tobi

På jakt efter karaoke

För tio, femton år sedan sjöngs det karaoke på var och varannan krog. Numera får man dock leta länge om man vill greppa micken och sjunga en halvfalsk version av Bon Jovis "Living on a prayer". Är krogkaraoken död och begraven?

Jag har en kompis som under flera år har hållit i karaoke på stora fester. Det har handlat om återkommande uppdrag några gånger om året, men nu är det slut med det. Hans uppdragsgivare har avslutat samarbetet, och det är förmodligen ett tecken i tiden. För karaoke år 2019 känns hopplöst passé.

Så var det inte kring millennieskiftet, då var karaoke stekhett och något som verkligen kunde dra folk till uteställena. Magnus Uggla släppte ett album 1997 som hette just "Karaoke" och själv minns jag en restaurang i Linköping som hette ”Liz” och som satsade på karaoke på helgerna. Där kunde man köpa en t-shirt med texten ”Be your own star – at Liz karaokebar”. Under många år var även Harrys i Linköping känt för sina karaokekvällar på torsdagarna. Ett annat ställe i stan nischade in sig på hårdrockskaraoke. Jag känner folk som under flera år kunde försörja sig på att åka runt på olika krogar med en karaokemaskin.

Värst var nog hysterin i Stockholm. Där blev karaokebarerna en samlingsplats för alla de där duktiga sångarna som inte fick någon egen musikkarriär. De som åkte ut tidigt i ”Idol”. De som kunde ta rena toner men inte hade tillräckligt med personlighet för att platsa i ”Talang”. Det var helt hopplöst, nio av tio karaokesångare i huvudstaden sjöng perfekt. Inte en felton någonstans. Och då försvinner ju hela grejen med karaoke.

Men det var då det. Numera har karaoken försvunnit som krognöje...eller? Halvvägs in i denna text börjar jag söka på Facebook och upptäcker snabbt att såväl Lion Bar som Cromwell House i Norrköping satsar på karaoke. "Då är det åter igen dags för en av våra populära karaokekvällar" skriver de sistnämnda och jag börjar ifrågasätta min tes om att karaoken är på utdöende. Kanske har jag fel? Kanske är fortfarande karaoke ett uppskattat nöje bland landets krogpublik?

Och ingen skulle vara gladare än jag om det visar sig att karaoken fortfarande lever och frodas. För det finns ju inget bättre än ett gäng packade falsksångare som tappar texten, bombar tonarten och missar att sjunga in i mikrofonen när de försöker att framföra "Främling" för tusende gången. Eller förresten, när jag tänker efter så var det nog inget. Glöm allt jag precis skrev.

Joakim Leion

Han är ett välbekant namn på de lokala musikscenerna, men då främst som trubadur. Men allra bäst är Joakim Leion när han får framföra sina egna kompositioner, och det är något han hoppas få satsa mer på framöver.

Det finns få lokala musiker som faktiskt kan leva på musiken men Joakim Leion är en av dem. Helst skulle han vilja koncentrera sig på den egna musiken, men för att få det ekonomiska att fungera måste han även göra andra musikjobb.

- Idag går jag runt på att spela trubadurgig och jobba som musiklärare en dag i veckan, säger Joakim när vi träffas på ett café i centrala Norrköping.

Det är i den staden han bor sedan fem år tillbaka men ursprungligen kommer han från Linköping. Och det var där den musikaliska banan började ta form för den 26-årige singer/songwritern.

Som barn spelade Joakim fiol men det var när han upptäckte rocken som 12-åring som det hela tog en ny vändning. Klassiska band som Creedence Clearwater Revival, Rolling Stones och Deep Purple fick honom att upptäcka elgitarren och efter att ha fått en gitarr i julklapp startade han sitt första band med några polare och var sedermera med i Livekarusellen 2008.

Så småningom började han tassa iväg från rockmusiken och inrikta sig mer mot vismusik. Han lyssnade mycket på Lasse Winnerbäck och började skriva låtar på akustisk gitarr med svenska texter. Som soloartist kallar han sig enbart Leion och då är det eget material som gäller. Men han gör också många trubadurspelningar, ofta ihop med vapendragaren Dennis Wenger som han känt i tio år.

- Vi träffades på gymnasiet, när vi gick Estet på Folkungaskolan. Vi började tidigt trubadura, för vi hade inga pengar, säger Joakim och berättar att de numera även brukar plocka in en tjej som heter Sofie Roos på sång, och att de tre har fått till ett sound som han är riktigt nöjd med.

Trubadurspelningarna brukar snitta på 3-4 gånger i månaden, men går upp rejält under sommaren. Ofta mixar de även in lite av Joakims egna material i trubadurrepertoaren.

- Vi kör många av de där vanliga låtarna som man ska köra, som "Brown eyed girl" och "Proud Mary", men vi slänger även in en del mer otippade låtar, lite modernare pop som Robyn, Kent och Petra Marklund.

Söker man på Leion på Spotify hittar man en EP på svenska och tre låtar under namnet "Winter recordings". Det senaste släppet är en låt som gavs ut i slutet av oktober och heter "Part of me".

- Den handlar om uppbrottet med min ex-flickvän och den ambivalenta känslan som det innebar. Det kändes som rätt beslut men var ändå väldigt jobbigt. En del av mig vill det här och en annan del vill något annat. Jag tycker låten känns som ett fint sätt att uttrycka det på.

- Vi håller på med en musikvideo till den nu. Vi började spela in i oktober men sen har vi haft sån himla otur med vädret. Vi ville ha en solig höstdag, men första inspelningsdagen började det snöa.

En video som dock går att titta på är "When all the friends are gone" som ligger ute på YouTube. Den ingår i en videoserie med lokala artister som är inspelad hos musikproducenten Kenny Lundström i Norrköping under hösten 2018 och går under namnet "Hos Kapten". Låten kommer släppas under våren och är första singeln ut från det nya material som Joakim jobbar med.

Hur ser du på framtiden?

- ett skribentljus i mediamörkret

Många håller Norrköpingssonen Andrev Walden som en av landets främsta skribenter. Förra året gav han ut krönikesamlingen "Ditt lilla mörker i ljuset" och nu i november tog han klivet från Aftonbladet och började skriva för Dagens Nyheter.

Han har jobbat som redigerare på diverse tidningar, gjort grejer för SVT och varit redaktör för "Breaking News", men det är framförallt som krönikör som Andrev Walden är känd. 2017 nominerades han till Stora journalistpriset i kategorin Årets röst, med motiveringen: "För att han i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss att skrattandes se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus".

Sedan många år tillbaka bor Andrev Walden i Stockholm men är faktiskt född i Linköping och det var även där han tog det första steget till att komma in i mediebranschen, när han gick gymnasiet på Ljunkan.

- Jag ville bli journalist, men det fanns inget medieprogram på den tiden. Det fanns nåt som hette reklam och dekoration som hade tre timmar media i veckan på andra läsåret och det var det närmsta man kunde komma journalist. Så jag är färdigutbildad dekoratör, jag kan snabbtexta skyltar i butiker och sånt.

Själva uppväxten skedde dock i grannstaden Norrköping och där kom han tidigt in på sportredaktionerna på NT och Folkbladet. Därefter var han runt lite i huvudstadens tidningsvärld och de senaste åren har han gjort stor succé med sina krönikor i Aftonbladet, Café och Dagens Nyheter. Många menar att han har en av landets skarpaste pennor, även om han också har kallats för en ängslig skribent.

- Jag tänker att jag kanske fick det från Norrköping, att det finns något ängsligt i Östergötland. Komiker som ska imitera östgötar lyckas ju aldrig. De tror att det bara är en dialektal fråga, men det de inte förstår är att det är mycket mer en väsensfråga. Du måste hitta en inre ängslan och en misstro på dig själv, och hela tiden bekräfta det du säger. Om två grannar på Vikbolandet står och pratar vid ett staket och den ena har skaffat hund, så säger den: "jag har köpt hund, har jag". Att man lägger till ett "har jag", att man tvivlar lite på det man precis har sagt. Det är det som är östgötskan.

Förra året gav Andrev ut boken "Ditt lilla mörker i ljuset", en krönikesamling som varvar de bästa texterna om barnen, rymden och undergången, som är de tre bärande väggarna i Waldens skrivande med hans tecknade betraktelser av tillvaron.

- Den första titeln tyckte förlaget var för mörk. Cyniskt tänkte de: det här kommer skrämma bort kvinnliga läsare. Den kan inte heta "Anteckningar från slutet av mänsklighetens historia", utan det måste finnas en lite varmare titel, skojar Andrev som ofta intresserar sig för rymden och andra stora frågor. Har han måhända svaret på vad som är meningen med livet?

Glamorösa takbarer, food trucks eller det etiopiska köket. Kommer någon av dessa företeelser bli den stora krogtrenden 2019 i länets två storstäder?

Under 2018 har jag farit som en tätting mellan Linköping och Norrköping för att utforska de två tvillingstädernas krogliv. Det finns saker som förenar och saker som skiljer. Linköping är exempelvis en bättre uteserveringsstad medan Norrköping har fler ställen med riktigt bra mat. Något de två städerna har gemensamt är att det hela tiden ploppar upp nya burgarställen, men det gäller å andra sidan för hela västvärlden.

Intressant är att det börjar växa fram nya krogområden. I Linköping har det mesta tidigare varit koncentrerat kring Ågatan och Stora Torget, men på senare tid har korsningen Storgatan/Apotekargatan blivit något av stadens hotspot. I Norrköping har Hospitalsgatan varit de senaste årens kanske hetaste krogstråk men nu händer det saker runt både Nya torget och Gamla Torget som ska bli spännande att följa.

När detta skrivs ryktas det om en vegetarisk restaurang i Knäppingsborg och det skulle vara välkommet på flera håll. Alltså högklassiga vegetariska restauranger där man inte tänker på att det är vegetariskt man äter, utan bara väldigt gott. Nu när Fiskmagasinet stängt igen får vi hoppas att det snart öppnar en ny fisk/skaldjursrestaurang, och fortfarande finns det många internationella kök som saknas i utbudet, i båda städerna. Korea, Peru och Centraleuropa för att nämna tre av de intressantare. Dessutom går det att göra mycket mer av våra svenska mattraditioner.

Lokaler som passar för konserter är en brist i båda städerna, men på olika sätt. I Norrköping saknas det rockklubbar för mindre band medan Linköping skulle behöva lokaler för något större band. Och på tal om klubbar så tycks klubblivet vara i en svacka i båda städerna för tillfället, om man jämför med hur det var för några år sedan. Men det kanske vänder. Och något som nästan garanterat kommer vända inom kort är de höga ölpriserna. Det är bara en tidsfråga innan det startar ett priskrig på stor stark, för det är inte hållbart att en vanlig öl numera kostar 70-80 kr.

En podd som vill förbättra världen

Klimathotet hänger som ett tungt, svart moln över oss, Trump sår split i världen och demokratin utsätts för hårda prövningar i land efter land. Men det går att vända utvecklingen så vi kommer på rätt spår igen, och ett första steg kan vara att lyssna på Världsförbättrarpodden.

Ett stenkast från Linköpings resecentrum ligger bibelskolan YWAM (Youth with a mission). Där träffar jag Martina Wargh och Anders Carlsson som startade Världsförbättrarpodden i oktober.

- Vi vill uppmuntra unga att upptäcka vad som händer i världen och vad man kan göra för att förbättra den. Vi försöker att publicera varannan fredag och hittills har vi producerat sju avsnitt, säger Martina och berättar att inspelningarna görs i en studio i Cupolen.

Poddens primära målgrupp är ungdomar, med extra mycket fokus på 12-16 åringar.

- De har så stor potential och det är så mycket som formas då. Många i den åldern vill engagera sig, och vi vill ta tillvara på det engagemanget. Man kan säga att poddens tema är att peppa ungdomar, säger Anders och berättar att de har en referensgrupp av unga som kommer med idéer och att de försöker att belysa frågor från olika synvinklar.

- Vårt syfte är inte att berätta för människor hur de ska tänka utan vi försöker ofta vända på perspektiven och låta dem själva få forma sin uppfattning. Jag gillar personligen att inte ha svaren, säger Martina.

Poddavsnitten är 35-40 minuter långa för att inte bli för långrandiga. I början hade avsnitten inga teman men det har börjat ändras eftersom Martina och Anders märkt att avsnitten ofta tjänar på att struktureras upp med en tydlig ram. Avsnittet efter denna intervju blir det första med en gäst, något de gärna ser mer av framöver, kanske i vartannat avsnitt. De nämner exempelvis Greta Thunberg som något av en drömgäst.

- Vi vill fånga upp världsförbättrare, och det kan vara både i stort och i smått, säger Anders.

- Jag tänker att vi vill ha gäster som har perspektiv som inte vi har, menar Martina.

Vad har ni fått för respons från lyssnarna?

- De gillar väldigt konkreta, enkla grejer på vad de kan göra för att förbättra världen. Sen är det många som uppskattar det här med olika perspektiv, och att vi blandar både Sverige och världen. Och vi lyfter gärna fram goda exempel på hur folk går samman och gör bra saker, säger Anders.

Vad är det bästa med poddformatet?

- Jag fastnade för poddar för att det hjälpte till att öppna upp min tankevärld, och är så lättillgängligt. Det som förvånar mig är att det finns så många som inte lyssnar på poddar och inte heller vet hur man gör när man lyssnar på poddar, säger Martina.

- Det är ett ganska enkelt sätt att fördjupa sig inom ett ämne. Det är ett avslappnat sätt att lyssna, och sen gillar jag enkelheten i teknologin, säger Anders.

Varför ska man lyssna på Världsförbättrarpodden?

- Vi tror att det finns mycket potential i alla, men framförallt fokuserar vi på unga. Vi hoppas att de ska lyssna och få ett intresse för samhället och världen, och känna att de kan göra något, säger Martina.

- Vi vill uppmuntra lyssnarna att komma igång att tänka. Och lite handlar det om att ge dem en spark i rumpan. De ska känna att de kan göra något. Inget initiativ är för litet, säger Anders.

2020 ska Norrköping vara Sveriges musikhuvudstad. Så bestämdes det för några år sedan. Efter det har festivalerna försvunnit en efter en och det kommunala eventbolaget har blivit konkursmässigt.

Nu hänger inte allt på vilka festivaler som finns i en stad. Festivaler startas och läggs ner. Så har det alltid varit och så ska det nog vara också. Håller vi oss till Norrköping så har Munken in the park försvunnit, men Location East tillkommit. Tidigare år arrangerades det exempelvis konserter under namnet Industrisemestern medan det i somras anordnades spelningar på Hugo Parkfestival och Sommar i Refvens grund. Om tre år kanske dessa också är försvunna och är ersatta av andra festivaler. Helt okej, det är inte det som är problemet.

Problemet är att Norrköping byggde hela sitt musikhuvudstadskoncept på Bråvallafestivalen, och sedermera även Where´s the musik?. Och när de hade den basen var det lätt att ta allt musikrelaterat i staden och koppla det till begreppet musikhuvudstaden. Men det var en genväg och att kommunen inte gjort sin hemläxa avslöjas brutalt nu när FKP Scorpio tagit sitt pick och pack och dragit.

För vad finns kvar nu när både Bråvallafestivalen och Where´s the music? lagts ned? Och de är förresten inte de enda, även Black Christmas och Metallsvenskan försvann. Plötsligt är Norrköping bara en helt vanlig musikstad, precis som alla andra svenska städer. Vill man på allvar lansera sig som musikhuvudstad krävs det mycket mer än att bara förlita sig på enstaka aktörer och sporadiska arrangemang. Det krävs en kontinuitet, att ge bra förutsättningar för musikarbetare och att skapa en kreativ kultur i staden.

Det lokala musiklivet behöver inte fler festivaler utifrån, det behöver replokaler, spelställen och lokala ordningsstadgar som främjar musik. Skapa en fond där musikarbetare kan söka pengar, planera för såväl ute- som innescener när nya stadsdelar byggs och kanske viktigast av allt - se mellan fingrarna ibland. Och för guds skull: sätt ett mer ambitiöst mål än 2035 (som tycks vara det nya årtalet som gäller). Det är 16 år dit och vem vet hur musikbranschen ser ut då. Går man tillbaka 16 år låg My Space i startgroparna och Spotify var inte ens en blinkning i Daniel Eks öga.

- den motvillige popartisten har fått suget tillbaka

Han fick ett stort genombrott med debutskivan 1990 men gjorde det inte lätt för fansen genom att varken göra intervjuer eller spela live. Den som väntar på något gott väntar dock aldrig för länge. Nu tycks Magnus Johansson vara mer musiksugen än på länge och har både sjungit duett med Aguson och är aktuell med egna bandet Efterfesten.

Snön hade fallit bomullsvit över Tyska torget. Det knarrade under sulorna och långkalsongerna var på. Det var 27 år sedan och Magnus Johansson sjöng om att Anneli borde vakna. Hon vägrade, och till slut började även hans karriär att slumra till. Men nu tycks Norrköpingsartisten åter vara full av vinterhyss, och syns plötsligt i en rad olika sammanhang.

På senare år har han gjort konsertinhopp med såväl 23 Till som Roger Karlsson och nyligen medverkade han i Låtskrivarbaren på Dynamo i Norrköping där han berättade om sin musik och framförde ett gäng sånger.

- Då spelade jag nästan hela första skivan. Det var kul att göra det så koncentrerat och få prata om låtarna och hur de kom till. Jag har väldigt lite till övers för nostalgi. Jag finner ingen tillfredställelse i att vältra mig i det jag gjorde för 30 år sedan. Men någon gång ibland kan man suga lite på den karamellen, säger Magnus när vi träffas på Broadway konditori.

Runt hörnet ligger Dynamo där solospelningen ägde rum och i samma kvarter finns även studion där Magnus och hans bandpolare i Efterfesten spelar in sin musik. Men mer om det straxt, för först måste vi reda ut hur det kommer sig att han som tyckts vara så motvilligt inställd till musikbranschen ändå valde att bli artist.

- Under hela 80-talet var jag helt besatt av att göra en skiva. Vad jag än gjorde snurrade det idéer i huvudet. Men när jag gick och smidde planer var det aldrig ett turnéliv jag såg framför mig. Jag har inget principiellt emot det, men det var inte dit jag ville, utan jag ville mer åt författarlivet. Jag var 26 och vänster. Jag tyckte det var för mycket runtomkring och att branschen var överkommersialiserad. Kjell Andersson (legendarisk skivbolagsperson) sa: "Skit i att göra intervjuer. Vi prövar och ser vad som händer". Så då gjorde vi det.

Och i hans fall var det en taktik som funkade. Fansen jublade och Magnus tilldelades en Grammis för "Bästa nykomling". Totalt fick han ur sig fyra album mellan åren 1990 och 1998, men sedan tröttnade han.

- Då var jag lite less på det. Jag kände: varför ska jag hålla på med det här? Jag jobbade alltmer med annat och engagerade mig mer i det. Det som gjorde att jag tappade suget var att jag inte kände att jag utvecklades musikaliskt. Det blev mer: jaha, nu har jag skrivit en habil Magnus Johansson-låt igen.

På senare tid har dock fansen fått mer av sin gamla idol. Förutom spelningen på Låtskrivarbaren medverkar Magnus med sång på Agusons låt "Försvann" på Linköpingsbandets nya skiva. Och på en spelning i Linköping nyligen hoppade Magnus in och sjöng både den och sin egen "Till himmelen" tillsammans med Aguson.

Men framförallt har han de senaste åren satsat på sitt nya band Efterfesten. Bandet bildades 2011, gav ut sin första skiva 2013 och sin andra 2015. Nu håller de på med ett mastodontprojekt där de har skrivit hela 40 låtar som ska släppas på fyra skivor under det kommande året. Texterna har ett tydligt och uttalat politiskt innehåll där gruppen vrider och vänder på diverse frågor och tittar på dem ur olika perspektiv. Först ut är albumet "Frihet"" som ska komma strax efter årsskiftet. Därefter är planen att släppa skivorna med tre månaders mellanrum. Till nästa album, som ska heta "Jämlikhet" är redan 70 procent av materialet inspelat, och eventuellt kan det även bli en femte platta för låtar är det minsann ingen brist på.

- Låtskrivandet handlar för mig om att färglägga världen. På min första soloskiva tog jag saker jag varit med om, skruvade upp det och kolorerade det. Och så är det nu med. Av de här politiska låtarna med Efterfesten är det många som innehåller någon slags berättelse. Det som är roligt med Efterfesten är att man blir delaktig i varandras kreativa processer. Vi är tre låtskrivare och alla medlemmar bidrar till vad låtarna blir till slut. Det ska bli kul att få komma ut och spela med fyra nya skivor i bagaget, säger Magnus.

Robyn gjorde comeback, det ordnades mansfria festivaler och Little Jinder antydde att hon kommer lägga av. Här är min syn på musikåret 2018.

Årets...

Bästa: "Épico!" av Sonic Surf City

Sämsta: Partiernas vallåtar

Följetong: Ghostbråket

Mest hajpade: Junior Brielle

Bizarroworld: Kanye Wests möte med Trump i Vita huset

Svenska vinnare: Benjamin Ingrosso vann Melodifestivalen

Lokala vinnare: Edvin Greneskog & Molotovmaskinen vann Livekarusellen

Show must go on: ABBA ska turnéra som avatarer

Jaha, då var det dags igen 1: Emmaboda lägger ner igen. Eller?

Jaha, då var det dags igen 2: KISS lägger av...igen

Moralpanik: Mr Cool-bråket

Vem?: Albin Lee Meldau

Comeback: Swedish House Mafia

Bok: "Strage 242"

Krångligaste titel: Krunegårds "I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot"

"Musikhuvudstad": Bråvalla, Metallsvenskan och Where´s the music lägger ner

Aj aj aj: Manowars gitarrist verkar ha lyssnat lite för mycket på Mr Cool

Genombrott: Sarah Klang

Musik-tv: Carpool karaoke

Musikpodd: Kvar i stan

Tack för allt: Papperstidningen Sonic

Sämst när det gäller: Gyllene Tiders VM-låt "Bäst när det gäller"

Farväl: Jerry Williams, Kenneth Gärdestad, Kjerstin Dellert, Lill-Babs, Avicii, Ulla Sallert, Stefan Demert, Aretha Franklin, Kim Larsen, Charles Aznavour.

Hopp inför 2019: Lana del Rey släpper ny skiva

En handbok med verktyg för unga ledare

Linköpingskillarna Jonathan Westerling och Jacob Bergvall har båda erfarenhet av ledarskap inom Svenska kyrkan. Nu har de samlat några av sina bästa tips i fickboken "Verktyg för unga ledare – Med Jesus i centrum".

Medan antalet konfirmander stadigt minskar så finns det ett kraftigt ökande intresse för att bli ung ledare inom kyrkan, och idag finns det cirka 10 000 unga ledare i landet. Det kan se lite olika ut i olika församlingar, men generellt kan man säga att det handlar om ungdomar mellan 15 och 20 år som engagerar sig inom olika intressen eller verksamheter inom en församling.

- Det är ett bra sätt att utvecklas på när man är i den åldern. Det är inte alltid lätt att hitta ett sammanhang, men kyrkan erbjuder en trygg miljö där man kan testa att utveckla sitt ledarskap, säger Jacob.

Jacob är 26 år och kommer från Finspång, men bor numera i Ånestad i Linköping och arbetar som mjukvaruutvecklare och projektledare i ett IT-företag. Nästan granne bor 27-åriga Jonathan, ursprungligen från Linghem, som till vardags arbetar som låg- och mellanstadielärare. Och det var Jonathan som först fick idén att skriva boken. Snart kom han dock på att det skulle vara roligare att vara två och kontaktade Jacob, som nappade på förslaget.

- Jag hade hållit på så mycket med ungdomsverksamhet i kyrkan och tänkte: samlar jag mina tankar och idéer i en bok kan säkert någon få nytta av den. Vad man än har för problem som ung ledare så ska man kunna hitta det i boken, och någon sån typ av enkel bok fanns inte sen tidigare, säger Jonathan.

Boken är tryckt i ett behändigt litet fickformat och ger grunderna i ledarskap, konflikthantering, grupputveckling och återkoppling. Författarna delar med sig av verktyg för den unge ledaren och boken avslutas med praktiska tips på lekar, böner och andakter. Tanken är att ge unga ledare en grundläggande förståelse både för kristen tro och för ungt ledarskap. Den riktar sig främst till Svenska kyrkan men funkar även i andra kyrkor.

- Om man trivs i rollen att ta ansvar och planera så kan man få lite stöd av boken, och samtidigt lära känna sig själv och sin ledarstil, säger Jacob och berättar att de är tacksamma för allt det stöd de fått av förlaget Verbum.

Inte minst hjälpte förlaget till med att koncentrera och strama till innehållet. 200 lekar bantades ner till 20 och de 400 originalsidorna kortades ner till 100. Hittills har de sålt cirka 1000 exemplar, något de tror och hoppas ska öka ytterligare med tiden.

- Jag tror det finns en bra framtid för boken eftersom det kommer nya unga ledare varje år, säger Jacob.

Detta är den första bok som Jonathan och Jacob skrivit, och kanske kommer det fler? Jonathan har i alla fall börjat så smått med ett nytt projekt.

- Att göra den här boken har varit väldigt kul och utvecklande för oss och vårt skrivande. Ett naturligt nästa steg är att komma ut och föreläsa om den, säger Jacob och berättar att de hittills varit i Tannefors två gånger och har två tillfällen i Norrköping inbokade framöver.

Vill man boka en föreläsning går det bra att höra av sig antingen till förlaget Verbum eller till  instagramkontot "Jonathanwesterlingofficial".

500 Mil vill få indiepoptanter att hoppa

Tidigare i höstas släppte 500 Mil sitt debutalbum "Åska". Där levererade den halvt Linköpingsbaserade duon, bestående av Christel Valsinger och Anna Charlotta Gunnarson, vuxen indiepop med jordnära texter på svenska. De vill göra musik som känns relevant för sin egen generation och hoppas inspirera fler kvinnor att följa deras exempel.

Ni vill ha "horder av medelålders tjejer i publiken". Är ni det första svenska band som riktat in sig på den stora och lukrativa målgruppen "Kulturtanter"?

- Exakt så. Fast indiepoptanter ringar nog in det hela bättre. Alla under 70 har ju växt upp med pop, rock och soul, men trots det har musikutbudet kraftig slagsida. Det ser ut som på den traditionella arbetsmarknaden; kvinnorna halkar efter i karriären om de bildar familj. Och medan killar i musiksvängen fortsätter tills de blir gråa gubbar slutar många tjejer spela när de blir föräldrar. Ännu färre kvinnor börjar göra musik efter 40. De låtar som erbjuds indiepoptanterna är alltså antingen gjorda av unga tjejer eller av snubbar (i valfri ålder). Vi startade 500 mil för att vi är indiebrudar i själ och hjärta och ville göra sådan musik som vi själva älskar, fast med texter för vår egen ålder. Mindre famlande, mer socialrealism och ämnen som bränner.

Jag tycker att ni var mer popskramliga i början och nu mer melankoliska. Hur skulle ni själva beskriva bandets utveckling?

- Vi är ju väldigt röjiga live, folk hoppar och dansar. Precis som vi. Fast i och för sig, när vi var förband till Docenterna för några veckor hade nog publiken väntat sig något mildare, det var kul att överraska. Det kom fram folk hela natten och tackade. Vi blandar kanske mer nu än i början. ”Mekano, andra delen” och ”Kalle jag har din jacka kvar” är ju rätt råa, medan ”Voyager Golden Record” är soft.

Många av 500 Mils texter har en nostalgisk touch med referenser till barndomen. Är bandet i själva verket en förtäckt terapisoffa?

- Ha ha, inte direkt. Konst är ju tillskruvad verklighet, så även om en del är självupplevt försöker jag (Anna Charlotta) nog mer hitta kärnan i det allmängiltiga. Jag samlar på mig skeenden och storys från alla möjliga håll och vill skriva om sådant som ingen annan redan skrivit om. ”Mekano”-historien är till exempel uppdelad i två låtar, där en ohållbar relation skildras från först förälderns och sedan det vuxna barnets perspektiv. Christels melodier brukar också ge en hint om vartåt texten ska dra. Vi gillar kontraster, så skriver hon något vackert får gärna texten göra lite ont.

Åker man 500 mil västerut hamnar man i trakterna kring Montreal, en stad känd för sin indiescen. Vad är er relation till den nordamerikanska indiescenen och vilka band har influerat er?

Christel: - Under 90-talet lyssnade jag extremt mycket på nordamerikansk indie, som Built To Spill, Dinosaur Jr, The Posies och Juliana Hatfield. Sånt med mycket gitarrer, stämsång och skrammel. Och det går väl aldrig ur helt. Men idag tycker jag om när pop och rock är mer avskalad i soundet, så att melodier och detaljer går fram. Lyssnar mycket på såväl topplistehits som Florence & The Machine och HAIM och det influerar mig nog mer än det faktiskt hörs i 500 Mils musik.

Anna Charlotta: - Mitt hjärta klappar nästan uteslutande för brittisk och svensk indie, men Sleater-Kinney, Breeders och Sonic Youth är ju gamla godingar.

Jag läste att ni tog bandnamnet från The Proclaimers "I’m gonna be (500 miles)". Är inte Rosanne Cash version av klassikern "500 miles" egentligen en bättre låt som vore mer värd att hylla?

- Roseanne Cash må vara underbar, men som duo är vi mer lika The Proclaimers. Vi tog vårt bandnamn från de skotska brödernas hit när vi upptäckte att vi var deras kopior.

Låtarna på NASA:s Voyager Golden Records är ärligt talat inget vidare. Vilka låtar hade ni skickat ut i rymden om ni fick bestämma?

- Ja, trots att de där rymdskivorna försöker spegla hela världen är det ett lite stelbent musikurval. Från början var det ju inte ens tänkt att det skulle vara med någon modern musik alls. Talande! Några av Anna Charlottas favoriter är redan nämnda i vår låt, men hon skulle gärna också spara ”Libertango” med Grace Jones, ”Sandy” med Popsicle och ”Falcons” med Amanda Bergman. Christel väljer “Shake It Out” med Florence & The Machine och “Wuthering Heights” med Kate Bush.

Vad har 500 Mil på gång framöver?

- Om några veckor släpps en remix av vår senaste singel, ”Assistenten”, signerad David Silva. Vi spelar på Nefertiti i Göteborg i slutet av november och på Skylten i Linköping i mitten av

december. Fast det är visst någon sluten fest, så vi hoppas på en allmän spelning också, dit varenda indiepoptant kan komma och hoppa med oss.