Texten till Fete Å Magre

"Fete å magre" (melodi Elektricitetsvisan) är en av världshistoriens bästa låtar, men när man sitter där packad på Midsommarafton och vill sjunga så är det omöjligt att googla fram texten, för den finns ingenstans på nätet.
Därför lägger jag nu ut den så att den blir sökbar.
 
Den söm är magerlagd söm e get han ä modärn kan en vete
Men den söm råket å bli för fet så månge öknamn får hete
Han skälls för isterbuk å för gluff när svetti framåt han kånker
När sola skiner han säjer uff och går å puster å stånker

Söndagsintervjun: Johanna Schreiber

Foto: Gabriel Liljevall
 

Johanna Schreiber

 

I sin nya bok "Det bästa som har hänt mig" skriver Johanna Schreiber om tre nyblivna mammor som oväntat blir vänner och delar föräldraskapets vedermödor. Med humor och igenkänning skildras de krav som ställs på dagens mammor, både från samhället och från dem själva. En del är hämtat från Johannas egna liv och hennes skrivande började faktiskt i Linköping en gång i tiden, i tidningen du just nu håller i.

 

- Det var mitt första betalda journalistiska jobb. Jag pluggade i Linköping i tre år och hörde av mig till Nolltretton. Jag är så tacksam att Benny lät mig testa att skriva trots att jag inte hade någon erfarenhet innan. Jag fick göra allt från att intervjua lokala artister till att åka upp på Ellegalan i Stockholm.

- Linköping formade en del av mitt vuxenblivande. Jag skulle gärna åka tillbaka om jag hade en bra anledning men jag har inga kompisar från studietiden som bor kvar och jag lyssnar inte heller på Lars Winnerbäck, säger Johanna som varvar sin tid mellan att vara med sina barn, vara redaktör för Postkodlotteriet och skriva böcker.

 

Hon har tidigare skrivit flera böcker riktade till barn och ungdomar, varav den senaste kom nu i oktober. Den heter "Inte som du" och är skriven tillsammans med Ida Ömalm Ronvall. I boken vänds på könsperspektiven så att det är tjejerna som har makten och bestämmer agendan. Ett intressant upplägg som väcker många tankar kring hur vårt samhälle fungerar.

- Gemensamt för alla mina böcker, oavsett om jag skriver för barn, tonåringar eller vuxna, är att det handlar om relationer. Kärlek och systerskap är genomgående teman.

 

Och det gäller även "Det bästa som har hänt mig" där de tre nyblivna mammorna Ermina, Sigrid och Freddie upptäcker att de har ganska mycket gemensamt trots de skilda liv som de lever.

- Det här är min första roman för vuxna. Idén kom när jag var föräldraledig med min första dotter Aviva. Jag kände mig rätt ensam och gick på en mammagruppsträff där det satt en tjej och skröt över hur mycket hennes barn sov och allt det där andra man inte vill höra som förstagångsmamma.

 

Just den scenen är med i början av boken, och det finns fler scener som Johanna plockat från sitt eget eller sina vänners liv. Det mesta är skrivet med mycket humor men det finns även allvarliga tankar kring bebislivets baksidor och att det inte bara är en rosaskimrande tillvaro att vara småbarnsförälder.

- Känslorna som de tre kvinnorna i boken upplever är känslor som många kvinnor känner men som man kanske inte så ofta pratar om. Det finns så mycket pekpinnar och åsikter om hur man ska vara som mamma. Jag önskar bara att alla ska få vara som de själva vill. Det är inget fel med att inte vilja amma. Det är inget fel med att stå i en bar med sina tjejkompisar och längta hem till sina barn. Och det är inget fel med att inte vilja ligga med sin man ett par månader efter förlossningen, eller att vilja göra det.

 

Boken har mötts av genomgående bra recensioner och nu i dagarna har pocketvarianten precis släppts. Johanna har dock redan tankarna på nästa bok, som hon redan kommit långt med. Den heter "Tolv veckor med dig" och släpps i april. Och hon ser gärna en lång fortsättning på författarkarriären.

- Att skriva böcker är det roligaste som finns, så det är klart att jag vill hålla på med det. Ibland kan man bli trött på människor runtomkring sig, men skriver man en bok kan man hänga med roliga människor som man själv har skapat.

Musikkrönika

Låt inte gubbarna sätta bilden av staden

 

Gamla östgötska kändisar som uttalar sig om sin uppväxtort och tror att de fortfarande har koll på hemstaden - finns det något pinsammare? Svar: nej.

 

Hur länge ska Plura få vara den som sätter bilden av Norrköping i populärkulturen? Han flyttade till Stockholm redan 1971 och konstaterade i låten "27" år 1999 att "det är inte min stad längre". Det hade han rätt i, men insikten borde kommit långt tidigare.

Nu har det gått ytterligare 20 år sedan låten "27" och fortfarande anses Plura vara en representant för Norrköping. I tv-program och intervjuer berättar han om sin mammas matlagning i hemmet på S:t Persgatan och hur han drog omkring bland industrierna i stan.

Men redan när Plura flyttade till huvudstaden 1971 hade det sista ylleföretaget bommat igen och på 80-talet stängde den sista pappersfabriken. Sedan dess har Industrilandskapet blivit ett toppmodernt område med konserthus, kontor, restauranger och utbildningar. Den bild som sprids av sedan länge utflyttade personer som exempelvis Plura är dock en helt annan och skulle man tro den så är Norrköping en nedgången stad där luggslitna fabriksarbetare driver omkring på gatorna.

 

I Linköping har vi Lasse Winnerbäck som när han pratar om sin hemstad brukar nämna pizzerian Amalfi, handledaren Anton H Le Clercq och hur han spelade på Nykvarnsfestivalen. När hans fans ute i landet hör det så hör de en beskrivning av ett Linköping för 30 år sedan. Winnerbäck flyttade från Linköping redan 1996 och borde undvika att uttala sig om sin gamla hemstad för han har ärligt talat ingen aning om vad som händer där, Nyponpriset till trots.

Ungefär samma sak med nöjesskribenten Fredrik Strage. Alla hans referenser till Linköping är gamla och daterade. I intervjuer brukar han nämna bandet Njurmännen, café Siesta och acid jazz-klubben på Platens bar, inte så konstigt kanske eftersom han flyttade från Linköping redan 1992. Och det hinner som bekant hända en hel del på 27 år.

 

Vi måste sluta låta dessa gubbar utan koll sätta bilden av Norrköping och Linköping. Det är pinsamt både för dem och för oss när de uttalar sig om saker de inte vet något om. Tills de insett sina brister ska jag dock hjälpa dem, så här kommer några fraser de kan använda sig av för att verka insatta i det östgötska nöjeslivet 2019:

 

"Jag tycker att Location East hade starkare bokningar 2018"

 

"Synd att Elin Namnieks flyttade. Hon hade nåt bra på gång med Anton Nessvi"

 

"Norra Promenaden levererade inte riktigt som jag hade hoppats på Hugo Parkfestival"

 

"Kul att Beta Standup håller på, men nivån måste upp"


Ny medlem i Bête Noire

Bête Noire har gått från att vara en duo till att bli en trio. Den tredje medlemmen har dock inget namn än så ni får gärna hjälpa till att döpa vår nya bandkollega. Här är några namnförslag som varit uppe, kom gärna med fler:
*Agent Tangent
*Keith Tar
*Roland
*I gave Yamaha
*Jean IV
*Florian Krado
*Champ-Anja
*Dag Behag

Söndagsintervjun: Jenny Wall

Jenny Wall

- söker efter en plan

 

Nyligen släpptes den nya singeln "Sprucket glas" och nu vill Jenny Wall komma ut och spela mera live. Men framförallt vill hon skapa en plan för sitt artisteri. En plan där hon spränger ramarna och vågar ta med sin musik på nya outforskade stigar.

 

23-åringen från Kisa har alltid hållit på med musik och började skriva egna låtar på högstadiet. Den första riktiga spelningen kom på Eneby Rock 2012. Efter det har hon uppträtt på bland annat Linköpings stadsfest, Sävsjö Celebration och Eksjö stadsfest. Senaste gigget var på Gällersta visfestival utanför Örebro i somras

Jenny uppträder i lite olika sättningar för att kunna ta olika typer av spelningar. Helst vill hon köra med fullt band och har ett gäng musiker som hon träffade på Liljeholmens folkhögskola som hon alltid frågar först. Det är Wictor Helgesson på bas, David Larsson på piano, Per Eriksson på trummor och Alessandro Montanari på gitarr. Hon vill även lyfta fram Erik Lyding som spelat in och David Engquist som mixat hennes musik.

 

Det senaste tiden har dock varit jobbig. Hennes pappa gick bort nyligen och det har gjort att musikskapandet har halkat ner i prioriteringsordningen, men musiken kommer alltid att ha en viktig plats i hennes liv.

- Jag tror att längre fram så kommer nog musiken vara det som kan hålla ihop mig, för det har det varit tidigare när jag har haft tuffa perioder. Musiken har alltid funnits där och den tror jag inte jag kan sluta med även om jag skulle försöka.

 

Just nu befinner sig Jenny i en luddig gråzon mellan att vara hobbymusiker och att satsa professionellt, och hon känner att hon måste bestämma vilken väg hon ska ta. Karriären får hellre gå långsamt och stabilt än att hon slår igenom över en natt i något tv-program.

- När det gäller sättet att jobba är jag jätteinspirerad av Laleh. För hon gör sin grej och gör allt själv. Och hon vågar bryta mot ramarna. Men jag tror det är svårt att bli som en annan person.

 

Går man in på Spotify och kikar så finns det ett antal låtar upplagda under de fem senaste åren. Musiken kan beskrivas som organisk pop och språket har växlat mellan svenska och engelska.

- I början var jag väldigt spretig och visste inte vad jag ville. Nu har jag kommit på att jag inte är så bra på engelska, så nu håller jag mig till svenska för då är det är lättare att uttrycka det jag vill.

 

Den senaste låten heter "Sprucket glas" och kom i oktober.

- Jag skrev den för 1-2 år sen. Jag spelade in den men den blev inte riktigt som jag hade tänkt utan den fick ligga på hyllan ett tag. Sen spelade vi in den igen, på ett nytt sätt. Vi jobbade med ett helt nytt tankesätt och då landade den mycket bättre. Vi tog bort lite krav och deadlines och lät det bara vara kreativt och försökte ha kul. Och det hörs verkligen på låten, tycker jag.

 

Hur har du utvecklats från den första låten du lade upp på Spotify fram till "Sprucket glas"?

- Jag ser på låtskrivandet och artisteriet på ett helt annat sätt nu än jag gjorde då. Nu vill jag få fram någon form av budskap. Skapandet är så mycket mer utvecklat nu, från start till slut så har jag som ett kreativ vattenfall.

 

Hur vill du utvecklas framöver?

- Jag skulle vilja spela ute mycket mer, men framförallt är planen just nu att göra en plan. Dels handlar det om att få ihop det rent praktiskt, till exempel att samla ihop spelningar under vissa veckor så det funkar för bandet. Men jag måste också fundera på saker som: vad ska mitt uttryck vara? Vad ska jag ha för scenspråk? Ska jag ens ha något mellansnack? Det handlar om mycket mer än att bara bestämma var och när jag ska spela.

- Jag skulle bara vilja släppa allt och se om jag kan göra något nytt. Plocka isär och sen pussla ihop - och se om det blir samma sak. Och försöka tänka utanför alla ramar som jag har nu.


Söndagsintervjun: Amina Myrén

Amina Myrén gör sin grej

 

Elektronisk pop på svenska, det är Norrköpingstjejen Amina Myréns grej. I somras kom senaste singeln "Desperat" och nu jobbar hon på att släppa nytt material inom kort.

 

Intresset för musik visade sig redan i treårsåldern och sedan dess har Amina Myrén sjungit konstant. Hon gick musikklass i Norrköping och började göra egna låtar ihop med olika människor. För ungefär ett år sedan hittade hon sin nuvarande konstellation, bestående av Fredrik Bjuvander med bakgrund i Spånka NKPG och Johan Schön som producerat Maj Monet, och det har varit ett samarbete som hon trivs med. Inte minst för att de jobbar på ett närmare och mer integrerat sätt än vad hon gjort tidigare.

- Det är ganska nytt för mig att vi sitter från start till mål och gör allt ihop, både text och musik, säger Amina.

 

Själv har hon alltid hållit på med pop medan Johan gillar 80-talsfunk och Fredrik har sysslat med house. När de slår sina påsar ihop blir det elektronisk pop med svenska texter som funkar bra både på radio och dansgolv. Ett bra möte av genrer och idéer, menar Amina, som tycker att man kan höra inslag av alla tre personerna i hennes musik. Den senaste låten heter "Desperat" och släpptes i somras.

- Det känns som att den tagits emot bra. Det började med att vi skulle göra en låt om mellanchefer, men i slutändan handlar den om desperation. Alla förväntningar och press som finns på en, man borde bara släppa loss och vara sig själv.

 

En tidigare låt, som också ligger ute på Spotify, heter "Gör min grej" och den handlar om ungefär samma sak, visar det sig.

- Man ska inte bry sig så mycket utan bara vara sig själv. Det verkar vara ett gemensamt tema i mina låtar, säger Amina och berättar att man kan hitta spår av detta även i hennes nästa låt som heter "Papegojtunga".

- Om det går som jag vill så kommer den om en månad. Det är en lite soulig låt, det är kul. Den handlar om när man vaknar upp efter en utekväll och har partat så mycket att man har en sträv tunga.

- Vi har så många låtar som vi har börjat spela in som bara ska färdigställas. Så jag måste åka ner till Norrköping och sätta mig i studion, säger Amina som några veckor innan denna intervju har flyttat till Stockholm.

- Förhoppningen är att det kan gynna min musik ganska mycket. Det är perfekt att bo där om man vill kunna nätverka. Nu ska vi försöka hitta speltillfällen i Stockholm, jag tänker att vi börjar på småbarer och sedan kan man ta det därifrån. Men det är inte så att jag glömt Östergötland, jag har min huvudpublik i Norrköping och Linköping, det är där jag har spelat mest live.

 

Var är din musikkarriär om ett år?

- Jag vill såklart att min musik har spridits, men mitt mål har aldrig varit att leva på musiken utan jag gör det för att jag gillar att sjunga och göra musik. Jag älskar att stå på scenen och ha kul.


Norrköping Light Festival 2019

Gick och kollade in Norrköping Light Festival för några dagar sen. En del var samma som tidigare år och en del var nytt. Sämst är som vanligt de där holländska grejerna: "Circle of life", pappersbåten mm, som inte har nån koppling till stan.
Men det är ändå en trevlig slinga att gå. Finns ju dessutom många pubar på vägen om man behöver vätskepaus...

Vinterljus 2019

Gick Vinterljus igår. Och det man måste komma ihåg med Vinterljus är att det inte är konstverk. För ser man det som konst blir man riktigt besviken.
Konst måste alltid sättas i ett sammanhang. Varför här? Varför nu? Varför på det här sättet? Finns det inga vettiga svar på frågor som dessa är det helt enkelt dålig konst, eller inte konst överhuvudtaget.
Vinterljus är ljusinstallationer och man kan önska att det skulle funnits lite tanke med där också. Några installationer höjde sig över mängden, men generellt (och det gäller även tidigare år) är de fantasilösa och tråkiga. Men framförallt innehållslösa, det finns inget att reflektera kring. Och då är vi tillbaka till inledningstesen, nämligen att Vinterljus inte är konst.
Därför säger jag: gör det på riktigt nästa år eller lägg ner skiten.

Sommar i Dalhalla

Har blivit headhuntad till att medverka i musikalen Jesus Christ Superstar som ska spelas på Dalhalla 15-17 juli. Peter Stormare och Linus Wahlgren har två av de stora rollerna. Har inte lämnat besked än. Å ena sidan vore det jättekul att medverka i en storslagen musikal under tre dagar i Dalhalla. Å andra sidan krävs det en massa rep, tid och engagemang. Hmm...hur ska jag göra?

Söndagsintervjun: Daniel Kederstedt

Från Nolltretton till näringslivsgranskning

 

Idag är Daniel Kederstedt chef för SvD Näringsliv och har en viktig roll i granskningen av det svenska näringslivet. På vägen till den positionen har Rimforsasonen bland annat hunnit med att jobba på Expressen och Aftonbladet, varit New York-korrespondent och - inte minst - skrivit för Nolltretton.

 

– Att min framtid låg i journalistiken förstod jag redan när jag var 14-15 år och ganska snart efter det började jag jobba extra för Vimmerby Tidning/Kinda-Posten. Det var en fantastisk skola för den som ville lära sig grunderna i journalistiken, men kanske inte alltid med de roligaste journalistiska jobben, sett så här i backspegeln.

– På den tiden var jag förstås för ung för att komma in på journalisthögskolan, men jag var också rastlös och ivrig. Jag ville hela tiden vidare och drömmen var redan då ett jobb på någon av landets största tidningar. När Nolltretton startade gick jag i gymnasiet och tog då chansen och hörde av mig till redaktionen och frågade om det fanns något jobb för mig. Någon dag senare satt jag med en bunt cd-skivor som skulle recenseras och filmstjärnor som skulle intervjuas. Det blev mitt nästa kliv mot en stor tidningsredaktion.

 

Hur hamnade du på din nuvarande tjänst?

– Jag trodde ganska länge jag att jag ville bli sportreporter och jobbade också som det på både Expressen och Aftonbladet. Men jag insåg ganska snart att det faktiskt inte var jag – när jag var ledig orkade jag aldrig ens se en fotbollsmatch. För mig blev svaret att vända 180 grader, och där fanns ekonomijournalistiken. Snart insåg jag att nästan alla stora nyheter och händelser hade sin förklaring i pengar och siffror. I dag leder jag SvD Näringsliv och jag tycker uppriktigt att det är Sveriges bästa ekonomi- och näringslivsredaktion. Här finns människor som precis som jag brinner för ekonomijournalistik och viljan att berätta, avslöja och ge sammanhang. Jag har otroligt duktiga kollegor. Och dessutom kunniga och krävande läsare.

 

Hur var tiden som USA-korrespondent 2011-2013?

– Som slavisk läsare av Mats Olssons USA-texter under 90-talet i Expressen vara det en dröm som gick i uppfyllelse när jag satt på planet mot New York 2011. För herregud, vilket jobb och vilka minnen jag fick under mina tre år där – inte minst alla besök i West Virginia och delstaterna runtomkring. Här fanns det riktiga USA med människor och levnadsöden som väldigt sällan fick utrymme, som väldigt sällan togs på allvar.

– Det är också roligt att bevaka ett presidentval, men kanske inte så spännande som det kan låta. Det är att ställa sig mitt i en närmast pinsam mediecirkus som har väldigt lite med god journalistik att göra. Jag tycker mer om vad jag slarvigt tänker på som diskbänksjournalistiken. För mig är det att sätta sig ner hemma hos någon och verkligen ta sig tid för att skildra hur politiken påverkar en individ.

 

Hur vill du utveckla SvD Näringsliv framöver?

– SvD Näringsliv har samma utmaningar som alla andra redaktioner just nu. Vi måste hela tiden utveckla oss och bli mer moderna och det går fort. Med moderna menar jag inte bara hur vi förmedlar journalistik utan också vilken journalistik vi gör. Att de stora nya företagen och trenderna ska synas måste vara en självklarhet, vi får aldrig vakna för sent. Vi måste hela tiden ligga steget före. Den utmaningen är både rolig och svår.

– Men jag tycker att vi har blivit mycket bättre på att leva upp till våra läsares behov. Vi måste ge våra läsare rätt fördjupningar vid rätt tillfälle och samtidigt fortsätta sätta agendan med prisbelönta granskningar, som de vi gjort om pensionsbolaget Allra, katastrofutvecklingen i Postnord och flygturerna i SCA och Industrivärden.

 

Känner du att du är på rätt plats i karriären?

– Helt rätt plats – vi har enorm medvind på Svenska Dagbladet just nu och genomför många satsningar och nyrekryteringar. Den här branschen går upp och ner, det har jag lärt mig. Nu går det åt rätt håll. Då gäller det att inte slappna av utan att gasa ytterligare och bli ännu bättre.

 

Vad har du för koppling till Östergötland idag?

– Jag är hemma i Rimforsa med jämna mellanrum och så ofta jag kan. Där växte jag upp och där finns mina rötter. Men jag är också ofta i Linköping där min bror bor med sin familj. Och även om jag inte längre är sportreporter och tyvärr sällan ser några matcher så försöker jag alltid håll koll på fotbollen i Rimforsa.


Söndagsintervjun: Erika Rockborn

Erika Rockborn skriver feelgood med djup

 

Förra året debuterade Erika Rockborn med boken "Livmodermakt" som handlade om en man med barnlängtan. Nu är uppföljaren "Modermakt" klar och tar vid sju år senare i berättelsen.

 

I "Livmodermakt" fick läsarna stifta bekantskap med distriktsläkaren Martin Lindahl som längtar efter att få barn. Efter en del turer fram och tillbaka slutade det hela ändå på ett bra sätt, men säg den lycka som varar...

- Martins liv har blivit ganska tufft nu. Han har två barn när boken börjar och den minsta har ett funktionshinder. Det var en traumatisk förlossning som satte djupa spår i hustrun, så det blev inga fler barn sen. Martin är jättelycklig över sina flickor men det är ett tufft vardagspussel att lägga. Och ganska tidigt i boken inträffar en tragedi i familjen som gör att tillvaron ställs på kant, säger Erika och fortsätter:

- Svärmor Birgitta fortsätter att bestämma och härja. Hon har drabbats av en stroke och tar till skuldkänslor för att styra och ställa. Titeln "Modermakt" syftar mycket på en mors makt i en relation, och inte minst en svärmors makt när hon får härja fritt i en familj som är lamslagen av sorg.

- Jag har jobbat länge som läkare och har hört mycket om hur det kan vara i familjer, och det är väl ett sammelsurium av såna svärmorsberättelser som jag har använt mig av. Men jag vill vara tydlig med att det inte är något självupplevt. Min svärmor var en jättebra människa och vi hade väldigt kul tillsammans.

 

Erika, som bor i Norrköping och jobbar i Söderköping, berättar att hon vill skriva om livet självt. Förlaget kallade hennes genre för feelgood med djup. Det är mycket tankar om livet och jobbet. Och nu i uppföljaren har hon tagit ut svängarna mer, vilket gjort den mer dramatisk än debuten.

- Den första boken tog flera år, och jag var inte ens säker på att det skulle bli en bok. Det kom till mig en berättelse och så småningom växte det fram en känsla att det nog kunde bli en roman. När den var klar tyckte jag nog att berättelsen var färdig, men samma dag jag fick besked av förlaget att boken var antagen blev jag så upprymd och glad att jag började med tvåan. Ivrigt påhejad av min son Erik som tyckte att berättelsen var som upplagd för en uppföljare.

- Och jag skriver fortfarande allt på mobilen, på vad jag kallar gratisstunder. Det är såna där stunder som jag tror att alla människor har, när man till exempel väntar på bussen. När andra människor slösurfar, då skriver jag. Igår var jag barnvakt på ett bröllop och då fick jag nåt kapitel skrivet där när barnet hade somnat. Är det lång kö på ICA Maxi så skriver jag där. När vi åker till landet kör alltid min man Peter så då kan jag skriva i bilen. Nu ska vi åka ner till bokmässan i Göteborg, så då räknar jag med tre härliga skrivtimmar i bilen.

 

Vill man träffa Erika och köpa en signerad bok så kommer hon bland annat medverka på Handels dag i Söderköping den 26/10 och på bokmässan Tellus i Linköping den 30/11. Då kan man passa på att köpa den första boken som nu kommer i pocket.

- Och i pocketversionen så får jag med alla recept, det var en liten detalj som jag egentligen ville ha med från början. Likaså i andra boken är recepten med. Jag kan själv bli vansinnigt sugen om jag läser en bok och det beskrivs något som äts. så det är rätt praktiskt om det finns recept i boken, säger Erika som nu har fokus på den tredje och avslutande boken i serien om Martin Lindahl.

- Den är inte riktigt klar än men jag har kommit väldigt långt på den, och historien är klar i mitt huvud. I tredje boken har det gått ytterligare sju år och då handlar det om tonårsproblematik. Jag ville skildra de 15 år som kanske är de mest intensiva i livet: när man blir förälder, när man är småbarnsförälder och när man är tonårsförälder.

Huller om buller

Alive and kicking! Uller är inte bara rockstjärna, skådis och en stor personlighet. Han är även oförskämt fräsch. Igår hängde vi på fik och snackade kommande projekt. Fast störst ändå är att han är polare med Christer Hellman i Lustans. Oj oj oj...

Pop & Politik

Vänsterpartister lyssnar på punk, moderater lyssnar på Da Buzz. Men vad lyssnar SD-are på? 
Jo, här kommer de tre populäraste banden, som har 99,8% SD-sympatisörer bland sina fans.
 
1. 2 Blyga Läppar
2. Bedårande barn
3. Stiftelsen
 
Bubblare: Björn Rosenström, Peter Jezewski
 

TellUs igen

Var en sväng på Östergötlands bokmässa i går, alltid trevligt. Fast i år tyckte jag att de hade ett ganska svagt program och det kändes också som att det var färre besökare.
 
Men några intressanta författarsamtal hann jag med, samt lite andra möten. Är ju bekant med många av författarna och branschfolket på plats. Så nästa år är jag där igen.
Sen hörde Martin av sig och drog med mig till Backen...och sen var det kört.

Söndagsintervjun: Norra Promenaden

Norra Promenaden tar sig genom det jobbiga

 

Det senaste året har gått i rask takt för Norrköpingsbandet Norra Promenaden. De har spelat på Hugo Parkfestival, Knickedicks gårdsfest och en lång rad andra platser, samt släppt singlarna "Badsalt" och "Nothing Hill". Nu jobbar popsextetten med nytt material och de är inte rädda för att ta upp tunga ämnen i sina texter.

 

Bandet består av Malin Andersson på sång, Viktor Nordström Käll på trummor, Edvin Bergsland på elgitarr och kör, Erik Karlsson på bas, Andrea Svensson på körsång och Oskar Modig på keys och kör. De lärde känna varandra på Film- och Musikgymnasiet där alla utom Oskar har gått, och det hela började för två år sedan med att Malin och Edvin ville göra något bra av den musik de skapade.

- Vi började att leta efter folk och hittade de här människorna, säger Malin.

- Det är en sak att skriva låtar och sitta och spela dem med akustisk gitarr, men det blir nåt helt annat när man får ett arrangemang på det och man kan göra alla de där grejerna med musiken som man ligger och drömmer om, så att det låter stort och mäktigt, säger Edvin och berättar om bandets sound:

- Vi säger att vi spelar pop, men det är ju typ musikallåtar egentligen.

 

Det är Malin som brukar komma med idéer som hon presenterar för Edvin och sen bidrar det övriga bandet med att arrangera musiken.

- Det brukar börja hos Malin med musik och text, säger Viktor och förklarar att låtarna ofta handlar om tunga ämnen som exempelvis psykisk ohälsa.

- Vissa tycker om att skriva musik om jättedeppiga saker men i vår musik kan man hitta hur man tar sig ur det. Det blir en powerkänsla när man står på scenen och sjunger, för i slutändan handlar texterna om hur man klarar av allt det jobbiga, säger Malin.

 

Norra Promenadens första gig var på Livekarusellen våren 2018. När de anmälde sig hade de ännu inte ett band, vilket gjorde att de missade den första spelningen. Till det andra turnéstoppet var de dock spelklara och efter det har de hunnit med en lång spelningar, exempelvis Hugo Parkfestival, Knickedicks gårdsfest och Augustifesten i Norrköping men även Pride i Katrineholm samt spelningar i Norge och Tyskland.

- Och vi har haft två releasefester där vi har ordnat allt själva, säger Viktor.

- Vi satte publikrekord på Broadway när vi körde releasen av "Badsalt". Då var det över 100 personer i publiken. Det stod folk på övervåningen som inte fick plats i källaren, det var smockat, säger Edvin.

 

Hur kom ni på bandnamnet?

- Vi hade jättemycket idéer. Jag var inspirerad av Södra Station och tyckte att det var fint att heta som en hållplats. Jag var inne på att vi skulle heta Södra Teatern ett tag, men Viktor sa nej, säger Malin.

- Och sen hör Norrköping ihop mycket med texterna, det är ett återkommande ämne i låtarna. Vi har vår replokal nära Norra Promenaden, jag jobbar på Norra Promenaden - så det är kul, vad vi än gör så är bandnamnet med, berättar Andrea.

 

Bandets senaste Spotifysläpp var låten "Nothing Hill" som släpptes i maj. Nu under hösten ska de in i studion för att spela in ett gäng nya låtar, som drar lite åt det poppigare hållet, och därför kommer de ligga lågt med nya spelningar.

- Vi hade bestämt att vi skulle göra det sista gigget för ett tag och fokusera på att skriva musik istället, men samma vecka kom det tre gigförfrågningar, säger Edvin och berättar att de helgen efter denna intervju ska spela på fängelset i Norrköping samt göra sin första Stockholmsspelning.

Drömmen är att på sikt kunna ha bandet som ett heltidsjobb, åka runt och spela och göra samarbeten med andra artister.

- Vi vill kunna leva på det men också utvecklas i det och göra det vi vill göra, både musikaliskt och i livet, förklarar Oskar.


Stand up på Palatset

Vi kör ju stand up på Palatset en gång i månaden (+ en rookieklubb därutöver) men jag har hittills varit väldigt dålig på att gå på det. Men igår gick jag och Bella dit för att kolla in Henrik Hjelt, nån usel konferencier, en ganska bra mellanakt och Peter Wahlbeck.
Tror inte jag varit på stand up en enda gång utan att nån på scenen kommenterar/pratar med mig och igår var det dags igen. Satt i och för sig längst fram så då får man väl räkna med det, men jag måste nog utstråla något som gör att de väljer just mig. Men det är okej, och till och med kul.
Peter Wahlbeck är i sina bästa stunder bäst i Sverige och igår var han i högform. Jag säger som gamla tanter brukar säga: det är så roligt att få skratta lite.

Söndagsintervjun: Andrew Austin

Ser Sverige genom amerikanska ögon

 

Hur skiljer sig amerikanska och svenska mataffärer åt? Dejtar man olika i de två länderna? Och hur fungerar egentligen Swish? Det är några av de saker som youtubern Andrew Austin tar upp i sina videos.

 

För sju år sedan flyttade Andrew Austin från sin hemstad Canonsburg utanför Pittsburgh till Linköping där han till vardags arbetar som musiklärare. Han har även en egen musikkarriär på gång samt är engagerad i Lurkit.com som samlar streamers, esportare och youtubers på ett ställe. Den sista kategorin tillhör han för övrigt själv efter att ha börjat publicera videos för snart tre år sedan.

Sedan starten har det blivit en bra bit över 300 klipp som totalt har närmare 2,5 miljoner visningar. Antalet prenumeranter ligger på strax över 7000, vilket inte är något superhög siffra men Andrew har inget mot att utvecklas i sin egen takt.

- Jag växte inte mycket under det första året, utan blev glad när jag nådde hundra prenumeranter. Jag nådde tusen efter ungefär ett år och då började jag öka snabbare. Jag hade några videos som blev semivirala med mina mått, och får man det kan man öka ganska snabbt. Jag har vuxit långsammare än många andra, men har inget emot det. Det kan bli problem med att växa för fort, och hela tiden behöva jobba för att behålla folks uppmärksamhet.

 

Vilken är din mest sedda video?

- "Hur jag ser på USA efter att ha bott i Sverige i sex år" är nog den mest sedda. Den har nästan 600 000 visningar. Men att bara jaga visningar och försöka bli populär tror jag inte är sunt, för då kan man inte vara sig själv fullt ut. Det kan vara smart affärsmässigt, antar jag, men det blir svårt att vara genuin.

 

Mycket av innehållet på "Andrew Austin"-kontot handlar om hans nya hemland Sverige och han gör ofta jämförelser med sitt gamla hemland USA. Några av titlarna på hans videos är "Föräldraledighet i Sverige jämfört med USA", "Hur jag ser på Trump efter att ha bott i Sverige" och "Roliga ord på svenska". Han berättar om svenska uppfinningar, sjunger Ted Gärdestad-låtar och skäller på Postnord. I ett avsnitt pratar han med dåvarande Norrköpingbon Stefan Thyron, en kille från Portland, Oregon som gjort liknande videos och lagt ut på youtube.

Andrew berättar att cirka 65% av tittarna är från Sverige och cirka 15% från USA. Han försöker posta en video per vecka, men det ligger mer jobb bakom filmerna än vad man kan tro. Varje klipp tar nånstans mellan två och sex timmar att färdigställa. Han kör oftast utan manus, även om han kan ha en del stödpunkter nedskrivna att kika på.

- Efter ungefär två år lärde jag mig bättre vilken typ av videos som blev populära, men det är många faktorer som spelar in. Några av mina mest populära videos har jag känt på mig skulle fungera bra, men ibland händer det också att videos som jag verkligen tror folk ska gilla ändå inte får särskilt stor spridning.

 

Hur ser planerna ut framöver?

- Jag behöver inte nödvändigtvis bli så mycket större men jag skulle vilja utvecklas och förgrena mig med utgångspunkt från youtubekontot, kanske starta en podcast och prata om kulturella saker. Jag vill fortsätta att skapa, men om jag förändrar för mycket i mina youtubefilmer så kanske jag råkar förlora hela min publik. Det är något jag tänker mycket på. Men jag är alltid öppen för nya idéer.

Kulturafton i Åtvidskvällen x2

Var på två berättarkvällar igår. Först på Åtvids bibliotek där killarna bakom "I en annan del av Åtvid" pratade om sin nya, kommande bok om Facit.
Sen drog jag snabbt till Träffpunkten i Björsäter där Göran Redin körde "Stand up history". Hann med en fika också. 20 spänn för nästan obegränsat med kaffe och fikabröd, bra deal.
Jag har ju själv en hemlig dröm om att åka runt på bygdegårdar och andra samlingslokaler och föreläsa. Har gjort det några gånger, och när jag får mer tid ska jag nog ta tag i det mer ordentligt. Har lite olika idéer, främst på resetemat. Men tills dess: hej!

Söndagsintervjun: Clas Svahn

Boken om verklighetens Arkiv X

 

Världens största UFO-arkiv ligger i Norrköping. Där finns bland annat 35 000 unika böcker, 50 000 UFO-rapporter och miljontals dokument samlade. Nu är Clas Svahn aktuell med boken "Verklighetens Arkiv X" där han låter läsarna få en glimt av det spännande arkivet.

 

Clas Svahn är DN-journalist och författare, samt en av de drivande bakom stiftelsen Archives for the unexplained (AFU) som sköter om det enorma arkivet i Norrköping. Det är det största i sitt slag och lockar både forskare och allmänna UFO-fantaster från hela världen.

- Det finns inget liknande arkiv i världen, vi är de enda som är internationella. Vi är störst hur man än räknar och även det mest diversifierade.

 

Clas har tidigare skrivit över 25 böcker om bland annat naturfenomen, destruktiva sekter och inte minst UFO-relaterade ämnen. I "Verklighetens Arkiv X" har han samlat några av de bästa bilderna och mest spännande berättelserna och gläntar på dörren till en värld där frågorna ofta är fler än svaren.

- Jag har skrivit åt Semic förlag sedan många år tillbaka. Just den här boken var något som jag hade velat göra länge och förlagschefen tyckte det var en bra idé, säger Clas och fortsätter:

- Det som skiljer den här boken från mina tidigare är att den är helt fokuserad på arkivet i Norrköping. Den börjar med en inledning om arkivets historia och sedan följer 50 uppslag där jag berättar historien om olika föremål eller dokument som finns i arkivet. Det kan handla om allt från Atlantis till Loch Ness-odjuret eller föremål som man har hittat i Sverige. Vi har allt man kan tänka sig i arkivet, från affischer, leksaker och spel med UFO-tema till en polisuniform som en man påstår att han hade på sig när han togs ombord på en flygande farkost 1980.

 

AFU tar inte ställning, hur tokiga historierna än kan låta, utan samlar in material för att visa på bredden och för att understödja forskning i ämnet. Själv började Clas intressera sig för UFO:s och liknande fenomen hemma i Västergötland 1974.

- För mig finns det inte ett enda svar utan det är flera okända fenomen det rör sig om. Jag har lärt mig att människor kan se fel och misstolka vad som helst, ögonvittnen är genuint opålitliga. Jag tror att det finns liv i universum förutom på Jorden, men om det är intelligent liv och om de kan ta sig hit är en annan fråga, säger Clas och berättar om att han själv varit med om en oförklarlig händelse.

Det var den 5 november 1995 vid ettiden på natten. Han och hans fru var ute och körde bil och såg två män vid en busshållplats som pekade upp mot himlen. Strax efter såg de hur det dök upp tre stycken lysande plustecken som flög förbi innan de försvann i fjärran.

- Vi hittade ingen förklaring till vad det var. Det var en genuint gåtfull händelse.

 

Arkivet finns på en yta av 550 kvm fördelat på 14 lokaler, vilket inte är en ultimat lösning. Nyligen hade AFU ett möte med en kommunrepresentant för att se om det går att hitta en bättre lokal och allra helst skapa ett museum, något som också skulle kunna gynna staden Norrköping.

- Vi har väldigt många saker att visa upp och är redan ett turistmål i det tysta, säger Clas och tycker att boken är en utmärkt introduktion till vad AFU sysslar med. Den kommer även i en engelsk utgåva med titeln "Files of the Unexplained".

 

- Boken är ett stöd till arkivet och hjälper oss att överleva. Sen kan man läsa den för att stilla sin nyfikenhet, för man får veta väldigt mycket. Den ger kunskap om UFO:s och andra spännande fenomen. Och är man Norrköpingsbo så handlar det om något som ligger nära en själv. Arkivet är världens största i sitt slag och det är rätt fantastiskt att det ligger i Norrköping.


Söndagsintervjun: Susanne Boll

Förra året gav Susanne Boll från Motala ut "Eldsystrar", den första boken om den okonventionella psykologen Vera Lilja. Nu är bok nummer två här. Den heter "Luftburen" och är en spänningsfylld roman om hämnd, kärlek och förlåtelse.

 

I "Luftburen" skakas Stockholm av en serie bestialiska mord. Psykologen Vera Lilja hjälper sin gode vän vid polisen, Kenneth Karlsson, att ringa in mördaren i hopp om att förekomma nästa attack, samtidigt som hon brottas med att reparera sin och kärleken Alexios relation samt försöka återknyta kontakten med sin vuxna son Patrik som hon övergav när han endast var några månader gammal.

 

En av dina tidigare böcker heter "Hitta hem". Känner du att du själv har hittat hem som författare med Vera Lilja-serien?

- Ja, det gör jag. Jag tycker oerhört mycket om psykolog Vera Lilja som karaktär, liksom hennes nära och kära. Jag gillar att skriva spänning med fokus på relationerna. Det är verkligen författar-hemma för mig.

 

Hur mottogs "Eldsystrar" jämfört med dina tidigare böcker?

- "Eldsystrar" och Vera Lilja fick till min stora glädje ett oerhört fint mottagande hos läsare och recensenter och den har sålt bättre än mina tidigare böcker.

 

ELDsystrar. LUFTburen och det ska bara bli en trilogi. Vilket av de fyra elementen kommer inte nämnas i en titel?

- Nya planer! Efter att vi satt titeln "Luftburen" bestämde vi att det blir fyra böcker i Vera Lilja-serien. Hoppas att jag känner mig färdig då, annars får vi kanske hitta på fler element.

 

"Luftburen" beskrivs som en fristående uppföljare. Behöver man ha läst "Eldsystrar" för att hänga med?

- Handlingen i "Luftburen" anknyter till "Eldsystrar", men den går bra att läsa fristående också. Men jag skulle rekommendera att man läser "Eldsystrar" först, för att riktigt komma in i Vera Liljas värld.

 

Fortsätter bokserien att ha med Motalamiljöer?

- Absolut. Vera bor i Stockholm men har kvar sin lilla stuga i Motalas Bromma. Hon får i "Luftburen" även anledning att besöka Vadstena.

 

Gick det lätt att skriva "Luftburen"?

- Ja, faktiskt. Jag hade en lång period av skrivflow i höstas som satte en stor del av boken. Jag är oerhört tacksam när flytet infinner sig på det viset. Sedan har jag en sträng och superduktig redaktör på förlaget som har hjälpt texten i mål.

 

Blir det något soundtrack till boken av din grupp Keep It Up även denna gång?

- Vi har en superlåt på gång, "Airborne", men den är fortfarande under produktion. Förhoppningsvis får vi den klar till pocketsläppet.

 

Har du fler böcker på gång, förutom den tredje Vera Lilja-boken?

- Jag kan bara kan ha en bok i taget i huvudet, så nu ska jag sätta mig och skriva del tre i Vera Lilja-serien och samtidigt försöka ha fyran med mig någonstans i pipeline.


RSS 2.0