tobi

Världens största UFO-arkiv ligger i Norrköping. Där finns bland annat 35 000 unika böcker, 50 000 UFO-rapporter och miljontals dokument samlade. Nu är Clas Svahn aktuell med boken "Verklighetens Arkiv X" där han låter läsarna få en glimt av det spännande arkivet.

Clas Svahn är DN-journalist och författare, samt en av de drivande bakom stiftelsen Archives for the unexplained (AFU) som sköter om det enorma arkivet i Norrköping. Det är det största i sitt slag och lockar både forskare och allmänna UFO-fantaster från hela världen.

- Det finns inget liknande arkiv i världen, vi är de enda som är internationella. Vi är störst hur man än räknar och även det mest diversifierade.

Clas har tidigare skrivit över 25 böcker om bland annat naturfenomen, destruktiva sekter och inte minst UFO-relaterade ämnen. I "Verklighetens Arkiv X" har han samlat några av de bästa bilderna och mest spännande berättelserna och gläntar på dörren till en värld där frågorna ofta är fler än svaren.

- Jag har skrivit åt Semic förlag sedan många år tillbaka. Just den här boken var något som jag hade velat göra länge och förlagschefen tyckte det var en bra idé, säger Clas och fortsätter:

- Det som skiljer den här boken från mina tidigare är att den är helt fokuserad på arkivet i Norrköping. Den börjar med en inledning om arkivets historia och sedan följer 50 uppslag där jag berättar historien om olika föremål eller dokument som finns i arkivet. Det kan handla om allt från Atlantis till Loch Ness-odjuret eller föremål som man har hittat i Sverige. Vi har allt man kan tänka sig i arkivet, från affischer, leksaker och spel med UFO-tema till en polisuniform som en man påstår att han hade på sig när han togs ombord på en flygande farkost 1980.

AFU tar inte ställning, hur tokiga historierna än kan låta, utan samlar in material för att visa på bredden och för att understödja forskning i ämnet. Själv började Clas intressera sig för UFO:s och liknande fenomen hemma i Västergötland 1974.

- För mig finns det inte ett enda svar utan det är flera okända fenomen det rör sig om. Jag har lärt mig att människor kan se fel och misstolka vad som helst, ögonvittnen är genuint opålitliga. Jag tror att det finns liv i universum förutom på Jorden, men om det är intelligent liv och om de kan ta sig hit är en annan fråga, säger Clas och berättar om att han själv varit med om en oförklarlig händelse.

Det var den 5 november 1995 vid ettiden på natten. Han och hans fru var ute och körde bil och såg två män vid en busshållplats som pekade upp mot himlen. Strax efter såg de hur det dök upp tre stycken lysande plustecken som flög förbi innan de försvann i fjärran.

- Vi hittade ingen förklaring till vad det var. Det var en genuint gåtfull händelse.

Arkivet finns på en yta av 550 kvm fördelat på 14 lokaler, vilket inte är en ultimat lösning. Nyligen hade AFU ett möte med en kommunrepresentant för att se om det går att hitta en bättre lokal och allra helst skapa ett museum, något som också skulle kunna gynna staden Norrköping.

- Vi har väldigt många saker att visa upp och är redan ett turistmål i det tysta, säger Clas och tycker att boken är en utmärkt introduktion till vad AFU sysslar med. Den kommer även i en engelsk utgåva med titeln "Files of the Unexplained".

- Boken är ett stöd till arkivet och hjälper oss att överleva. Sen kan man läsa den för att stilla sin nyfikenhet, för man får veta väldigt mycket. Den ger kunskap om UFO:s och andra spännande fenomen. Och är man Norrköpingsbo så handlar det om något som ligger nära en själv. Arkivet är världens största i sitt slag och det är rätt fantastiskt att det ligger i Norrköping.

I "Luftburen" skakas Stockholm av en serie bestialiska mord. Psykologen Vera Lilja hjälper sin gode vän vid polisen, Kenneth Karlsson, att ringa in mördaren i hopp om att förekomma nästa attack, samtidigt som hon brottas med att reparera sin och kärleken Alexios relation samt försöka återknyta kontakten med sin vuxna son Patrik som hon övergav när han endast var några månader gammal.

En av dina tidigare böcker heter "Hitta hem". Känner du att du själv har hittat hem som författare med Vera Lilja-serien?

- Ja, det gör jag. Jag tycker oerhört mycket om psykolog Vera Lilja som karaktär, liksom hennes nära och kära. Jag gillar att skriva spänning med fokus på relationerna. Det är verkligen författar-hemma för mig.

Hur mottogs "Eldsystrar" jämfört med dina tidigare böcker?

- "Eldsystrar" och Vera Lilja fick till min stora glädje ett oerhört fint mottagande hos läsare och recensenter och den har sålt bättre än mina tidigare böcker.

ELDsystrar. LUFTburen och det ska bara bli en trilogi. Vilket av de fyra elementen kommer inte nämnas i en titel?

- Nya planer! Efter att vi satt titeln "Luftburen" bestämde vi att det blir fyra böcker i Vera Lilja-serien. Hoppas att jag känner mig färdig då, annars får vi kanske hitta på fler element.

"Luftburen" beskrivs som en fristående uppföljare. Behöver man ha läst "Eldsystrar" för att hänga med?

- Handlingen i "Luftburen" anknyter till "Eldsystrar", men den går bra att läsa fristående också. Men jag skulle rekommendera att man läser "Eldsystrar" först, för att riktigt komma in i Vera Liljas värld.

Fortsätter bokserien att ha med Motalamiljöer?

- Absolut. Vera bor i Stockholm men har kvar sin lilla stuga i Motalas Bromma. Hon får i "Luftburen" även anledning att besöka Vadstena.

Gick det lätt att skriva "Luftburen"?

- Ja, faktiskt. Jag hade en lång period av skrivflow i höstas som satte en stor del av boken. Jag är oerhört tacksam när flytet infinner sig på det viset. Sedan har jag en sträng och superduktig redaktör på förlaget som har hjälpt texten i mål.

Blir det något soundtrack till boken av din grupp Keep It Up även denna gång?

- Vi har en superlåt på gång, "Airborne", men den är fortfarande under produktion. Förhoppningsvis får vi den klar till pocketsläppet.

Har du fler böcker på gång, förutom den tredje Vera Lilja-boken?

- Jag kan bara kan ha en bok i taget i huvudet, så nu ska jag sätta mig och skriva del tre i Vera Lilja-serien och samtidigt försöka ha fyran med mig någonstans i pipeline.

Kroglivet blomstrar och det öppnas hela tiden nya restauranger. Nya mattrender gör sina intåg och nya koncept testas. Det enda som inte blomstrar är krogkritiken. Den är, för att skoja till det lite, under all kritik.

Det är svårt att hitta seriös matkritik i Östergötland idag. Jag försöker ibland i den här spalten, Corren och NT har gjort sporadiska nedslag och då och då startas det olika hemsidor/bloggar som lägger ner lika snabbt igen. Utöver det får vi förlita oss på restaurangguider som White Guide eller kundbetyg på Tripadvisor och Facebook. Det är allt.

Nu är inte Östergötland unikt i det avseendet. Kritiker är ett utdöende släkte, det gäller även musikkritiker och filmkritiker, och bristen på professionell krogkritik finns i hela landet. Vi har exempelvis Nöjesguiden som är rätt ambitiösa och en del mer eller mindre seriösa foodies som matbloggar, men med tanke på hur stor bransch vi talar om är det konstigt att restaurangkritiken är så underutvecklad som den är.

Det finns flera skäl till varför vi har så få matkritiker. Ett är att det är svårt att hitta en affärsmodell som funkar, man får helt enkelt inte ekonomi i det. Som privatperson blir det för dyrt att äta ute ständigt och jämt och dessutom skriva om det, och för tidningar innebär en dålig recension att de riskerar att tappa annonsörer. Ett annat skäl är att det är brist på personer som passar som matkritiker. Man ska både ha stor kunskap om mat och krogliv, och dessutom kunna och vilja uttrycka den på ett intressant sätt.

Dagens system med kundrecensioner på exempelvis Facebook har för stora brister för att kunna kallas restaurangkritik. Ett betyg från en besökare som bara äter ute på restaurang några gånger per år är helt enkelt ingenting värt. För att ett omdöme ska betyda något måste det komma från en matgäst som äter ute väldigt ofta, i olika städer och på olika typer av restauranger.

Ett problem med sidor som Tripadvisor är att betygen generellt är för höga (på grund av för låg kunskap hos betygsättarna) och att totalbetyget utgör ett medelbetyg av kommentarerna. De som ligger i topp på såna sidor är knappast de originella krogarna utan utgör istället toppen bland "medelsvenssons" restauranger. Som läsare vet man inte hur man ska tolka betyg och kommentarer. Om en gäst sätter en etta i betyg och en annan en femma, betyder det att stället är en trea?

Inom matkritik, precis som med all annan kritik, finns det ingen objektiv sanning. Istället handlar det om att hitta sin kritiker. Att hitta en skribent som man förstår och har förtroende för. Vem blir den första östgötska matkritikern som får ett brett genomslag?

När detta skrivs har avsnitt 366 precis kommit ut. Gäst är Fredrik Svedberg, en entreprenör inom mjukvaruindustrin och vid programledarmikrofonen sitter Tomas Tränkner som tillsammans med Magnus H Johansson startade Entreprenörsdriv i juni 2015.

Tomas, som med tiden tagit den mer framträdande rollen av de två, berättar att podden finns att höra på alla de vanliga poddplattformarna, som exempelvis Acast och iTunes, och brukar ha cirka 10 000 nedladdningar per månad. Och det är inte bara de nya avsnitten som drar lyssnare utan statistiken visar att alla gamla avsnitt också laddas ner varje månad.

Poddavsnitten kan se ut på olika sätt. De kan vara tio minuter eller en timme långa, ha kända gäster eller inga gäster alls och ta upp många olika typer av ämnen även om innehållet på något sätt kretsar kring entreprenörskap.

Bland gästerna finns välkända namn som Ulf Kristersson, Elaine Eksvärd och Per Holknekt. men podden har också en tydlig regional förankring med namn som landshövdingen Carl Fredrik Graf, kommunalrådet Niklas Borg och flygplatschefen Camilla Lejon.

Vilka avsnitt tycker du har blivit bäst?

- Helt klart när det finns en intressant historia där gästen berättar om de händelser som ledde fram till där de är idag. Avsnitt 239 med Magnus Lidén på Lidéns fastighetsbolag, till exempel. Det är ett av våra absolut mest populära avsnitt. Han berättar om hur han kom in på det där med att äga fastigheter och det är en jäkligt bra historia. Det är ett sånt avsnitt som jag kan tipsa om, säger Tomas.

Vilken är din lokala drömgäst?

- Jag har ju hunnit beta av de flesta, så jag har egentligen ingen drömgäst. Nu får vi till exempel en ny VD här på Östsvenska Handelskammaren, Christian Berger, men han har redan varit med en gång tidigare fast i en annan roll och då kan jag tycka att det är lite spännande ur det här regionala perspektivet att bjuda in honom igen.

- Jo förresten, Saabs VD Håkan Buskhe! Nu ska han sluta så det är kanske inte längre aktuellt, men det har varit en sån där drömgäst.

Efter 366 avsnitt har podden hittat ett passande format, menar Tomas.

- Vi har en grund som vi håller oss till: att det ska bli av och att det ska vara hanterbart för oss. Nu har vi hållit på i fyra år och den kontinuiteten sätter jag i första hand. Och jag har fått så mycket spin off av det här, dels i form av andra uppdrag men framförallt har jag lärt mig otroligt mycket själv. Jag är nästan en annan person idag mot innan jag började med podden. Så jag tror inte podden kommer ändra sig i sitt format särskilt mycket, utan den kommer nog fortsätta såhär som den är. Jag ser avsnitt 500 framför mig.

Hur har podden utvecklats om du jämför med de första avsnitten?

- Det är framförallt två saker, dels ljudmässigt och sedan är vi otroligt mycket säkrare programledare och känner oss mycket mer trygga i oss själva. Jag känner mig oftast lugn oavsett vem jag möter eftersom jag har intervjuat hundratals personer av alla de slag, och jag tror man märker det i podden också. I början var jag nog mer nervös än gästerna, men nu blir jag lugn när jag sätter på mikrofonen.

Varför ska man lyssna på Entreprenörsdriv?

- För att man får inspiration till att utveckla sig själv. Det handlar mycket om att ta tag i saker och ta ansvar för sig själv, för det är ingen annan som gör det. Sen tänker jag också att det här kanske inte är en podd där man sträcklyssnar på alla avsnitt, utan man kan besöka den och lyssna på de avsnitt som är intressanta för just dig. Jag vill att folk ska känna inspiration och ta tag i sin egen tillvaro, för då lever man ett lyckligare liv och får ut mer av sin tid här på jorden, tror jag.

Det har blivit dags att göra något åt den subkulturella förflackningen. Efter att varit runt på sommarens spelningar och festivaler har jag frågat mig själv: var är estetiken i dagens popkultur? Var är de som går in i ytligheten med själ och hjärta?

Ett av svensk musikhistorias mest klassiska citat är Lustans Lakejers ord om att "kläderna är viktigare än musiken". Johan Kindes berömda oneliner väckte rabalder när han yttrade den 1981, men alla med minsta insikt i populärkultur vet att den var till 100% riktig.

Musik är aldrig bara musik. 60-talets popvåg var lika mycket lugg som gitarrer, emon hade inte varit något utan pandasmink och punken hade inte varit punk utan sina säkerhetsnålar genom öronen.

Mart Hällgren i De Lyckliga Kompisarna hade visserligen ett och annat att säga om det i låten "Punkskolan" där han kritiserade den stilmässiga konformismen inom punken. Han menade att man borde göra sitt eget val istället för att ha samma nitar och tuppkam som alla andra.

Och 24 år efter "Punkskolan" verkar Marts ord slutligen ha fått fäste ute i landet, för plötsligt finns det knappt längre en subkultur med tillhörande estetik. Man kan se ut lite hur man vill oavsett vilka artister man lyssnar på. Musiken har, och jag hör hur hemskt det låter, blivit viktigare än kläderna.

2019 är normcore den stora klädmässiga trenden. Tittar man på folk på gatan är det omöjligt att avgöra vilken musik de lyssnar på. Oavsett om Hov1, Miriam Bryant, Kaliffa eller Mares är ens musikaliska favoriter så har man samma frisyr och samma kläder.

Det finns såklart små öar där det estetiska fortfarande spelar roll. En sådan ö är exempelvis rockabillykulturen. Det är en subgenre som har en renodlad stil som de går in stenhårt för. Och de gör det snyggt, men lider av den tragiska nostalgifaktorn. Ett annat problem är att rockabillyn har en undergrupp som håller på att sänka hela genren - nämligen raggarna.

Även syntharna, som länge varit ledande på det estetiska området, har till stor del dragits ned i nostalgiträsket, vilket inte minst framgår av gruppen och låten "1984" med undertiteln "i rock och stövlar och stylat hår" och en text som berättar om kajal och om (ständigt denna) Johan Kinde som stilideal. Bandet sjunger även "och med raggarna gick vi allt en liten dust", så även där var den motorburna ungdomen framme och försökte sabba.

Men oavsett om allt är raggarnas fel eller inte så är det dags för en modemässig uppryckning. Ska popkulturen bli intressant igen måste kläderna åter bli viktigare än musiken.

De spelar keltrock. De dricker öl. Och de har en enastående förmåga att få publiken att skråla med i refrängerna. Nu är Captain Jack´s Army aktuella med ett gäng nya singlar och målet är att få hela Linköping att dansa till låten "Dance together".

Är det något rockband som kan sägas symbolisera Linköpings själ och hjärta så ligger Captain Jack´s Army bra till för titeln. De har blivit profeter i sin egen hemstad, skrivit musik till stadens hockeyklubb och drar alltid mycket folk till sina spelningar. Lokala hjältar helt enkelt. Delvis på grund av att musiken är tight, svängig och bjuder på ett jäkla röj, men det finns också något i bandets chosefria attityd och sorglösa humör som gör det lätt att gilla dem. Det går helt enkelt inte att sitta och sura när man ser Alexandras Ekelöfs vildsinta fiolspel, basisten Andy Petterssons charmiga sängkammarrufs och sångaren Pär Palms klädsamma trivselkilon. Tillsammans med Johan "Nisse" Nilsson på banjo, Ariel Sanga på gitarr, Johan Månsson på trummor och Linda Davidsson på gitarr bildar de en sjuhövdad enhet som vet hur man får fart på festen. De kommer från olika bakgrunder och från olika musikaliska håll men har sammanstrålat i Captain Jack´s Army för att förena keltisk punkrock och östgötsk partystämning.

Sedan starten för åtta år sedan har de släppt en del engelskspråkigt material och efter det fyra svenska singlar. Nu är bandet aktuellt med ny musik och då är det återigen engelska som gäller. Först ut var den fartfyllda singeln "Dance together" som kom nu i juni - och överraskade publiken genom att bjuda på lite baktakt.

- Det är en glad danslåt. Vi har försökt att göra nåt nytt och det känns som att vi hittat nåt bra här, säger Nisse.

- Den är lite mer dansvänlig men jag tycker ändå vi har behållit vår själ med Palms röst och Captain Jacks energi, säger Johan Månsson.

- Vi har fått bra respons av publiken när vi spelat den live, säger Pär.

"Dance together" följs av "Insane" som släpps på Linköpings stadsfest 24/8 och "Say my name" och "Sail away" i höst. Tre låtar i lite olika stil. På en sjunger Linda, en annan är mer hårdrockig, men nånstans är det ändå Captain Jack´s ande som svävar över det hela.

- Med den här sättningen blir det Captain Jack´s Army hur vi än gör, säger Nisse.

- Vi är ganska öppensinnade när det gäller låtskrivandet. Vi är en salig blandning av musiker och gillar både hårdrock, jazz och vispop. Det känns som att vi bara låter det hända, säger Månsson.

- Det var så redan från början när vi klev in i repan första gången: en dödsmetalsångare, jag lirade Maidenrock och grunge och Alexandra höll på med rysk opera. Vi har alltid varit ett udda gäng som haft väldigt olika ingångar, säger Andy.

Pär förklarar vad som fått bandet att ta ut de musikaliska svängarna mer med åren:

- När vi började fanns det typ bara vi och Sir Reg som körde den här stilen, men ju mer man kommer in i genren börjar man hitta andra band, framförallt tyska band, och alla låter tamejfan likadant. Och då kände vi: vi vill inte låta som alla andra, även om vi har samma instrument och gillar Flogging Molly och Dropkick Murphys. Så det var nog därför vi började bredda oss, men det ska fortfarande vara röjigt och bra live.

- De låtar som vi kasserat är sånt där vi känner att vi upprepar oss och gör sånt vi har gjort tidigare, säger Ariel.

Framöver har de två spelningar bokade i Tyskland samt ett antal runt om i Sverige. I våras turnerade de i Tjeckien och håller just nu på att boka in en ny turné där till nästa år. Tanken är också att göra videos till alla de nya låtarna och när ni läser detta har videon till "Dance together" redan funnits ute en månad och fått ett positivt bemötande.

- Vi hoppas att det blir årets sommarhit, säger Pär.

Den kulturfråga som kanske diskuterats mest under sommaren har varit bristen på konsertlokaler. Värst är situationen i Stockholm, men det är en fråga som gäller många svenska städer. Vill vi behålla levande stadskärnor och "det svenska musikundret" är det en fråga som måste tas på allvar.

Att rockklubbar startas och läggs ned efter några år är inget konstigt, så har det alltid varit. Och tidigare var det ingen fara, för man visste att det snart öppnade nya ställen. Men så är det inte riktigt längre. I stad efter stad har det de senaste åren klagats på att konsertlokaler försvinner och de senaste månaderna har debatten verkligen tagit fart. Artister har skrivit på upprop, det har publicerats debattartiklar och samlats in namnlistor. I Stockholm är Kägelbanan, Kraken och Debaser Strand de tre senaste offren för konsertlokalsdöden och där börjar situationen faktiskt bli akut vad gäller mindre och mellanstora spelställen.

Det finns många skäl till varför konsertlokaler tvingas stänga igen, varav klagande grannar är ett av de mest diskuterade. Jag skrev själv en krönika i ämnet för tre år sedan där jag tog upp det orimliga i att personer som väljer att bo i en stadskärna klagar på folkliv. Jag skrev:

"Flyttar man till centrum så får man räkna med skrålande studenter, dunkande bastoner från nattklubbar, sorl från uteserveringar och allmänt gatuliv. Accepterar man inte det är det bara att flytta till en annan stadsdel, en förort eller ut på landet. Det samhälleliga kontraktet för en stadskärna är att det inte bara är tillåtet utan även uppskattat med folkliv dygnet runt. Ställer du inte upp på den samsynen har du inget i city att göra".

Det finns flera faktorer som spelar in, från höga hyror till överdrivna regler om volymnivåer och rökdetektorer. Men också att det inte byggs nya lokaler som passar till konserter. Så är det inte minst i Linköping och Norrköping. De senaste decennierna har städerna vuxit så det knakat men hur många nya konsertlokaler eller teaterscener har det byggts?

I Norrköping har man börjat bygget av den nya stadsdelen Inre hamnen där flera tusen nya invånare ska flytta in, men hur många nya scener planeras det för i området?

I Linköping pratas det om att bygga ett nytt konserthus, men redan idag är det för dyrt att anordna konserter i de befintliga lokalerna. Dessutom är det inte i första hand den sorts lokaler det är brist på, utan rockklubbar och lokaler som kan ta in 200 till 1000 personer.

Det finns dock mängder av strålande små och mellanstora konsertlokaler runt om i landet. Just ute på landet. På mindre orter och landsbygden vimlar det av Folkets hus, bygdegårdar och aktivitetshus. Där saknas dock publiken. Men kanske kan man slå två flugor i en smäll?

Närodlad lyrik från slätten

I sina böcker "Dikter till dig" och "På väg" har Per-Arne Olsson utforskat poesins brinnande kraft, och bjudit in lokala förmågor att illustrera hans dikter. Nu får lyriken vila ett tag och istället funderar han på att göra Pixi-böcker för vuxna.

Vissa känner honom som Skånska Arne. Kanske ett naturligt alter ego om man heter Per-Arne, kommer från Skåne, håller på med musik och bor i Skånska Lasses hemstad Mjölby. Som poet använder sig dock Per-Arne Olsson av sitt eget namn.

Per-Arne skrev en del dikter i ungdomen och tog upp intresset igen på senare år efter att ha gått en skrivarkurs. Han fick en del publicerat i Corren och kom på att han kunde samla sina verk i en bok. Det resulterade i den första diktboken "Dikter till dig" som gavs ut på det lokala förlaget Aliberta 2017, och Per-Arne använde sig av lokala kulturpersonligheter för att illustrera dikterna.

- Jag gjorde ett upprop på Facebook: vill ni vara med och illustrera en diktsamling? Jajamän, sa de. Sen fick de välja dikt, så det är nästan lika mycket en konstbok som det är poesi.

Finns det något gemensamt drag i dikterna?

- Det handlar om olycklig kärlek. Det är alltid ett tacksamt tema.

Har du någon stilistisk förebild?

- Jag är rätt dålig på att läsa poesi, faktiskt. Det är lite sorgligt, ha ha. Jag hänger ofta på antikvariatet i Mjölby, men läser inte så mycket böcker, men jag hör gärna på böcker.

2018 kom uppföljaren "På väg" som är lite bredare i sitt anslag, även om det krossade hjärtat hela tiden gör sig påmint i orden. Även bok nummer två har rikligt med illustrationer.

- En del personer återkom, fast det har också tillkommit många. Många av dem är med i Skänninge kulturförening.

Hur har responsen på böckerna varit?

- Igenkänning. Läsarna gillar det där nästan pubertala, tänk Gyllene Tider-texter. Den känslan är samma hela livet, och jag ville inte krångla till det utan ville att det skulle kännas ganska direkt.

Skriver du några nya dikter?

- Inte så mycket nu. Det har blivit mycket musik den senaste tiden, men man vet aldrig när inspirationen kommer. Jag har börjat leka med tanken på en barnbok, eller egentligen i stil med Pixi - fast för vuxna. Alltså skriva på det sättet, fast för vuxna. "Yngve är ledsen. Yngve går bolaget. Yngve dricker upp hela flaskan. Yngve bakfull...". Det är en tanke jag har. Jag skulle gärna vilja ha någon som illustrerar det. Jag målar själv men det är kul att samarbeta med någon annan och det är roligare om någon annan tolkar texten på sitt sätt.

Vilken är din egen favoritdikt?

- "Om du undrar", den första dikten i den första boken. Det var den som satte igång det. Jag fick ett flow efter det.

Om du undrar

Jag undviker dig inte för att jag inte tycker om dig.

Jag undviker dig för att jag känner för mycket,

och jag kan krama nästan alla utom dig.

Det är inte för att jag inte vill krama dig,

utan för jag är rädd att jag aldrig någonsin

ska kunna släppa dig igen.

De har kvar punkattityden men musikaliskt har En Svensk Tiger utvecklats en hel del. Nu är trion aktuell med sin nya platta "Gbg Noir" och spelningar runt om i landet.

En Svensk Tiger bildades 2006 och består idag av Göteborgarna Markus Magnusson på bas och Pär Larsson på sång och gitarr, samt Linköpingskillen Robert Lindahl på trummor. 2009 kom debutskivan "Versace style" som tämligen omgående fick fart på bandets karriär.

- Det gick rätt bra. Vi vann några utmärkelser för årets punkskiva, vi nominerades i kategorin Årets Punk/Hardcore på Manifestgalan och framförallt tog den oss ut i landet. Vi turnerade en jäkla massa under flera år och spelade på Peace & Love ett par gånger och även på andra stora festivaler, säger Pär.

Sedan några år tillbaka har det varit lite tystare om bandet även om de faktiskt gett ut några singlar. Men det mesta av krutet har de lagt på jobbet med den nya fullängdaren "Gbg Noir" som släpptes den 10 maj. Den har föregåtts av singlarna "Skuggor i blåljus" som gästas av Idde Schultz och "Radiovåg" som går lite åt skahållet. För även om En Svensk Tiger i grunden är ett punkband så har de nu lämnat sin bekvämlighetszon och experimenterar med sin musik. Att spela ska ser de som ett sätt att utmana sig själva, även om inte stilbytet ska överdrivas.

- På sätt och vis ligger det ganska nära. Vi har ju influenser från The Clash och liknande band, och många av dem var också inne på ska på 80-talet så det känns inte så onaturligt, säger Robert.

- Vi har blandat och gett på skivan och tagit inspiration från många olika håll. Vi har aldrig tyckt att det är kul att göra samma låt två gånger, det måste finnas en utmaning varje gång man gör en ny låt. Så det spretar, vi har pianoballader, raplåtar och reggaeinfluenser. Sen är det väl några mer renodlade rocklåtar också, säger Pär.

Första plattan producerades av Johan Johansson medan den nya har rattats av Ulf "Rockis" Ivarsson, och det var även han som sammanförde En Svensk Tiger med Idde Schultz. Och att Rockis även är Thåströms producent och basist har verkligen avspeglats i musiken, menar bandet.

- Våra demoversioner var betydligt lättare och poppigare, men när Rockis sedan har tagit de låtarna och lagt på sitt mörker har han gjort dem till allt annat än radiohits. Han försöker styra en så långt bort från det som möjligt, säger Pär.

- Med Rockis ville vi få ut nåt annat av de låtar vi hade. Vi ville att han skulle göra något annat än mot hur vi lät på debuten, säger Markus.

- Först var han inte sugen på att jobba med ett punkband, men sen när han fick höra låtarna förstod han vad målet var och att vi inte var ett vanligt treackordspunkband , lägger Robert till.

- Vi trodde att han skulle totalsåga de där raplåtarna vi hade gjort och istället gå igång på de rockigare låtarna, men det blev precis tvärtom. Det var när vi vågade utmana och gå åt raphållet som han blev intresserad. Då tyckte han att det blev ett spännande projekt. Och jag håller nog med, jag tycker att låten "Segregationen" är det starkaste kortet på skivan, och den är någon form av rockrap, säger Pär.

Nu när plattan är släppt är planen att komma ut och lira med bandet. I samband med releasen gjorde En Svensk Tiger en spelning på Scalateatern i Stockholm och en på Sticky Fingers i Göteborg. I sommar är det klart med gig på Putte i Parken i Karlstad 5/7 och i Leksand 12/7, och så kommer de förmodligen att spela i Linköping under hösten. Fler spelningar kommer att tillkomma och läggas upp på bandets facebooksida.

Festival of the midnight sun

- återuppstår på Sjögestad Motell

Inspirerade av Woodstock året innan anordnades det en stor rockfestival på Mantorp Park 1970. Festival of the midnight sun, som namnet löd, blev ett praktfiasko men har levt kvar i östgötarnas minne som en riktig kulthändelse. Och nu 49 år senare återuppstår festivalen på Sjögestad Motell.

Festival of the midnight sun har kallats "det största fiaskot i svensk pophistoria". Festivalen skulle hållas under midsommarhelgen och polisen var orolig för att det skulle bli bråk mellan raggare och hippies. Arrangörerna räknade med 300 000 besökare men endast 3000 personer dök upp. Vissa av de förannonserade banden ställde in, som exempelvis Pugh Rogefeldt och Skäggmanslaget, men det ska ändå sägas att flera stora namn som Canned Heat, Chuck Berry och Cornelis Vreeswijk tillsammans med Made in Sweden faktiskt spelade. Hur som helst blev det brakförlust och ingen har vågat sig på att försöka göra om arrangemanget - förrän nu.

Den 31 augusti anordnas en ny Festival of the midnight sun. Denna gång på Sjögestad Motell och i mindre skala, även om hela 17 band faktiskt kommer att spela under dagen.

- Banden i år är en blandning av då och nu. Då i form av Kebnekajse och Tears och nu i form av allt från Les Big Byrd till Franska Trion och Hällas, säger Björn Rallare och berättar om hur hans fascination för festivalen väcktes:

- Från början sprang jag på historien bakom festivalen när jag drev skivbolag av en ren slump, fastnade för spektaklet och jag kommer i håg att jag lade upp en länk till det nyhetsinslag som Tom Alandh gjorde på plats 1970 som ligger på YouTube med orden "Någon borde göra en film om det här!". Det visar sig nu att det blev jag som gör den filmen. Jag lade historien bakom örat då, liksom många andra och när jag lade ned skivbolaget började jag skriva, ett av projekten valdes ut och blir nu kortfilmen "Festival Of The Midnight Sun" som har premiär på Bio Rio i Stockholm den 12 september. När vi jobbade med filmen sprang vi på entreprenören Mats Carlheim som hjälper oss nå vårt mål med ekonomisk stöttning och han sa "Vi gör festivalen på riktigt igen!" och så var bollen i rullning.

Festivalen på Mantorp var intressant på många sätt. Finns det någon detalj som du har fastnat extra mycket för?

- Det finns för många härliga detaljer, och alla bor i ett långfilmsmanus. Allt från tusentals kycklingar som aldrig blev uppätna, arrangören som hälls gisslan på Frimurarhotellet då de inte hade pengar att betala med, till skräcken för att raggarna skulle storma scenen och klippa av håret på alla hippies eller den detaljen som lyfts fram i vår film; Canned Heat vägrade spela om de inte fick betalt först, men de hade ju som sagt inga pengar. Hur löste de det?

Varför valde ni Sjögestad Motell för årets festival?

- Av flera anledningar. Dels ligger det nära originalfestivalen som var på Mantorp Park, de har plats för lika mycket folk som faktiskt dök upp 1970, det är ett väldigt fint område och de som driver det nu är helt fantastiska och ägaren Niclas kommer fixa till grym mat till våra festivalbesökare.

- 70-talskänslan ligger till största delen i ett väl avvägt artistutbud med både gamla och nya band som alla har gemensamt att de låter som att de kunde lirat på festivalen 1970. Området i sig med pärlan Sjögestad Motell och det faktum att på våra scener finns inte rörligt ljus, utan fasta kannor, som det var 1970. Det är inte en afterwork med 70-talskläder från Buttericks.

Hur ska ni undvika att årets festival blir det NÄST största fiaskot i svensk pophistoria?

- Genom att göra det vi gör bra. Vi är redan ett inslag på SVT:s" Kulturnyheterna" som sänds i början av augusti och häromdagen intervjuade Dagens Industri oss för en rätt stor artikel och biljetterna går åt som grillad kyckling i solsken. Klart det kommer gå bra, man ska inte göra saker om man inte gör dem bra.

Varför ska man komma till den nya Festival of the midnight sun i Sjögestad?

- För att vår ideella förening, Rockered Kulturförening, kommer ge er en upplevelse ni aldrig kommer att glömma, där 18-åringar som lyssnar på Hällas eller MaidaVale som lirar på Sweden Rock i år möter sina morföräldrar som får se Kebnekajse eller Tears igen på samma område och ta en bärs tillsammans och inse att de ju gillar samma grejer ändå; se det som världens största förfest till 50-årsjubileumet på Mantorp Park nästa år. Datumet är redan spikat.

TINNA tar inspiration från det bitterljuva. Hon är brinnande rastlös men sval som en isländsk bris. Med ett vemod som Junior Brielles och en renhet som Tove Styrkes har hon byggt en egen värld i sovrumspopen där allt är tillåtet.

Några kanske upptäckte henne i P3 Osignat för några år sedan, andra kanske såg henne när hon uppträdde på Sommar i Refven Grund på hemmaplan i Norrköping förra sommaren. Och har man ännu inte upptäckt hennes melankoliska musik så kan man göra det nu, via den nya singeln "+++". Låten kan beskrivas som elektronisk pop med försiktig sång på svenska

TINNAs fullständiga namn är Tinna Petursdottir och hon har haft Göteborg som hemvist på senare år, men det var i Norrköping det hela började.

- Jag har sysslat med musik så länge jag kan minnas och intresset förstärktes så snart farsan hade installerat en karaokeanläggning i gästrummet. Som barn spenderades tusenlappar på instrument- och sånglektioner innan jag landade på Rytmus i Norrköping. Där började jag skriva egen musik.

- Efter studenten läste jag diverse bransch- och musikproduktionsutbildningar. Jag producerade några demos och gigade på olika håll i landet tillsammans med mitt band som består av ett gäng musiker som fortfarande bor kvar i stan. Jag jobbar nu med Michelle Amkoff som har producerat debutsingeln.

Du kallar din musik för "sovrumspop", vad menas med det?

- Uttrycket har fått många betydelser över åren och är fritt att tolka. För mig innebär det dock i sin enkelhet att jag är en independent och self-made artist. Jag har eget skivbolag och gör så mycket jag kan på egen hand. Sången är inspelad i mitt sovrum, till exempel.

Hur kom "+++" till? När skrevs den och vad handlar den om?

- Låten skrevs för två år sedan, jag gjorde en demoprodd med en pianoloop och beats som jag konstruerade texten till. Jag minns att den gick väldigt snabbt att skriva. ”+++” handlar om att nöja sig med "the next best thing", utan att egentligen tappa hoppet på att det finns något annat där ute.

”+++" är din debutsingel. Kommer det fler låtar framöver?

- Det kommer definitivt komma mer musik inom en snar framtid, jag kan dock inte avslöja när. De som gillar ”+++” kommer älska det som kommer härnäst.

Hur har du landat i det sound du har idag? Har du några musikaliska förebilder?

- Jag försöker berätta verkliga historier utan att bli för personlig. Jag vill säga det så ärligt det går utan att förlora det vackra och relaterbara. Jag gillar att experimentera med olika typer av ljud och ville bibehålla en skörhet i soundet. Jag lyssnar på väldigt mycket ny musik och fastnar ofta för lätta/krispiga sound och intressanta produktioner.

Hur vill du utvecklas som artist framöver?

- Först och främst vill jag släppa mer musik. Sedan vill jag göra fler spännande samarbeten och utvecklas mer som liveartist. Det viktigaste för mig är att jag får göra det här på mitt sätt, testa mig fram och ha fria tyglar.

Någon där ute som minns 00-talet? Själv blir jag mer och mer övertygad om att det aldrig ägde rum.

För fem år sedan skrev jag en krönika i denna tidning med titeln "Ljuva 00-tal" där jag tog upp det märkliga faktum att en lång rad svenska popband på bara några år verkade ha raderats från musikhistorien. Jag nämnde ett 30-tal akter, bland annat The Concretes, I´m from Barcelona och Firefox AK, och skrev:

"Fantastiska band allihop - men redan mer eller mindre bortglömda. Det här var band som dominerade rockklubbar, topplistor, festivaler och musikjournalistik för bara fem-tio år sedan, men idag hör man aldrig musiken spelas i radio eller av dj:s, vilket är oerhört märkligt. Har jag bara drömt alltihop? Inte för att det råder någon brist på bra musik idag heller, men det är ju konstigt att ett helt decennium av finaste popmusik bara raderats ut från det kollektiva medvetandet."

Kan det vara så att vi helt enkelt gick direkt från 1999 till 2010? Ibland tycker jag mig få glimtar och korta minnesbilder från millenniets första decennium men de är så vaga och flyktiga att det förmodligen bara handlar om en glitch i systemet. För det känns som att jag precis ramlat ner i kaninhålet och insett att vi befinner oss i The Matrix. 00-talet ägde aldrig rum utan var bara en testkörning av en programvara, som dessutom raderades efteråt. Det är därför vi inte minns något av det förutom små snabba blänk då och då.

Och jag är inte ensam om den känslan. För en tid sedan förklarade en kompis att han inte mindes ett dugg av 00-talet. "Det är för mig vad Ozzys karriär är för honom - helt svart!", menade han och avslöjade att han inte kunde nämna en enda låt från decenniet.

Vi började googla och hittade en lista med 2000-talets hundra bästa låtar, enligt Rolling Stone Magazine. Vi kände knappt igen en låt. Amerie, Rilo Kiley och Daddy Yankee - vilka är det?

Men så skrollade vi ner till topp tio-listan och där fanns "Rolling in the deep" med Adele och den hade vi koll på. Fast då upptäckte vi att listan inte bara innehöll låtar från 00-talet utan även från 10-talet och "Rolling in the deep" släpptes - jajjamän - 2010.

Det blev indiepopbandet Skvallertorget som gjorde störst succé i Livekarusellens jämna distriktsfestival. Norrköpingskvintetten får nu äran att representera Östergötland i Livekarusellens Riksfinal på hemmaplan i Värmekyrkan den 1 juni.

Skvallertorget är ett nybildat band som består av Gustav Lind på trummor, Jona Andersson på bas, Elliott Hall på piano, Moa Knutas på elgitarr och sång och Vanna Mantefors på sång. Gruppen bildades i oktober när Vanna hade lite låtar och undrade om de andra ville sätta ihop ett band för att vara med i Livekarusellen.

- Eftersom vi går på De Geer-gymnasiet har vi spelat ihop men inte i den här konstellationen, berättar Moa som har bidragit med en av låtarna. Annars är det mest Vanna som kommer med låtidéer och sedan arrangerar bandet upp det tillsammans.

- Vi skapar ett sound som alla gillar och kan stå för, säger Jona.

- Alla i bandet kommer från olika musikaliska håll. Funk, musikal och jazz. Det var coolt när vi satte ihop det till en helhet, säger Moa.

Och det var också därför de valde namnet Skvallertorget som bandnamn. För att det är Norrköpings mest kaosartade mötesplats.

- Vi kommer från olika håll och möts här. Moa är från Katrineholm, Gustav och Vanna är från Norrköping, jag är från Rimforsa och Elliott från Boxholm säger Jona.

- Man vet inte om man kommer från Skvallertorget levande, säger Gustav.

- Och så är det med våra spelningar också, menar du?, säger Jona.

Första spelningen gick inget vidare men bandet blev snabbt bättre och sedan slutade det med att de gick och vann distriktsfestivalen på Skylten i Linköping.

- Det var skithäftigt. Det kom nog som en chock för alla, säger Jona.

- Vi hade aldrig tänkt att vi skulle vinna. Vi tänkte att vi kör så får vi se hur det går. Vissa av de andra banden var fantastiska så det var hård konkurrens, säger Vanna.

- Kromosomen var riktigt galna på scenen och bjöd på sig själva, säger Elliott.

- Vi har verkligen utvecklats som band av Livekarusellen. Vi har tagit till oss av kritiken och utvecklat vårt sound tillsammans, säger Gustav.

Nu väntar riksfinalen i Värmekyrkan i Norrköping den 1 juni där de får möta de andra distriktsrepresentanterna. Men de har inte riktigt hunnit kolla in konkurrensen än.

- Det var nåt 70-talsinfluerat band som verkar bli farliga, säger Moa.

- Och mycket hip hop, lägger Jona till.

- Men jag har aldrig tänkt på det som en tävling. Vi siktar på att ha så roligt vi kan. Det funkade bra förra gången, säger Gustav och fortsätter:

- Vi vill tacka alla som kom och kollade på oss i Livekarusellen. För annars hade det inte varit lika kul och då hade det inte blivit lika bra. Vi är jättetacksamma.