tobi

Marx Gallo - med rötterna i reggaen

Skärblacka fortsätter att leverera reggaeartister år efter år. Just nu är Marx Gallo aktuell med sitt andra album "Hard to catch" och nu väntar en sommar med många inbokade spelningar, både i närområdet och utomlands.

Han heter egentligen Kevin Acuña men när han står på scen med micken i hand är det Marx Gallo som gäller.

- Mamma och pappa ville döpa mig till Marx men det var registrerat som efternamn i Sverige med den stavningen, så det blev Kevin istället. Och Gallo har jag snott från min far. Han blev kallad gallo i Guatemala, som han kommer ifrån. Gallo betyder tupp, men också att man är en ståndaktig person som står för sitt ord, någon man kan lita på. Jag hoppas namnet avspeglas i min musik. Jag försöker att ha medvetna texten och vill vara en vägledande röst för ungdomar, säger Kevin när vi träffas på ett café i centrala Norrköping för att snacka lite om nya skivan "Hard to catch" som släppts några dagar innan intervjun.

Det var i Norrköping han föddes men som treåring flyttade familjen till Skärblacka och det är där man hittar honom nu också, efter att ha bott och arbetat i Stockholm under en period. Och bor man i Skärblacka vet ni hur det går. Jajamän, då börjar man spela reggae och det var vad som hände Kevin också. Fast det började med rock och punk innan han hamnade i bandet Kids of Babylon och därefter Drama Roots. För ungefär fem år sedan gick han solo och började uppträda under namnet Marx Gallo, ofta kompad av bandet Hilltown Syndicate som består av ett gäng grymma musiker från Norrköping och Skärblacka.

Den första skivan "Salt & sweet" kom 2015 och spelades in i One Pop Studio i Kingston på Jamaica, producerad av Sly Dunbar. Året efter släppte han bland annat en singel ihop med legendaren Max Romeo och nu är det alltså dags för album nummer två.

- Ganska direkt efter debutplattan visste jag att jag ville göra en skiva till. Men istället för att åka till Jamaica och spela in ville jag göra den i  Skärblacka med Janne Karlsson från Kalle Baah, och så blev det. Det tog fyra år, men vi ville ha en viss kvalitet och har inte släppt något utan att vara helt nöjda med det.

Vad är det som gjort att du har fastnat för reggae?

- Jag älskar verkligen roots reggae. Möjligheten att skriva texter med substans och samtidigt kunna framföra det med ett schysst gung. Jag är helt nernördad i det. Jag lyssnar mest på det gamla och är inte så mycket för det nya. Jag älskar 60, 70, 80-talsreggae: The Gladiators, Burning Spear, Steel Pulse...det är stora influenser. Eller Max Romeo som jag har fått möjligheten att spela med, det har gett stor inspiration.

Vad handlar dina texter om?

- Jag vill vara en vägledande röst för ungdomar, att tro på sig själv och utvecklas som människa. Inte vara så rädd och vilsen i sitt identitetssökande, saker och ting faller på plats i livet till slut. Det vill jag säga. Och så mycket kärleksbudskap, jag älskar Lovers rock. Som "Sign in" på min nya platta., det är verkligen en lovers-låt. Titelspåret "Hard to catch" handlar om att inte bli satt i en box. Alla människor runt omkring ska inte nödvändigtvis kunna sätta fingret på vem och vad du är utan du bestämmer själv. "Who to feed" är också en låt på plattan med visdomsord i texten som sträcker sig långt bak i tiden. Min farsa brukar prata om det, fast med andra ord, det handlar om vad man ska lägga energi på. Ska man föda de negativa tankarna eller de goda tankarna?

Musiken släpptes digitalt den 29 mars och dagen efter var det releasefest på Trappan i Norrköping med mycket folk och hög stämning. Vill man se Marx Gallo live framöver så är den närmaste spelningen som support till Kalle Baah på Arbis i Norrköping den 4 maj. Veckan efter, den 11 maj, är det dags för den årliga minneskonserten till Bob Marley i Skärblacka, och han uppträder även på L´Orient i Linköping 15 juni och på Backyard festival i Skärkind 6 juli. Även en del konserter ute i landet är inbokade, som Norrtälje, Halmstad, Sätra brunn och Kopparberg. Dessutom är det klart två Englandsspelningar under sommaren, och Marx gillar att det är mycket på gång. Och mer ska det bli.

- Jag har redan börjat skapa nytt och det känns som att jag har två plattor till i kroppen, så det är bara att köra på: ut och lira och sen in i studion och spela in nytt material.

Organdonation och homofobi i Marcus Jarls debutbok

I augusti släppte Vadstenasonen Marcus Jarl sin debutroman "Tusen bitar". Den utspelar sig i gayvärlden och tar upp ämnen som organdonation och hat mot homosexuella. I boken får en uttalad homofob ett hjärta som tillhört en homosexuell man, något som såklart inte är helt enkelt att hantera.

Till vardags arbetar Marcus Jarl som sjuksköterska och kommer således nära den debatt som länge funnits i gayvärlden kring att homosexuella inte får ge blod eller donera organ på samma sätt som heterosexuella. Och när han nu bokdebuterar väljer han att göra just den frågan till en central del av handlingen.

- Jag skrev faktiskt ett annat manus några år tidigare som jag skickade till förlag och som också gick ganska långt, men jag kände att det inte skulle bli debuten. Jag hade alltid haft den här idén i huvudet och tänkte att nu måste jag skriva om det här så ingen annan gör det, för ämnet ligger i tiden, säger Marcus och berättar att han började skriva på boken för ungefär tre år sedan. Den tog ungefär två år att skriva och sedan tog utgivningsprocessen ytterligare ett år. Boken ges ut på Nona förlag och Marcus beskriver det hela som ett passionsprojekt, men som krävt mycket hårt arbete.

- Jag gick ner i tid på jobbet för att ha tid att skriva boken. Många säger att man måste vänta på inspiration och sånt, men det funkar inte riktigt så utan man måste se skrivandet som ett jobb. Så när jag var ledig satte jag mig och skrev från åtta till fem. Jag kan inte skriva hemma utan jag skrev alltid ute, på bibliotek eller på fik.

Vad var svårast med att skriva en bok?

- Att hitta disciplinen. Jag tror att många har en bok i huvudet som de vill skriva. De säger: jag ska skriva en bok en dag, men jag tror inte att de förstår hur mycket svett och tårar det krävs för att komma dit. Man måste se det som ett jobb.

- Det svåraste rent litterärt är att ordbajsa vackert, skulle jag säga. För man måste ordbajsa, annars kan man skriva en novell. Allt man skriver, även om det bara är en passage, måste ha en betydelse och det är svårt. Utfyllnaden måste vara lika bra som handlingen.

Men det var väl lite roligt också?

- Det var jättekul! Jag mår bra av att skriva och det är en boost när man märker att nånting blir bra. Sen var det såklart jobbigt att inte veta om man skulle få ge ut den.

- Nu när jag skriver bok två känns det mer lustfyllt. Jag är nästan klar med den, men den ges nog ut tidigast om ett år. Den är helt fristående, men rör sig lite inom samma universum.

Marcus har tidigare publicerat krönikor i Expressen, Tidningen Mums och skriver nu om film och musik i tidningen QX. Det som betalar hyran är dock arbetet som sjuksköterska på neonatalavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm.

Skulle du vilja bli författare på heltid?

- Det är klart att jag inte skulle tacka nej till att bara skriva. Dock tror jag att det skulle hindra mig mycket. Jag tror att jag behöver mitt jobb för att vara ödmjuk, och jag tror att jag skulle bli stressad av att veta att jag måste skriva bra för att få mat på bordet. Jag skriver hellre lite färre bra böcker än att bara producera för att få pengar, annars tror jag konsten dör lite grann.

Ett av de senaste årens mattrender är det ökande utbudet av gatumat. Nu går vi mot nästa steg i utvecklingen: att maten tar klivet över tröskeln från gatan in på restaurangerna. Men är det verkligen där gatumaten hör hemma?

Nyss hemkommen från Bangkok har jag fått mitt lystmäte av gatumat i absolut toppklass. Bangkok brukar räknas som världens bästa stad för gatumat och allra bäst anses gatan Yaowarat i Chinatown vara. Där spenderade jag sista kvällen och strosade runt bland de många matstånden.

Generellt är Sydostasien världsledande när det gäller gatumat och det finns matstånd i såväl Bangkok som Singapore som tilldelats stjärnor i Guide Michelin. I Hong Kong har Guide Michelin till och med gett ut en hel guide som helt inriktar sig på gatumat.

Ett lands kulinariska själ hittar man ofta i gatumaten. Det kan handla om empanadas i Argentina, dumplings i Kina eller fish´n´chips i England. I Sverige har det länge varit korv som varit den dominerande gatumaten men det håller på att ändras. Varm korv är fortfarande en viktig del av den svenska folksjälen men precis som vi svenskar är snabba med att ta till oss trender när det gäller restaurangmat så är vi även på alerten att anamma ny gatumat.

Hamburgare, kebab, falafel och wraps har redan intagit landet och utbudet av mat att grabba i farten utökas ständigt. De senaste åren har food trucks blivit riktigt hippt och dyker upp på allt fler ställen. Vissa hävdar säkert att den stigande gatumatstrenden beror på att vi blivit mer stressade och inte tar oss tid att sitta ner och koppla av. Istället för att gå till en lunchrestaurang och prata med arbetskollegorna beställer vi en soppa, en nudelrätt eller en macka och äter på stående fot. 

Jag är inte så säker på det utan skulle snarare hävda att gatumat istället visar på en friare och mer avslappnad inställning till mat än som rådit tidigare. Varje måltid behöver inte bli en ritual, ibland vill man bara ha en liten matbit medan man tar sig mellan två platser. Och varför skulle det vara så märkligt med gatumat i Sverige när det är ett naturlig matkultur överallt annars på jordklotet.

Däremot är jag tveksam till att ta gatumaten in på restaurangerna, något som blir allt vanligare. Hamburgare och wraps har redan blivit "finmat" och det har även öppnat restauranger som satsar på kvalitetstvarianter av både tacos och kebab. Till och med vår kära svenska korv har tagit sig in på finrestaurangerna. Jag säger inte att maten smakar sämre för att den äts på tallrik istället för ur handen, men den tappar lite av sin själ. 

Det är därför jag sällan äter thailändskt i Sverige. Thaimat är till sin natur gatumat och det är så den ska avnjutas. Inte på vita dukar utan på en plaststol på gatan - precis som i Bangkok.

Årets Nyponpris, det fjärde i ordningen, tilldelades Ulrika Reinholdsson på Riksteatern Linköping, före detta Karil.

- Jag är superstolt och fortfarande omtumlad faktiskt. Det ger energi både till mig och hela föreningen att fortsätta vårt jobb, sa Ulrika när Nolltretton fick en pratstund med stipendiaten några dagar efter prisutdelningen.

Efter kulturcaféet Babettes 2016, bokarna och skivbolagskillarna i Gaphals 2017 och cosplayfestivalen Närcon 2018 blev det i år den lokala teaterscenen som hyllades, eller rättare sagt Ulrika Reinholdsson som är repertoaransvarig på Riksteatern Linköping. Och var hon en stor fantast av Nyponet redan innan så har entusiasmen knappast minskat efter prisutdelningen på Konsert & Kongress där hon fick ta emot Jenny Karlssons tygnypon ur Lars Winnerbäcks hand.

- Jag tycker det är ett sånt superfint initiativ att kulturlivet i Linköping uppmärksammas med det här priset. Att man ser att det finns en massa ideella krafter som arbetar för att ha ett blomstrande kulturliv, plus att det är östgötska konstnärer som gör ett nytt unikt konstverk varje år.

- Jag är superglad att det är just Jenny Karlsson som gjort årets Nypon. Jag är väldigt intresserad av textilhantverk och tycker väldigt mycket om det Jenny gör, så det var en lyckad kombo att det var just jag som fick årets pris. Och det står på hyllan i vardagsrummet på finaste platsen så jag ser det varenda dag.

Juryns motivering löd: "Lars Winnerbäcks stiftelses pris Nyponet 2019 tilldelas Ulrika Reinholdsson för sitt ideella arbete som repertoaransvarig i Riksteatern Linköping (tidigare Karil) och för att hon är en stöttande, entusiasmerande kraft för lokala kreatörer. Med stor nyfikenhet och fingertoppskänsla ger Ulrika Linköpingspubliken tillgång till mångsidiga kulturupplevelser. Hon är en eldsjäl med stort hjärta och engagemang, som brinner för ett berikat kulturliv för alla".

- Jag har alltid varit intresserad av teater. När jag gick i skolan skrev jag pjäser och satte upp, och gick jag på så mycket teater jag bara kunde. Jag växte upp i Örebro och där kunde man köpa jättebilliga biljetter längst bak, högst upp eller i orkesterdiket, så jag såg allt från Shakespeare till Nationalteatern. Jag har alltid varit fascinerad av scenkonstens kraft, säger Ulrika och berättar hur hon blev engagerad i Riksteatern Linköping:

- Det var faktiskt kompisar till sonen som var engagerade i dåvarande Karil som skulle hitta folk till ny styrelse och tyckte att Oskars mamma kunde vara nåt. Jag tyckte det lät jättespännande och hoppade på. Till hösten verkar hon dock få mindre än normalt att göra. Sagateatern ska renoveras så höstens program blir lite annorlunda, men det är klart att det arrangeras en dansföreställning på Agora i Skäggetorp och att Svante Thuresson gör ett program om Beppe Wolgers på Konserthuset.

Vad tycker du om de tidigare pristagarna?

- Jag tycker juryn har varit superduktiga på att plocka fram bra vinnare. Första gången visste man inte riktigt vad det skulle bli, men när de sa att det var Babettes som hade vunnit så kändes det helt självklart. Även Gaphals kändes värdiga, och samma sak med Sam Anlér och Närcon. Man har lyckats sprida det så himla bra. Så det är hedrande att få vara en i det gänget.

Vad ska du göra med prissumman?

- Jag ska bjuda styrelsen på bubbel, för det är verkligen inget ensamarbete att arrangera saker utan det gör vi tillsammans. Sen tänker jag försöka åka och se någon teater som jag inte har sett innan. Det finns ju många teaterfestivaler ute i Europa.

I den östgötska podden "Kvar i stan" diskuterar programledarna Anton Nessvi och Christel Valsinger med sina gäster om man som musiker bör vara kvar i sin hemstad. Ska man stanna eller dra för att lyckas?

"Should I stay or should I go?" sjöng The Clash redan 1982 och det har varit en aktuell musikalisk frågeställning allt sedan dess. Inte minst för oss östgötar. Den förhärskande uppfattningen har varit att man måste flytta till huvudstaden om man ska få det stora genombrottet. Det är där skivbolagen, förlagen, bokningsbolagen, medierna och de andra musikerna finns.

Och mycket talar för att det stämmer. Östergötland har fostrat många framgångsrika musiker ända sedan ABBAs dagar, men hur många av dem bor kvar i länet? Både Lars Winnerbäck och Louise Hoffsten flyttade från Linköping för flera decennier sedan och varken Markus Krunegård eller Plura bor längre kvar i Norrköping. Hade Alexander Bard varit lika framgångsrik om han stannat kvar i Motala? Kanske, men det känns inte troligt.

Under det senaste året har två Linköpingsmusiker uppmärksammats rejält internationellt. Ludwig Göransson vann nyligen tre amerikanska Grammys och Tobias Forges band Ghost gör succé på de internationella scenerna. Hade de valt att fortsätta att verka från östgötaslätten är det ytterst tveksamt om de hade valt samma musikaliska framgångar. Så mycket tyder på att man faktiskt måste "dra" om man vill bli något mer än bara en lokal angelägenhet.

Men korrelation är inte samma sak som kausalitet. Det går inte att säga att man per automatik kommer att lyckas som musiker bara för att man lämnar sin uppväxtstad. För varje lyckat exempel som fått sitt genombrott när de flyttat till Stockholm eller en annan storstad finns det garanterat tio som misslyckats, men dem hör vi av naturliga skäl inte talas om. Det är alltså inte flytten i sig som leder till framgång, även om närheten till branschen sannolikt underlättar.

Och vad menas egentligen med att lyckas? Det finns mängder av musiker och andra kulturutövare som bor i Östergötland och kan försörja sig på sitt drömyrke. De kanske inte vinner priser eller får de stora rubrikerna, men de får jobba med det de tycker om i en miljö de trivs i. Det är också att lyckas.

Sedan april 2016 har Anna-Karin Lodin varit en del av P4 Östergötland-gänget i radiohuset i Västgötabacken. Men hon bor faktiskt i Norrtälje och veckopendlar till Norrköping, och hamnade i staden lite av en slump.

- En av mina bästa kompisar jobbade i Norrköping så jag hade varit här lite då och då under några år och sett att staden var fin. Sen dök det upp ett sommarvikariat. Jag sökte det och fick det, och sedan dess har jag blivit kvar, säger Anna-Karin och berättar hur hon kom in på radiomediet:

- Jag var inte en av de som lekte radio hemma och gjorde radioprogram i garderoben men jag har alltid gillat ljud. Jag började på Radio Roslagen med ett melodifestivalprogram och där fick man göra precis vad man ville, jag hade till exempel höns i studion på påskafton.

- Jag hamnade på Radio Roslagen för att jag tyckte att de borde prata mer om melodifestivalen, så jag ringde och bjöd in mig själv. Efteråt sa de: vi behöver ha någon på torsdagar, kan du ta det programmet? Det här var under tiden som jag pluggade journalistik och multimedia på Södertörns högskola i Stockholm. Det var en timmes direktsändningar varje torsdag på morgonen, så det var ett bra sätt att lära sig radio på.

Anna-Karin har även jobbat på lokaltidningen i Norrtälje och på SVT:s Barnkanalen, men sedan tre år tillbaka är det alltså Sveriges Radio i Norrköping som gäller.

- Jag jobbar som programledare på förmiddagarna tillsammans med mina kära kollegor Jessica och Solena. Vi varierar lite, så ena dagen är man programledare och nästa dag reporter.

Vilket föredrar du?

- Som reporter kan man sitta i studion och vara sidekick till den som håller i programmet, till exempel komma med små instick eller läsa upp kommentarer från lyssnare. Jag kan tycka det finns något väldigt roligt i det. Och jag älskar att få åka ut och träffa människor.

Ett av de där lite mer minnesvärda jobben var när Anna-Karin fick i uppdrag att göra ett reportage om studentfirande och åkte ut lite planlöst till Lindö och letade efter en lövad veranda. Hon ringde på dörren och blev inbjuden till en familj att delta i deras studentfirande.

- Jag är genuint tacksam mot alla som bjuder in, öppnar upp sig och delar med av sig själva. Jag får träffa så många olika sorters människor och höra så många starka berättelser. Vi skulle inte kunna göra radio utan alla som lyssnar eller är med i programmen, säger Anna-Karin och fortsätter:

- Jag hoppas att jag kan fortsätta jobba med radio, det är svinkul och man får utlopp för sin kreativitet. Men det är en tuff bransch, man får inte vara rädd för att förnya sig och prova på nytt. Jag hoppas att det är något jag kan fortsätta med och att jag fortsätter utvecklas.

Vad är det bästa med radiomediet?

- Det bästa med radio är att det är här och nu. Vi gör allting direkt och det blir en nerv i det som är fantastiskt roligt, när man inte vet vad som ska hända. Och det gör också att man har väldigt många roliga anekdoter från när det har gått fel. Sen är det också alla lyssnare som ser till att det faktiskt går att göra programmen, för radion görs tillsammans med lyssnarna.

- Och man får även utmana lyssnarna och det tycker jag är roligt. Det får gärna skava lite. Jag sände en del av ett program från en sexshop, eller en "kärleksaffär" som de kallade det, och det fick vi jättemycket reaktioner på, helt oväntat. Vi pratade om hjälpmedel i sexlivet och sånt, och det borde inte vara något konstigt att prata om kan man tycka. Jag tror att det som folk reagerade mest på var att det sändes på en måndag förmiddag, då passade det inte. Och då var det ändå P4-style, vi var väldigt städade. Men vi måste våga utmana våra lyssnare också, jag tror de klarar av ganska mycket och faktiskt vill bli utmanade ibland.

Vi har sett Norrköpingssångaren uppträda med både Liverpool och Miss Behaviour. Och nu väntar kanske en popstjärnekarriär i Vitryssland. Sebastian Roos sjöng bidraget "Never getting closer" i landets uttagning till Eurovision song contest.

2003 var Sebastian med i Melodifestivalen och tävlade med gruppen Liverpool med låten "Love is all". Bidraget gick till andra chansen men där fick Liverpool se sig besegrade av såväl Bubbles som Alcazar. Nu 16 år senare var han en av finalisterna i den vitryska uttagningen och en naturlig fråga är såklart hur det kom sig.

- Jag vaknade en morgon och tänkte: Vitryssland - hur många svenska artister har varit där? Nädå, men mitt nyårslöfte var att satsa lite mer på musiken och se var det bär, och det gör jag nu, säger Sebastian och fortsätter:

- Jag har lärt mig att livet kan vända väldigt fort. Man ska ta de chanser som dyker upp, man vet aldrig vad som händer. Musik är ett universellt språk och jag lade inte så mycket vikt att det var just Vitryssland. De bjöd in soloartister från 16 olika länder men det var bara jag som gick till finalen. Så det känns som att de satsar ganska stort.

Låten heter "Never getting closer" och är skriven av Sebastian och tre andra låtskrivare: Björn Ledelius, Lars Eric Carlsson och Alberto Estebanez Santesteban. Björn bor i Boxholm och sysslar med musik, Alberto är spanjor och har skrivit låtar till Julio Iglesias och Lars bor i Norrköping. Sebastian och Lars har samarbetat tidigare och tävlade i Svensktoppen Nästa med låten "All for you" 2013.

- Lars har jobbat med musik sedan 60-talet. Han har skickat en herrans massa låtar till mig under åren. Den här fick jag för ett år sedan, säger Sebastian och berättar att han fick beskedet att han var en av de vitryska finalisterna den 23 januari i år. Då var han i Moskva med Liverpool och gjorde en spelning med en rysk symfoniorkester.

När jag träffade Sebastian innan tävlingen hade han som mål att vinna och sa:

- Nu när man kommit såhär långt så självklart vore det toppen att ta hem segern och få komma ut på de stora scenerna. Det är ett otroligt skyltfönster att visa upp sig som artist. Och jag står för låten. Det är en riktig låt från början till slut, en old school schlager. Spontant känns det som att jag inte kommer sist i alla fall. Jag tror på låten, den har stor potential och jag tror på mitt framförande.

Den vitryska finalen ägde rum den 7 mars och blev en jämn historia där alla tio bidragen fick mellan 54 och 69 poäng. Sebastian lyckades dessvärre inte ta sig hela vägen utan kom trea på 62 poäng. Vann gjorde 16-åriga tjejen ZENA med låten "Like it". Förhoppningsvis kan ändå framträdandet ge ringar på vattnet för Sebastian.

- Låten får ändå en chans att släppas, och mitt namn som soloartist får chansen inte bara i Sverige utan även i Europa. Så det är en våg jag vill rida på. Det är mycket upp till mig själv att ta till vara på den här chansen.

Förutom karriärerna med schlagern och Liverpool uppträder Sebastian en hel del på begravningar och är även medlem i hårdrocksbandet Miss Behaviour.

- Jag gillar all typ av musik och är verkligen allätare. Uppnår man en viss kvalitet struntar jag i vilken genre det är. Allt inom schlager är inte bra, men det är inte all hårdrock heller. Jag har en rockådra som är något starkare, den har jag i mig helt naturligt. Det är grunden och därifrån kan jag sjunga Sinatra och allt möjligt.

Vad händer framöver?

- Jag har mycket på gång i Ryssland. Jag jobbar tillsammans med en dirigent som heter Ulf Wadenbrandt och ska dit i juni och göra en sologrej, och har ytterligare grejer på gång i november. Sen har vi lite gigs med Liverpool, det är bra att ha i bakfickan. Och så sjunger jag lite i kyrkor och så, och det är uppdrag som jag kommer att fortsätta med. Schlagern blir en helt ny plattform för mig att utgå från, som jag kan kombinera med mina andra orkestrar.

Det kan gå lite upp och ner, men det försvinner aldrig helt. Företeelsen med pubquiz på krogen har visat sig vara en trend som håller i sig år efter år.

Krogbranschen är ofta en trendkänslig bransch där saker och ting kan växla snabbt. En sommar är det rottingmöbler och loungemusik som gäller på uteserveringen och nästa är det latinorytmer och sombreros. Drinktrender kommer och går, matkoncept ändras kontinuerligt. Det gäller att ha fingret i luften och känna åt vilket håll det blåser för att inte hamna på efterkälken. Trubadurer håller sig tämligen stabilt över tid medan karaoke och kändisbartendrar är två inslag som haft sin storhetstid. Ett tag var det populärt med skumpartyn och en sommar skulle alla dricka lakritsshots. Ja, ni fattar. Trender kommer och går helt enkelt.

Ett krognöje som dock aldrig tycks bli omodernt är pubquiz. Jag vet inte när det började dyka upp på de svenska krogarna men det känns som att vi åtminstone har quizat flitigt sedan slutet av 90-talet. Och istället för att avta verkar det som att pubquizeriet snarare har ökat de senaste tio åren. Tänker jag på krogar i Linköping och Norrköping som har arrangerat pubquiz så dyker en lång rad namn upp direkt: Harrys, Saliga Munken, Palatset, Hugo, Skeppet, Bishops, Trappan, Royal Arms, Hamlet, Cromwell House, The Champ, BarBQ, Platens, Ågatan, Nationernas Hus...jag kan fortsätta hur länge som helst.

Quizen kan ha lite olika upplägg men en populär variant är frågesporter som kretsar kring musik. Det har till och med blivit så populärt med musikquiz att det finns ett antal avdankade rikskändisar som mer eller mindre lever på att åka runt på landets krogar och hålla i quiz. Något sätt ska man ju försörja sig på, så det har jag ingen synpunkt kring, men det får en ju att fundera på vad det är med pubquiz som är så populärt hos oss svenskar.

Frågesport och sällskapsspel har vi sysslat med i alla tider, men oftast i hemmet. Pubquizen sker i restaurangmiljö och filantropen skulle då kunna hävda att det visar att människan är en social varelse som vill göra saker tillsammans med andra. Cynikern å sin sida skulle kunna argumentera för att pubquizens popularitet beror på att det legitimerar alkoholkonsumtion. "Visst dricker jag öl, men jag gör det i ett allmänbildande syfte".

De senaste åren har det till och med anordnats Quiz-SM. En annan utveckling är quizen går mot att bli mer och mer nischade, att man exempelvis har ett specifikt tema vid varje tillfälle. Så hur ser då pubquizets framtid ut? Den logiska utvecklingen är såklart att quizandet professionaliseras alltmer. Om fem år har quizet sin egen Allsvenska och 2028 är det en tävlingsgren på OS i Los Angeles.

Den 8 april ger Björsätersförfattaren Göran Redin ut den femte boken i sin omtyckta Lövbergaserie. Den heter "En ensam färd" och kommer också att bli den avslutande delen. Men Redin har redan ett nytt bokprojekt på gång.

I debutromanen "Ett fjärran krig" som kom 2013 fick läsarna första gången stifta bekantskap med de två tvillingarna Karin och Erik som växer upp på gården Lövberga utanför Åtvidaberg under stormaktstiden på 1600-talet. Boken blev populär och följdes sedan av "En skärva hopp", "Ett bräckligt liv" och senast "En vilsen själ". Och inom kort ger han ut den femte delen i den populära Lövbergaserien.

- Det var naturligtvis ingen serie från början och var väl inte ens tänkt att det skulle bli någon serie, men det har det blivit. Jag var glad att jag fick ge ut EN bok, men det har blivit något av en arbetsseger. Jag stöter på väldigt många människor som jag antingen tjatar på att de ska köpa en bok eller två, eller så har de fått en rekommendation, och sen efter en tid så kommer de tillbaka och står nästan och rycker i dörren på bokhandeln och vill ha den senaste boken och det är väldigt glädjande.

- Det är många människor som kommer till mig och säger: hur ska det gå för Karin? I slutändan är det ju det som det handlar om, att man har en bra berättelse och ett bra språk, bra gestaltningar av sina karaktärer och framförallt att man har karaktärer som folk tar till sig. Utan Lisbeth Salander hade ju inte Stieg Larsson-böckerna blivit den hit som det blev.

Att hans historiska romaner har varit uppskattade hos läsekretsen har Göran fått många bekräftelser på.

- Nu i höstas, och det här är inget skryt utan jag ser det som en konsumentupplysning, hade Sveriges Radios Kulturnytt en omröstning bland sina lyssnare om de bästa bokserierna per årtionde. Och faktiskt var det så att Lövbergaserien fick vara med som en av 2010-talets bästa bokserier ihop med Elena Ferrante och Stieg Larsson-böckerna, så jag känner att: ja, man har väl kommit någonstans. Men jag har fortfarande kvar mitt arbete som betalar hyran.

Men nu är det slut på Lövbergaserien. Den 8 april kommer den femte boken "En ensam färd", som också blir den sista. Syskonen Karin och Erik befinner sig långt hemifrån. På Lövberga går livet sin stilla gång, men en gammal oförrätt kommer upp till ytan och blir ödesdiger för familjen. Göran berättar att det döljer sig mer än vad man kan tro bakom berättelserna i böckerna. Han väver in många personliga saker som läsarna antagligen inte uppfattar.

- Det är nästan så att jag har tänkt att om jag ska skriva någon mer bok så skulle det kunna vara en sån där "bakom scenerna i Lövberga, regissörens kommentarer". Men jag kände nu med femte boken att det börjar bli lite tradigt. Så jag har sagt att nu får det vara slut med Lövberga.

- Jag har en ny idé som jag jobbar med, och jag tänker hålla mig kvar i Östergötland och hålla kvar kopplingen till Björsäter. Men den kommer även att utspela sig en hel del i Linköping också. Och vara betydligt modernare.

Göran Redin medverkar på Norrköpings bokfestival på Norrköpings stadsbibliotek den 6 april .Där kommer han att prata om Lövbergaserien och den nya boken "En ensam färd".

Det är inte lätt att vara synthare 2019. Eller så är det just det det är. I en värld av överflödets förbannelse finns det en tjusning i att behöva leta, som i gamla tider.

Jag känner att jag blir mer synthare för varje dag som går. Länge förnekade jag mitt sanna jag men på senare tid har jag slutat att ljuga för mig själv. För jag är uppvuxen med 80-talets synthpop, min husgud heter Johan Kinde, jag har skrivit för en synthtidning i femton år och sjunger i ett synthband sedan tio år tillbaka. Så vem försöker jag lura?

Och faktum är att det numera nästan bara är ny svensk synth som får mina musikaliska juicer att flöda. Jag tycker att Kennelklubben har gjort det senaste årets bästa skiva och att Priest är landets kanske intressantaste band för tillfället. Jag gillar Rein och blev glad när jag såg att Saft släppt ett nytt album. Men sen tar det nästan stopp, för 2019 är svensk synth en så marginaliserad företeelse att man verkligen måste dammsuga internet för att hitta något som känns bra och intressant. Och jag tror faktiskt det är en bidragande orsak till att mitt intresse för genren hela tiden ökar.

Självklart gillar jag synth som musikstil, men jag är även övertygad om att känslan av exklusivitet hjälper till att göda mitt intresse. Det finns något lockande i en så motsträvig musikgenre som svensk synth. Den är så liten och hemlig att man verkligen måste anstränga sig om man vill hitta guldkornen. Det påminner om hur det var förr, innan internet, när man fick leta efter bra musik i fanzines, postorderkataloger och på nischfestivaler. Lyckan blir helt enkelt större när saker och ting inte går för lätt.

I det klassiska kriget mellan hårdrock och synth skulle många säkert hävda att synthen vann, för idag görs den mesta topplistemusiken helt på datorer. Men synth är egentligen mer av en estetik än en genre. Det är därför band som Kent och The Cure kan passera som synthband trots att de egentligen lirar gitarrmusik medan såna som Eric Saade och Danny Saucedo aldrig kommer att ses som synthare trots att deras musik är helt gjort på elektronisk väg.

Faktum är att Kentz nästan är mer synthare än de flesta på den svenska topplistan. Kentz, vilka är det? Jo, ett band som spelar Kentlåtar i dansbandsversioner. Så djupt sitter alltså synthens identifiering att ett tributeband som gör covers i buggtappning på ett nästan-synthband anses mer äkta än många artister som faktiskt använder sig av klassiska synthattribut som keyboards, neonfärger och spretiga frisyrer. Det kan låta löjligt, men är helt logiskt för oss synthare.