Söndagsintervjun: Bandet Ellington

Bandet Ellington

- glada, enkla och mogna

 

För två år sen släppte de debutalbumet "Kärlek & handgemäng" som var laddad med energistinna låtar i gränslandet mellan punk, pop och rock. Nu är Norrköpingsbandet aktuellt med uppföljaren "Hajen 4" där de utvecklat sin musik ytterligare.

 

Låt oss få det där med bandnamnet ur vägen på en gång. De heter Bandet Ellington. De är alltså inte ett band som heter Ellington utan ett band som heter Bandet Ellington.

- Det började med att vi hette Ellington men det blev så förvirrande, det var svårt att googla, så vi började hitta på en massa konstiga namn, säger Torkel Engström som sjunger och spelar gitarr.

- En idé som jag minns det, var att alla vi var förtjusta i bandet Randy och de hade en skiva som hette "Randy The band", så vi tog det och gjorde om till svenska: Bandet Ellington. Det var en lite rolig grej så det körde vi på, säger Simon Fors som spelar gitarr.

Och Ellington då? Jo, det kom från Thomas Quicks alter ego när han gick in i sin (påhittade) mördarpersonlighet. Såklart.

 

Förutom Torkel och Simon så består Bandet Ellington av Viktor Levin på bas, Christoffer Wallman på klaviatur och Kalle Lindberg på trummor. Medlemmarna har tidigare varit med i olika band som alla repade i samma replokal. Några av killarna startade ett sidoprojekt, till början på engelska, som så småningom blev Bandet Ellington.

- I början var det inte så seriöst. Vi gick ner och körde lite punklåtar, säger Kalle.

Efter ett tag utvecklades sidoprojektet till ett huvudprojekt. Och punkattityden har de behållit även om musiken kanske snarare ska beskrivas som indie.

- Jag tror att vi gärna vill vara ett punkband, även om musiken egentligen är lite för mesig, säger Viktor.

- Våra tidigare band var ett skatepunkband och ett indierockband så vi hamnade väl nånstans där mittemellan. Det är en mix av indie, pop och punk, säger Torkel.

- Och det är både en för- och nackdel. Om man ska få en spelning nånstans kan det vara bra att finnas i ett fack, säger Christoffer som är sugen på att komma ut och lira mer.

- Nu har det varit lugnt ett tag, men förra året var vi ute rätt mycket. Vi spelade så mycket vi kunde med tanke på barn och familj och så.

 

På sista tiden har de ägnat mycket tid åt att spela in ny musik och den första singeln släpps 27/3. Och denna gång vill de få till tajmingen bättre. Med "Kärlek & handgemäng" kom den fysiska skivan tre månader efter releasefesten. Den nya EP som kommer släppas 22/5 har fått den kryptiska titeln "Hajen 4", och beskrivs av bandet som lite rivigare.

- Den förra skivan var kanske lite mer indie, men det hörs fortfarande att det är samma band, säger Kalle.

- Alla fyra låtarna är ganska olika. Det finns nåt för alla, lägger Christoffer till.

- En tanke var att vi ville låta lite mer som vi gör live, säger Torkel.

- Sen har ju Walle kommit med sen förra skivan så det har kommit in lite mer orgel och klaviatur än vad det var tidigare, säger Kalle.

- Det känns töntigt att säga, men det låter lite mognare, säger Simon.

- Första skivan blev nästan lite pretentiös i texterna. Det var djupt på ett sätt som vi egentligen inte är. Det blev så seriös fast vi egentligen vill vara lättsamma, menar Torkel och berättar att de redan kommit en bra bit med nästa skiva. De har ett dussin låtar som är färdiga eller på gång. Kanske kommer några av dessa att spelas live nästa gång bandet är ute och giggar.

 

Hur är rocklivet i Norrköping?

- Lite upp och ner, det går i cykler. Det dyker upp eldsjälar till och från som arrangerar grejer, sen försvinner de iväg och sen dyker det upp nya, säger Kalle.

Det finns dock en hel del bra band i stan, menar killarna och nämner akter som The Old Spares, Saturday´s Heroes, Kid Vicious, PG Lost och Skraeckoedlan.

- Det skulle behövas ett riktigt bra spelställe, då tror jag det skulle komma mycket folk, säger Simon.

 

Varför ska man komma och kolla på Bandet Ellington?

- Vi tycker att det här är det roligaste vi vet, och vi har lagt ner vår själ i att få ut det på skiva. Det är peppig musik, lättlyssnat och från och med nu även glatt, säger Torkel.

- Glatt, enkelt och moget. Det kan vi ha som slogan, säger Viktor.


Musikkrönika

Löjeväckande Grammisgala

 

Så har det varit Grammisgala igen. Jaha, och? Finns det verkligen någon som bryr sig om den längre?

 

Under många år var den svenska Grammisgalan en stor händelse som diskuterades och analyserades. Det var glamoröst, kändistätt och välbevakat. Tittarna bänkade sig med chips och läsk i soffan inför tv-sändningen och dagen efter kunde man läsa om skandalerna i tidningen. Det var en stor grej. Grammisgalan var något det snackades om.

 

Nyligen anordnades årets Grammisgala. Någon som vet vem som blev Årets textförfattare? Nä, trodde inte det. Någon som överhuvudtaget såg galan? Nähä, inte det heller. Den anordnades på Annexet i Stockholm och visades på TV 4 Play. Under storhetstiden hölls Grammisgalan på Cirkus eller Berns och visades i SVT.

 

Som alla vet har musikbranschen förändrats rejält de senaste 20 åren och det är en av förklaringarna till Grammisgalans förlorade status, men galan verkar inte heller anstränga sig för att återskapa sin forna betydelse. Tvärtom gör den sitt bästa för att undergräva sitt eget existensberättigande. Galan uppvisar samma självskadebeteende som Leila K i sin glans skandaldagar.

 

Det är bara att titta på årets nomineringar. Grammisgalan har alltid varit en intern fest för människor i Stockholms medie- och nöjesbransch, men nomineringarna har ändå oftast bestått av kända namn som angått den genomsnittlige musiklyssnaren. 2020 bestod nomineringarna av många namn som till och med insatta musikskribenter måste googla.

 

Hur många av er läsare har koll på Snoh Aalegra eller Bottenvikens silverkyrka? Bland årets nykomlingar hittade vi namn som Guleed, Jelassi och konstmusikern Jacob Mühlrad. De fem nominerade till årets hip hop var Dree Low, Einár, Ozzy, Parham och Z.E. Breda artister som Weeping Willows och Sarah Klang återfinns numera i kategorin årets alternativa pop och det säger väl en del om Grammisgalans utveckling.

 

Sen har vi den där hysteriska låtskrivarinflationen som galan väljer att stödja. En av de nominerade till årets kompositör var Tim Bergling, Salem Al Fakir, Vincent Pontare, Albin Nedler, Kristoffer Fogelmark, Isak Alvérus, Carl Falk, Joakim Berg, Lucas Von Bahder, Marcus Thunberg Wessel, Martin Svensson. Nej, det är inte elva nomineringar utan detta är elva personer som tillsammans utgör EN nominering.

 

Det är rent löjeväckande. Men jag tänker inte kräva Grammisgalans nedläggning. Det håller galan på att fixa så bra ändå, på egen hand.


Söndagsintervjun: C/O Johnsson & Bergeling

C/O Johnsson & Bergeling

- pratar om tunga ämnen på ett lättsamt sätt

 

Psykisk ohälsa har blivit vår nya folksjukdom och kan ta sig många uttryck. I sin podd C/O Johnsson & Bergeling tar Hilda Johnsson och Emma Bergeling sig an ämnet ur olika vinklar.

 

Psykisk ohälsa är något som de flesta numera kan relatera till, antingen genom egna erfarenheter eller genom personer i ens närhet. I Hildas och Emmas fall har de det dessutom som del av sina yrken.

Emma bor i Motala och jobbar som socialsekreterare med inriktning mot barn och unga och Hilda bor i Linköping och arbetar som social koordinator där hon bygger nätverk för att hitta mer effektiva vägar att jobba förebyggande för barn och unga.

När Hilda skulle starta en podd om psykisk hälsa så tipsades hon om Emma av deras gemensamma kompis Helga. De drog igång i november och när denna intervju görs så är de aktuella med sitt femtonde avsnitt.

- Vi bestämde att vi skulle köra minst ett år och sen utvärdera efter det, berättar Hilda och fortsätter:

- Båda vi upplever att man pratar mycket om psykisk ohälsa, och inte minst gör ju vi två det i våra yrken. Men vi var lite trötta på att man ofta fastnar i det dåliga måendet. Det är jättebra att man pratar om det och att det blivit avstigmatiserat, men vi ville lyfta de där frågorna med utgångspunkt i ohälsan och hur man sedan kommer vidare till psykisk hälsa. Och vi vill att man ska kunna prata om det på ett mer lättsamt sätt.

- Vårt fokus är att vägleda, och ge tips och råd för att må bättre. Vi är en väldigt lösningsorienterad podd, lägger Emma till.

 

Podden spelas in i en studio på Skylten i Linköping och tjejerna släpper ett nytt avsnitt varje torsdag. Från början tänkte de att de skulle ha en gäst med i vartannat avsnitt, och hittills har bland annat Dogge Doggelito och Musse Hasselvall gästat. Med tiden har de dock gått ifrån den tanken en smula. De kommer fortfarande att ha gäster ibland men i så fall snarare vanligt folk som berättar sina historier.

Bland de avsnitt som hittills sänts hittar man ämnen som ADHD, "ghosting"och syskonkärlek.

- Vi har två frågor som alltid återkommer och det är: har Emmas mamma lyssnat på podden och hur går det med mitt dejtingliv. Och det är väl ungefär samma svar på dem: det händer ingenting, skrattar Hilda.

 

Hilda är den som är mest drivande, gör research och förbereder innehåll inför inspelningarna. Emma som har ett krångligare livspussel att få ihop är nöjd med att ta en mer tillbakalutad roll. Och den dynamiken är en ordning som även lyssnarna tycks uppskatta.

- Vi får ofta höra att vi kompletterar varandra väldigt bra och det känner jag också, så det är roligt att höra, säger Emma.

- Många tycker också att det är en rolig podd trots att vi lyfter de här tunga ämnen. Men några har också tyckt att vi förminskar psykisk ohälsa genom att vi skrattar mycket och pratar om mycket annat. Så det är blandad kompott, men övervägande positivt. Och vi kommer aldrig att kunna skapa innehåll som faller alla i smaken, säger Hilda.

 

Den närmaste tiden är två livepoddar inplanerade. Den första kommer att spelas in på Kårhuset Trappan i Norrköping den 26/3, på något som heter Pub Existens.

- Jag har sån scenskräck så ni förstår inte. Jag mår så dåligt och drömmer mardrömmar om detta på nätterna. Men det ska bli jätteroligt även om det blir en utmaning för mig. Hoppas bara det kommer nåt folk, säger Emma.

- Det heter ju Pub Existens och vi kommer att prata på temat "Välgörare och livsnjutare". Mikael som bjudit in oss har lyssnat på vår podd och tycker att vi är två personer som vill göra gott för andra och samtidigt leva det goda livet, och där tycker jag han har fångat oss väldigt bra. Vi kommer även att ha Mikael som gäst och prata om existentiella frågor. Han är ju präst så jag skulle gärna vilja prata om döden, säger Hilda.

- Herregud, då blir det dödsångest för mig. Men det är ett intressant ämne och något vi borde pratat mer om, säger Emma. 

Den 24/4 är det dags igen. Då anordnas en after work på The Box Hotel där det blir mingel, trevliga aktiviteter och livepodd. Det kommer även anordnas en auktion där pengarna går till Mind som jobbar för psykisk hälsa.

- De vänder sig till en bred målgrupp och har det där friskhetsperspektivet som vi gillar, säger Hilda.

- Vi ser fram emot den kvällen, det kommer bli jätteroligt, säger Emma.

 

Hur vill ni utveckla podden framöver?

- Vi har lite projekt på gång som vi inte kan prata om, men där vi kommer att kunna nå en ganska mycket bredare målgrupp utifrån andra plattformar. Jätteluddigt svar, men vi kan inte säga så mycket mer, säger Hilda.

 

Varför tycker ni att man ska lyssna på C/O Johnsson & Bergeling?

- Jag tycker det är viktigt att belysa psykisk ohälsa och jobba mot psykisk hälsa, säger Emma.

- Och man får både kunskap och humor paketerat i en perfekt kombo, säger Hilda.


Medlem N:o 12 i Brustna Hjärtans Patrull

Så har Bête Noire valt in en ny medlem i Brustna Hjärtans Patrull.
Årets val föll på....Axel von Fersen!
Ett självklart val enligt juryn (dvs Tobi och Bill). Axel von Fersen är en god symbol för det som Bête Noire står för, och har dessutom en stark koppling till Östergötland.
Tidigare invalda medlemmar i Brustna Hjärtans Patrull:
2008 Jürgen Krado
2009 Henrik Nydahl
2010 Vakant*
2011 Peter Siepen
2012 Cecilia Söderström
2013 Kicki Pettersson
2014 Monika Tylkowski Gustavsson
2015 Stefan Kalm
2016 Karl Lagerfeld
2017 Madolyn Smith
2018 Julian Brandt
2019 Carl Lidberg
2020 Axel von Fersen
(* = vakans på grund av uteslutning) 

Härliga årstid, härliga Östergötland

Igår var jag runt lite här och där och njöt av vädret och kollade in lite roliga saker. Började på Löfstad slott...
...och sen vidare till Ljungs slott.
Hamnade i Motala där jag kollade in ett naturreservat.
Och avslutade sedan med dagens höjdpunkt: Rösjögrottan!
En horisontelll jättegryta och en gång tillhåll (sägs det) för Hjert och Tector, de två sista personerna som avrättades offentligt i Sverige.

Söndagsintervjun: Jan Wallentin

Jan Wallentin utforskar den moderna tomhetsepidemin

 

Efter den omtalade debuten med "Strindbergs stjärna" blev det tyst om Linköpingssonen Jan Wallentin. Men nu är han tillbaka med en ny roman. "Den tyngdlöse Jesper Fock" är en halsbrytande roman som väver samman skenbart separata ämnen som döden, miljöförstörelsen, den politiska apatin och de snabbt ökande depressionerna. Och allt leder rätt in i den stora tomheten.

 

För nio år sedan romandebuterade Jan Wallentin med den konspirationsteoretiska festen ”Strindbergs stjärna” där läsaren togs med på en märklig resa som knöt samman Sven Hedins upptäcktsresor i Asien med nazistisk mystik och Andrées ballongfärd till nordpolen.

Då jämfördes han med succéförfattaren Dan Brown och redan innan boken kommit ut hade den sålts till 19 länder för mångmiljonbelopp.

Men sen tog det stopp, och det har dröjt ända tills nu innan den Linköpingsbördiga författaren fick glöd i pennan igen.

- En av anledningarna till att jag skrev "Strindbergs stjärna" var att jag jobbade som journalist på SVT och upplevde att jag satt fast på en fabrik där man skulle producera ungefär samma typer av nyheter dag in och dag ut. Och då ville jag skriva en bok som var den bästa bladvändare som jag kunde skriva. Och så gjorde jag det och då ville förlaget ha en ny bladvändare och då kände jag att jag var tillbaka i fabriken, så då hade jag inte kommit  någonstans. Istället för att vara journalist och göra de där en och en halvminutsinslagen så skulle jag vara en bladvändarförfattare.

- Så jag blev mer och mer intresserad av varför man gör saker överhuvudtaget. Och jag var i 40-årsåldern så jag började fundera mycket på döden och meningen och sen tog det nio år att lösa det problemet, men nu är jag tillbaka.

 

Den nya boken heter "Den tyngdlöse Jesper Fock" och handlar om Jesper Fock, en socialdemokrat på dekis, som ser sin chans att sätta ett historiskt avtryck när en ny psykiatrisk diagnos sprider sig över världen. Han blir ledare för den svenska Tomhetsutredningen och får i uppdrag att utreda den desillusionerade känsla av tomhet som sprider sig i det moderna samhället.

- Jag ville skriva om det tommaste som finns: en socialdemokratisk riksdagsledamot som får i uppdrag att ta tag i depressionsepidemin. För jag tror att psykisk ohälsa och depressioner hör ihop otroligt mycket med att vi har dödat Gud och vi har inga utopier kvar som någon tror på längre, och då upplever man en stark känsla av tomhet. Vi har inga bra illusioner att skydda oss med.

- Vi lever i en depressionsepidemi med det är egentligen ett tomhetssyndrom vi är drabbade av, och det borde psykologerna kalla det men det gör de inte, utom i den här boken. Och när vi omdefinierar problemet visar sig så mycket annat.        

- Vi sysselsätter oss med saker för att slippa tänka på att livet är helt meningslöst. Eftersom vi inte har de stora utopierna måste vi göra andra saker istället, och vi måste göra dem otroligt mycket, till exempel arbeta väldigt hårt och shoppa väldigt mycket. Så jag tror att tomhetsepidemin vi lever i hör ihop med konsumtionshetsen vi ser omkring oss. Och jag ville koppla ihop det med miljöfrågan, säger Jan som menar att det inte är någon slump att boken handlar om hans eget hemland längst uppe i norr på jordklotet.

- Sverige är mest sekulärt, vi är tommast. Vi har världens mest gudlösa befolkning i det här landet, så vi ligger först i tomhetsracet men vi drar ju resten av världen med oss.


Ollonet 2020

Lars Winnerbäcks kulturpris "Nyponet" skulle ha delats ut för femte gången i april, men har blivit uppskjutet på obestämd framtid. Men det alternativa priset "Ollonet", instiftat av Tobis blogg, delas ut som vanligt.
I juryn sitter Tobi, Jimmy Uller och Ayeray Bustos - samt Smiling Gayman som ständigt frånvarande hedersmedlem.
Vi delar ut Gröna Ollonet till en person som kan behöva åtnjuta ekollonets laxerande egenskaper, samt det mer mogna Bruna Ollonet till en person som sprider glans (ollon på latin...) till stadens nöjesliv.
Det Gröna Ollonet 2020 går till...Coronaviruset!
Motivering: Ingen eller inget har väl så effektivt tagit död på Linköpings kultur- och nöjesliv som det förhatliga Coronaviruset. 
Övriga nominerade: Kulturveckan, gubbgänget på Cirkuscaféet, Correns konsertrecensioner
Det Bruna Ollonet 2020 går till...Benny Nilsson!
Motivering: När annan lokalpress tappat stinget fortsätter Benny Nilsson år efter år att hålla koll på det lokala nöjeslivet i tidningen Nolltretton. Det är den enda tidningen i länet som fortfarande satsar på egna skivrecensioner och filmrecensioner. Och det är bara Nolltretton som tar bevakningen av det lokala musiklivet på allvar.
Övriga nominerade: Hell Yeah Rock Club, Gunilla Norlén, Johan Rapp
Priserna består, förutom äran respektive vanäran, av en Brooklyn Lager som tillfaller juryns ordförande.

Skärgården i mitt hjärta

...låt mig besjunga dig nu. Åldrad i ungdomlig grönska, öarnas hav - det är du!
Efter två snabbstopp i Tjust skärgård och Gryts skärgård blev det i lördags även ett besök i Arkösunds skärgård. Underbart!
 
Som vanligt på lördagarna tog vi en tipspromenadrunda i Knäppingsborg, och sen satte vi fart österut. Mot Arkösund och hotellet, där vi intog en sen lunch. Gött som vanligt.
 
Sen gick vi bryggvandringen. Ett bra tips för den som vill ha ett skäl för att åka ut till Arkösund: käk och bryggvandring.
 
Och så en fika. Får se om det blir Sankt Annas skärgård nästa helg. Och undrar hur många skärgårdsbesök det blir totalt under sommaren. Kan man komma upp i 20? (Och då räknar jag inte in Bråviken/Krokek, såvida vi inte åker ut med båten).
Säj, hör du musiken och skratten
Från Gryt och från Arkösund
En lovsång till Sankt Anna i natten
Från skärgårdens vikar och sund

Söndagsintervjun: Grå vardag

Grå vardag för arbetarklassen

Med sitt klasskampsanthem "Arbetarklass" har Linköpingsbandet Grå Vardag fått en rejäl hit hos den lokala punkpubliken. Nu släpper bandet snart sitt nya album, och releasepartyt sker passande nog på 1 maj.

 

Det var för fyra år sedan som Grå Vardag såg dagens ljus när bandets gitarrist och sångare Jimmy Ragnar började skriva låtar som han släppte på Spotify. Snart dök det upp spelningsförfrågningar och han kom på att det kunde vara en bra idé att skaffa sig ett band. Först att haka på var trummisen Niklas Thorgren som Jimmy kände sedan tidigare. Därefter hittade han gitarristen Gegga på Tinder och efter att ha avverkat ett antal basister blev det slutligen Herman Järnvall som såg till att den nuvarande sättningen blev komplett. Han bor för övrigt i Norrköping, medan övriga medlemmar är Linköpingsbor.

 

Hur är punkscenen i Linköping just nu?

- Det finns inte så mycket punkband, men det känns som att det finns mycket folk som gillar att gå på punkkonserter, säger Jimmy.

 

Bandets förra platta kom 2017 och heter "Allting är grått". Nu är de aktuella med tio nya låtar som kommer att presenteras på ett releaseparty på Palatset på självaste 1 maj. Under kvällen kommer även JJ and the Crowbars från Finspång och Abrovink från Norrköping att spela.

- Från början fanns det ingen tanke med att lägga spelningen på första maj. Vi fick tre datum att välja mellan och ett av dem var första maj. Hmm...första maj! Så det fick det bli.

 

Jimmy beskriver nya skivan som "mer genomtänkt, fast ändå inte".

- Den är förhoppningsvis något bättre spelad, i alla fall trummässigt, säger Niklas.

Texterna handlar om samhällsproblem och vardagsproblem, och lite om så kallade Sverigevänner.

- Vi gillar att klaga, säger Niklas.

- Men vi har ju "Allt jag behöver". Det är den mest positiva låten som någonsin har skrivits av Grå Vardag, säger Jimmy.

 

Finns det någon låt på nya plattan med samma hitpotential som "Arbetarklass"?

- Det är svårt att säga, men kanske den där som heter nåt med politik, tror Niklas.

- "Politiklåten", heter den väl kort och gott, säger Gegga.

- Det vore skönt att slippa spela "Arbetarklass" två gånger på varje spelning, säger Herman.

- "Vanliga människor" tror jag också kan bli en publikfavorit, lägger Jimmy till.

 

Förutom releasepartyt har bandet inbokat spelningar i Stockholm 4/4, Sundsvall 29/5 och Överkalix 30/5. En nätt sväng på 150 mil enkel resa för bandet. Förmodligen kommer det att trilla in några ytterligare spelningar, men de försöker att inte spela för mycket på hemmaplan numera. De vill inte trötta ut publiken utan vill hellre att varje spelning blir en händelse för både sig själva och fansen.

- I början spelade vi väldigt mycket lokalt men nu försöker vi bara ta en spelning i halvåret max i Linköping, berättar Jimmy.

 

Varför ska man gå på ert releaseparty?

- Vad fan ska man annars göra första maj?


Svindlande höjder

Började dagen med att dra till Bjud-Figge för att se om han hade nåt att bjuda på. Och det hade han.
Sen fortsatte jag onsdagens äventyr med att åka till flera utsiktsplatser och naturreservat. Bland annat Flaggstångsberget i Åtvid...
...och Käringtrötteberget i Björs. Och tittar ni riktigt, riktigt noga så ser man faktiskt Ekenäs slott där bortanför sjön.
Imorgon...ja, vem vet? Kanske blir det en liten utflykt då också?

På uppdrag i Uknadalen

Igår drog jag till Uknadalen för att njuta av vårsolens glans och samtidigt passa på att göra lite jobb. Började med att kolla in utsikten på två ställen i Falerum: Seboklint (ovan) och Dacke skans (nedan).
Sen en liten sväng mot Hannäs för att kolla in några naturreservat.
 
Hannäs gamla kyrkoruin och Ukna kyrka...
Och sen hamnade jag i Edsbruk, som är riktigt fint. 
Sen skulle jag dricka vin hos Mr Malbec i Lofittahammar, tänkte jag. Men han hade dragit till stan så det blev inget. Fast jag vet var han gömmer husnyckeln, så vin fick jag ändå! 

Wilmer pitt!

Igår kollade jag på en streamad konsert med Wilmer X från KB. Riktigt bra! Och bäst: Sticky Bomb håller fortfarande stilen!
Till skillnad från många andra av gruppens fans tycker jag att bandets sista skivor (från Mambo Feber och framåt) är de bästa och Wilmer X har varit nästan lika viktiga som Johan Kinde, Tintin och mormors jordglob för mitt intresse att resa ut och upptäcka världen.
Jag menar, låtar som börjar med raderna  "Från kungen av Zulu till norra Peru, ända till Honolulu, Oahu. Flyg till Fujiyama mitt på Honshu, sen till Ouagadougou med en 707" väcker ju ett visst intresse.
Femton(!) år sedan senaste plattan. Kanske dags för en ny snart?

The Producer klarar biffen

Påsk är ju återuppståndelsens tid och Bête Noire har på senare tid mest påmint om arkeologi. Vi har musik och sångspår som varit förvunna, vi har ett skivomslag som varit försvunnet, vi har pianister som försvinner på löpande band, vi har ett releasepartyställe som försvann. Men! The Producer har likt Jesus återuppstått och på Långfredagen var jag där och rotade genom hans gömmor och efter mycket bestyr hittade vi faktiskt allt material till de fyra låtar som utgör BNIV. Så kanske, kanske (fan tro´t) kan det komma en ny EP framöver. Det firade vi med att tömma The Producers romlager.

Söndagsintervjun: The Isolation

The Isolation söker mörkret

 

På senare tid har The Isolation vuxit fram som ett av de mer intressanta lokala rockbanden. Med sina inslag av mörker, goth och 80-talsinspirerad postrock har de hittat en musikalisk nisch som tidigare saknats på den lokala musikscenen.

 

- Vi brukar kalla vår musik för svartrock, säger sångaren Johan Ekblad när jag träffar honom och gitarristen Linus Lundgren på ett av Norrköpings billigare ölhak. De trivs i skuggorna och verkar enligt mottot "Light in dark. Solace in chaos. Life in death". Svartrock är annars inte ett begrepp man hör så mycket om 2020, men The Isolation dras obönhörligen till svärtan och mörkret och tror på en renässans för genren.

- Vi är ju ett rockband men har den inställningen. Det ska vara lite post:igt och ska påminna om 80-talet. Musiken är ganska statisk och har chorusgitarrer, men vi är fortfarande ett liverockband med influenser från alla möjliga håll, säger Linus.

 

Var kommer bandnamnet ifrån?

- Det finns ingen bakomliggande mening utan kändes bara rätt sett till vad vi ville förmedla, både musikaliskt och imagemässigt. Det var kort och koncist och öppet för tolkning, och drar tankarna till band som The Mission eller Sisters of Mercy, säger Johan.

 

Är band som Sisters of Mercy en inspirationskälla när ni gör musik?

- Till viss del kanske. Men mer som en referenspunkt på en känsla eller en helhet som man vill förmedla än att vi vill att det ska låta så, säger Johan.

- Vi använder det som en slags plattform eller ett sound, som vi vill att folk ska påminnas om, lägger Linus till.

- Det ska inte vara pang på och superuppenbart, men frågar någon oss var vi kommer från och vi nämner Sisters of Mercy så ska det bli att de tänker: aha!, säger Johan.

 

Övriga medlemmar förutom Johan och Linus är Robin Fjäll på bas, Dennis Skoglund på trummor och Christian Rehn på gitarr. De tre första bor i Norrköping och de två sista i Linköping. Linus, Dennis och Christian hade en band ihop tidigare och runt 2016 började de leta efter nytt folk att spela med. Linus kände Robin och Johan och sen började saker falla på plats.

Gruppen gjorde ett gäng lokala gig och släppte några demos i rask följd och det gjorde att snacket kom igång rätt snabbt. Dessutom har medlemmarna kopplingar till andra lokala band som Year of the goat, Skurk och Nocturnalia, vilket också hjälpte till att få igång hajpen.

De har dragit mycket folk till sina spelningar i Linköping och Norrköping, men även varit och lirat i Stockholm och Göteborg, och även där tagits emot bra.

 

Vilka är era fans?

- Det spretar nog lite över flera genrer, men gillar man hårdrock så tror jag man hittar delar i The Isolation som man gillar. Likadant om man gillar goth eller lite extremare musik som black metal. Det är nog framförallt lyrikmässigt som vi har saker som touchar black metal och såna teman. Vi spänner nog över en ganska stor målgrupp. Musiken är väl utförd men det är ändå mycket melodier och lättillgängligt...på ett svårt sätt, ha ha, säger Johan.

Hittills har The Isolation släppt två demos och en EP, varav den senaste hette "The dark matters" och kom 2019. Just nu håller bandet på att skriva nytt material och tanken är att spela in under 2020.

- Det finns absolut en röd tråd i all musik vi gjort, men vi har trevat efter exakt hur formen ska se ut. Det var lite rockigare från början och sista släppet var nästan överarbetat, och nu börjar vi landa nånstans mittemellan, säger Johan.

- Framförallt har vi haft andra saker i åtanke den här gången. Vi har utgått mer från att grundidén ska vara tillräckligt bra för att framföra det enkelt. Sen får vi se hur det slutar, men vi har haft ett annat tänk under skrivandet den här gången, säger Linus.

- Jag tror att både vi och de som tycker om oss främst ser oss som ett liveband, och vi vill återskapa den känslan som förmedlas live även på inspelningen. Men det är svårt, eftersom vi är ett förhållandevis visuellt band som man måste ta in med alla sinnen. Jag är väldigt stolt över förra EP:n men jag tror att vi försökte överkompensera med lite för mycket av allting och då gick kanske lite av råheten och energin som vi har live förlorad, säger Johan.

 

För tillfället har de ingen spelning inbokad utan bandet koncentrerar sig på att skriva nytt material. Skulle det dyka upp gigförfrågningar som passar kalendern så tackar de ja, men de letar inte själva aktivt efter spelningar.

- Vårt fokus just nu är att fortsätta att göra så bra musik vi kan och sen får vi se vart det tar oss, säger Linus.


Musikkrönika

Farväl otydliga 10-tal

 

Ett decennium är över, och skiftet har nästan gått spårlöst förbi. 10-talet blev 20-tal och ingen verkar bry sig. Har decennierna spelat ut sin roll inom populärkulturen?

 

Tittar man bakåt i pophistorien så hade varje decennium en tydlig identitet. På 50-talet kom rock´n´rollen och ungdomskulturen och på 60-talet var det hippies, pop och vänstervåg. Tänker man på 70-talet får nog de flesta upp en tydlig bild i huvudet, förmodligen i 50 nyanser av brunt. Även 80-talet ger tydliga associationer. Då var det neonfärger, hårsprej, Madonna och Tillbaka till framtiden. På 90-talet blev vi coola med Tarantino, hip hop, straight edge, grunge och Killinggänget. Sen gjorde vi som Prince sagt sjutton år tidigare: partade som att det var 1999, för det var det ju, och gick in i ett nytt millennium och plötsligt tappade årtiondena sin betydelse.

 

För vad tänker ni på när ni tänker på 00-talet? Hos mig är det helt blankt. Jag kan knappt nämna en artist, låt eller klädstil som känns representativ för det årtiondet. Hade 00-talet ett kännetecken var det att det inte hade något kännetecken. Och ungefär detsamma kan sägas om 10-talet som nu också är till ända. Det känns bara som en fortsättning av 00-talet. Hade 10-talet en identitet så gick den mig förbi. Och de flesta andra också, verkar det. Vid tidigare decennieskiften svämmade tidningar, magasin, radio- och tv-program över av diverse listor som sammanfattade årtiondet. Man gjorde bokslut och placerade in epoken i historieböckerna. Detta decennieskifte: knäpptyst.

 

Man kan nämna enskilda detaljer som exempelvis Marvelfilmerna, poddar, Trump, influencers, Bråvalla, klimatet och Ed Sheeran... men vad är den övergripande helheten? Som jag skrivit i en tidigare krönika så kännetecknas vår tid av mainstreamkulturens död. Numera är allt en subkultur. Inga lyssnar på samma musik längre, inga ser samma tv-program. Vi lever parallella liv. Allt finns samtidigt och har sina bubblor. Och kanske är det just alla dessa bubblor som är utmärkande för 10-talet. Alla skapar sin egen verklighet och sin egen sanning.

 

Förbannat tråkigt är det i alla fall. Nu får vi hoppas på 20-talet, men förmodligen blir det bara en förlängning av 10-talet, som var en förlängning av 00-talet. Och det är väl därför man inte sett några sammanfattningar av 10-talet i tidningarna. För det har aldrig börjat och inte heller slutat. Och ingen bryr sig, för alla är upptagna med sina personliga små bubblor.

Söndagsintervjun: Caroline Cederquist

Nu mår Caroline Cederquist äntligen bra

 

I sin debutbok "Jag andas, alltså finns jag" berättar Caroline Cederquist om en uppväxt präglad av missbruk, övergrepp och destruktivitet. Nu har hon tagit sig ut på andra sidan, men det krävde att hon bröt med sina föräldrar.

 

Nyligen besökte Caroline Cederquist bok- och berättarmässan TellUs i Linköping där hon berättade om sin bok från en av mässcenerna. Hon har koppling till länet genom sin uppväxt i Söderköping och Norrköping men sedan många år tillbaka bor hon i Stockholm där hon jobbar som journalist och kommunikatör.

Hennes debutbok skildrar en tragisk uppväxt med alkohol, övergrepp och bråk som inget barn ska behöva uppleva.

- Jag vaknar en natt av att jag har min pappas händer på min kropp. Och de känns inte som de brukar göra, han tar på mig på ett sätt som han inte brukar ta på mig. Jag försöker få bort hans händer och jag väcker mamma som ligger på andra sidan. Hon vaknar, pappa kastar sig över henne, mamma skriker till mig: "Spring ut härifrån Caroline". Och jag springer ut och mamma blir i princip våldtagen av min pappa. Sedan den natten vågade jag inte gå in lika ofta till mina föräldrar.

- Jag frågade mamma vad det var som hade hänt och hon sa: "Han tog på dig av misstag. Det var mig han egentligen skulle ta på, det var inte meningen". Och det var det jag fick höra varje gång det hände.

 

Så småningom hamnade Caroline i Söderköping där hennes mamma träffade en ny man, men dessvärre av samma sort. Mera alkohol, mera kaos. Vid 15 flyttade Caroline hemifrån. Hon läste teater på De Geergymnasiet i Norrköping, flyttade hem till sin äldre pojkvän och spelade teater varje kväll på Arbis.

- De här åren var väldigt fina men vad jag gjorde var att jag försökte springa bort från vem jag var och var jag kom ifrån, och jag såg inte att det jag höll på med var att faktiskt nästan bli exakt som min mamma.

 

Vid 21 flyttade hon till Stockholm, gick teaterutbildning och blev ihop med den 48-åriga läraren. Hon var otrogen, blev misshandlad och lämnade honom. Träffade en ny man, det tog slut och Caroline rasade totalt.

- Jag ville inte leva längre. Jag stod på perrongen och mindes det där suget som kom i mig när tågen swishade förbi, sekunderna när jag kunde ha kastat mig och gjort slut på mitt liv. Jag fick ett lyckorus på tanken av att inte leva längre.

 

Men någonstans hittade hon kraft att ta sig till en psykolog. Hon började tycka om sig själv, lämnade teatern och började plugga journalistik. Hon gjorde praktik på Norrköpings Tidningar och saker började vända.

- Jag upptäckte att Norrköping är en fantastisk stad och att Söderköping är en fantastisk stad, och att jag inte ska förknippa allt det onda med platser. Jag har bestämt mig för att må bra, och det är också det som gjort att jag vill skriva den här boken och uppmuntra andra att våga ta tag i sitt liv, våga se det som varit och samtidigt se framåt.

- Det finns så mycket jag vill lyfta med den här boken, men framförallt är det tabun om mammorna. Att vi sätter våra mammor på piedestal, att vi inte ifrågasätter dem, att det är tabu i samhället att bryta med sin mamma oavsett vad de gör mot oss. Vi har precis kommit till den punkten att det är accepterat att vi bryter med papporna och det borde vara lika accepterat att vi bryter med mammorna. De är inga helgon för att de har fött oss, de måste också leva upp till att vara bra mammor. De ska finnas där och inge trygghet.


Söndagsintervjun: Kristoffer Stålbrand

Linköpingskillen Kristoffer Stålbrand har synts i en rad tv- och filmproduktioner de senaste åren. Just nu är han upptagen med inspelningar i Stockholm och på Gotland av en stor svensk produktion, där han får jobba tillsammans med flera av våra stora svenska skådespelarnamn.

 

Rötterna finns i Lambohov och Tannefors. Det var där han bodde med sina föräldrar och sin bror fram till 2001 då han kom in på Calle Flygare teaterskola och flyttade till Stockholm. Två år senare gick han ut och sedan dess har Kristoffer Stålbrand satsat på skådespelarkarriären.

I början blev det mycket teater men med tiden har han gått över mer mot film och tv. Han har medverkat i såväl "Millennium"-filmatiseringen som i "Finaste familjen". Synts i den populära tyska tv-serien "Inga Lindström" och medverkat tillsammans med en annan östgöte, Viktor Åkerblom, i den holländska produktionen "Kroongetuige". För närvarande åker han mellan Stockholm och Gotland för att medverka i en kommande stor svensk produktion som håller på att spelas in.

- Jag spelar en av de misstänkta, en dörrvakt som blir anklagad för rån., berättar Kristoffer som man just nu även kan se i en reklamfilm för ett känt yoghurtmärke.

- Jag har gjort nånstans runt 10-15 reklamfilmer. Många skådespelare tycker att reklamfilm inte är "lika fint", att man säljer sig och att man sliter ut ansiktet, men jag håller inte med. Dels är det bra betalt, och jag ser det som att jag har ett levande showreel (en slags presentationsvideo) som många får möjlighet att se. Men jag är noga med vilka produkter jag gör reklam för. Just den här reklamfilmen ser jag som en slags filmatiserad sketch med en tydlig rollfigur, så att det inte är jag Kristoffer som sitter där och säger: köp den här yoghurten.

 

Vilken roll har varit viktigast för din karriär?

- Det har inte varit någon enskild roll som har gjort att: pang, nu smällde det till. Utan det har handlat om många roller under lång tid som gjort att jag hamnat där jag är nu.

- Den största produktionen som jag haft en roll i var "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" där jag gjorde en biroll som radioprogramledare. En annan stor roll var i Arne Dahl-serien för några år sedan, där jag spelade en seriemördare. Sen har vi "Äkta människor" och "Drottningoffret". Jag har även gjort mycket i humorgenren, vilket ligger mig varmt om hjärtat, till exempel "Hey baberiba" och "Fredag hela veckan".

 

Vad är det bästa med att vara skådespelare?

- Jag har alltid tyckt om att berätta historier. Det är drivkraften för mig, att berätta en historia och få folk att lyssna.

 

Vilken av dina roller är du mest stolt över?

- Förut gjorde jag mycket teater och det är ett helt annat sätt att jobba. Jag har spelat både "Den inbillade sjuke" och huvudrollen i en massa farser. Jag är även stolt över min roll i "Arne Dahl", där jag fick göra en lite läskigare typ. Men det är svårt att välja ut en enskild roll, jag kan vara stolt precis när jag gjort rollen men sen har jag snabbt gått vidare till nästa jobb.

 

Vad har du på gång framöver?

- Jag har blivit tillfrågad om att spela in en långfilm uppe i Västerbotten. Jag vågar inte säga för mycket men det är i skräckdramagenren, så det ska bli intressant. Jag har fått manuset, men alla bitar måste falla på plats så jag har inte sagt 100 procent "ja" än.


Dags att mygga av Wicklin

För några år sedan var Martin Wicklin landets bästa intervjuare. Men det senaste året har han tappat det totalt. Han är överpräktig och dömande, moraliserar över sina gästers livsval men rättfärdigar sin egen otrohet med pinsamma ursäkter. Men framförallt har han tappat skärpan i sina frågor. 
I senaste avsnittet av "Söndagsintervjun" har han Joakim Lamotte som gäst - och Wicklin sumpar det totalt. Han gör en av sina sämsta intervjuer, och då har han ändå gjort MÅNGA usla intervjuer på senare tid. Som lyssnare sitter man och tänker: hmm, den där Lamotte verkar vara en riktigt trevlig grabb...
Det finns så många intressanta frågor Wicklin skulle kunna ställa till Lamotte, men han verkar helt oförberedd och får mest ur sig fjorton varianter på "du har ett väldigt högt tonläge".
Nej du Wicklin - det är över nu. Du har gjort ditt. Det är dags att du hittar ett annat jobb.

Dagens fynd på hallmattan


Dagens fynd på hallmattan

 

RSS 2.0