Vägen till Vita Huset. Del 4b

Flumtanten Marianne Williamson var på hugget och Pete Buttigieg var som vanligt rätt bra men det spelar ingen roll, för i slutändan handlade det ändå bara om Sanders och Warren. Jag tror/hoppas mer och mer på Warren. Ikväll möts centristerna Biden och Harris, ska bli spännande att se hur det går. Och efter det ska vi se om Harris fortfarande är min favorit eller om Warren gått förbi.
 

Tobis kätbilder

Rimås hörde av sig:
"Hallå där grefven...nu är det dags för fler kätbilder, tycker jag"
Okej då...här kommer några saftiga bilder.

Vägen till Vita Huset. Del 4a

Dags för en ny tvådagars demokrat-debatt. Enligt mätningarna så leder fortfarande Biden klart (även om ledningen har minskat kraftigt) före Bernie, Warren och Kamala som är rätt jämbördiga. En liten bit ner kommer Buttigieg och sen har faktiskt O´Rourke börjat plocka några procent. Kan tänka mig att tex Booker, Wang, Castro och Gilibrand hänger i lite till men i övrigt kommer nog de flesta att börja droppa av efter dessa debattdagar. Särskilt eftersom kraven höjs för att få vara med i nästa debattrunda.
Kamala och Warren är fortfarande mina personliga favoriter. Jag gillar Warrens idéer, engagemang och kunskap och Kamalas utstrålning, debatteknik och jävlaranamma. Men jag är fortfarande lite nervös över Kamalas politik, hon är lite för försiktig när det gäller politiska förslag. Där har hon en del att lära av Warren.
I natt smäller det igen. Först ut: Warren vs Bernie.

Skivrecension: Bad Religion

Bad Religion

Age of unreason

 

I år har det gått hela 40 år sedan Greg Graffin och hans tonårspolare i Los Angeles bildade vad som skulle bli ett av de viktigaste punkbanden i musikhistorien. Om man nu verkligen ska kalla Bad Religion för punk, för de har inte särskilt mycket gemensamt med slynglar som Sex Pistols. Snarare tillhör de den amerikanska hardcore-avknoppning som inte nödvändigtvis anammade punkestetiken rakt av och som ofta var mer intellektuell. Och mest intellektuella av alla är nog Bad Religion, kanske är det därför som de har en annan, lite bredare publik än de mer ordinära punkbanden. De har ju till och med haft radiohits med låtar som "American Jesus" och "21st Century (Digital boy)".

Det har gått sex år sedan senaste plattan, men när Trump hamnade i Vita Huset kunde inte Greg och grabbarna hålla sig längre utan klev in i studion och började spela in sin sjuttonde platta. För bandets texter har ju alltid varit väldigt politiska och samhällsengagerade, dock lite elegantare formulerade än många andra punktexter.

Och det är vad man får på "Age of unreason" också. Plus bandets patenterade sound av snabb, melodiös gitarrock och typiska stämsång. Kan inte säga att det låter jättespännande, vi har ju hört exakt samma sak i några decennier nu, men det finns en grundkvalitet (och kanske en nostalgifaktor) som gör att man trivs rätt bra i Bad Religions sällskap ändå.

 

3/5


Nomad, vagabond - call me what you will

Fick med ett läsarbrev i nya Vagabond...

Biosöndag

Var och såg "Midsommar" igår. Ett gäng amerikaner åker till Sverige för att fira midsommar och hamnar hos en konstig sekt som firar på ett lite annorlunda sätt. Obehaglig stämning men inte särskilt skrämmande. Rätt udda film, men för lång och seg.
Betyg: 2 av 5

Grefven och baronen

Jag har tjatat på Grefven, dvs Mr Malbec, i månader om att jag ska bli hembjuden till hans nya hus och dricka vin, men han har konstant vägrat. Men häromdagen skedde det äntligen! Så jag begav mig upp till Gamla Linköping och slog mig ner i Grefvens berså.
Efter att vi tömt två flaskor blev jag dock utslängd och började gå hemåt. Men nu vet jag var han bor, så jag kommer att våldgästa honom frekvent framöver!

Sista kvälllen på L´Orient

Igår hamnade jag på L´Orient som hade absolut-sista-kvällen-nånsin-öppet. Tog en whiskey...och tja, det var det det. Nu slår vi igen stället och går vidare. Adios L´Orient.

Hugo parkfestival 2019

I fredags var Liveklubben-gänget, dvs Sabo, The Producer och jag, på Hugo Parkfestival för att dricka öl och få branschinspiration. Riktigt bra arrangerad festival som jag tyvärr missade förra året eftersom vi körde Refvens Grund då.
Norra Promenaden öppnade, sen när Linnea Henriksson gick på passade vi på att smita iväg en sväng för att käka, kolla in Arbis och gå hem till The Producer för att dricka rom.
Tillbaka till festivalen för att kolla in tokhajpade Mares...
...och planera lite för hösten...
Sen avslutade Miriam Bryant och vi avslutade med en sväng till Trädgårn. Härlig festival och härlig sommarfest med jobbet.

Men bada nu...

Fullt upp på senare tid, har tex varit och badat på några ställlen, så hinner inte göra några vettiga inlägg. Dessutom är det för varmt.

It was the best of times, it was the worst of times


Tannefors slussar & Tack för allt

Blev en skaldjurstallrik på Tannefors Slussar och sedan dag två av Tack för allt-festivalen. Hej.
 

Jag ska aldrig sluta röka

Det är inte mycket som slår rökt aborre. Igår festade vi till det i sommarstugan...oj oj oj...

Tack för allt-festivalen

I tisdags drog Tack för allt-festivalen igång, en tvådagarsfestival på L´Orient som nu ska stänga efter cirka 15 år. Själv har jag hängt på L´Orient osunt mycket genom åren även om stället changserat en del på senare tid. Synd att det försvinner men det blev i alla fall en trevlig avslutningsfest!
Två och en halv scen (om man räknar Det Är Kärlek som spelade på gatan). 50 band på två dagar och ganska mycket folk.
Bête Noire lirade vid midnatt på tisdagen och vi gjorde ett helt okej gig.
Hans Elegáns och Bror Glamour fick ställlet att lyfta. Till och med Helmut Jederknüller berömde oss - stort!
Festivalen fortsatte sedan på onsdagen...

Me too


Filmrecension: Vice

Vice

 

Många svenskar vet förmodligen inte vem Dick Cheney är och många av de som faktiskt vet bryr sig förmodligen inte tillräckligt för att titta på en film som handlar om honom. I USA och i världspolitiken är han mer bekant. Cheney var vicepresident under George W Bush och en omstridd sådan. Han styrde och ställde i bakgrunden, och många menar att han i praktiken tillskansade sig större reell makt än presidenten.

Här spelas han av en knappt igenkännelig Christian Bale, som gör en strålande roll och är filmens stora behållning. Sminkavdelningen har jobbat hårt, inte bara på Bale utan på flera av de andra skådisarna också, och har gjort det riktigt bra.

Regissör är Adam McKay som gjorde "The big short" för några år sedan, och "Vice" går lite i samma stil. McKay följer Dick Cheney från de slarviga åren på 60-talet till den hjärttransplantation han gjorde för några år sedan. Vi får följa med bakom Washington DC:s kulisser och bevittna det fula politiska spelet där. Somligt är intressant, men filmen hade gärna fått kortats och storyn gärna tajtats till. För "Vice" har samma problem som många andra biopics, nämligen att livet inte har någon skriven handling utan att en sån måste skapas i efterhand. Och Dick Cheney får man, trots en på många sätt bra och gedigen film, aldrig riktigt grepp om.

 

3/5


Skivrecension: Vånna Inget

Vånna Inget

Utopi

 

Det har faktiskt gått sex år sedan det kom ett studioalbum med Malmöbandet Vånna Inget, så det var väl hög tid att det kom en ny fullängdare nu, även om fansens längtan stillades för ett och ett halvt år sedan med liveplattan "Vi tar alla minnen härifrån".

Personligen tyckte jag den lät lite likartad och odynamisk och bandet kommer mer till sin rätt på "Utopi" där uttrycket är mer varierat, även om bandet såklart har ett stabilt grundsound som de utgår från. Glad depp-pop skulle man kunna kalla det, med tydliga kännetecken som melankoli, indiekänsla, skrammel och mycket eko, helt i stil med en rad kända Glasgowband.

Det börjar direkt med hög energi, hög fart, sorgsna men ilskna gitarrer och Karolina Engdahls desperata sång. Och det är en form av låtbyggnad och ljudbild som utgör basen för Vånna Inget och som de gör bra. Fast allra bästa är bandet när de varierar sig och luckrar upp den täta ljudmattan med spår som vågar sticka ut en smula. Som i exempelvis de mer nedtonade "Allt ska bli bra" och "80-talsbarn". Eller "Spöken" som kanske inte skiljer sig särskilt mycket från bandets grundkoncept, men ändå tillräckligt mycket för att man ska orka med att njuta av några rockrökare till.

 

3/5


Rapport från Visfestivalen 2019

Här kan man läsa mitt reportage om årets visfestival i Västervik som jag skrev till Zero Magazine.
https://zeromagazine.nu/2019/07/15/visfestivalen-i-vastervik-2019/

Söndagsintervjun: Marcus Jarl

Organdonation och homofobi i Marcus Jarls debutbok

I augusti släppte Vadstenasonen Marcus Jarl sin debutroman "Tusen bitar". Den utspelar sig i gayvärlden och tar upp ämnen som organdonation och hat mot homosexuella. I boken får en uttalad homofob ett hjärta som tillhört en homosexuell man, något som såklart inte är helt enkelt att hantera.

Till vardags arbetar Marcus Jarl som sjuksköterska och kommer således nära den debatt som länge funnits i gayvärlden kring att homosexuella inte får ge blod eller donera organ på samma sätt som heterosexuella. Och när han nu bokdebuterar väljer han att göra just den frågan till en central del av handlingen.

- Jag skrev faktiskt ett annat manus några år tidigare som jag skickade till förlag och som också gick ganska långt, men jag kände att det inte skulle bli debuten. Jag hade alltid haft den här idén i huvudet och tänkte att nu måste jag skriva om det här så ingen annan gör det, för ämnet ligger i tiden, säger Marcus och berättar att han började skriva på boken för ungefär tre år sedan. Den tog ungefär två år att skriva och sedan tog utgivningsprocessen ytterligare ett år. Boken ges ut på Nona förlag och Marcus beskriver det hela som ett passionsprojekt, men som krävt mycket hårt arbete.

- Jag gick ner i tid på jobbet för att ha tid att skriva boken. Många säger att man måste vänta på inspiration och sånt, men det funkar inte riktigt så utan man måste se skrivandet som ett jobb. Så när jag var ledig satte jag mig och skrev från åtta till fem. Jag kan inte skriva hemma utan jag skrev alltid ute, på bibliotek eller på fik.

Vad var svårast med att skriva en bok?

- Att hitta disciplinen. Jag tror att många har en bok i huvudet som de vill skriva. De säger: jag ska skriva en bok en dag, men jag tror inte att de förstår hur mycket svett och tårar det krävs för att komma dit. Man måste se det som ett jobb.

- Det svåraste rent litterärt är att ordbajsa vackert, skulle jag säga. För man måste ordbajsa, annars kan man skriva en novell. Allt man skriver, även om det bara är en passage, måste ha en betydelse och det är svårt. Utfyllnaden måste vara lika bra som handlingen.

Men det var väl lite roligt också?

- Det var jättekul! Jag mår bra av att skriva och det är en boost när man märker att nånting blir bra. Sen var det såklart jobbigt att inte veta om man skulle få ge ut den.

- Nu när jag skriver bok två känns det mer lustfyllt. Jag är nästan klar med den, men den ges nog ut tidigast om ett år. Den är helt fristående, men rör sig lite inom samma universum.

Marcus har tidigare publicerat krönikor i Expressen, Tidningen Mums och skriver nu om film och musik i tidningen QX. Det som betalar hyran är dock arbetet som sjuksköterska på neonatalavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm.

Skulle du vilja bli författare på heltid?

- Det är klart att jag inte skulle tacka nej till att bara skriva. Dock tror jag att det skulle hindra mig mycket. Jag tror att jag behöver mitt jobb för att vara ödmjuk, och jag tror att jag skulle bli stressad av att veta att jag måste skriva bra för att få mat på bordet. Jag skriver hellre lite färre bra böcker än att bara producera för att få pengar, annars tror jag konsten dör lite grann.


Kustvägen söderut

Vaknade i Lysekil och gav oss ut för att kolla in staden.
Inte lika mysig som Strömstad och, framförallt, Fjällbacka men vafan - det är ju västkusten så det är ju ändå kanon.
Stångehuvuds naturreservat är såklart ett måste att kolla in...
Fanns fina utsiktsplatser...
Sen tog vi bilfärjan vidare söderut...
Tog en paus på Orust med vanliga räkor, rökta räkor och räkbaguette.
Och plötsligt befann vi oss i Billdal och hälsade på Pelle! Där blev vi kvar över natten och sen åkte vi hemåt på lördagen. En härlig liten minisemester i Norge och på Västkusten!

Filmrecension: Hunter killer

Hunter killer

 

Micke Nyqvists näst sista film, lite "Jakten på Röd oktober"-vibbar och lagom lättsmält grabbaction för en stunds oproblematisk avkoppling. Där har ni tre skäl varför man kan vilja se ubåtsrullen "Hunter killer". Sen tror jag de flesta fattar redan på förhand att det knappast är en konstnärlig milstolpe inom filmkonsten.

Nu kanske ni tror att "Hunter killer" är ett riktigt bottennapp, men det är det inte. Det är en helt okej actionrulle som bjuder på spänning, pang pang och storpolitiska konflikter. Det finns många bättre filmer i genren, men också många som är betydligt sämre.

Gerard Butler gör huvudrollen som en tuff (fast godhjärtad) ubåtskapten som tvingas ta till lite okonventionella metoder när USA och Ryssland plötsligt hamnar på randen till ett krig med varandra efter några mystiska undervattenshändelser i norra Ishavet. I rollistan finns också namn som Gary Oldman och Mikael Nyqvist, men ingen av de tre gör någon av sina bättre insatser.

Det mesta känns ganska välbekant, vi har sett blinkande radarskärmar, ryska statskupper, tuffa Navy Seals-soldater och nervösa kontrollrum i en rad tidigare filmer, och det finns något småmysigt i det. Det här är en klassisk actionrulle av gammalt gott snitt, och ibland kan det vara precis vad man vill ha.

 

2/5


Västkusten är bästkusten

Norge var kempegreit men det är ändå nåt visst med Bohuslän så vi började dagen med att dra till Strömstad.
Gled runt nere vid vattnet...
...och käkade en skaldjurstallrik på samma ställe som senast vi var här. Göööött!
Kollade in några av de världsarvslistade hällristningarna i Tanum.
Och sen hamnade vi i fantastiska Fjällbacka!
Hade gärna stannat kvar där men hade hotell bokat i Lysekil så vi åkte dit, hann med en mysig middag och imorgon ska vi kolla in staden mer. Vi har rest efter solen hittills, och det ska vi fortsätta med, så vi åker söderut och sen österut, verkar det som.

Sverige - Norge tur och retur (och retur igen)

Dags att lämna Sandfjord så vi hoppade på båten mot Strömstad.
En härlig båttur på 2,5 timme - och det fanns taxfree.
Färjor tycks för övrigt vara det enda som är billigt i Norge. Denna kostade 128 kr för bil + 2 pers.
Landade i Strömstad men drog genast in i Norge igen, närmare bestämt Fredrikstad.
Även där hade de en trevlig strandpromenad...
Och imorgon blir det Strömstad igen - och på riktigt.

Skivrecension: Pink

Pink

Hurts 2B human

 

Får jag bara välja en enda kvinnlig popstjärna så ligger Pink nära till hands. Inte för att hon har bäst låtar för det har hon absolut inte, utan för att hon känns lite tuffare och coolare än många av sina konkurrenter.

Rent musikaliskt är hon faktiskt ganska intetsägande, för att inte säga tråkig, och har egentligen alltid varit. Trots detta har hon ändå radat upp ett antal hits under åren, från "Get the party started" till "So what". Och det känns som det var Pinks personlighet snarare än låtarnas kvalitet som såg till att de slog.

Nya plattan är den åttonde i ordningen och frågan är hur relevant den blonda sångerskan är såhär snart två decennier efter genombrottet. Att döma av detta album så skulle svaret bli: inte särskilt. För jag vet inte riktigt vad det är för skiva hon vill göra?

Vill hon ge ut en generisk popplatta utan personlighet eller fräscha idéer så har hon lyckats. Det låter helt okej såklart, men det är bara vid några få tillfällen som det bränner till eller som musiken utstrålar att det faktiskt är Pink vi lyssnar på, och inte bara vem som helst.

Man anar en 40-årskris både här och där i texterna och jag önskar att hon hade följt det temat fullt ut, det hade kunnat bli en intressant skiva.

 

2/5


På tur till Norge

Förra året när vi var en sväng till Norge såg vi att det fanns ett ställe som hette Mysen, så i år kände vi att vi var tvungna att åka dit. Sagt och gjort. Vi körde från ett regnigt Norrköping via The Producers Karlskoga och kom till det nybyggda hotellet i Mysen framåt kvällen. Blev omedelbart varse om den norska prisnivån, billigaste ölen var en Rignes för 95 norska kronor. Maten ska vi inte ens tala om.
Som tur var drabbade det ingen fattig och nästa morgon drog vi vidare.
Förra året åkte vi färjan från Horten till Moss och i år blev det motsatt riktning. Om ni inte visste det: I love att åka färja!
Kanonväder och varmt. Vi kom till Tönsberg och kollade in deras Brygga, men även lite annat smått och gott. Tönsberg är för övrigt Norges äldsta stad och vänort till Linköping.
Mysig stad, och sen blev det en räkmacka på Brygga innan vi drog till nästa ställe.
Som var grannstaden Sandefjord, som också låg fint vid vattnet.
Sandefjord är Norges spa-stad så vi tog såklart in på ett spahotell. Dessvärre sög det rejält. Fast det hidrade såklart inte att vi spaade ändå, både morgon och kväll.
Sen på kvällen gick vi ner på bryggan och käkade lite. Sandefjord var också okej, men nu är det dags att dra vidare.

Skivrecension: Peter Doherty & The Puta Madres

Peter Doherty & The Puta Madres

Peter Doherty & The Puta Madres

 

Var tid har sin självförbrännande rockstjärna och under 00-talet var Peter Doherty namnet som många skandaler handlade om. Mycket kretsade kring droger och inställda konserter och Doherty framstod som en strulputte av högsta klass. Men han hade också en musikalisk ådra extraordinär vilket visade sig från första bandet The Libertines första singel "What a waster" till andra bandet Babyshambles låt "Fuck forever" och de senaste årens solomaterial.

Nya skivan är det tredje plattan under eget namn, även om han nu lagt till bandet The Puta Madres som han lirat ihop med ett tag. Jag ska erkänna att jag haft dålig koll på vad Doherty sysslat med de senaste åren och hur han har låtit. Kanske är det därför jag blir väldigt positivt överraskad av denna ganska nedtonade och organiska skiva. Det låter ofta lite slarvigt och orepat, som om man liksom spelat in i farten och struntat att rätta till småfelen som hörs lite här och där.

Och jag gillar vad jag hör. Det är genomgående starka låtar, Doherty sjunger kanon och ljudbilden har en charmig äkthet över sig. Ibland blir det nästan magisk, som i finfina "Someone else to be" där Doherty även gör en snygg en blinkning till Oasis.

 

4/5


Från Connery till Craig. Del 12b

Halvvägs in i Bondmaratonet och dags att kolla ställningen hittills. 
Så här har betygen sett ut på de tolv första Bondfilmerna:
Agent 007 med rätt att döda: 3
Agent 007 ser rött: Svag 3
Goldfinger: 4
Åskbollen: Svag 2
Man lever bara två gånger: 2
I hennes majestäts hemliga tjänst: 1
Diamantfeber: Stark 2
Leva och låta dö: Stark 2
Mannen med den gyllene pistolen: Stark 3
Älskade spion: Stark 2
Moonraker: 3
Ur dödlig synvinkel: Svag 3

Krogkrönika

Gatumat eller finmat?

 

Ett av de senaste årens mattrender är det ökande utbudet av gatumat. Nu går vi mot nästa steg i utvecklingen: att maten tar klivet över tröskeln från gatan in på restaurangerna. Men är det verkligen där gatumaten hör hemma?

 

Nyss hemkommen från Bangkok har jag fått mitt lystmäte av gatumat i absolut toppklass. Bangkok brukar räknas som världens bästa stad för gatumat och allra bäst anses gatan Yaowarat i Chinatown vara. Där spenderade jag sista kvällen och strosade runt bland de många matstånden.

Generellt är Sydostasien världsledande när det gäller gatumat och det finns matstånd i såväl Bangkok som Singapore som tilldelats stjärnor i Guide Michelin. I Hong Kong har Guide Michelin till och med gett ut en hel guide som helt inriktar sig på gatumat.

 

Ett lands kulinariska själ hittar man ofta i gatumaten. Det kan handla om empanadas i Argentina, dumplings i Kina eller fish´n´chips i England. I Sverige har det länge varit korv som varit den dominerande gatumaten men det håller på att ändras. Varm korv är fortfarande en viktig del av den svenska folksjälen men precis som vi svenskar är snabba med att ta till oss trender när det gäller restaurangmat så är vi även på alerten att anamma ny gatumat.

 

Hamburgare, kebab, falafel och wraps har redan intagit landet och utbudet av mat att grabba i farten utökas ständigt. De senaste åren har food trucks blivit riktigt hippt och dyker upp på allt fler ställen. Vissa hävdar säkert att den stigande gatumatstrenden beror på att vi blivit mer stressade och inte tar oss tid att sitta ner och koppla av. Istället för att gå till en lunchrestaurang och prata med arbetskollegorna beställer vi en soppa, en nudelrätt eller en macka och äter på stående fot. 

Jag är inte så säker på det utan skulle snarare hävda att gatumat istället visar på en friare och mer avslappnad inställning till mat än som rådit tidigare. Varje måltid behöver inte bli en ritual, ibland vill man bara ha en liten matbit medan man tar sig mellan två platser. Och varför skulle det vara så märkligt med gatumat i Sverige när det är ett naturlig matkultur överallt annars på jordklotet.

 

Däremot är jag tveksam till att ta gatumaten in på restaurangerna, något som blir allt vanligare. Hamburgare och wraps har redan blivit "finmat" och det har även öppnat restauranger som satsar på kvalitetstvarianter av både tacos och kebab. Till och med vår kära svenska korv har tagit sig in på finrestaurangerna. Jag säger inte att maten smakar sämre för att den äts på tallrik istället för ur handen, men den tappar lite av sin själ. 

Det är därför jag sällan äter thailändskt i Sverige. Thaimat är till sin natur gatumat och det är så den ska avnjutas. Inte på vita dukar utan på en plaststol på gatan - precis som i Bangkok.


Västervik lördag

På lördagen tog vi en båttur ut till Hasselö...
Hamnade på den årliga auktionen...
Käkade Bullens och tog en öl...
...och njöt av skärgården!
Sen blev det den årliga Sir Smokey på Burger Shack. Tjohoo!

Västervik fredag

Andra dagen i Västervik. Vi checkade ut från den trånga cellen i Fängelset och sen var det musikquiz på Solgården.
Checkade in på Stadshotellet...
...gick bort till Smedjan och käkade rökta räkor...
...och sen var det spa-tajm!
Vi hängde med Bröderna Rongedal upp till deras rum och partajade lite innan vi drog ut på stan.
Jag var inne en sväng i ruinen också. Och så lirade det ett bra band på Burger Shack. Avslutade sedan kvällen på nyöppnade Far & Son.

Söndagsintervjun: Ulrika Reinholdsson

Ulrika fick det fjärde Nyponet

Årets Nyponpris, det fjärde i ordningen, tilldelades Ulrika Reinholdsson på Riksteatern Linköping, före detta Karil.

- Jag är superstolt och fortfarande omtumlad faktiskt. Det ger energi både till mig och hela föreningen att fortsätta vårt jobb, sa Ulrika när Nolltretton fick en pratstund med stipendiaten några dagar efter prisutdelningen.

Efter kulturcaféet Babettes 2016, bokarna och skivbolagskillarna i Gaphals 2017 och cosplayfestivalen Närcon 2018 blev det i år den lokala teaterscenen som hyllades, eller rättare sagt Ulrika Reinholdsson som är repertoaransvarig på Riksteatern Linköping. Och var hon en stor fantast av Nyponet redan innan så har entusiasmen knappast minskat efter prisutdelningen på Konsert & Kongress där hon fick ta emot Jenny Karlssons tygnypon ur Lars Winnerbäcks hand.

- Jag tycker det är ett sånt superfint initiativ att kulturlivet i Linköping uppmärksammas med det här priset. Att man ser att det finns en massa ideella krafter som arbetar för att ha ett blomstrande kulturliv, plus att det är östgötska konstnärer som gör ett nytt unikt konstverk varje år.

- Jag är superglad att det är just Jenny Karlsson som gjort årets Nypon. Jag är väldigt intresserad av textilhantverk och tycker väldigt mycket om det Jenny gör, så det var en lyckad kombo att det var just jag som fick årets pris. Och det står på hyllan i vardagsrummet på finaste platsen så jag ser det varenda dag.

Juryns motivering löd: "Lars Winnerbäcks stiftelses pris Nyponet 2019 tilldelas Ulrika Reinholdsson för sitt ideella arbete som repertoaransvarig i Riksteatern Linköping (tidigare Karil) och för att hon är en stöttande, entusiasmerande kraft för lokala kreatörer. Med stor nyfikenhet och fingertoppskänsla ger Ulrika Linköpingspubliken tillgång till mångsidiga kulturupplevelser. Hon är en eldsjäl med stort hjärta och engagemang, som brinner för ett berikat kulturliv för alla".

- Jag har alltid varit intresserad av teater. När jag gick i skolan skrev jag pjäser och satte upp, och gick jag på så mycket teater jag bara kunde. Jag växte upp i Örebro och där kunde man köpa jättebilliga biljetter längst bak, högst upp eller i orkesterdiket, så jag såg allt från Shakespeare till Nationalteatern. Jag har alltid varit fascinerad av scenkonstens kraft, säger Ulrika och berättar hur hon blev engagerad i Riksteatern Linköping:

- Det var faktiskt kompisar till sonen som var engagerade i dåvarande Karil som skulle hitta folk till ny styrelse och tyckte att Oskars mamma kunde vara nåt. Jag tyckte det lät jättespännande och hoppade på. Till hösten verkar hon dock få mindre än normalt att göra. Sagateatern ska renoveras så höstens program blir lite annorlunda, men det är klart att det arrangeras en dansföreställning på Agora i Skäggetorp och att Svante Thuresson gör ett program om Beppe Wolgers på Konserthuset.

Vad tycker du om de tidigare pristagarna?

- Jag tycker juryn har varit superduktiga på att plocka fram bra vinnare. Första gången visste man inte riktigt vad det skulle bli, men när de sa att det var Babettes som hade vunnit så kändes det helt självklart. Även Gaphals kändes värdiga, och samma sak med Sam Anlér och Närcon. Man har lyckats sprida det så himla bra. Så det är hedrande att få vara en i det gänget.

Vad ska du göra med prissumman?

- Jag ska bjuda styrelsen på bubbel, för det är verkligen inget ensamarbete att arrangera saker utan det gör vi tillsammans. Sen tänker jag försöka åka och se någon teater som jag inte har sett innan. Det finns ju många teaterfestivaler ute i Europa.


Västervik torsdag

Kom ner till Västervik, checkade in på Fängelset, käkade på Guldkant, handlade räkmacka på Tant Grön, bort till kön och sen in i ruinen.
Bob Hansson var visvärd och ett av plustecknen för kvällen. Det regnade i början men sen sprack det upp och blev en härlig kväll.
Ida Wiklund inledde och var okej. Demian var bra som alltid men körde för kort.
Strindbergs akustiskt...nja...
Plura segt...
Och sen kom Linnea Henriksson och räddade kvällen. Så det blev som vanligt rätt bra ändå i slutändan.

Skivrecension: Weeping Willows

Weeping Willows

After us

Sångaren Magnus Carlson har blivit väldigt engagerad i klimatfrågan på senare tid. Det märktes i hans sommarprat i somras och det märks på denna nionde Weeping Willows-skiva som nästan är en temaplatta kring mänsklighetens ohållbara livsstil. Flera av låtarna har ödesmättade titlar som "Save us from ourselves", "Judgement day" och titelspåret "After us". Musikaliskt handlar det såklart om tjusig orkesterpop med en elegant touch och ett vuxet anslag. Inget nytt på den fronten, Weeping Willows gör fortfarande musik för cocktailpartyn och finkulturella salonger. Vemodet, storslagenheten, den filmiska känslan och den felfria sången finns där. Möjligen har vissa jazzinfluenser och Magnus Carlsons intresse för northern soul letat sig in i låtarna här och var. Det låter stabilt, om nu någon trott något annat. Ett av Weeping Willows kännetecken är att ju att de är just stabila, på gränsen till tråkiga. Så är det här också. Hantverket är helgjutet även om några av låtarna känns rätt anonyma. Mestadels är materialet dock riktigt bra och när jag hör exempelvis "Another future" och "There´s no hiding place" tänker jag att detta kan vara bandets bästa album sedan debuten.

4/5


Musikkrönika

Stanna eller dra?

 

I den östgötska podden "Kvar i stan" diskuterar programledarna Anton Nessvi och Christel Valsinger med sina gäster om man som musiker bör vara kvar i sin hemstad. Ska man stanna eller dra för att lyckas?

 

"Should I stay or should I go?" sjöng The Clash redan 1982 och det har varit en aktuell musikalisk frågeställning allt sedan dess. Inte minst för oss östgötar. Den förhärskande uppfattningen har varit att man måste flytta till huvudstaden om man ska få det stora genombrottet. Det är där skivbolagen, förlagen, bokningsbolagen, medierna och de andra musikerna finns.

 

Och mycket talar för att det stämmer. Östergötland har fostrat många framgångsrika musiker ända sedan ABBAs dagar, men hur många av dem bor kvar i länet? Både Lars Winnerbäck och Louise Hoffsten flyttade från Linköping för flera decennier sedan och varken Markus Krunegård eller Plura bor längre kvar i Norrköping. Hade Alexander Bard varit lika framgångsrik om han stannat kvar i Motala? Kanske, men det känns inte troligt.

 

Under det senaste året har två Linköpingsmusiker uppmärksammats rejält internationellt. Ludwig Göransson vann nyligen tre amerikanska Grammys och Tobias Forges band Ghost gör succé på de internationella scenerna. Hade de valt att fortsätta att verka från östgötaslätten är det ytterst tveksamt om de hade valt samma musikaliska framgångar. Så mycket tyder på att man faktiskt måste "dra" om man vill bli något mer än bara en lokal angelägenhet.

 

Men korrelation är inte samma sak som kausalitet. Det går inte att säga att man per automatik kommer att lyckas som musiker bara för att man lämnar sin uppväxtstad. För varje lyckat exempel som fått sitt genombrott när de flyttat till Stockholm eller en annan storstad finns det garanterat tio som misslyckats, men dem hör vi av naturliga skäl inte talas om. Det är alltså inte flytten i sig som leder till framgång, även om närheten till branschen sannolikt underlättar.

 

Och vad menas egentligen med att lyckas? Det finns mängder av musiker och andra kulturutövare som bor i Östergötland och kan försörja sig på sitt drömyrke. De kanske inte vinner priser eller får de stora rubrikerna, men de får jobba med det de tycker om i en miljö de trivs i. Det är också att lyckas.


Vecka 28 - nu kör vi igen

Igår var det maximal uppladdning och idag smäller det - mot Västervik!

Skivrecension: Jens Lekman & Annika Norlin

Jens Lekman & Annika Norlin

Correspondence

Jens Lekman flyttade till Tromsö och för att fördriva tiden och ha någon att prata med så startade han ett musikprojekt med Annika Norlin. Det gick ut på att de skulle brevväxla med varandra genom att skriva låtar som de lade upp på en hemsida. Varje månad lade de växelvis upp en ny låt som på något sätt skulle haka i den föregående, och nu har de samlat denna korrespondens på ett album. Tolv låtar med andra ord, som tillsammans skapar en bild av 2018 och ger en inblick i de två artisternas tankar. Här berättas små berättelser, eller om man vill beskriva det som korta noveller eller musikaliska brev, om ditt och datt. Till exempel om hur killarna i skolan försökte smygtittta på tjejerna när de duschade efter gymnastiken. Musikaliskt handlar det mest om stillsamma popvisor med gitarr och sång. Rent låtmässigt har man hört bättre alster från de två artisterna, här är det projektet och texterna som står i fokus. Det är en rar liten skiva, med mysiga små låtar som säkert går hem hos fansen men kanske inte är så intressant för en bredare målgrupp.

2/5


Tobis nya kätbild

Bill hörde av sig och menade att det gått på tok för lång tid sedan den senaste kätbilden. Så han ville ha en ny, gärna med scarf. Varsegod, här kommer det en saftig kätbild!

Biomåndag

Bio igår igen. "Annabelle comes home". Alla Annabelle-filmerna är ju rätt bra, utan att vara särskilt unika och det gäller också denna den senaste. Warren-paret tar hem den elaka dockan till sitt hus men så dyker det upp en nyfiken tonårstjej och så brakar skiten loss.
En okej skräckis, som blev mångdubbelt bättre genom att det var en massa livrädda tonårstjejer i publiken.
Betyg: 3 av 5

Skivrecension: Weyes Blood

Weyes Blood

Titanic rising

Dags att ta sig an kritikerfavoriten Weyes Blood, tänkte jag. Kritikerfavoriter är ofta bra men ganska tråkiga, så jag tvekar lite innan jag drar på "Titanic rising". Bakom artistnamnet döljer sig Natalie Bering, en trettioårig amerikanska som debuterade 2011 med den självutgivna "The outside room" och sedan dess har gett ut tre album till. Inför "Titanic rising" har hon bytt skivbolag till Sub Pop, ett riktigt favoritbolag bland popkritiker, och förra året sjöng hon med Father John Misty, ett namn som får alla musikkritiker att gå upp i brygga, så varningslamporna blinkar sannerligen rött. Förra plattan kom för tre år sedan och den följer hon upp med tio spår som rör sig någonstans mellan pop och folkrock. Någon skulle kanske dra likheter till Kate Bush, någon anar kanske lite naturälskande 70-talsflum, en tredje kan kalla det pretentiöst dravel och en fjärde skulle möjligen dra till med lättlyssnad mysmusik. Och alla har förmodligen lika rätt. Det man inte kan komma förbi är rösten som ligger tydlig och klar långt fram i ljudbilden och är det som är grejen. Medan musiken pågår där bakom så är det rösten som hugger till och känns. Den får full pott. Låtarna, arrangemangen och framförandet däremot passar bra in på beskrivningen i början: bra men tråkiga.

3/5


Från Connery till Craig. Del 12

Dags för ännu en Bondfilm för mig och Bibi Dahl, och på tur stod "Ur dödlig synvinkel". Den har faktiskt rätt mycket på plussidan. Den är mer jordnära och realistisk än många av de föregående filmerna och har en hel del scener som jag gillar. Till exempel öppningsscenen där Bond släpper ner Blofeld i en skorsten, biljakten på de slingrande bergsvägarna och den coola skidjakten i Alperna.
Men det finns också brister. Handlingen är rätt svag och går ut på att Bond och ryssarna försöker få tag i samma tekniska apparat och det är rätt rörigt eftersom det inte finns någon tydlig skurk. Det känns mest som en actionfilm med en story som krystats fram för att knyta ihop actionscenerna. Ibland får man också lite 80-tals-tv-serie-känsla.
Betyg: Svag 3 av 5

Biosöndag

Mitt sug efter Marvelfilmer har bara ökat för varje år och "Endgame" har inneburit en slags sorg - men nu är vi igång igen. Och det blev en riktigt lyckad nystart! 
Var och såg "Spiderman: Far from home" igår och den var nästan lika bra som "Homecoming". Peter Parker åker på klassresa till Europa och träffar på mästerillusionisten Mysterio. En perfekt start på Fas 4.
Betyg: 4 av 5

Nilla & jag

 

Söndagsintervjun: Anna-Karin Lodin

Från att bevaka den senaste svampodlarteknologin till att våldgästa privata studentfester. Jobbet som radioreporter för P4 Östergötland innebär tvära kast för Anna-Karin Lodin, och det är just det som är tjusningen, menar hon.

Sedan april 2016 har Anna-Karin Lodin varit en del av P4 Östergötland-gänget i radiohuset i Västgötabacken. Men hon bor faktiskt i Norrtälje och veckopendlar till Norrköping, och hamnade i staden lite av en slump.

- En av mina bästa kompisar jobbade i Norrköping så jag hade varit här lite då och då under några år och sett att staden var fin. Sen dök det upp ett sommarvikariat. Jag sökte det och fick det, och sedan dess har jag blivit kvar, säger Anna-Karin och berättar hur hon kom in på radiomediet:

- Jag var inte en av de som lekte radio hemma och gjorde radioprogram i garderoben men jag har alltid gillat ljud. Jag började på Radio Roslagen med ett melodifestivalprogram och där fick man göra precis vad man ville, jag hade till exempel höns i studion på påskafton.

- Jag hamnade på Radio Roslagen för att jag tyckte att de borde prata mer om melodifestivalen, så jag ringde och bjöd in mig själv. Efteråt sa de: vi behöver ha någon på torsdagar, kan du ta det programmet? Det här var under tiden som jag pluggade journalistik och multimedia på Södertörns högskola i Stockholm. Det var en timmes direktsändningar varje torsdag på morgonen, så det var ett bra sätt att lära sig radio på.

Anna-Karin har även jobbat på lokaltidningen i Norrtälje och på SVT:s Barnkanalen, men sedan tre år tillbaka är det alltså Sveriges Radio i Norrköping som gäller.

- Jag jobbar som programledare på förmiddagarna tillsammans med mina kära kollegor Jessica och Solena. Vi varierar lite, så ena dagen är man programledare och nästa dag reporter.

Vilket föredrar du?

- Som reporter kan man sitta i studion och vara sidekick till den som håller i programmet, till exempel komma med små instick eller läsa upp kommentarer från lyssnare. Jag kan tycka det finns något väldigt roligt i det. Och jag älskar att få åka ut och träffa människor.

Ett av de där lite mer minnesvärda jobben var när Anna-Karin fick i uppdrag att göra ett reportage om studentfirande och åkte ut lite planlöst till Lindö och letade efter en lövad veranda. Hon ringde på dörren och blev inbjuden till en familj att delta i deras studentfirande.

- Jag är genuint tacksam mot alla som bjuder in, öppnar upp sig och delar med av sig själva. Jag får träffa så många olika sorters människor och höra så många starka berättelser. Vi skulle inte kunna göra radio utan alla som lyssnar eller är med i programmen, säger Anna-Karin och fortsätter:

- Jag hoppas att jag kan fortsätta jobba med radio, det är svinkul och man får utlopp för sin kreativitet. Men det är en tuff bransch, man får inte vara rädd för att förnya sig och prova på nytt. Jag hoppas att det är något jag kan fortsätta med och att jag fortsätter utvecklas.

Vad är det bästa med radiomediet?

- Det bästa med radio är att det är här och nu. Vi gör allting direkt och det blir en nerv i det som är fantastiskt roligt, när man inte vet vad som ska hända. Och det gör också att man har väldigt många roliga anekdoter från när det har gått fel. Sen är det också alla lyssnare som ser till att det faktiskt går att göra programmen, för radion görs tillsammans med lyssnarna.

- Och man får även utmana lyssnarna och det tycker jag är roligt. Det får gärna skava lite. Jag sände en del av ett program från en sexshop, eller en "kärleksaffär" som de kallade det, och det fick vi jättemycket reaktioner på, helt oväntat. Vi pratade om hjälpmedel i sexlivet och sånt, och det borde inte vara något konstigt att prata om kan man tycka. Jag tror att det som folk reagerade mest på var att det sändes på en måndag förmiddag, då passade det inte. Och då var det ändå P4-style, vi var väldigt städade. Men vi måste våga utmana våra lyssnare också, jag tror de klarar av ganska mycket och faktiskt vill bli utmanade ibland.


Far åt Hälsingland. Del 4

Vaknade på Åkerblads Gästgiveri, tog ett morgonspa och checkade ut. Gjorde ett snabbstopp på vårt ställe från förra sommaren, Dalecarlia, och njöt av utsikten över Siljan. Sen bar det söderut - till marknaden i Nora!
Har varit i Eksjö och Hjo, men hade kvar den tredje trästaden Nora. Och vad passade då bättre än att avlägga visit under Noradagarna.
Tre små gummor, Maria Lang, trähus, gamla tåg och småstadsidyll. Nora var en riktig toppenstad.
 
Vi avslutade med ett restaurangbesök i kvarteret Bryggeriet...och sen bar det hemåt Östgötaschlätta igen. Som sagt: Hälsingland var kanon. Nu blir det nog Småland och Bohuslän, inte illa det heller.

Skivrecension: The Quireboys

The Quireboys

Amazing disgrace

När brittiska The Quireboys slog igen butiken på 90-talet efter ett fantastiskt debutalbum och en inte lika fantastisk uppföljare trodde nog många att vi hört det sista av Spike och grabbarna. och deras 70-talsdoftande sydstatsrock´n´roll. Men på 00-talet kickade de igång bandet igen de senaste åren har de varit oerhört aktiva med mängder av spelningar och sex album sedan 2013. Oftast vill fans inte ha någon ny musik från sina gamla hjältar men Quireboys nya plattor håller en hög standard och gruppen kan väva in mycket nytt material i setlisten på sina gig. "Twisted love" från 2016 bjöd på gedigen öldrickarrock och även bluesplattan "White trash blues" höll stilen. Nu är det dags för en ny platta och tja...det låter Quireboys. Klassisk rock´n´roll kryddad med piano och körsång, perfekt för puben och lördagkvällen. På "Amazing grace" får man verkligen det man förväntar sig. Varken mer eller mindre. Det låter exakt så som man tror att det ska låta innan man sätter på plattan. Den enda lilla nyansen som kan urskiljas är att Spikes röst är skrovligare än nånsin och ofta låter det som att han knappt får luft. Men i övrigt får man en skiva som verkar ha ansträngt sig för att inte utveckla Quireboys det minsta lilla. Och det är förmodligen så som fansen vill ha det, men jag kan också tycka att det blir lite tråkigt.

2/5


Far åt Hälsingland. Del 3

Inget snack, Hälsingland får betyg 5 av 5. Perssons Pack, husen, Lill-Babs, naturen. Jag är fast. Enda missen var att vi inte hittade byn Röven som Johan Glans snackar om i en rutin.
Däremot hittade jag Per Perssons gamla hem. Det är det vita huset ni ser bakom mig. Och ett besök i Kammahav var såklart gjutet, ni som fattar fattar.
Vi hamnade i Edsbyn och gick en guidning av en Hälsingegård...
Sen lämnade vi faktiskt härliga Hälsingland och hamnade i Dalarna. Förra sommaren var vi på ett spahotell i mysiga Tällberg och nu fick vi syn på ett bra pris på ett annat spahotell i Tällberg, så det var inget att tveka på.
Sen avslutades kvällen med en god middag. Nu får vi se vart det bär av idag.

Lehmans fredagsfräckis

En ung kille kommer in på apoteket för att köpa en kondom. Det är första gången han köper något sådant och han känner att han vill berätta varför för apotekaren.

"Jag skall hem till min flickvän på middag och träffa hennes familj för första gången ikväll och jag är nästan säker på att jag sedan kommer att tillbringa natten med henne"

Precis när killen skall betala så ber han om en kondom till.

Han förklarar: "Min flickväns syster flörtar med mig ibland och jag är säker på att hon gillar mig. Kanske har jag tur även med henne i natt"

Han tar upp plånboken men betalar för tre kondomer samtidigt som han återigen förklarar för apotekaren:

"Min flickväns mamma är väldigt ung och snygg och verkar ha ett gott öga till mig. Jag kan faktiskt ha möjlighet med henne i natt OCKSÅ"

På kvällen då alla sitter samlade runt middagsbordet inleder de middagen med att be en bordsbön. Efter bönen tar alla upp besticken utom den unge killen som fortsätter att be. Efter några långa minuter knuffar flickvännen till honom och viskar: "Jag visste inte att du var religiös"

Killen svarar: "Och jag visste inte att din pappa jobbar som apotekare"

Far åt Hälsingland. Del 2

Ända sedan jag hörde Persson Pack, Traste Lindéns kvintett, Sigge Hill mfl band för sisådär 30 år sedan har jag varit intresserad och fascinerad av Hälsingland. Har blåst förbi några gånger med tåget eller på E4:an, men nu var det dags att kolla in landskapet mer noga.
Vi checkade ut från hotellet i Gävle och körde mot Bollnäs, känt för bland annat bandy och Snoddas.
Två mil västerut ligger Alfta. En mytisk plats för mig eftersom Per Persson kommer därifrån.
Och även Hälge faktiskt. Just nu håller de på att bygga ett Hälgemuseum där.
Alfta är även en slags startpunkt om man ska kolla in världsarvet Hälsingegårdar.
Vi hann bara med en, men ska ta en sväng till idag.
För vi hade bokat in oss på Järvsöbaden i Lill-Babs hemby Järvsö.
Där blev det spa och grejer...
På kvällen drog vi till Bergshotellet och käkade göööött. Och kollade in lite mer av den mysiga lilla byn.
Och sen kollade vi matchen på hotellet. Men det gick ju åt skogen, så nu drar vi vidare.

Far åt Hälsingland!

Förra året skulle Bella och jag åka ner i Sala silvergruva men attackerades att ett helt sjukt extrem-skyfall som gjorde att alla i vår grupp blev dyngblöta och guidningen ställdes in. Nu var det dags för ett nytt försök!
Efter en mysig picknick i Salas fina stadspark var vi laddade och den här gången funkade det. Vi kom med en entimmastur som gick ner till 60 meter. Spännande! Har tidigare varit nere i Falu koppargruva och även Sala bjöd på en intressant och häftig upplevelse.
Efter Sala fortsatte vi till Gävle där vi hade bokat hotell. Vi började med att kolla in Gasklockorna...
Gävle var en riktig fin stad (men också väldigt ful på sina ställen) och blev faktiskt en positiv överraskning.
Vi kollade in Gamla stan ( med Snus-Majas torg)...
...och själv ville jag kolla in Joe Hill-museet men det var stängt och jag fattade inte riktigt vilka öppettiderna var.
Såg varken Di Leva eller Lassgård, däremot en Läkerolskylt och platsen där julbocken brukar stå.
Men nu är det dags att dra vidare - och vi fortsätter norrut.

Min dröm

Nu är det dags att erkänna: jag har länge burit på en dröm om att bli en mix av Evert Taube, Gösta Linderholm och en argentinsk gaucho. Och vet ni vad? För första gången känner jag att jag faktiskt är där. Eller åtminstone så nära jag kan komma.
Och ja...det känns så fantastiskt som jag trodde det skulle göra!

Biosöndag

Var och såg "Yesterday" igår. Den handlar om amatörmusikern Jack som är med om en olycka och när han vaknar så har Beatles musik aldrig funnits. Det är bara han som hört låtarna, och det utnyttjar han såklart. Rolig, trevlig men ganska lättviktig. 
Betyg: 3 av 5

RSS 2.0