King Kong på Broadway

Nu måste det bli en resa till New York.

Krogkrönika

Quiztrenden håller i sig

Det kan gå lite upp och ner, men det försvinner aldrig helt. Företeelsen med pubquiz på krogen har visat sig vara en trend som håller i sig år efter år.

Krogbranschen är ofta en trendkänslig bransch där saker och ting kan växla snabbt. En sommar är det rottingmöbler och loungemusik som gäller på uteserveringen och nästa är det latinorytmer och sombreros. Drinktrender kommer och går, matkoncept ändras kontinuerligt. Det gäller att ha fingret i luften och känna åt vilket håll det blåser för att inte hamna på efterkälken. Trubadurer håller sig tämligen stabilt över tid medan karaoke och kändisbartendrar är två inslag som haft sin storhetstid. Ett tag var det populärt med skumpartyn och en sommar skulle alla dricka lakritsshots. Ja, ni fattar. Trender kommer och går helt enkelt.

Ett krognöje som dock aldrig tycks bli omodernt är pubquiz. Jag vet inte när det började dyka upp på de svenska krogarna men det känns som att vi åtminstone har quizat flitigt sedan slutet av 90-talet. Och istället för att avta verkar det som att pubquizeriet snarare har ökat de senaste tio åren. Tänker jag på krogar i Linköping och Norrköping som har arrangerat pubquiz så dyker en lång rad namn upp direkt: Harrys, Saliga Munken, Palatset, Hugo, Skeppet, Bishops, Trappan, Royal Arms, Hamlet, Cromwell House, The Champ, BarBQ, Platens, Ågatan, Nationernas Hus...jag kan fortsätta hur länge som helst.

Quizen kan ha lite olika upplägg men en populär variant är frågesporter som kretsar kring musik. Det har till och med blivit så populärt med musikquiz att det finns ett antal avdankade rikskändisar som mer eller mindre lever på att åka runt på landets krogar och hålla i quiz. Något sätt ska man ju försörja sig på, så det har jag ingen synpunkt kring, men det får en ju att fundera på vad det är med pubquiz som är så populärt hos oss svenskar.

Frågesport och sällskapsspel har vi sysslat med i alla tider, men oftast i hemmet. Pubquizen sker i restaurangmiljö och filantropen skulle då kunna hävda att det visar att människan är en social varelse som vill göra saker tillsammans med andra. Cynikern å sin sida skulle kunna argumentera för att pubquizens popularitet beror på att det legitimerar alkoholkonsumtion. "Visst dricker jag öl, men jag gör det i ett allmänbildande syfte".

De senaste åren har det till och med anordnats Quiz-SM. En annan utveckling är quizen går mot att bli mer och mer nischade, att man exempelvis har ett specifikt tema vid varje tillfälle. Så hur ser då pubquizets framtid ut? Den logiska utvecklingen är såklart att quizandet professionaliseras alltmer. Om fem år har quizet sin egen Allsvenska och 2028 är det en tävlingsgren på OS i Los Angeles.


Söndagsintervjun: Göran Redin

Göran Redin avslutar den populära Lövbergaserien

Den 8 april ger Björsätersförfattaren Göran Redin ut den femte boken i sin omtyckta Lövbergaserie. Den heter "En ensam färd" och kommer också att bli den avslutande delen. Men Redin har redan ett nytt bokprojekt på gång.

I debutromanen "Ett fjärran krig" som kom 2013 fick läsarna första gången stifta bekantskap med de två tvillingarna Karin och Erik som växer upp på gården Lövberga utanför Åtvidaberg under stormaktstiden på 1600-talet. Boken blev populär och följdes sedan av "En skärva hopp", "Ett bräckligt liv" och senast "En vilsen själ". Och inom kort ger han ut den femte delen i den populära Lövbergaserien.

- Det var naturligtvis ingen serie från början och var väl inte ens tänkt att det skulle bli någon serie, men det har det blivit. Jag var glad att jag fick ge ut EN bok, men det har blivit något av en arbetsseger. Jag stöter på väldigt många människor som jag antingen tjatar på att de ska köpa en bok eller två, eller så har de fått en rekommendation, och sen efter en tid så kommer de tillbaka och står nästan och rycker i dörren på bokhandeln och vill ha den senaste boken och det är väldigt glädjande.

- Det är många människor som kommer till mig och säger: hur ska det gå för Karin? I slutändan är det ju det som det handlar om, att man har en bra berättelse och ett bra språk, bra gestaltningar av sina karaktärer och framförallt att man har karaktärer som folk tar till sig. Utan Lisbeth Salander hade ju inte Stieg Larsson-böckerna blivit den hit som det blev.

Att hans historiska romaner har varit uppskattade hos läsekretsen har Göran fått många bekräftelser på.

- Nu i höstas, och det här är inget skryt utan jag ser det som en konsumentupplysning, hade Sveriges Radios Kulturnytt en omröstning bland sina lyssnare om de bästa bokserierna per årtionde. Och faktiskt var det så att Lövbergaserien fick vara med som en av 2010-talets bästa bokserier ihop med Elena Ferrante och Stieg Larsson-böckerna, så jag känner att: ja, man har väl kommit någonstans. Men jag har fortfarande kvar mitt arbete som betalar hyran.

Men nu är det slut på Lövbergaserien. Den 8 april kommer den femte boken "En ensam färd", som också blir den sista. Syskonen Karin och Erik befinner sig långt hemifrån. På Lövberga går livet sin stilla gång, men en gammal oförrätt kommer upp till ytan och blir ödesdiger för familjen. Göran berättar att det döljer sig mer än vad man kan tro bakom berättelserna i böckerna. Han väver in många personliga saker som läsarna antagligen inte uppfattar.

- Det är nästan så att jag har tänkt att om jag ska skriva någon mer bok så skulle det kunna vara en sån där "bakom scenerna i Lövberga, regissörens kommentarer". Men jag kände nu med femte boken att det börjar bli lite tradigt. Så jag har sagt att nu får det vara slut med Lövberga.

- Jag har en ny idé som jag jobbar med, och jag tänker hålla mig kvar i Östergötland och hålla kvar kopplingen till Björsäter. Men den kommer även att utspela sig en hel del i Linköping också. Och vara betydligt modernare.

Göran Redin medverkar på Norrköpings bokfestival på Norrköpings stadsbibliotek den 6 april .Där kommer han att prata om Lövbergaserien och den nya boken "En ensam färd".


Lika som bär #235

Nemo Hedéns röst och Niklas Runstens röst. 

Musikkrönika

 

På jakt efter den synth som flytt

Det är inte lätt att vara synthare 2019. Eller så är det just det det är. I en värld av överflödets förbannelse finns det en tjusning i att behöva leta, som i gamla tider.

Jag känner att jag blir mer synthare för varje dag som går. Länge förnekade jag mitt sanna jag men på senare tid har jag slutat att ljuga för mig själv. För jag är uppvuxen med 80-talets synthpop, min husgud heter Johan Kinde, jag har skrivit för en synthtidning i femton år och sjunger i ett synthband sedan tio år tillbaka. Så vem försöker jag lura?

Och faktum är att det numera nästan bara är ny svensk synth som får mina musikaliska juicer att flöda. Jag tycker att Kennelklubben har gjort det senaste årets bästa skiva och att Priest är landets kanske intressantaste band för tillfället. Jag gillar Rein och blev glad när jag såg att Saft släppt ett nytt album. Men sen tar det nästan stopp, för 2019 är svensk synth en så marginaliserad företeelse att man verkligen måste dammsuga internet för att hitta något som känns bra och intressant. Och jag tror faktiskt det är en bidragande orsak till att mitt intresse för genren hela tiden ökar.

Självklart gillar jag synth som musikstil, men jag är även övertygad om att känslan av exklusivitet hjälper till att göda mitt intresse. Det finns något lockande i en så motsträvig musikgenre som svensk synth. Den är så liten och hemlig att man verkligen måste anstränga sig om man vill hitta guldkornen. Det påminner om hur det var förr, innan internet, när man fick leta efter bra musik i fanzines, postorderkataloger och på nischfestivaler. Lyckan blir helt enkelt större när saker och ting inte går för lätt.

I det klassiska kriget mellan hårdrock och synth skulle många säkert hävda att synthen vann, för idag görs den mesta topplistemusiken helt på datorer. Men synth är egentligen mer av en estetik än en genre. Det är därför band som Kent och The Cure kan passera som synthband trots att de egentligen lirar gitarrmusik medan såna som Eric Saade och Danny Saucedo aldrig kommer att ses som synthare trots att deras musik är helt gjort på elektronisk väg.

Faktum är att Kentz nästan är mer synthare än de flesta på den svenska topplistan. Kentz, vilka är det? Jo, ett band som spelar Kentlåtar i dansbandsversioner. Så djupt sitter alltså synthens identifiering att ett tributeband som gör covers i buggtappning på ett nästan-synthband anses mer äkta än många artister som faktiskt använder sig av klassiska synthattribut som keyboards, neonfärger och spretiga frisyrer. Det kan låta löjligt, men är helt logiskt för oss synthare.


Musikkrönika

Sluta gör ny musik!

 

I år är det 30 år sedan Claes Eriksson sjöng låten "Det görs alldeles för mycket musik" i Galenskaparna & After Shaves tv-serie "En himla många program". Han hade rätt då - och ännu mer rätt idag.

 

"Små amatörkomponister som tar sig ton och gestalt/ Och skriver och skapar och skriker och gapar/ Och sprider sin skit överallt/Det görs alldeles för mycket musik/Och här är en låt till, fy fan"

Så sjunger Claes Eriksson i första versen och det är lätt att hålla med. Det görs verkligen mycket musik. För mycket, hävdar säkert många. Jag är en av dem.

 

"Stackars, stackars publik/Hur orkar ni med all musik?/Fy fan, fy fan!/Det finns bara fem miljarder på detta klot av jord/Hur ska ni alla hinna lyssna på all musik och alla ord?/Snart är alla kompositörer, alla i varenda vrå/Dom skriver och skriver och sprider ut skivor/Som ingen orkar höra på"

I andra versen förstärks budskapet ytterligare. Vem ska lyssna på all ny musik? Vi har ju inte hunnit lyssna färdigt på den gamla än. Sluta gör musik, det finns redan tillräckligt med låtar, vi behöver inte fler.

 

Redan 2013 fanns det 20 miljoner låtar på Spotify. Det skulle ta 152 år att lyssna genom allihopa - om man lyssnade varje dag dygnet runt. Och då har jag inte räknat med att antalet hela tiden ökar, med 20 000 nya låtar varje dag. Vad ska vi med all denna musik till? Vem lyssnar på den? Tja...ingen, visar det sig. En femtedel av alla låtar på Spotify är nämligen helt ospelade.

 

Det är egentligen inget fel på ny musik. Det är inte så att jag hävdar att låtarna var bättre förr. Det verkar bara så onödigt att det hela tiden släpps nya låtar när det redan finns miljontals gamla som väntar på att bli spelade. Det känns som ett slöseri med både pengar, tid och energi att skapa nya musikaliska verk när vi redan har ett överflöd. Lägg istället de pengarna, den tiden och den energin på att stoppa klimatförändringarna och bekämpa världens fattigdom.

 

Per Gessle har en slags regel han följer. Varje gång han köper en skiva med gammal musik måste han även köpa en skiva med ny för att hålla sig alert och nyfiken. Det kan låta som ett sympatiskt drag men är i själva verket motsatsen. Felet är ju inte att folk lyssnar för mycket på gammal musik utan att de lyssnar för mycket på ny. Gessle borde istället göra tvärtom och tvinga sig att köpa en gammal skiva för varje ny han inhandlar.

Söndagsintervjun: Ulf Holmertz

En fika med Holmertz

 

Att fika är kanske den svenskaste av njutningar och en som behärskar konsten till fullo är Borensbergsprofilen Ulf Holmertz. Nu har han gett ut novellsamlingen "Vi kan väl ta en fika någon dag?" där han botaniserar i kaffedrickandets konst.

 

Ulf Holmertz är känd både som journalist och som länets största revykung. Han har tidigare gett ut två kåserisamlingar: "Dä va då dä" samt "Bland köner och drängar i Motala". Just nu skriver Ulf på en roman som är planerad att komma ut under 2019. Ibland tar han dock en fikapaus i skrivandet, för är det något han gillar så är det att fika. Och därför knåpade han ihop boken "Vi kan väl ta en fika någon dag?", en novellsamling på just det ämnet.

- Vi kan väl ta en fika någon dag, har väl alla sagt? Man kan säga det som en inbjudan men också som en ursäkt. Alla har väl träffat någon där man har sagt: vi kan väl ta en fika någon dag, jag ringer dig. Men inte tusan ringer man dem. Utan det går kanske två, tre månader och då möter man samma person och så blir det pinsamt. Och så säger man: jag har inte haft tid att ringa dig men vi kan väl ta en fika någon dag. Jag lovar att ringa dig. Men det blir aldrig av.

 

I boken får läsarna bland annat möta Greta som på hemmet drömmer om sin första puss och verkstadsgrabbarna, Einsteins vänner, när de samlas varje vecka för en fika och en omvärldsanalys.

- Jag är en så kallad överhörare när jag går på fik. Jag går ofta ensam på fik. Jag sitter och lyssnar på vad folk säger och sen hittar jag på nåt namn på dem och så lånar jag lite av de där samtalen och så blir det en novell till sist.

- I många av novellerna jag har skrivit till boken hamnar man till sist vid fikabordet, utom den allra första novellen. Den heter "Webergrillen" och handlar om sommaren 2018 då de svenska männen förlorade all värdighet och all heder när de inte fick grilla. Sen har jag kryddat det lite med dikter som jag skrivit, och en liten tecknad gubbe som heter Farbror Franz som säger små roliga saker.

 

Ulf berättar att ordet kafferep kommer från tiden då kaffe var förbjudet och damerna hade rep med krokar under sina vida kjolar där de kunde hänga kaffekitteln om det skulle bli inspektion.

- Jag tyckte det var spännande när jag växte upp när mamma hade kafferep eller symöte. Då kunde jag sitta och lyssna hur länge som helst. Och när pappa och dom satt på lördagseftermiddagen och drack kaffe så kunde de ta en gök till, och då kunde det vara en diskussion om vad en riktig kaffegök var. Jo, då skulle man hälla i lite kaffe och sen lägga en tioöring i botten och sen skulle man hälla i så mycket sprit så att tioöringen syntes igen.

- Så den här lilla boken skickar jag till min mor och far som alltid hade dörrarna öppna när det gällde att sitta ner vid köksbordet och fika. Och jag påstår att om världens män som idag hotar med krig och förstörelse satt sig ner vid kaffebordet och tog lite wienerbröd, då skulle allting vara mycket enklare.

- Alltid när man sätter sig ner och dricker kaffe, då åker axlarna ner. Man blir lite lugnare. När jag var på TV4 och vi hade lönesamtal så ställde jag alltid fram två koppar och två bullar och då blev det så lugnt. Man tog det där lilla fikat först, innan man började prata. Och det finns en väldigt känd Motalabo som har tagit efter det här med att fika är väldigt bra i stora sammanhang. Han heter Andreas Norlén och är talman.

 

Boken kan läsas lite i taget, man kan ta en liten novell till fikat. Det ska kännas enkelt och otvunget att läsa den, precis som det ska kännas när man fikar.

- Jag tycker att vi ska vara väldigt rädda om den här enkla umgängesformen. Bjud alltid in nån på fika, det behöver inte vara en massa kaffebröd. Det är trevligt att bara sitta ner och prata, säger Ulf och berättar hur han själv föredrar sitt kaffe:

- Kaffe ska vara kolsvart - som i helvetet! Och varmt som en masugn. Då är det kaffe.

SOF 2019

Igår var det Studentorkesterfestivalen igen. Härligt väder, bra stämning, trevligt. 
Och bäst som vanligt var Bonnkapälle!

Söndagsintervjun: Crea

Crea

 

Efter 30 år som band kom till slut det stora lyftet för Linköpingsgruppen Crea. De har skrivit kontrakt med Sound Pollution och nu ska deras nya album "Dwarves & Penguins" spridas världen över.

 

Den som har lite koll bakåt på Linköpings musikliv känner säkert igen namnet Crea. Bandet bildades redan 1988 och har varit aktiva sedan dess. Den nyaste medlemmen är keyboardisten Anders Karlsson som kom med 2013, men de övriga tre: Nicke Bjerke på bas, Sonny Johansson på trummor och Peter Gren på sång och gitarr har varit medlemmar sedan början av 90-talet minst.

Jag träffar Peter och Anders i Studio Connect i Bullerbyn där de spelade in sin nya skiva "Dwarves & Penguins" tillsammans med ljudteknikern Roy Lundberg under våren och sommaren. Roy hade hört två låtar med Crea och tyckte det lät bra, så de bestämde sig för att samarbeta, vilket skulle visa sig vara en framgångsrik kombination. Till slut blev det åtta låtar och ett helt album, och via Roys kontakter ledde det till ett kontrakt med Sound Pollution.Till slut blev det åtta låtar och ett helt album, och via Roys kontakter ledde det till ett kontrakt med Sound Pollution.

- Det var en kombination av tur, slump och kontakter. När vi spelade in hade vi inga tankar på att släppa en skiva i hela världen. Vi tänkte bara släppa den digitalt på egen hand, säger Peter.

 

I huvudsak är det han som skriver text och musik, och sen hjälper resten av bandet till med att arrangera.

- Låtarna på nya skivan är en blandning mellan gammalt och nytt material. Vi är helnöjda, det låter ju svinbra, säger Anders.

- Vi valde att spela in med riktiga förstärkare som vi mickade upp. Inga pluggar och digitala påhitt. Det har gett oss mycket positiv uppmärksamhet, många gillar att ljudbilden är varm och organisk, säger Peter.

 

Creas stil kan beskrivas som progressiv rock och de har nämnts i samma mening som Marillion och Pink Floyd i recensioner, även om många tycker att de har ett eget sound.

- Vi har en del lite mer symfoniska stycken. Alla vi i bandet är väldigt filmintresserade och vi tänker väldigt filmiskt när vi gör musiken. Vi har ett dramaturgiskt tänk i det hela, säger Anders.

Överlag har mottagandet varit överraskande bra, med höga betyg och lyriska utlåtanden. Kontakten på skivbolaget berättade att han inte kunde sluta lyssna på låtarna och en recensent skrev "man vet aldrig var låtarna ska ta vägen". Och var Creas karriär ska ta vägen återstår att se. Nu har de i alla fall internationell distribution och marknadsföring genom Sound Pollution och det är åtminstone inga dåliga förutsättningar.

- Så här roligt får man nog bara en gång. Och det konstigaste med det hela är att vi inte har sökt det själva, utan det har skett helt på egen hand, säger Peter.

 

"Dwarves & Penguins" släpps den 29/3, och skulle det bli en succé som snabbt kräver en uppföljare så har bandet redan flera nya låtar på gång, berättar Anders.

Varför ska man lyssna på "Dwarves & Penguins"?

- Det är bra låtar helt enkelt, slår Peter och Anders fast.


Valborgsmässoafton på Husby säteri

I år firade Bella och jag Valborgsmässoafton på Husby Säteri, som jag är väldigt förtjust i.
Och ja, det är ju bara att titta på miljöerna så fattar ni, om ni inte redan varit där.
Vi började med en härlig fika i kvällssolen...
...och en stund senare blev det även en vildsvinskebab.
Sen blev det tal och en liten majbrasa...
...och självklart några vårsånger också. Sen hem till Norrköping igen och mysa. En riktigt trevlig Valborgsmässoafton. 

Prova Länstidningen

Jag skriver ju en del för Länstidningen och det är en tidning som ofta har lite annorlunda reportage än tex Corren, eftersom den i första hand är inriktad mot landsbygden.
Testa fyra veckor gratis på: https://lanstidningen.se/5657-2/
 

Knakelibraklåten

Gled runt i Norpan igår. Hamnade på Louis De Geer där jag fick höra en trombontrudelutt. Men vänta...är det inte? Jovisst är det tysken från Knäppingens Oktoberfestband!  Aaaah...oktoberfesterna, jag saknar dem. Kan inte hösten komma snart?

Nyponet 2019

Igår var det dags för Gratisätarnas Årsfest igen, dvs Nyponpriset. Vinnare blev f.d. Karil, teaterföreningen som...bla bla...bla...ja, nånting måste göras med det här priset. Jag vet inte hur dom lyckas men på nåt märkligt sätt är allt från Winnerbäck till pristagare till arrangemang till publik till jury till mat till...ja, allt som har med priset att göra...svinpräktigt, PK och tråkigt.
Anton Nessvi lirade, och själv festade jag loss med Benny + fru och Dr Frasse + fru. Och vi, med en medelålder på 54, var de som festade hårdast och höll ut längst. Så jag hade svinkul, men det berodde helt på sällskapet och inte på arrangemanget i sig.
Ja ja...det var det. Nyponet i all ära, men det är ju ändå Ollonet som gäller.

Ollonet 2019

Idag delas Lars Winnerbäcks kulturpris "Nyponet" ut för fjärde gången. I samband med det delas även det alternativa priset "Ollonet" ut, instiftat av Tobis blogg.
I juryn sitter Tobi, Jimmy Uller och Ayeray Bustos - samt Smiling Gayman som ständigt frånvarande hedersmedlem.
Vi delar ut Gröna Ollonet till en person som kan behöva åtnjuta ekollonets laxerande egenskaper, samt det mer mogna Bruna Ollonet till en person som sprider glans (ollon på latin...) till stadens nöjesliv.
Det Gröna Ollonet 2019 går till...Sara Skyttedal!
Motivering: Psykopat? Ja, mycket talar för det. Obehaglig? Definitivt. Totalt olämplig som makthavare. I maj kan vi slippa henne som kommunalråd i Linköping, men då kan hon å andra sidan representera Sverige i EU. Vet inte vilket som är värst.
Övriga nominerade: Alla i Joyvoice, Vindra, Donald Prütz fans, Ola Engström  
 
Det Bruna Ollonet 2019 går till...Philip Kullgren!
Motivering: "Torghumor", "Cindy", ja, nästan allt som Philip och Pellen Production gör får publiken att garva läppen av sig. Särskilt vi östgötar, som ofta känner igen oss lite extra. Nu har Philip dessutom gjort scenshow av såväl "Torghumor" som "Cindy" - och vi vill bara ha mer.  
Övriga nominerade: Ludwig Göransson, podden "Kvar i stan", Agnes Matsdotter, DIBB förlag, Linda Travtjenko
 
Priserna består, förutom äran respektive vanäran, av en Brooklyn Lager som tillfaller juryns ordförande.

Krogkrönika

På jakt efter karaoke

 

För tio, femton år sedan sjöngs det karaoke på var och varannan krog. Numera får man dock leta länge om man vill greppa micken och sjunga en halvfalsk version av Bon Jovis "Living on a prayer". Är krogkaraoken död och begraven?

 

Jag har en kompis som under flera år har hållit i karaoke på stora fester. Det har handlat om återkommande uppdrag några gånger om året, men nu är det slut med det. Hans uppdragsgivare har avslutat samarbetet, och det är förmodligen ett tecken i tiden. För karaoke år 2019 känns hopplöst passé.

 

Så var det inte kring millennieskiftet, då var karaoke stekhett och något som verkligen kunde dra folk till uteställena. Magnus Uggla släppte ett album 1997 som hette just "Karaoke" och själv minns jag en restaurang i Linköping som hette ”Liz” och som satsade på karaoke på helgerna. Där kunde man köpa en t-shirt med texten ”Be your own star – at Liz karaokebar”. Under många år var även Harrys i Linköping känt för sina karaokekvällar på torsdagarna. Ett annat ställe i stan nischade in sig på hårdrockskaraoke. Jag känner folk som under flera år kunde försörja sig på att åka runt på olika krogar med en karaokemaskin.

 

Värst var nog hysterin i Stockholm. Där blev karaokebarerna en samlingsplats för alla de där duktiga sångarna som inte fick någon egen musikkarriär. De som åkte ut tidigt i ”Idol”. De som kunde ta rena toner men inte hade tillräckligt med personlighet för att platsa i ”Talang”. Det var helt hopplöst, nio av tio karaokesångare i huvudstaden sjöng perfekt. Inte en felton någonstans. Och då försvinner ju hela grejen med karaoke.

 

Men det var då det. Numera har karaoken försvunnit som krognöje...eller? Halvvägs in i denna text börjar jag söka på Facebook och upptäcker snabbt att såväl Lion Bar som Cromwell House i Norrköping satsar på karaoke. "Då är det åter igen dags för en av våra populära karaokekvällar" skriver de sistnämnda och jag börjar ifrågasätta min tes om att karaoken är på utdöende. Kanske har jag fel? Kanske är fortfarande karaoke ett uppskattat nöje bland landets krogpublik?

 

Och ingen skulle vara gladare än jag om det visar sig att karaoken fortfarande lever och frodas. För det finns ju inget bättre än ett gäng packade falsksångare som tappar texten, bombar tonarten och missar att sjunga in i mikrofonen när de försöker att framföra "Främling" för tusende gången. Eller förresten, när jag tänker efter så var det nog inget. Glöm allt jag precis skrev.


Söndagsintervjun: Joakim Leion

Joakim Leion

Han är ett välbekant namn på de lokala musikscenerna, men då främst som trubadur. Men allra bäst är Joakim Leion när han får framföra sina egna kompositioner, och det är något han hoppas få satsa mer på framöver.

 

Det finns få lokala musiker som faktiskt kan leva på musiken men Joakim Leion är en av dem. Helst skulle han vilja koncentrera sig på den egna musiken, men för att få det ekonomiska att fungera måste han även göra andra musikjobb.

- Idag går jag runt på att spela trubadurgig och jobba som musiklärare en dag i veckan, säger Joakim när vi träffas på ett café i centrala Norrköping.

Det är i den staden han bor sedan fem år tillbaka men ursprungligen kommer han från Linköping. Och det var där den musikaliska banan började ta form för den 26-årige singer/songwritern.

 

Som barn spelade Joakim fiol men det var när han upptäckte rocken som 12-åring som det hela tog en ny vändning. Klassiska band som Creedence Clearwater Revival, Rolling Stones och Deep Purple fick honom att upptäcka elgitarren och efter att ha fått en gitarr i julklapp startade han sitt första band med några polare och var sedermera med i Livekarusellen 2008.

Så småningom började han tassa iväg från rockmusiken och inrikta sig mer mot vismusik. Han lyssnade mycket på Lasse Winnerbäck och började skriva låtar på akustisk gitarr med svenska texter. Som soloartist kallar han sig enbart Leion och då är det eget material som gäller. Men han gör också många trubadurspelningar, ofta ihop med vapendragaren Dennis Wenger som han känt i tio år.

- Vi träffades på gymnasiet, när vi gick Estet på Folkungaskolan. Vi började tidigt trubadura, för vi hade inga pengar, säger Joakim och berättar att de numera även brukar plocka in en tjej som heter Sofie Roos på sång, och att de tre har fått till ett sound som han är riktigt nöjd med.

 

Trubadurspelningarna brukar snitta på 3-4 gånger i månaden, men går upp rejält under sommaren. Ofta mixar de även in lite av Joakims egna material i trubadurrepertoaren.

- Vi kör många av de där vanliga låtarna som man ska köra, som "Brown eyed girl" och "Proud Mary", men vi slänger även in en del mer otippade låtar, lite modernare pop som Robyn, Kent och Petra Marklund.

 

Söker man på Leion på Spotify hittar man en EP på svenska och tre låtar under namnet "Winter recordings". Det senaste släppet är en låt som gavs ut i slutet av oktober och heter "Part of me".

- Den handlar om uppbrottet med min ex-flickvän och den ambivalenta känslan som det innebar. Det kändes som rätt beslut men var ändå väldigt jobbigt. En del av mig vill det här och en annan del vill något annat. Jag tycker låten känns som ett fint sätt att uttrycka det på.

- Vi håller på med en musikvideo till den nu. Vi började spela in i oktober men sen har vi haft sån himla otur med vädret. Vi ville ha en solig höstdag, men första inspelningsdagen började det snöa.

 

En video som dock går att titta på är "When all the friends are gone" som ligger ute på YouTube. Den ingår i en videoserie med lokala artister som är inspelad hos musikproducenten Kenny Lundström i Norrköping under hösten 2018 och går under namnet "Hos Kapten". Låten kommer släppas under våren och är första singeln ut från det nya material som Joakim jobbar med.

 

Hur ser du på framtiden?

- Jag vill göra mer sologig, men just nu sitter jag mest och skriver låtar. Nånstans skulle man ju vilja släppa den där låten som verkligen gör skillnad. Det skulle vara kul att komma ut och spela på större scener och kunna livnära sig på den egna musiken, det är ett mål som jag haft länge.

Bête Noire i studion - igen

Nu har Bête Noire varit inne i studion igen och lagt den sista sången. Så nu ska vi skicka skiten till The Producer så han får produca, och går det hyfsat snabbt så planerar vi att ha ett releaseparty nån gång mellan hägg och syrén.

Tommy håller stylen

Igår var jag på Sandelius i Åtvid som ägs av Style-Tommy Ekman och hans fru sedan ett år tillbaka. Vid tiden för mötet ringde jag och sa: "Jag är på plats nu" varpå Tommy sa: Bra, jag kommer. Var är du?". Och jag svarade såklart: "Hänger utanför din dörr"...
 
Sen vet jag inte vad som hände. För jag fortsatte: "Det är vi som ska älska ikväll".
Och möttes då av: "KLICK!"

Söndagsintervjun: Andrev Walden

Andrev Walden

- ett skribentljus i mediamörkret

 

Många håller Norrköpingssonen Andrev Walden som en av landets främsta skribenter. Förra året gav han ut krönikesamlingen "Ditt lilla mörker i ljuset" och nu i november tog han klivet från Aftonbladet och började skriva för Dagens Nyheter.

 

Han har jobbat som redigerare på diverse tidningar, gjort grejer för SVT och varit redaktör för "Breaking News", men det är framförallt som krönikör som Andrev Walden är känd. 2017 nominerades han till Stora journalistpriset i kategorin Årets röst, med motiveringen: "För att han i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss att skrattandes se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus".

Sedan många år tillbaka bor Andrev Walden i Stockholm men är faktiskt född i Linköping och det var även där han tog det första steget till att komma in i mediebranschen, när han gick gymnasiet på Ljunkan.

- Jag ville bli journalist, men det fanns inget medieprogram på den tiden. Det fanns nåt som hette reklam och dekoration som hade tre timmar media i veckan på andra läsåret och det var det närmsta man kunde komma journalist. Så jag är färdigutbildad dekoratör, jag kan snabbtexta skyltar i butiker och sånt.

 

Själva uppväxten skedde dock i grannstaden Norrköping och där kom han tidigt in på sportredaktionerna på NT och Folkbladet. Därefter var han runt lite i huvudstadens tidningsvärld och de senaste åren har han gjort stor succé med sina krönikor i Aftonbladet, Café och Dagens Nyheter. Många menar att han har en av landets skarpaste pennor, även om han också har kallats för en ängslig skribent.

- Jag tänker att jag kanske fick det från Norrköping, att det finns något ängsligt i Östergötland. Komiker som ska imitera östgötar lyckas ju aldrig. De tror att det bara är en dialektal fråga, men det de inte förstår är att det är mycket mer en väsensfråga. Du måste hitta en inre ängslan och en misstro på dig själv, och hela tiden bekräfta det du säger. Om två grannar på Vikbolandet står och pratar vid ett staket och den ena har skaffat hund, så säger den: "jag har köpt hund, har jag". Att man lägger till ett "har jag", att man tvivlar lite på det man precis har sagt. Det är det som är östgötskan.

 

Förra året gav Andrev ut boken "Ditt lilla mörker i ljuset", en krönikesamling som varvar de bästa texterna om barnen, rymden och undergången, som är de tre bärande väggarna i Waldens skrivande med hans tecknade betraktelser av tillvaron.

- Den första titeln tyckte förlaget var för mörk. Cyniskt tänkte de: det här kommer skrämma bort kvinnliga läsare. Den kan inte heta "Anteckningar från slutet av mänsklighetens historia", utan det måste finnas en lite varmare titel, skojar Andrev som ofta intresserar sig för rymden och andra stora frågor. Har han måhända svaret på vad som är meningen med livet?

- Det har jag tänkt jättemycket på. Det är väl en av det här postreligiösa samhällets stora knepigheter att det börjar bli så olustigt tydligt att det inte finns någon mening med livet. Det kommer krypande som en stor våt filt över oss. Som jag ser det måste vi själva uppfinna meningen med livet, det är helt upp till oss. Det sitter ingen däruppe och ger den till oss. Och då tycker jag att meningen för oss som art eller civilisation är att förstå det universum vi lever i och förstå varifrån vi kommer. Att låsa upp universum.

Bête Noire i studion

Det har dröjt, men nu verkar det ändå som att det rör på sig lite till slut med Bête Noires nya EP. Igår var jag i Karl Banals studio och la sång på de två sista låtarna.
Sen ska vi dit på måndag igen så Bill kan lägga en grej och sen ska det mixas och sen är det klart. Så innan sommaren borde vi kunna få ut den...

RSS 2.0