Dr Semester i Norpan

Nu har Dr Semester fått sällskap av Syster Semester och det ska såklart firas med sill & poatatis + bastu.
Hur vet man att det är semester? Jo, det är när burkskinkan åker fram, dvs i fredags.
Sen blev det även en AW på Pappa Grappa och nyöppnade Pigeon Street. Godkänt såhär vid ett första besök, men vi måste nog dit igen och utforska menyn lite mer innan vi kan fälla slutomdömet. Men nu är semestern i alla fall här på allvar. Hej!

Vägen till Vita Huset. Del 3b

Kamala! Kamala! Kamala!
Så har även den andra demokratiska debatten hållts och ALLA, från progressiva TYT till republikanen Chris Christie, är överens: Kamala Harris krossade!
Det var liksom inget snack. Hon hade tyngden, skärpan och utstrålningen. Hon är den i rummet man lyssnar på. 
Kamala tvålade dessutom till Biden rejält. Joe Biden ja...som jag sa innan så kan han bara förlora på att debattera och det blev tydligt denna andra kväll. Han tjatade om Obama och gamla meriter, men jag tror inte att han under sin kampanj har levererat ett enda konkret politiskt förslag. Han är för trött. Jämför med Bernie Sanders som är typ jämnårig men fortfarande har energi och djärva idéer. Nu kommer förmodligen Biden fortfarande vara demokraternas förstaval ett tag till, men jag tror att han redan under hösten kan komma att passeras av två, tre personer. Ska för övrigt bli intressant att se kommande opinionsmätningar och hur stödet för de olika kandidaterna har förändrats efter de två debatterna.
De övriga då? Bernie hade en okej kväll, men kan bättre. Buttigieg var nog näst bäst efter Kamala. Sen var det nog mest folk som försvann, som medborgarlönförespråkaren Andrew Yang och flumtanten Marianne Williamson.
Så här ser min demokratlista ut nu:
1. Kamala Harris. Jag höll på att tappa hoppet men visste att det kunde vända i debatten, och det gjorde det verkligen. Nu är hon min självklara etta igen. Men hon måste skärpa till sig lite på vissa områden, tex skaffa en tydligare politik i klimatfrågan. Hrm...Kamala som president och Warren som vicepresident - där har ni min "running ticket".
2. Elizabeth Warren. Har kommit starkt på slutet och blir nog farlig i slutändan. Ska bli intressant att se debatterna framöver när bara toppnamnen återstår.
3. Sleepy Joe Biden. Inte för att jag vill utan för att han fortfarande är den klart populäraste demokraten. (Åtminstone fram till nästa mätning).
Övriga:
Det känns som att vi kan börja räkna bort en massa namn. Buttigieg, Bernie, Booker och Castro känns starka. Klobuchar, Gabbard och Gillibrand får vara med ett tag till. Övriga kan vi glömma, det inkluderar även O´Rourke.

Skivrecension: Junior Brielle

Junior Brielle

Tampa

Förra årets största svenska pophajp var förmodligen Junior Bielle. Och när nu de två bröderna Gabriel och David Röhdin från Brunflo följer upp fjolårets EP "Blod" med denna debutfullängdare är chansen stor att de även blir 2019 års stora snackis. Och de är de väl värda i så fall, för i mitt tycke är de det intressantaste som dykt upp på den svenska popscenen på många år. Det har ofta gjorts halvslappa jämförelser med Kent och Krunegård, och även om Junior Brielle definitivt har vissa drag gemensamt med dessa namn så är de också bra nog i sig själva. Duon visar att det går att göra elektronisk radiopop med indieattityd och höjer ribban markant för en genre som oftast är rätt platt, likriktad och ointressant. De plockar influenser från såväl 80-, 90- och 00-talet och skapar en ljudbild och en attityd som känns helt rätt i det sena 10-talet. Junior Brielle är hippa och retro på samma gång. De har texter som sticker ut och musik som spritter i benen. När musikåret 2019 sammanfattas i december kan betyget mycket väl ha hoppat upp ett snäpp och "Tampa" intagit förstaplatsen på min årsbästalista.

4/5


Lehmans fredagsfräckis

Petter fick åka akut till läkarmottagningen med en illa bränd arm.
- Vad hände, frågade läkaren nyfiket.
- Jag levde vildmarksliv och var nattvakt. Men jag råkade slumra till lite och då drömde jag att jag satt bredvid en vacker flicka och så slog jag armen om henne. Men tyvärr var det den brännheta kaminen i stället.
- Men ni har ju bränt handen på den andra armen också, hur gick det till?
- Jaså, ja den stack jag in i ugnsluckan...

Vägen till Vita huset. Del 3a

Som förväntat var det Elizabeth Warren som dominerade den första Demokratdebatten. Hon var riktigt bra och har en helt annan tyngd bakom orden jämfört med de andra. Man märker att där finns det kunskap och riktigt engagemang.
Jag har hållit ögonen på Julian Castro sedan han annonserade sin kampanj, men efter det har han försvunnit lite. I debatten klev han dock fram rejält och var näst bäst efter Warren. Han kommer nog hänga med ett tag till. 
Sen fanns det ytterligare några som, med sina mått mätt, gjorde bra ifrån sig. Som Tulsi Gabbard. Här finns nog en del framtida ministrar om Demokraterna vinner.

Skivrecension: Hurula

Hurula

"Klass"

I ett musikklimat där kommersiell radiopop dominerar är det skönt att det finns artister som Hurula, som visar att det fortfarande kan funka med skramlig gitarrock. Han bevisar att det fortfarande finns plats för det äkta och genuina i en plastig musikbransch, att det går att ha själ i en själlös värld, att man kan vara mörk och svår i en tid av glättighet. Det kom en EP förra året, men "Klass" är den tredje riktiga plattan. Musiken är fortfarande en tilltalande mix av punkattityd, popkänsla och depprock, och tycker man att det behövs en svensk variant av Glasvegas och Jesus and Mary Chain så är Hurula artisten att satsa på. Här på "Klass" får man dock vara beredd på att tempot är lite nedskruvat och att den mest intensiva attacken är bortpolerad. Å andra sidan känns texterna mer personliga än tidigare och det väger upp en del. Men inte allt, för "Klass" känns stundtals lite seg. När Hurula är bra är han bäst i Sverige, och några gånger får han till det här på skivan. Då blixtrar det till och känns i kroppen. Men det finns också för många spår som går mer på tomgång. Lyckligtvis har Hurula en hög lägstanivå och när det bränner till bränner det till på allvar, så han är fortsatt landets stora rockhopp.

3/5


Vägen till Vita huset 2020. Del 2

Inatt är det dags för den första demokratiska primärvalsdebatten (den andra kommer imorgon natt) och jag tänkte ranka mina kandidater både före och efter.
1. Jag har fortfarande Kamala Harris som min favorit, även om hon ligger still på en låg nivå i mätningarna. Jag tror dock att hon kan göra bra ifrån sig och få ett lyft i debatterna och det skulle hon behöva. Har också märkt att allt fler tycks ha snott min idé om henne som vicepresident till Biden (eller Bernie).
2. Elizabeth Warren är den som känts hetast de sista veckorna. Lite i smyg presenterar hon konkret politik och rör sig sakta uppåt i mätningarna. Har dock två stora minus: att hon slåss om samma väljare som Bernie och att hon är så okarismatisk.
3.Suck...får väl ta Joe Biden som trea, fast jag egentligen inte vill. Fortfarande "frontrunner" för Demokraterna men stödet går sakta men säkert nedåt. Inte så konstigt eftersom han håller på och små-görbortsig hela tiden och dessutom inte presenterar några politiska förslag. Han tycks tro att det räcker att vara en trygg gammal fabror som vill samarbeta och att alla ska trivas. Får passa sig i morgondagens debatt, känns som att han bara kan tappa där.
 
Övriga: Pete Buttigieg har etablerat sig på en betydligt högre nivå, trots lite strul nu på slutet, och känns fortsatt stark. Både Cory Booker och Andrew Yang har gjort lite väsen av sig på sistone och kommer nog att klara första "cutten". Beto O´Rourke borde lägga ner sin kampanj (om den nu pågår, för han är helt osynlig). Michael Avenatti - vart tog du vägen? Och Bernie Sanders....hmm, för inte så länge sedan kändes han som den stora utmanaren till Biden men nu vet jag inte längre. Känns som att Warren håller på att ta över Bernies roll.

Nolltrettons/Nollelvas sommarparty

Igår hade vi lite säsongsavslutningspartaj i Norpan. Hamnade på Brooklyn Bar och tävlade i shuffleboard (det gick åt skogen)
Ja, så var det inte semester innan så är det det definitivt nu.

The Producer & jag

Jag får ofta frågan hur det är att jobba ihop med The Producer. Och jag tycker att denna bild från i midsomras beskriver vår arbetsfördelning ganska träffande: jag jobbar och sliter (i detta fall med att binda kransar) och The Producer sitter och dricker rom (i detta fall Plantation).

Bysjön runt

Igår hade jag en heldag i Åtvid och tog bland annat en lång promenix nere vid Bysjön...
Kollade in alla de "klassiska" sevärdheterna: Musikbåten, solkanonen, templet, Adelsnäs...
Raggmunk på Golfrestaurangen...göött! (Såg inte till Sköld, han var säkert i bunkern som vanligt...)

Midsommar 2019

Så har det varit midsommar igen, och den firade vi enligt den tradition som vuxit fram de senaste åren med start i Grebo (just den biten har visserligen 40 år på nacken...)
Det första punkten är så klart att fixa kransar till Bella och mig...och sen blir det sill och potatis - och nubbe!
Och snapsvisor.
Sen upp till ängen...
...och sen tillbaka hem för att dricka upp Grebo Dränges gage...
Sen framåt kvällen är det dags att dra vidare till nästa fest - i Kolmården!
Där blev det mer nubbe och Taube, och partaj hela natten.
Kan det bli bättre? Nej, jag tror inte det. JAG ÄLSKAR MIDSOMMAR!

Söndagsintervjun: Sebastian Roos

Sebastian Roos - på uppdrag i Vitryssland

Vi har sett Norrköpingssångaren uppträda med både Liverpool och Miss Behaviour. Och nu väntar kanske en popstjärnekarriär i Vitryssland. Sebastian Roos sjöng bidraget "Never getting closer" i landets uttagning till Eurovision song contest.

2003 var Sebastian med i Melodifestivalen och tävlade med gruppen Liverpool med låten "Love is all". Bidraget gick till andra chansen men där fick Liverpool se sig besegrade av såväl Bubbles som Alcazar. Nu 16 år senare var han en av finalisterna i den vitryska uttagningen och en naturlig fråga är såklart hur det kom sig.

- Jag vaknade en morgon och tänkte: Vitryssland - hur många svenska artister har varit där? Nädå, men mitt nyårslöfte var att satsa lite mer på musiken och se var det bär, och det gör jag nu, säger Sebastian och fortsätter:

- Jag har lärt mig att livet kan vända väldigt fort. Man ska ta de chanser som dyker upp, man vet aldrig vad som händer. Musik är ett universellt språk och jag lade inte så mycket vikt att det var just Vitryssland. De bjöd in soloartister från 16 olika länder men det var bara jag som gick till finalen. Så det känns som att de satsar ganska stort.

Låten heter "Never getting closer" och är skriven av Sebastian och tre andra låtskrivare: Björn Ledelius, Lars Eric Carlsson och Alberto Estebanez Santesteban. Björn bor i Boxholm och sysslar med musik, Alberto är spanjor och har skrivit låtar till Julio Iglesias och Lars bor i Norrköping. Sebastian och Lars har samarbetat tidigare och tävlade i Svensktoppen Nästa med låten "All for you" 2013.

- Lars har jobbat med musik sedan 60-talet. Han har skickat en herrans massa låtar till mig under åren. Den här fick jag för ett år sedan, säger Sebastian och berättar att han fick beskedet att han var en av de vitryska finalisterna den 23 januari i år. Då var han i Moskva med Liverpool och gjorde en spelning med en rysk symfoniorkester.

När jag träffade Sebastian innan tävlingen hade han som mål att vinna och sa:

- Nu när man kommit såhär långt så självklart vore det toppen att ta hem segern och få komma ut på de stora scenerna. Det är ett otroligt skyltfönster att visa upp sig som artist. Och jag står för låten. Det är en riktig låt från början till slut, en old school schlager. Spontant känns det som att jag inte kommer sist i alla fall. Jag tror på låten, den har stor potential och jag tror på mitt framförande.

Den vitryska finalen ägde rum den 7 mars och blev en jämn historia där alla tio bidragen fick mellan 54 och 69 poäng. Sebastian lyckades dessvärre inte ta sig hela vägen utan kom trea på 62 poäng. Vann gjorde 16-åriga tjejen ZENA med låten "Like it". Förhoppningsvis kan ändå framträdandet ge ringar på vattnet för Sebastian.

- Låten får ändå en chans att släppas, och mitt namn som soloartist får chansen inte bara i Sverige utan även i Europa. Så det är en våg jag vill rida på. Det är mycket upp till mig själv att ta till vara på den här chansen.

Förutom karriärerna med schlagern och Liverpool uppträder Sebastian en hel del på begravningar och är även medlem i hårdrocksbandet Miss Behaviour.

- Jag gillar all typ av musik och är verkligen allätare. Uppnår man en viss kvalitet struntar jag i vilken genre det är. Allt inom schlager är inte bra, men det är inte all hårdrock heller. Jag har en rockådra som är något starkare, den har jag i mig helt naturligt. Det är grunden och därifrån kan jag sjunga Sinatra och allt möjligt.

Vad händer framöver?

- Jag har mycket på gång i Ryssland. Jag jobbar tillsammans med en dirigent som heter Ulf Wadenbrandt och ska dit i juni och göra en sologrej, och har ytterligare grejer på gång i november. Sen har vi lite gigs med Liverpool, det är bra att ha i bakfickan. Och så sjunger jag lite i kyrkor och så, och det är uppdrag som jag kommer att fortsätta med. Schlagern blir en helt ny plattform för mig att utgå från, som jag kan kombinera med mina andra orkestrar.


Filmrecension: Green Book

Green Book

 

Årets Bästa film på Oscarsgalan och dessutom ytterligare två statyetter för bästa manliga biroll och bästa originalmanus. "Green Book" bygger på en verklig historia om en svart pianist (spelad av Mahershala Ali) som på 60-talet turnerar i den amerikanska södern tillsammans med sin vita chaufför (Viggo Mortensen). Inte helt lätt, eftersom det fortfarande var ett segregerat samhälle och filmen har hämtat sin titel från den hotellguide som fanns då och som berättade om vilka hotell svarta fick bo på.

Den belevade pianisten och den mer jordnära chauffören utgör ett omaka par som till en början inte verkar ha särskilt mycket gemensamt, men under den två månader långa roadtripen växer med tiden en vänskap fram mellan de två.

Trots det mörka temat kring rasism och segregation är det en riktig må-bra-film, och det går att invända att "Green Book" är lite väl lättsmält och skulle behöva mer "Mississippi brinner"-kvalitet för att riktigt motsvara hyllningarna. Men det är en snygg film med noggrannhet i varje detalj och utförd med ett gediget hantverk, och det räcker också väldigt långt.

 

4/5


Lika som bär: midsommarbonus

 

Dr Semester har öppnat mottagningen

Dr Helg har tagit semester och som ersättare har han kallat in Dr Semester. Och han har hållt mottagningen öppen de senaste dagarna med bastu, öl och Netflix.
Det har varit picknick på innergården och grillning i sommarstugan i Kolmården...
...och så ännu mera bastu. Och när detta skrivs ska jag faktiskt ner en sväng till saunan igen.
Nu kommer Dr Semester också ta semester några dagar och ersättas av Dr Midsommar, men efter helgen är Dr Semester tillbaka som ersättare till Dr Helg och då är det istället Dr Midsommar som tar semester till nästa midsommarhelg.

There´s a tweet for everything

Man brukar ju säga att det finns en Trump-tweet för varje tillfälle, där han på olika sätt hycklar, säger emot sig själv eller helt enkelt gör bort sig. Detsamma gäller Prütz och hans facebook-inlägg.

Midsommar på g!


I hardly know the man

Trump är ju känd för att först hylla personer för att senare distansera sig helt från dem. Och Prütz vill så klart inte vara sämre. Tre dagar efter inlägget ovan kom inlägget nedan. Och ja, Sven-David Sandström var en av sommarpratarna som presenterades.
På tal om Trump: passande att Prütz vill se extremhögerdebattörer och porrstjärnor bland sommarpratarna.

The Summer of Tobi 2019 - dag 2

Jaha, här trodde man att man skulle få lugn och ro - men icke!
The Producer drog med mig ut på BBM (bandbokarmöte). Champagne och grejer...
Sen kom Sabo och vi drog till Pappa Grappa...
Och sen ballade det ur. Vi hamnade på Merwah och Hörnan...
Ja...och sen...minns jag inget mer. Men jag antar att det är så det ska vara på firmafester?

Höstens lilla tripp

Just det, har bokat en resa till hösten. Till staden på bilden ovan och hem från staden nedan. Funderar på att fråga Bill om han vill haka på. Undrar vad han skulle säga om det?

The Summer of Tobi - The rise of Tobi

Sådär, då har årets The Summer of Tobi dragit igång!
Det började med studentfirande av Arvid, mottagning i Grebo och kanonväder. Sen hamnade jag på stan med öl. 
Nu går vi all-in på sommaren. Själv tänker jag inte göra många knop fram till slutet av augusti. Skål!

Lehmans fredagsfräckis

Putte gick bort till sin kvinnliga kollega på jobbet och sa:
– Åh, vad ditt hår luktar gott idag, alldeles nytvättat
Kvinnan blev rasade och gick raka vägen in till chefens kontor och talade om att hon blev sextrakasserad på sitt jobb.
– Vad är det som har hänt? frågar chefen.
– Putte sa att mitt hår luktar nytvättat.
– Men, vad är det för farligt med det?
– Vad som är farligt med det, fräste kvinnan. Putte är ju för fan dvärg.

Filmrecension: Aquaman

Aquaman

 

Medan Marvels superhjältefilmer gör storsuccé har DC:s motsvarigheter svårare att få det att funka. Denna gång är det historien om Aquaman som ska berättas. Han är som till en fyrvaktare på land och drottningen av Atlantis och har således sina rötter i båda världarna. Aquaman är uppvuxen på land, men när kriget hotar måste han återvända till havet för att utmana sin onda halvbror och visa att han är den rättmätiga arvingen till tronen. Först måste han dock bara finna en särskild treudd, ett vapen som bara den som är värdig har rätt till.

Storyn är en variant på samma historia som berättats många gånger förr. Aquaman heter passande nog Arthur till vardags, och visst är det en Kung Artur-saga vi får se - fast under vatten.

Visuellt är det en cool film med snygga undervattensmiljöer och häftiga effekter, ibland blir det dock för mycket, särskilt i den avslutande striden när allt bara är ett rörigt myller. Flera av rollerna känns lite malplacerade men Jason Momoa är klockren i huvudrollen. Dock har filmen problem att hitta rätt tonträff. Vill den vara känslig, rolig, actionfylld, lättsam, mörk eller knasig? Nu blir den lite av varje, och samtidigt ingenting. Manuset är svagt, men trots allt är det en film som är ganska lätt att gilla, kanske för att den vet att den är "lite för mycket".

 

2/5


Här hittar du vol-au-vent

Eftersom så många hör av sig till mig och undrar vilka butiker som säljer vol-au-vent så kommer här en liten guide.
Jag har själv köpt vol-au-vent på ICA Maxi på Tornby (Linköping), ICA Maxi på Ingelsta (Norrköping), Priso i Linköping och Nära Dej - Pepparkvarnen i Grebo.
Skulle den inte finnas där, vilket den inte alltid gör, så kan man höra av sig till distributören som är Sanjogruppen AB.
Deras hemsida: http://sanjogruppen.se/
Intressant att vol-au-vent ingår i deras julsortiment! Förmodligen därför som den ofta är så svår att hitta. Själv hävdar jag bestämt att vol-au-vent kan och bör ätas året om!
Bli en av oss, gå med i Vol-au-ventens vänner!

Skivrecension: Backyard Babies

Backyard Babies

Sliver & gold

Minns ni Sha-Boom? Det svenska hårdpopbandet från slutet av 80-talet med hits som "R.O.C.K" och "Don´t steal my heart away"? Stundtals är skillnaden hårfin mellan Dag Finns gamla pudelrockare och Backyard Babies. Dregen, Nicke Borg och de andra har bara lite fler tatueringar, men i övrigt handlar det om ungefär samma melodiösa leka-hårdrockare-rock. I sina bästa stunder kan dock Backyard Babies kicka stjärt helt okej, och även sätta en stadig känga i Dag Finns tajta rumpa. Men de stunderna har varit lite för få på bandets tidigare skivor och även här på den åttonde. Här på "Sliver & gold" gör de egentligen inget nytt. De rockar på i gammal god stil, gör inte fansen besvikna men utmanar dem inte heller. Tio låtar med riffande gitarrer och tuff rockersattityd. Musik som stått still sedan 1981 och som kommer att stå still i minst 30 år till. Ärligt talat så är låtarna rätt kass, det går inte att komma ifrån. Men Backyard Babies har en hel del förlåtande drag som gör att man ändå gillar dem. Det är partystämning, det är hög energi och de skapar drömmar om en enklare värld där man kan dricka öl och ha kul utan en massa tjafs, och det drar upp betyget ett snäpp.

3/5


Biotisdag

Var och kollade in "X-Men: Dark Phoenix" igår. Den sista X-Men-filmen innan Marvel Studios tar över och inkorporerar mutanterna i sitt filmuniversum. Förhoppningsvis blir det då lite ordning på X-Men som hittills har varit en dunderbesvikelse (Wolverine undantagen) sedan första början.
Här handlar det om Jean Grey som får superduperkrafter och samtidigt börjar slåss med sina gamla kollegor. Rätt tråkigt, men nu är skiten i alla fall över. Nu ser vi fram mot X-Men (och Fantastiska Fyran) i MCU!
Betyg: 2 av 5

Dagens lista

Det har blivit dags att presentera listan över de tre mest obehagliga snuskgubbarna. Varsågoda, här är topp tre:
1. Herr Gårman
2. Pettson
3. Colonel Sanders, KFC

King Kong på Broadway

Nu måste det bli en resa till New York.

Krogkrönika

Quiztrenden håller i sig

Det kan gå lite upp och ner, men det försvinner aldrig helt. Företeelsen med pubquiz på krogen har visat sig vara en trend som håller i sig år efter år.

Krogbranschen är ofta en trendkänslig bransch där saker och ting kan växla snabbt. En sommar är det rottingmöbler och loungemusik som gäller på uteserveringen och nästa är det latinorytmer och sombreros. Drinktrender kommer och går, matkoncept ändras kontinuerligt. Det gäller att ha fingret i luften och känna åt vilket håll det blåser för att inte hamna på efterkälken. Trubadurer håller sig tämligen stabilt över tid medan karaoke och kändisbartendrar är två inslag som haft sin storhetstid. Ett tag var det populärt med skumpartyn och en sommar skulle alla dricka lakritsshots. Ja, ni fattar. Trender kommer och går helt enkelt.

Ett krognöje som dock aldrig tycks bli omodernt är pubquiz. Jag vet inte när det började dyka upp på de svenska krogarna men det känns som att vi åtminstone har quizat flitigt sedan slutet av 90-talet. Och istället för att avta verkar det som att pubquizeriet snarare har ökat de senaste tio åren. Tänker jag på krogar i Linköping och Norrköping som har arrangerat pubquiz så dyker en lång rad namn upp direkt: Harrys, Saliga Munken, Palatset, Hugo, Skeppet, Bishops, Trappan, Royal Arms, Hamlet, Cromwell House, The Champ, BarBQ, Platens, Ågatan, Nationernas Hus...jag kan fortsätta hur länge som helst.

Quizen kan ha lite olika upplägg men en populär variant är frågesporter som kretsar kring musik. Det har till och med blivit så populärt med musikquiz att det finns ett antal avdankade rikskändisar som mer eller mindre lever på att åka runt på landets krogar och hålla i quiz. Något sätt ska man ju försörja sig på, så det har jag ingen synpunkt kring, men det får en ju att fundera på vad det är med pubquiz som är så populärt hos oss svenskar.

Frågesport och sällskapsspel har vi sysslat med i alla tider, men oftast i hemmet. Pubquizen sker i restaurangmiljö och filantropen skulle då kunna hävda att det visar att människan är en social varelse som vill göra saker tillsammans med andra. Cynikern å sin sida skulle kunna argumentera för att pubquizens popularitet beror på att det legitimerar alkoholkonsumtion. "Visst dricker jag öl, men jag gör det i ett allmänbildande syfte".

De senaste åren har det till och med anordnats Quiz-SM. En annan utveckling är quizen går mot att bli mer och mer nischade, att man exempelvis har ett specifikt tema vid varje tillfälle. Så hur ser då pubquizets framtid ut? Den logiska utvecklingen är såklart att quizandet professionaliseras alltmer. Om fem år har quizet sin egen Allsvenska och 2028 är det en tävlingsgren på OS i Los Angeles.


Whatever happened to Dr Helg?

Ni kanske undrar vad Dr Helg hade för sig i helgen? Jodå, det var fullt upp med förlustelser. Det började med sill och potatis på torsdagen.
Som följdes av sill och potatis på fredagen...
Sen gav vi Tannefors-indiern en ny chans och visst är den okej, men inte någon av de bättre jag har provat.
Största besvikelsen var dock ostbrickan. Köpte ett färdigt trepack och visst ser osten fin ut, men jag vetifan vad det var vi fick. Nån slags obeskrivbar fejkost med konstig konsistens och obefintlig smak. Nä, i fortsättningen kör vi Norins så det blir kvalitet.
På lördagen drog vi ut till sommarstugan och där blev det...sill och potatis!
Och nubbe och Taube, såklart.
Sen hamnade vi på poolparty (typ) hos Figge & Linda. Grebo - det är där det händer!
Och Dr Helg provade såklart bastun.
Trevlig kväll och Dr Helg njöt i fulla drag.
Livet är en fest. Och snart så är det fredag...och då är det dags för Dr Helg igen!

Söndagsintervjun: Göran Redin

Göran Redin avslutar den populära Lövbergaserien

Den 8 april ger Björsätersförfattaren Göran Redin ut den femte boken i sin omtyckta Lövbergaserie. Den heter "En ensam färd" och kommer också att bli den avslutande delen. Men Redin har redan ett nytt bokprojekt på gång.

I debutromanen "Ett fjärran krig" som kom 2013 fick läsarna första gången stifta bekantskap med de två tvillingarna Karin och Erik som växer upp på gården Lövberga utanför Åtvidaberg under stormaktstiden på 1600-talet. Boken blev populär och följdes sedan av "En skärva hopp", "Ett bräckligt liv" och senast "En vilsen själ". Och inom kort ger han ut den femte delen i den populära Lövbergaserien.

- Det var naturligtvis ingen serie från början och var väl inte ens tänkt att det skulle bli någon serie, men det har det blivit. Jag var glad att jag fick ge ut EN bok, men det har blivit något av en arbetsseger. Jag stöter på väldigt många människor som jag antingen tjatar på att de ska köpa en bok eller två, eller så har de fått en rekommendation, och sen efter en tid så kommer de tillbaka och står nästan och rycker i dörren på bokhandeln och vill ha den senaste boken och det är väldigt glädjande.

- Det är många människor som kommer till mig och säger: hur ska det gå för Karin? I slutändan är det ju det som det handlar om, att man har en bra berättelse och ett bra språk, bra gestaltningar av sina karaktärer och framförallt att man har karaktärer som folk tar till sig. Utan Lisbeth Salander hade ju inte Stieg Larsson-böckerna blivit den hit som det blev.

Att hans historiska romaner har varit uppskattade hos läsekretsen har Göran fått många bekräftelser på.

- Nu i höstas, och det här är inget skryt utan jag ser det som en konsumentupplysning, hade Sveriges Radios Kulturnytt en omröstning bland sina lyssnare om de bästa bokserierna per årtionde. Och faktiskt var det så att Lövbergaserien fick vara med som en av 2010-talets bästa bokserier ihop med Elena Ferrante och Stieg Larsson-böckerna, så jag känner att: ja, man har väl kommit någonstans. Men jag har fortfarande kvar mitt arbete som betalar hyran.

Men nu är det slut på Lövbergaserien. Den 8 april kommer den femte boken "En ensam färd", som också blir den sista. Syskonen Karin och Erik befinner sig långt hemifrån. På Lövberga går livet sin stilla gång, men en gammal oförrätt kommer upp till ytan och blir ödesdiger för familjen. Göran berättar att det döljer sig mer än vad man kan tro bakom berättelserna i böckerna. Han väver in många personliga saker som läsarna antagligen inte uppfattar.

- Det är nästan så att jag har tänkt att om jag ska skriva någon mer bok så skulle det kunna vara en sån där "bakom scenerna i Lövberga, regissörens kommentarer". Men jag kände nu med femte boken att det börjar bli lite tradigt. Så jag har sagt att nu får det vara slut med Lövberga.

- Jag har en ny idé som jag jobbar med, och jag tänker hålla mig kvar i Östergötland och hålla kvar kopplingen till Björsäter. Men den kommer även att utspela sig en hel del i Linköping också. Och vara betydligt modernare.

Göran Redin medverkar på Norrköpings bokfestival på Norrköpings stadsbibliotek den 6 april .Där kommer han att prata om Lövbergaserien och den nya boken "En ensam färd".


Skivrecension: In Flames

In Flames

I, the Mask

Det är imponerande hur Göteborgsbandet fortsätter att hålla sig i toppen år efter år. Det är 25 år sedan In Flames släppte sin första platta och ändå känns de inte det minsta mossiga. "I, the Mask" är bandets trettonde studioalbum och har lite som tema den "mask" sätter på sig på nätet. Tryck play och njut av tolv smattrande spår av melodiös metal med tuffa gitarrer, energiskt trumspel, slick produktion, tight sång och en skön pang-på-känsla. Det har muttrats här och där bland fansen på senare tid men de har troget hängt kvar och med nya plattan tycker förmodligen många att de får utdelning för sin lojalitet. För det är svårt att ha några större invändningar mot "I, the Mask". In Flames är så skickliga och rutinerade att de helt enkelt inte gör några misstag längre. Några av spåren känns dock lite rutinmässiga. De går på autopilot och vi har hört det förut. Jag ska inte säga att jag sitter och nickar till men jag tappar definitivt koncentrationen lite grann. Och In Flames tappar fyran i betyget. Det finns lyckligtvis en del bra låtar också. Och bäst tycker jag faktiskt avslutningslåten "Stay with me" är, skivans enda lugna låt som skiljer sig mot det övriga materialet på ett skönt sätt.

3/5


Lehmans fredagsfräckis

Det var en gurka, en ketchupflaska och en snopp som tävlade om vem som hade det värst. Gurkan sa att han helt klart hade det värst:
– Först sliter de med knivar av mig mitt skinn, sen slizar de upp mig i skivor och sen måste jag ner i en rykande het soppa.
Ketchupflaskan tycket såklart att han hade det värst:
– Först skakar de ut mitt innanmäte och sen är det papperskorgen som väntar
Men snoppen skakade på sitt ollon och sa:
– Äsch, det är väl ingenting jämfört med mina uppgifter Först väcker de en mitt i natten, drar en påse över huvudet och skakar en upp och ned tills jag spyr

Filmrecension: Holmes & Watson

Holmes & Watson

 

Mästerdetektiven Sherlock Holmes tycks aldrig bli omodern, det kommer hela tiden nya tv-serier och filmer - och här är en till. Är det en för mycket? Ja, definitivt.

Kollar man in rollistan ser det dock rätt spännande ut på förhand. Will Ferell spelar Holmes och John C. Reilly hans vapendragare Doktor Watson. Här finns även kända namn som Ralph Fiennes och Steve Coogan, ändå blir det ett totalt magplask.

Till att börja med vet jag inte om någon har efterfrågat en flamsig Sherlock Holmes-parodi, men om man nu ändå ska göra en sådan så bör den väl åtminstone vara rolig. Och "Holmes & Watson" är skittråkig. Mycket av humorn går ut på att det antingen dyker upp tidsmarkörer som Charlie Chaplin och Titanic, eller att det refereras till moderna företeelser som selfies och Donald Trump. Ja, ni hör ju själva hur kul det låter.

Storyn, finns det en sån? Jo, just det. Det är nåt om att Moriarty ska döda drottningen...eller hur det nu var? Strunt samma, ingen bryr sig om handlingen i denna rulle, inte ens filmteamet. Dessvärre verkar de inte ha brytt sig om något annat heller, som till exempel hur man skapar en komedi som är rolig och underhållande.

 

1/5


Lika som bär #235

Nemo Hedéns röst och Niklas Runstens röst. 

Årets lustspel i Grebo


Soligt i Sörping

Sörping igen...härligt!
Hängde på Stinsen, Skönbergagatan, kanalen, Åängens B&B. Njöt av vädret, livet och Sörping. Och det lutar åt att jag kommer dit igen nästa vecka...gött i så fall!
Just det...blev raggmunk på golfbanan också.

Musikkrönika

 

På jakt efter den synth som flytt

Det är inte lätt att vara synthare 2019. Eller så är det just det det är. I en värld av överflödets förbannelse finns det en tjusning i att behöva leta, som i gamla tider.

Jag känner att jag blir mer synthare för varje dag som går. Länge förnekade jag mitt sanna jag men på senare tid har jag slutat att ljuga för mig själv. För jag är uppvuxen med 80-talets synthpop, min husgud heter Johan Kinde, jag har skrivit för en synthtidning i femton år och sjunger i ett synthband sedan tio år tillbaka. Så vem försöker jag lura?

Och faktum är att det numera nästan bara är ny svensk synth som får mina musikaliska juicer att flöda. Jag tycker att Kennelklubben har gjort det senaste årets bästa skiva och att Priest är landets kanske intressantaste band för tillfället. Jag gillar Rein och blev glad när jag såg att Saft släppt ett nytt album. Men sen tar det nästan stopp, för 2019 är svensk synth en så marginaliserad företeelse att man verkligen måste dammsuga internet för att hitta något som känns bra och intressant. Och jag tror faktiskt det är en bidragande orsak till att mitt intresse för genren hela tiden ökar.

Självklart gillar jag synth som musikstil, men jag är även övertygad om att känslan av exklusivitet hjälper till att göda mitt intresse. Det finns något lockande i en så motsträvig musikgenre som svensk synth. Den är så liten och hemlig att man verkligen måste anstränga sig om man vill hitta guldkornen. Det påminner om hur det var förr, innan internet, när man fick leta efter bra musik i fanzines, postorderkataloger och på nischfestivaler. Lyckan blir helt enkelt större när saker och ting inte går för lätt.

I det klassiska kriget mellan hårdrock och synth skulle många säkert hävda att synthen vann, för idag görs den mesta topplistemusiken helt på datorer. Men synth är egentligen mer av en estetik än en genre. Det är därför band som Kent och The Cure kan passera som synthband trots att de egentligen lirar gitarrmusik medan såna som Eric Saade och Danny Saucedo aldrig kommer att ses som synthare trots att deras musik är helt gjort på elektronisk väg.

Faktum är att Kentz nästan är mer synthare än de flesta på den svenska topplistan. Kentz, vilka är det? Jo, ett band som spelar Kentlåtar i dansbandsversioner. Så djupt sitter alltså synthens identifiering att ett tributeband som gör covers i buggtappning på ett nästan-synthband anses mer äkta än många artister som faktiskt använder sig av klassiska synthattribut som keyboards, neonfärger och spretiga frisyrer. Det kan låta löjligt, men är helt logiskt för oss synthare.


#me too-bi

Satt och skrev en grej om #metoo häromdagen och funderade på hur något som började så bra kunde utvecklas så fel. Kampanjen har visserligen åstadkommit en hel del förändringar/förbättringar men i slutändan riskerar den ändå bara att bli en udda liten parentes i historieböckerna.
En av anledningarna är att en rörelse som #metoo förlorar sin trovärdighet och seriositet när den förvandlas till SM i ordvitsar.
Varje bransch skulle ju ha sin egen hashtag och när man ser hela listan så går det ju inte att ta #metoo på allvar längre. Det har blivit ett fnissigt skämt där det viktigaste verkar vara att komma på en finurlig hastag. Här är några exempel:
*Kvinnliga skådespelare - #tystnadtagning
*Sångerskor - #visjungerut
*Jurister - #medvilkenrätt
*Grundskolelärare - #tystiklassen
*Facket - #inteförhandlingsbart
*Lärare - #ickegodkänt
*Ridsport - #visparkarbakut
*Byggbranschen - #sistaspikenikistan
*Gröna näringar - #skiljaagnarnafrånvetet
*Restaurangbranschen - #vikokaröver
*Finansbranschen - #inteminskuld
*Bilskollärare - #stopplikt
*Akademiker - #akademetoo

På´t igen med Dr Helg

Egentligen var det en riktig skitdag igår, men Dr Helg gjorde sitt bästa för att råda bot på det.
Mottagningen flyttades till Villa Flora i Svärtinge där det intogs asgod räkmacka som medicin.
Sen på kvällen blev det bastu, gött käk, chips, vin och Bondfilm, så det blev ganska okej ändå. En puff, en puss, en plutt. Nu tar Dr Helg ledigt några dar...men är snart tillbaka.
 

Sörping 2019 - igen

Japp, då har jag varit i Söderköping igen och härjat. Sol, mysigt och gött. Som vanligt.
Kollade in Bakfickan och käkade på Lock, hop and barrell.
Kollade in kanalen och njöt av tillvaron. Och om några dagar ska jag dit igen. Kanske bättre att flytta dit för gott istället?

Dags igen för Dr Helg

Igår var det fredag och Dr Helg slog åter upp mottagningen. Varm bastu, kall öl och Alex & Sigges podd i hörlurarna. Vad behövs mer för en lyckad helg? Jo, pizza och en Bondfilm.. Och det hade vi.
Men höjdpunkten var nog ändå att följa Bensinupprorets demonstration på Sergels torg. Ryktet går att Billl var där, han var åtminstone i Stockholm - och kör en bensinslukande bil!
Ikväll fortsätter helgen, hej!

RSS 2.0