tobi

- glada, enkla och mogna

För två år sen släppte de debutalbumet "Kärlek & handgemäng" som var laddad med energistinna låtar i gränslandet mellan punk, pop och rock. Nu är Norrköpingsbandet aktuellt med uppföljaren "Hajen 4" där de utvecklat sin musik ytterligare.

Låt oss få det där med bandnamnet ur vägen på en gång. De heter Bandet Ellington. De är alltså inte ett band som heter Ellington utan ett band som heter Bandet Ellington.

- Det började med att vi hette Ellington men det blev så förvirrande, det var svårt att googla, så vi började hitta på en massa konstiga namn, säger Torkel Engström som sjunger och spelar gitarr.

- En idé som jag minns det, var att alla vi var förtjusta i bandet Randy och de hade en skiva som hette "Randy The band", så vi tog det och gjorde om till svenska: Bandet Ellington. Det var en lite rolig grej så det körde vi på, säger Simon Fors som spelar gitarr.

Och Ellington då? Jo, det kom från Thomas Quicks alter ego när han gick in i sin (påhittade) mördarpersonlighet. Såklart.

Förutom Torkel och Simon så består Bandet Ellington av Viktor Levin på bas, Christoffer Wallman på klaviatur och Kalle Lindberg på trummor. Medlemmarna har tidigare varit med i olika band som alla repade i samma replokal. Några av killarna startade ett sidoprojekt, till början på engelska, som så småningom blev Bandet Ellington.

- I början var det inte så seriöst. Vi gick ner och körde lite punklåtar, säger Kalle.

Efter ett tag utvecklades sidoprojektet till ett huvudprojekt. Och punkattityden har de behållit även om musiken kanske snarare ska beskrivas som indie.

- Jag tror att vi gärna vill vara ett punkband, även om musiken egentligen är lite för mesig, säger Viktor.

- Våra tidigare band var ett skatepunkband och ett indierockband så vi hamnade väl nånstans där mittemellan. Det är en mix av indie, pop och punk, säger Torkel.

- Och det är både en för- och nackdel. Om man ska få en spelning nånstans kan det vara bra att finnas i ett fack, säger Christoffer som är sugen på att komma ut och lira mer.

- Nu har det varit lugnt ett tag, men förra året var vi ute rätt mycket. Vi spelade så mycket vi kunde med tanke på barn och familj och så.

På sista tiden har de ägnat mycket tid åt att spela in ny musik och den första singeln släpps 27/3. Och denna gång vill de få till tajmingen bättre. Med "Kärlek & handgemäng" kom den fysiska skivan tre månader efter releasefesten. Den nya EP som kommer släppas 22/5 har fått den kryptiska titeln "Hajen 4", och beskrivs av bandet som lite rivigare.

- Den förra skivan var kanske lite mer indie, men det hörs fortfarande att det är samma band, säger Kalle.

- Alla fyra låtarna är ganska olika. Det finns nåt för alla, lägger Christoffer till.

- En tanke var att vi ville låta lite mer som vi gör live, säger Torkel.

- Sen har ju Walle kommit med sen förra skivan så det har kommit in lite mer orgel och klaviatur än vad det var tidigare, säger Kalle.

- Det känns töntigt att säga, men det låter lite mognare, säger Simon.

- Första skivan blev nästan lite pretentiös i texterna. Det var djupt på ett sätt som vi egentligen inte är. Det blev så seriös fast vi egentligen vill vara lättsamma, menar Torkel och berättar att de redan kommit en bra bit med nästa skiva. De har ett dussin låtar som är färdiga eller på gång. Kanske kommer några av dessa att spelas live nästa gång bandet är ute och giggar.

Hur är rocklivet i Norrköping?

- Lite upp och ner, det går i cykler. Det dyker upp eldsjälar till och från som arrangerar grejer, sen försvinner de iväg och sen dyker det upp nya, säger Kalle.

Det finns dock en hel del bra band i stan, menar killarna och nämner akter som The Old Spares, Saturday´s Heroes, Kid Vicious, PG Lost och Skraeckoedlan.

- Det skulle behövas ett riktigt bra spelställe, då tror jag det skulle komma mycket folk, säger Simon.

Varför ska man komma och kolla på Bandet Ellington?

- Vi tycker att det här är det roligaste vi vet, och vi har lagt ner vår själ i att få ut det på skiva. Det är peppig musik, lättlyssnat och från och med nu även glatt, säger Torkel.

- Glatt, enkelt och moget. Det kan vi ha som slogan, säger Viktor.

- pratar om tunga ämnen på ett lättsamt sätt

Psykisk ohälsa har blivit vår nya folksjukdom och kan ta sig många uttryck. I sin podd C/O Johnsson & Bergeling tar Hilda Johnsson och Emma Bergeling sig an ämnet ur olika vinklar.

Psykisk ohälsa är något som de flesta numera kan relatera till, antingen genom egna erfarenheter eller genom personer i ens närhet. I Hildas och Emmas fall har de det dessutom som del av sina yrken.

Emma bor i Motala och jobbar som socialsekreterare med inriktning mot barn och unga och Hilda bor i Linköping och arbetar som social koordinator där hon bygger nätverk för att hitta mer effektiva vägar att jobba förebyggande för barn och unga.

När Hilda skulle starta en podd om psykisk hälsa så tipsades hon om Emma av deras gemensamma kompis Helga. De drog igång i november och när denna intervju görs så är de aktuella med sitt femtonde avsnitt.

- Vi bestämde att vi skulle köra minst ett år och sen utvärdera efter det, berättar Hilda och fortsätter:

- Båda vi upplever att man pratar mycket om psykisk ohälsa, och inte minst gör ju vi två det i våra yrken. Men vi var lite trötta på att man ofta fastnar i det dåliga måendet. Det är jättebra att man pratar om det och att det blivit avstigmatiserat, men vi ville lyfta de där frågorna med utgångspunkt i ohälsan och hur man sedan kommer vidare till psykisk hälsa. Och vi vill att man ska kunna prata om det på ett mer lättsamt sätt.

- Vårt fokus är att vägleda, och ge tips och råd för att må bättre. Vi är en väldigt lösningsorienterad podd, lägger Emma till.

Podden spelas in i en studio på Skylten i Linköping och tjejerna släpper ett nytt avsnitt varje torsdag. Från början tänkte de att de skulle ha en gäst med i vartannat avsnitt, och hittills har bland annat Dogge Doggelito och Musse Hasselvall gästat. Med tiden har de dock gått ifrån den tanken en smula. De kommer fortfarande att ha gäster ibland men i så fall snarare vanligt folk som berättar sina historier.

Bland de avsnitt som hittills sänts hittar man ämnen som ADHD, "ghosting"och syskonkärlek.

- Vi har två frågor som alltid återkommer och det är: har Emmas mamma lyssnat på podden och hur går det med mitt dejtingliv. Och det är väl ungefär samma svar på dem: det händer ingenting, skrattar Hilda.

Hilda är den som är mest drivande, gör research och förbereder innehåll inför inspelningarna. Emma som har ett krångligare livspussel att få ihop är nöjd med att ta en mer tillbakalutad roll. Och den dynamiken är en ordning som även lyssnarna tycks uppskatta.

- Vi får ofta höra att vi kompletterar varandra väldigt bra och det känner jag också, så det är roligt att höra, säger Emma.

- Många tycker också att det är en rolig podd trots att vi lyfter de här tunga ämnen. Men några har också tyckt att vi förminskar psykisk ohälsa genom att vi skrattar mycket och pratar om mycket annat. Så det är blandad kompott, men övervägande positivt. Och vi kommer aldrig att kunna skapa innehåll som faller alla i smaken, säger Hilda.

Den närmaste tiden är två livepoddar inplanerade. Den första kommer att spelas in på Kårhuset Trappan i Norrköping den 26/3, på något som heter Pub Existens.

- Jag har sån scenskräck så ni förstår inte. Jag mår så dåligt och drömmer mardrömmar om detta på nätterna. Men det ska bli jätteroligt även om det blir en utmaning för mig. Hoppas bara det kommer nåt folk, säger Emma.

- Det heter ju Pub Existens och vi kommer att prata på temat "Välgörare och livsnjutare". Mikael som bjudit in oss har lyssnat på vår podd och tycker att vi är två personer som vill göra gott för andra och samtidigt leva det goda livet, och där tycker jag han har fångat oss väldigt bra. Vi kommer även att ha Mikael som gäst och prata om existentiella frågor. Han är ju präst så jag skulle gärna vilja prata om döden, säger Hilda.

- Herregud, då blir det dödsångest för mig. Men det är ett intressant ämne och något vi borde pratat mer om, säger Emma. 

Den 24/4 är det dags igen. Då anordnas en after work på The Box Hotel där det blir mingel, trevliga aktiviteter och livepodd. Det kommer även anordnas en auktion där pengarna går till Mind som jobbar för psykisk hälsa.

- De vänder sig till en bred målgrupp och har det där friskhetsperspektivet som vi gillar, säger Hilda.

- Vi ser fram emot den kvällen, det kommer bli jätteroligt, säger Emma.

Hur vill ni utveckla podden framöver?

- Vi har lite projekt på gång som vi inte kan prata om, men där vi kommer att kunna nå en ganska mycket bredare målgrupp utifrån andra plattformar. Jätteluddigt svar, men vi kan inte säga så mycket mer, säger Hilda.

Varför tycker ni att man ska lyssna på C/O Johnsson & Bergeling?

- Jag tycker det är viktigt att belysa psykisk ohälsa och jobba mot psykisk hälsa, säger Emma.

- Och man får både kunskap och humor paketerat i en perfekt kombo, säger Hilda.

På senare tid har The Isolation vuxit fram som ett av de mer intressanta lokala rockbanden. Med sina inslag av mörker, goth och 80-talsinspirerad postrock har de hittat en musikalisk nisch som tidigare saknats på den lokala musikscenen.

- Vi brukar kalla vår musik för svartrock, säger sångaren Johan Ekblad när jag träffar honom och gitarristen Linus Lundgren på ett av Norrköpings billigare ölhak. De trivs i skuggorna och verkar enligt mottot "Light in dark. Solace in chaos. Life in death". Svartrock är annars inte ett begrepp man hör så mycket om 2020, men The Isolation dras obönhörligen till svärtan och mörkret och tror på en renässans för genren.

- Vi är ju ett rockband men har den inställningen. Det ska vara lite post:igt och ska påminna om 80-talet. Musiken är ganska statisk och har chorusgitarrer, men vi är fortfarande ett liverockband med influenser från alla möjliga håll, säger Linus.

Var kommer bandnamnet ifrån?

- Det finns ingen bakomliggande mening utan kändes bara rätt sett till vad vi ville förmedla, både musikaliskt och imagemässigt. Det var kort och koncist och öppet för tolkning, och drar tankarna till band som The Mission eller Sisters of Mercy, säger Johan.

Är band som Sisters of Mercy en inspirationskälla när ni gör musik?

- Till viss del kanske. Men mer som en referenspunkt på en känsla eller en helhet som man vill förmedla än att vi vill att det ska låta så, säger Johan.

- Vi använder det som en slags plattform eller ett sound, som vi vill att folk ska påminnas om, lägger Linus till.

- Det ska inte vara pang på och superuppenbart, men frågar någon oss var vi kommer från och vi nämner Sisters of Mercy så ska det bli att de tänker: aha!, säger Johan.

Övriga medlemmar förutom Johan och Linus är Robin Fjäll på bas, Dennis Skoglund på trummor och Christian Rehn på gitarr. De tre första bor i Norrköping och de två sista i Linköping. Linus, Dennis och Christian hade en band ihop tidigare och runt 2016 började de leta efter nytt folk att spela med. Linus kände Robin och Johan och sen började saker falla på plats.

Gruppen gjorde ett gäng lokala gig och släppte några demos i rask följd och det gjorde att snacket kom igång rätt snabbt. Dessutom har medlemmarna kopplingar till andra lokala band som Year of the goat, Skurk och Nocturnalia, vilket också hjälpte till att få igång hajpen.

De har dragit mycket folk till sina spelningar i Linköping och Norrköping, men även varit och lirat i Stockholm och Göteborg, och även där tagits emot bra.

Vilka är era fans?

- Det spretar nog lite över flera genrer, men gillar man hårdrock så tror jag man hittar delar i The Isolation som man gillar. Likadant om man gillar goth eller lite extremare musik som black metal. Det är nog framförallt lyrikmässigt som vi har saker som touchar black metal och såna teman. Vi spänner nog över en ganska stor målgrupp. Musiken är väl utförd men det är ändå mycket melodier och lättillgängligt...på ett svårt sätt, ha ha, säger Johan.

Hittills har The Isolation släppt två demos och en EP, varav den senaste hette "The dark matters" och kom 2019. Just nu håller bandet på att skriva nytt material och tanken är att spela in under 2020.

- Det finns absolut en röd tråd i all musik vi gjort, men vi har trevat efter exakt hur formen ska se ut. Det var lite rockigare från början och sista släppet var nästan överarbetat, och nu börjar vi landa nånstans mittemellan, säger Johan.

- Framförallt har vi haft andra saker i åtanke den här gången. Vi har utgått mer från att grundidén ska vara tillräckligt bra för att framföra det enkelt. Sen får vi se hur det slutar, men vi har haft ett annat tänk under skrivandet den här gången, säger Linus.

- Jag tror att både vi och de som tycker om oss främst ser oss som ett liveband, och vi vill återskapa den känslan som förmedlas live även på inspelningen. Men det är svårt, eftersom vi är ett förhållandevis visuellt band som man måste ta in med alla sinnen. Jag är väldigt stolt över förra EP:n men jag tror att vi försökte överkompensera med lite för mycket av allting och då gick kanske lite av råheten och energin som vi har live förlorad, säger Johan.

För tillfället har de ingen spelning inbokad utan bandet koncentrerar sig på att skriva nytt material. Skulle det dyka upp gigförfrågningar som passar kalendern så tackar de ja, men de letar inte själva aktivt efter spelningar.

- Vårt fokus just nu är att fortsätta att göra så bra musik vi kan och sen får vi se vart det tar oss, säger Linus.

Farväl otydliga 10-tal

Ett decennium är över, och skiftet har nästan gått spårlöst förbi. 10-talet blev 20-tal och ingen verkar bry sig. Har decennierna spelat ut sin roll inom populärkulturen?

Tittar man bakåt i pophistorien så hade varje decennium en tydlig identitet. På 50-talet kom rock´n´rollen och ungdomskulturen och på 60-talet var det hippies, pop och vänstervåg. Tänker man på 70-talet får nog de flesta upp en tydlig bild i huvudet, förmodligen i 50 nyanser av brunt. Även 80-talet ger tydliga associationer. Då var det neonfärger, hårsprej, Madonna och Tillbaka till framtiden. På 90-talet blev vi coola med Tarantino, hip hop, straight edge, grunge och Killinggänget. Sen gjorde vi som Prince sagt sjutton år tidigare: partade som att det var 1999, för det var det ju, och gick in i ett nytt millennium och plötsligt tappade årtiondena sin betydelse.

För vad tänker ni på när ni tänker på 00-talet? Hos mig är det helt blankt. Jag kan knappt nämna en artist, låt eller klädstil som känns representativ för det årtiondet. Hade 00-talet ett kännetecken var det att det inte hade något kännetecken. Och ungefär detsamma kan sägas om 10-talet som nu också är till ända. Det känns bara som en fortsättning av 00-talet. Hade 10-talet en identitet så gick den mig förbi. Och de flesta andra också, verkar det. Vid tidigare decennieskiften svämmade tidningar, magasin, radio- och tv-program över av diverse listor som sammanfattade årtiondet. Man gjorde bokslut och placerade in epoken i historieböckerna. Detta decennieskifte: knäpptyst.

Man kan nämna enskilda detaljer som exempelvis Marvelfilmerna, poddar, Trump, influencers, Bråvalla, klimatet och Ed Sheeran... men vad är den övergripande helheten? Som jag skrivit i en tidigare krönika så kännetecknas vår tid av mainstreamkulturens död. Numera är allt en subkultur. Inga lyssnar på samma musik längre, inga ser samma tv-program. Vi lever parallella liv. Allt finns samtidigt och har sina bubblor. Och kanske är det just alla dessa bubblor som är utmärkande för 10-talet. Alla skapar sin egen verklighet och sin egen sanning.

I sin debutbok "Jag andas, alltså finns jag" berättar Caroline Cederquist om en uppväxt präglad av missbruk, övergrepp och destruktivitet. Nu har hon tagit sig ut på andra sidan, men det krävde att hon bröt med sina föräldrar.

Nyligen besökte Caroline Cederquist bok- och berättarmässan TellUs i Linköping där hon berättade om sin bok från en av mässcenerna. Hon har koppling till länet genom sin uppväxt i Söderköping och Norrköping men sedan många år tillbaka bor hon i Stockholm där hon jobbar som journalist och kommunikatör.

Hennes debutbok skildrar en tragisk uppväxt med alkohol, övergrepp och bråk som inget barn ska behöva uppleva.

- Jag vaknar en natt av att jag har min pappas händer på min kropp. Och de känns inte som de brukar göra, han tar på mig på ett sätt som han inte brukar ta på mig. Jag försöker få bort hans händer och jag väcker mamma som ligger på andra sidan. Hon vaknar, pappa kastar sig över henne, mamma skriker till mig: "Spring ut härifrån Caroline". Och jag springer ut och mamma blir i princip våldtagen av min pappa. Sedan den natten vågade jag inte gå in lika ofta till mina föräldrar.

- Jag frågade mamma vad det var som hade hänt och hon sa: "Han tog på dig av misstag. Det var mig han egentligen skulle ta på, det var inte meningen". Och det var det jag fick höra varje gång det hände.

Så småningom hamnade Caroline i Söderköping där hennes mamma träffade en ny man, men dessvärre av samma sort. Mera alkohol, mera kaos. Vid 15 flyttade Caroline hemifrån. Hon läste teater på De Geergymnasiet i Norrköping, flyttade hem till sin äldre pojkvän och spelade teater varje kväll på Arbis.

- De här åren var väldigt fina men vad jag gjorde var att jag försökte springa bort från vem jag var och var jag kom ifrån, och jag såg inte att det jag höll på med var att faktiskt nästan bli exakt som min mamma.

Vid 21 flyttade hon till Stockholm, gick teaterutbildning och blev ihop med den 48-åriga läraren. Hon var otrogen, blev misshandlad och lämnade honom. Träffade en ny man, det tog slut och Caroline rasade totalt.

- Jag ville inte leva längre. Jag stod på perrongen och mindes det där suget som kom i mig när tågen swishade förbi, sekunderna när jag kunde ha kastat mig och gjort slut på mitt liv. Jag fick ett lyckorus på tanken av att inte leva längre.

Men någonstans hittade hon kraft att ta sig till en psykolog. Hon började tycka om sig själv, lämnade teatern och började plugga journalistik. Hon gjorde praktik på Norrköpings Tidningar och saker började vända.

- Jag upptäckte att Norrköping är en fantastisk stad och att Söderköping är en fantastisk stad, och att jag inte ska förknippa allt det onda med platser. Jag har bestämt mig för att må bra, och det är också det som gjort att jag vill skriva den här boken och uppmuntra andra att våga ta tag i sitt liv, våga se det som varit och samtidigt se framåt.

- Det finns så mycket jag vill lyfta med den här boken, men framförallt är det tabun om mammorna. Att vi sätter våra mammor på piedestal, att vi inte ifrågasätter dem, att det är tabu i samhället att bryta med sin mamma oavsett vad de gör mot oss. Vi har precis kommit till den punkten att det är accepterat att vi bryter med papporna och det borde vara lika accepterat att vi bryter med mammorna. De är inga helgon för att de har fött oss, de måste också leva upp till att vara bra mammor. De ska finnas där och inge trygghet.

Linköpingskillen Kristoffer Stålbrand har synts i en rad tv- och filmproduktioner de senaste åren. Just nu är han upptagen med inspelningar i Stockholm och på Gotland av en stor svensk produktion, där han får jobba tillsammans med flera av våra stora svenska skådespelarnamn.

Rötterna finns i Lambohov och Tannefors. Det var där han bodde med sina föräldrar och sin bror fram till 2001 då han kom in på Calle Flygare teaterskola och flyttade till Stockholm. Två år senare gick han ut och sedan dess har Kristoffer Stålbrand satsat på skådespelarkarriären.

I början blev det mycket teater men med tiden har han gått över mer mot film och tv. Han har medverkat i såväl "Millennium"-filmatiseringen som i "Finaste familjen". Synts i den populära tyska tv-serien "Inga Lindström" och medverkat tillsammans med en annan östgöte, Viktor Åkerblom, i den holländska produktionen "Kroongetuige". För närvarande åker han mellan Stockholm och Gotland för att medverka i en kommande stor svensk produktion som håller på att spelas in.

- Jag spelar en av de misstänkta, en dörrvakt som blir anklagad för rån., berättar Kristoffer som man just nu även kan se i en reklamfilm för ett känt yoghurtmärke.

- Jag har gjort nånstans runt 10-15 reklamfilmer. Många skådespelare tycker att reklamfilm inte är "lika fint", att man säljer sig och att man sliter ut ansiktet, men jag håller inte med. Dels är det bra betalt, och jag ser det som att jag har ett levande showreel (en slags presentationsvideo) som många får möjlighet att se. Men jag är noga med vilka produkter jag gör reklam för. Just den här reklamfilmen ser jag som en slags filmatiserad sketch med en tydlig rollfigur, så att det inte är jag Kristoffer som sitter där och säger: köp den här yoghurten.

Vilken roll har varit viktigast för din karriär?

- Det har inte varit någon enskild roll som har gjort att: pang, nu smällde det till. Utan det har handlat om många roller under lång tid som gjort att jag hamnat där jag är nu.

- Den största produktionen som jag haft en roll i var "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" där jag gjorde en biroll som radioprogramledare. En annan stor roll var i Arne Dahl-serien för några år sedan, där jag spelade en seriemördare. Sen har vi "Äkta människor" och "Drottningoffret". Jag har även gjort mycket i humorgenren, vilket ligger mig varmt om hjärtat, till exempel "Hey baberiba" och "Fredag hela veckan".

Vad är det bästa med att vara skådespelare?

- Jag har alltid tyckt om att berätta historier. Det är drivkraften för mig, att berätta en historia och få folk att lyssna.

Vilken av dina roller är du mest stolt över?

- Förut gjorde jag mycket teater och det är ett helt annat sätt att jobba. Jag har spelat både "Den inbillade sjuke" och huvudrollen i en massa farser. Jag är även stolt över min roll i "Arne Dahl", där jag fick göra en lite läskigare typ. Men det är svårt att välja ut en enskild roll, jag kan vara stolt precis när jag gjort rollen men sen har jag snabbt gått vidare till nästa jobb.

Vad har du på gång framöver?

- Jag har blivit tillfrågad om att spela in en långfilm uppe i Västerbotten. Jag vågar inte säga för mycket men det är i skräckdramagenren, så det ska bli intressant. Jag har fått manuset, men alla bitar måste falla på plats så jag har inte sagt 100 procent "ja" än.