den måste kategoriseras som pop. Här finns tydliga 50-talsvibbar och sånger som är lätta att nynna till, och det behöver inte vara något fel med det. Särskilt inte om man som Volbeat har tuffa elgitarrer som backar upp låtarna. Men lite för ofta blir musiken lite för lättviktig, och även om jag tycker nya skivan är helt okej så börjar jag få allt större förståelse för de belackare som kallar Volbeat för ett ploj och trams-band.

 

3/5


Skivrecension: Sabaton

Sabaton

The great war

 

Falubandet är tillbaka med en ny skiva som handlar om...krig! Vem hade kunnat ana det? Och inte vilket krig som helst utan första världskriget som avslutades med Versaillefreden som denna sommar firade hundraårsjubileum eller vad man ska kalla det. Själva firar bandet 20-årsjubileum och firar med detta nionde album, samt lite mer överraskande, en historiekanal på Youtube.

Det låter tungt, tufft och tight. Pampiga körer, ilskna gitarrer och en maffig ljudbild som för tankarna till slagfält och skyttegravar. Sabaton har alltid varit duktiga på att få militärmetal att kännas som en fullt rimlig musikgenre, och kanske är det första världskriget det krig som passar bäst till bandets svulstiga sound. Musiken känns som ett naturligt soundtrack till stora arméer, krutrök, bombmattor och ett Europa som ligger i spillror.

Allt är inte klockrent. Ibland blir det nästan för trallvänligt och ibland låter materialet för likartat. Men när det funkar, som i "The attack of dead men", då funkar det bra.

 

3/5


Skivrecension: Slipknot

Slipknot

We are not your kind

 

Med jämna mellanrum dyker det upp hårdrocksband som skrämmer skiten ur föräldrar, moraltanter och ibland även publiken. De har hetat saker som Kiss, Alice Cooper och Marilyn Manson, och i början av 00-talet var det Des Moines-bandet Slipknot som hade den rollen. Ibland kan det räcka med att bära clownmask och spela trummor med händerna för att samhället ska förfasas.

Imagemässigt har Slipknot lyckats skriva in sig i hårdrockens historieböcker men när det gäller musiken har de en bit kvar. De har visserligen sålt mycket skivor genom åren men har haft väldigt få, om ens några, hits och frågar man folk på gatan kan nog nästan ingen nämna en låttitel med bandet. Och det gäller även genomsnittliga hårdrocksfans.

Här på sjätte plattan manglar de på i sedvanlig ordning med smattrande trummor, hög energi och tuff attityd. Inget större fel egentligen, förutom att vi har hört det förr, både av Slipknot själva och av andra band (framförallt nu metal-band för 15 år sedan).

Rent musikaliskt låter det som sagt helt okej, det är bara det att det känns så ointressant och gjort. Och jag tror inte att "We are not your kind" heller kommer att generera någon låt som hårdrockare ute i landet kommer att kunna nämna titeln på.

 

2/5


Skivrecension: Morrissey

Morrissey

California Son

 

Jag har försökt gilla Morrissey i 20 år nu. Det går inte. Jag vet att jag borde gilla honom för hans musik har egentligen alla de beståndsdelar som jag uppskattar hos andra artister. Då och då lyckas jag nästan övertyga mig själv om att jag gillar honom. Så var det exempelvis med plattan "World peace is none of your business" från 2014. Jag gav den en fyra i betyg, men har sedan aldrig lyssnat på den igen.

Men nu då? Denna gång handlar det ju inte om Morrisseys egen musik, utan han tolkar ett gäng amerikanska protestsånger från 60- och 70-talet. Kanske går det bättre då? Kanske är det lättare för mig att börja tycka om Morrissey om han inte är Morrissey?

Och jag tycker verkligen att gamle Moz gör riktigt bra tolkningar. Det finns några spår som känns svagare, men generellt är det en stark platta där Morrissey kan croona loss till behaglig orkesterpop. Bitvis sitter jag och bara njuter. Bra låtar, bra produktion, bra variation, bra sång...ja, bra det mesta. Så med risk för att det går som med "World peace..." så klämmer vi i med en fyra här med. För nån gång måste väl gubbfan fastna på riktigt hos mig?

 

4/5


RSS 2.0