tobi

Uteserveringar utan bolmande

I år är första sommaren som vi inte får röka på uteserveringarna. Hur ska det gå, kommer vi att överleva? På något sätt känns det som att vi har haft den debatten en gång tidigare...

Första gången jag besökte Australien var i januari 2010. Jag landade i Brisbane på självaste Australia Day och gav mig ut på stan för att fira ankomsten med en kall Coopers på närmsta uteservering. När jag satt där märkte jag hur folk omkring mig lämnade sina fulla öl och gick ut från uteserveringen. Märkligt, men Australien är ju ett udda land på många sätt, tänkte jag innan jag insåg att anledningen var att de gick ut på gatan för att röka. Enligt lag var de tvungna att stå ett visst antal meter utanför uteserveringen om de ville tända sig en cigarett.

Nu har vi fått en motsvarande lag i Sverige. I början på 2018 lade regeringen fram ett förslag om att införa rökförbud på flera allmänna platser och i december ställde sig riksdagens socialutskott bakom förslaget som kommer att träda i kraft den 1 juli. Förslaget rör förbud på flera nya platser utomhus. Det handlar om tågperronger, busshållplatser, lekplatser och idrottsplatser samt uteserveringar. Målet är att minska svenskarnas bruk av tobak för att nå det mål man har om ett rökfritt Sverige 2025.

En majoritet av svenska folket står bakom förslaget men de gamla vanliga olyckskorparna har såklart varit ute och kraxat som de alltid gör. "Nu kommer jag sluta gå på krogen". "Det här kommer innebära dödsstöten för restaurangerna". "Vart är det här landet på väg? Snart är väl allt roligt förbjudet". Ungefär så har det låtit på sina håll...och visst klingar det bekant på något sätt?

För precis så gick tongångarna när Sverige införde rökförbud inne på krogen den 1 juni 2005. Innan förbudet gnälldes det friskt men bara något år senare verkade alla ha ändrat uppfattning. Idag saknar ingen, inte ens rökarna själva, tiden då man kunde tända en cigarett inne på restaurangen och blåsa rök i ansiktet på övriga matgäster. Idag känns rökning inomhus så avlägset att man nästan undrar om det verkligen varit tillåtet eller om vi bara drömt alltsammans.

Så kommer det antagligen bli med det nya, utökade förbudet också. Vi kommer att vänja oss lika fort som australiensarna gjorde och om tio år när vi hittar ett gammalt exemplar av den här tidningen och läser denna krönika kommer vi förvånat höja på ögonbrynen och utbrista:

- Va, har man fått röka på uteserveringarna!

Linköpingsförfattaren Lena Hilmersson debuterade 2014 med "Om inte Rasmus fått röda hund" som följdes upp förra året av "Om det inte hade hänt". Nu är hon klar med relationsroman nummer tre där hon återigen vrider och vänder på perspektiven.

- Jag har alltid tyckt om att skriva och har väl någon ådra från mormor som skrev sagor och publicerades i tidningar. Jag har alltid drömt om att skriva en bok men saknade väldigt länge en idé, säger Lena och berättar om tillfället när den där idén till slut dök upp.

- Jag var på en skrivarkurs i Lövstabruk i Uppland 2010 där vi fick en uppgift att skriva nånting utifrån ordet "tystnaden" och då skrev jag ett stycke om två personer morgonen efter ett gräl. Efteråt fick jag så mycket frågor av de andra i skrivgruppen om vad det var för personer, vad hade de grälat om, vad som hände sedan och så vidare, och då började jag fundera mer själv på det där och det var det som sen blev boken "Om inte Rasmus fått röda hund" som kom 2014.

Lena beskriver boken som en relationsroman för vuxna, även om titeln och omslaget har gjort att många trott att det är en barnbok.

- Den handlar om att den här Rasmus får röda hund och smittar ner en kvinna som heter Madde. Hon och hennes pojkvän Anders har precis köpt ett hus som de håller på att renovera och ska åka iväg på semester, men då har ju hon fått den här röda hund-smittan så Anders får åka själv och då träffar han en kvinna där som heter Sophia som nyss har brutit upp från ett förhållande och sen händer det som inte får ske. Anders åker tillbaka hem men kan inte riktigt släppa Sophia och så småningom möts de igen av en slump och då har hon blivit med barn. Hur tacklar de den situationen och vilka val gör de? Det får man läsa i boken.

I höstas kom sedan bok nummer två, "Om det inte hade hänt", där persongalleriet från debuten återkommer.

- Den spänner över en längre tidsperiod men händelsen från Rasmusboken finns med. Nu får man se händelsen utifrån Maddes perspektiv, och hon tolkar inte situationen på riktigt samma sätt som Anders och Sophia gjorde.

Ska man se det som en uppföljare?

- Både och. Man kan läsa dem helt separat, men ska man läsa båda ska man läsa Rasmus först. Men man måste inte ha läst den för att kunna läsa den andra.

Har du fler böcker på gång?

- Jag har skrivit klart en tredje bok och håller på med fyran nu. I den tredje boken finns Anders och Sophia med, men det handlar om fler personer. Någon i en familj har vunnit fem miljoner kronor men man vet inte vem det är, och boken handlar om hur man påverkas när det finns så mycket pengar inom räckhåll, vilka moraliska förändringar som sker hos människor. Förhoppningsvis kommer den till hösten, målet är att få ut den till TellUs Bok- och berättarmässa i december.

Läser du mycket själv?

- Ja, jag har alltid en bok vid sängkanten och en bok i hörlurarna. Jag tycker Per Anders Fogelströms "Stadserien" är fantastisk. Sen är jag väl lite allätare, men jag tycker det är lite tråkigt idag att det är så väldigt mycket deckare. Och det har varit väldigt viktigt för mig att jag inte skriver deckare. Mina personer är vanliga människor, det kan vara grannen eller syrran.

Har du någon stilistisk förebild?

- Jag tycker om att se samma händelse ur olika perspektiv, det finns inte en sanning utan sanningen beror på vem du är. Första gången jag såg det sättet att skriva var hos Katarina Mazetti i boken "Grabben i graven bredvid". Så där har jag kanske lånat lite av det skrivsättet. Vartannat kapitel är det en persons synvinkel och vartannat är det utifrån den andra personen.

Ison & Fille

Vackra liv

Jag var inte särskilt förtjust i Bredängduons förra platta "Länge leve vi". Jag tyckte den var tungfotad och saknade sväng. Skivan osade melankoli, överdoserade på autotune och kändes som en resa tillbaka till när seklet var ungt och svensk hip hop var dyster, mörk och hade svårt att röra på höfterna.

Det var fem år sedan, men fansen är vana att få vänta på Ison & Filles skivsläpp. Mellan de tre senaste fullängdarna har det gått fem, tre och fem år. Sen senast har grabbarna bland annat medverkat i " Så mycket bättre" och filat på denna platta, så nu väntar jag mig storverk.

Och jag tycker nya skivan är ett snäpp bättre än den förra, även om jag har en hel del invändningar denna gång också. I stort sett skulle man kunna ta beskrivningen ovan av "Länge leve vi" och köra den i repris på "Vackra liv". Tycker dock att nya skivan svänger bättre och tar ut svängarna mer produktionsmässigt. Det låter bra, men jag har svårt att riktigt tända till. Har Ison & Fille haft sin tid, är det dags att mygga av dem? Kanske inte. Fortfarande har de kompetensen och grundkvaliteten på sin sida, men de måste jobba på att väcka energin hos lyssnaren.

3/5

Linköping City Airport har anledning av vara stolt. Medan andra svenska flygplatser brottas med kraftigt minskande passagerarantal pekar kurvorna i Linköping uppåt och VD Camilla Lejon tror på fler avgångar inom kort. Dessutom får flygplatsen kanonbetyg av sina resenärer.

- När KLM mäter vad deras resenärer tycker så kom vi 2018 på förstaplats i världen vad gäller service och bemötande vid incheckning, tvåa vad gäller bagage drop och tvåa vad gäller boarding. Vi har även den tionde mest omtyckta loungen bland alla 240 flygplatser som KLM trafikerar, säger Camilla och berättar att Linköping City Airport ligger bra till för att få ytterligare en avgång.

- Air France/KLM placerade en key account manager här i Linköping förra sommaren med avsikt att öka beläggningen på några av flighterna i veckan, för att kunna sätta in en ny avgång. Det man tittar på är antingen en fjärde avgång till Amsterdam eller en direktflight till Paris med Air France.

Och det kan komma att behövas för trycket är högt just nu. Under de tretton första dagarna i maj ökade Linköping City Airport med 700 resenärer, utan att ha ökat kapaciteten. Det motsvarar sju fyllda maskiner och är en ökning som de inte sett motstycke till tidigare.

- Vi har även kommit väldigt långt i förhandlingarna med ytterligare en operatör som skulle komplettera KLM fantastiskt bra. Vi är väldigt noggranna för det ska vara en operatör som marknaden efterfrågar och som kan komplettera utbudet vi har idag så det blir en win-win-effekt för alla inblandade.

Flygplatsen har ett nära samarbete med Vikingbuss och till hösten arrangerar de totalt fyra charterresor till Verona i Italien och Zadar i Kroatien.

- Men vi kommer aldrig att bli en charterflygplats. Vi finns till för näringslivet i första hand, men vi ser även ett ökat antal privatresenärer och har även många gruppresor till destinationer i Europa, USA och Asien som flyger från oss. Det passar bra, för de hjälper till att fylla upp maskinerna när det är lite lägre beläggning med affärsresenärer.

Flyget utmålats ofta som en stor miljöbov, men står endast för 2-3 % av de globala koldioxidutsläppen och Finlandsfärjorna släpper ut 8 gånger så mycket koldioxid som hela svenska inrikesflyget enligt ny forskning från SMHI. I flygbranschen pågår också ett stort arbete för att minska klimatavtrycket och göra flyget mer hållbart.

- Och där har vi en fantastisk tur att ha KLM. De senaste tio åren har de varit främst i världen på sitt hållbarhetsarbete, enligt Dow Jones sustainability index. KLM var först ut med biobränsle och köper idag 50% av allt biobränsle som produceras i världen. Dessutom byter de ut sin flygplansflotta. Tidigare flögs vår lunchflight med Fokker och när den byttes mot Embraer 175 minskade utsläppen med 18%. Sen arbetar man kontinuerligt med att allt som lastas ombord ska bli lättare, för då går det åt mindre bränsle.

- KLM jobbar även mycket med klimatkompensering. De har egna projekt för återplantering av regnskog och köper upp stora arealer för att förhindra skövling. Så jag uppmanar verkligen våra resenärer att klimatkompensera när de flyger. Det kostar nästan ingenting och det är bara att kryssa i den där lilla rutan. Det är inte lösningen på klimathotet men det är något väldigt bra att göra fram till att flyget blir helt hållbart.

Slänga eller behålla? Hur ska man göra med sina gamla album på CD, vinyl och kassett? Allt finns ju på Spotify. Men hur vet man om det alltid kommer vara så?

Musikbranschen måste vara världsmästare på att få sina kunder att köpa samma produkt om och om igen. Först köpte vi albumen på LP. Sen slängde vi våra vinylplattor och köpte samma skivor på CD. Sen skaffade vi Spotify och betalade för samma musik igen. Och slutligen köpte vi tillbaka våra gamla LP-skivor när vi insåg att vinyl hela tiden varit lösningen vi föredrog.

Nu är det visserligen inte alla musiklyssnare som återgått till vinylen, de flesta lyssnar på Spotify och liknande tjänster. Och visst är det smidigt att kunna ha nästan hela världens låtskatt i sin dator eller mobil istället för att äga en massa fysiska skivor som tar upp onödig plats i vardagsrummet. Men hur vet vi att Spotifylösningen kommer att vara framtidens melodi? Alla tidigare musikformat har utmanats och i princip försvunnit så mycket talar för att det även kommer att ske med streamad musik förr eller senare. Och då står vi sannolikt där och får betala för samma låtar ännu en gång.

Själv står jag i begrepp att flytta framöver och går och funderar på hur jag ska göra med mina gamla skivor. Rent förnuftsmässigt inser jag att det är vansinne att behålla dem. Jag kommer sällan eller aldrig att spela dem, de tar upp plats och fyller egentligen ingen vettig funktion överhuvudtaget. En snabb uppskattning säger att jag har cirka 2000 CD-album, kanske 1000 CD-singlar, 500 LP och några hundra vinylsinglar. Lägg till det en ansenlig mängd kassetter, framförallt i formen av blandband. Jag borde slänga dem men tror inte jag klarar av det, för skulle jag slänga min musiksamling är det som att jag slänger en del av mig själv.

Hållbart resande på frammarsch

Svenskarna är ett av världens mest beresta folk, men ska vi kunna fortsätta med det i framtiden krävs det att vi ändrar vårt sätt att resa. Och lyckligtvis vinner det hållbara resandet mer och mer mark.

När Språkrådet i december presenterade årets nyord för 2018 var "Flygskam" ett av de nya uttrycken. Det beskriver en känsla av att det ur miljösynpunkt är en förkastlig handling att flyga, och är intimt besläktat med ett annat ord som är på stadig frammarsch: klimatångest.

Det känns som att 2018 blev en ögonöppnare för många och plötsligt har vi fått en molande oro i magen när vi sitter och bokar våra resor. Fler och fler vittnar om att nöjet med resandet håller på att försvinna på grund av klimathotet, och inser att något drastiskt måste hända - och det nu.

Jag är själv en av dem som börjat reflektera över mitt frekventa flygande. Nyligen bokade jag en flygresa till Dubai och klimatkompenserade för första gången. Jag betalade 111 kr som ser till att det planteras träd i Panama som ska kompensera för mitt CO2-utsläpp. Men det räcker inte, vi måste göra mer. Mycket mer.

Och det pågår en massa projekt för att göra resebranschen klimatsmartare. Flygbolagen satsar på gröna inflygningar, modernare och bränslesnålare plan, lättviktsmaterial ombord och mycket annat. Den som reser med KLM från Linköpings flygplats till Los Angeles flyger faktiskt med fossilfritt biobränsle efter att ha mellanlandat i Amsterdam, och liknande satsningar sker även på andra håll. I Norge satsar man stort på att alla inrikesflyg ska gå på el 2040. Och mycket tyder på att de lyckas, för efter en liknande satsning på biltrafiken är redan idag hälften av alla bilar som säljs i Norge el- eller hybridbilar.

Men framförallt är tåget på frammarsch, särskilt när det gäller resor inom Europa. Det byggs järnvägar för höghastighetståg, startas fler linjer för nattåg och försäljningen av interrailkort ökar stadigt. Fortfarande finns mycket kvar att göra, men inom en snar framtid kommer tåget vara det naturliga förstahandsvalet när vi ska besöka europeiska storstäder. Redan idag finns många tågresor som är sjukt bra, exempelvis om man ska till Köpenhamn. Kliv på i Linköping och tre och en halv timme senare kliver du av mitt inne i centrala Köpenhamn. Och det kostar bara 195 kronor.

Sveriges största resetidning Vagabond gav nyligen ut sitt första nummer som var helt inriktat på tågresor. Det blev en enorm succé och när jag mejlade chefredaktör Fredrik Brändström svarade han:

- Det känns som det finns ett enormt sug efter tåg just nu, det var länge sedan vi fick ett sådant enormt gensvar från läsarna på ett nummer. Tror att många känner kval inför att resa mycket och långt med flyg, samtidigt som man har en lust att fortsätta upptäcka världen. Där kan tåg vara lösningen på problemet. Jag tror att vi nu bara ser början på denna våg av hållbart resande.

Daniel Norgren

Wooh dang

Det är bara att konstatera: det finns ingen mainstreamkultur längre. Inga regler, ingen förutsägbarhet. Sånt som tidigare tilltalade massorna har blivit subkultur och artister som förr skulle ha ansetts sjukt smala drar folk i mängder. Och ingen vet hur det gick till, för alla verkar inne i sina egna bubblor.

2015 recenserade jag Daniel Norgrens skiva "Alabursy" och förvånades över att jag aldrig hört talas om denna västgötska singer/songwriter med så egensinnig stil och så intensiv blueskänsla. Och då var det ändå hans femte platta och han fick strålande recensioner och drog storpublik när han spelade. Sedan dess har det gått ytterligare fyra år och Daniel Norgrens popularitet har bara växt. Han åker på stora konserthusturnéer, och ändå tror jag att de flesta svenskar aldrig har hört talas om honom. Han syns aldrig på tv eller i tidningar, hörs aldrig i radio eller nån annanstans i det vanliga mediebruset, men nånstans där under radarn måste ju ordet om honom spridas på något sätt. Och även om jag verkligen gillar hans avskalade och nedtonade sydstatsverandamusik så begriper jag inget av hans karriär.

Musiken rör sig nånstans i gränslandet mellan amerikansk blues, country och folk. Det är sånger i svartvitt, eller som att han tonsatt gamla sepiafärgade foton. Är det fortfarande 30-tal i Norgrens värld? Ja, förmodligen. Och det får det gärna vara så länge hans musik låter så här bra.

4/5

Jag gillar kött. Jag äter kött av alla de slag. Ändå har jag märkt att jag konsumerar mindre och mindre av det. Håller jag omedvetet på att bli vegetarian?

Förra sommaren höll den svenska mannen på att bli galen. Torkan i skog och mark gjorde att han inte fick grilla på det sätt han var van vid. Landet kan vara utan regering i 134 dagar, det rör honom inte i ryggen, men får inte den svenske mannen stå vid grillen med sin öl och sitt Weberförkläde blir han vansinnig. Fjolårets grillförbud var det värsta som kunde hända och nu går vi mot en ny grillsäsong. Tänkt om historien upprepar sig, vad gör vi då?

Det är bara att vänja sig, antar jag, för mycket talar för att grillförbuden är här för att stanna. Det finns en koppling mellan klimatförändringarna och torkan som leder till eldnings- och grillförbud. Och det finns en koppling mellan vår höga köttkonsumtion och klimatförändringarna. Kort sagt kan man säga att vi får skylla oss själva . Hade vi inte ätit så mycket kött hade det inte blivit grillförbud. Hade jag varit filosofiskt lagd hade jag hävdat att det är naturens sätt att reglera sig själv.

Det är med andra ord hög tid att vi börjar dra ner på vår köttkonsumtion, eftersom det är ett självskadebeteende att fortsätta. Männen vid grillarna kommer säkert att gnälla och tycka att "det var bättre förr". Fast jag undrar om de verkligen tycker det om de studerar statistiken? Där framgår det att vi svenskar fördubblat vår köttkonsumtion per capita sedan 1960. Kunde våra föräldrar äta mindre kött kan väl vi det också.

Fast egentligen var det inte klimat, grillförbud och moraliska frågor som denna krönika skulle handla om. Ärligt talat så är jag inte bättre själv. Det är inte på grund av etiska överväganden som jag nuförtiden äter mindre kött, utan det handlar bara om kvalitet. Eller snarare bristen på kvalitet. Det mesta köttet jag köper på restaurang och i matbutiker är helt enkelt för dåligt och då väljer jag hellre att avstå. Livet är för kort för att äta undermåligt kött.

Visst kan det gå att hitta bra kött i välsorterade butiker, men man måste leta. Grundläget är ju att det fuskas på ett eller annat sätt. Det sprutas in vatten och annat i kycklingar och skinkor, korvar fylls med allt möjligt förutom kött, utländska biffar är en cocktail av hormoner och antibiotika. Det färgas, smaksätts. fixas och trixas. Men det går inte att lura den som ätit mycket vilt eller besökt de bästa köttkrogarna i Buenos Aires. Det är därför jag nu håller på att bli vegetarian mot min vilja.

Det är inte värt att betala 300 kr på krogen för en halvdan köttbit. Då äter jag hellre en enkel sallad och lägger pengarna på ett bra vin. Men jag kanske inte ska klaga. Vi måste hejda klimatförändringarna och om det sker genom att restaurangerna serverar dåligt kött så är det okej med mig. Jag har ju ändå redan slutat att äta deras sega biffar.