Höst-BBM

Igår hade The Producer och jag BBM och firade att nya entréskylten är uppe. Vi pratade bokningar och annat sköj, för nästa helg kör vi igång höstsäsongen. Först ut är Caj Karlsson som jag tycker alla ska gå och se.
Sen hamnade vi på Taket för att smida ytterligare planer och det slutade med att vi fyllebokade att vi ska till Stockholm i maj 2020 och gå på synthkonsert.
 

Skaldjursfest!

Igår var det dags för det årliga skaldjurssvullandet vid Tannefors slussar. Bella och jag har ju redan varit en gång, men man kan ju aldrig få för mycket av havets läckerheter. Järngänget var på plats och tydligen var det sista skaldjurskvällen för sommaren så det var ju gött att vi fick till det.
Nu laddar vi för en eller kanske två kräftskivor, sen börjar skaldjurssäsongen gå mot sitt slut och det är dags att gå in i Oktoberfesternas härliga tid!

Vägen till Vita huset. Del 6

Nu har jag bestämt mig. Mitt val är Elizabeth Warren.
Kamala Harris har ingen politik och har gjort för många misstag sedan första debatten. Det märks också i mätningarna, hon var uppe jämsides med Sanders och Warren på sisådär 15% men har nu sjunkit till runt 8%. Kamala får nöja sig med att bli justitieminister, och hon blir säkert utmärkt som sådan. Men president, det ska Elizabeth Warren bli.
Hennes catchfrase har blivit "I´ve got a plan for that", och hon har verkligen en genomarbetad lösning för i princip alla politiska frågor. Nu har det även börjat märkas i opinionssiffror och publikskaror på hennes möten.
Biden är fortfarande störst men går stadigt neråt i mätningarna. I flera är Warren och Sanders precis hack i häl, och ibland jämsides. Och då borde man dessutom lägga ihop deras siffror, eftersom båda tillhör den progressiva falangen och deras fans sannolikt kommer att rösta på den av de två som blir kvar till slutet.
Trump har även fått några utmanare bland republikanerna. De kommer såklart inte att besegra honom, men de kan vingklippa honom en smula. De kommer ju inte attackera hans politik utan hans person, vilket är bra. Låt republikanerna sköta den biten så kan demokraternas kandidat attackera hans (brist på) politik.
Ett annat tecken på att Warren är på gång är att Trump börjar bli nervös. Nu har han börjat twittra att bilderna på hennes "crowdsizes" är fejkade för att se större ut än vad de är...

Vi åker till Grebo - när det är +28

Blev en dag vid Grebobadet igår också. Eller Åtvidabergs kommuns enda internationella hamn som Willy Joelsson brukar säga. Idag då? Ja, vi får se...

SGG i blaskan

Jag vet inte vem han är, men igår pryddes Correns omslag av en gubbe i Sköna Gröna Grebo-tröja. Coolt.

Heja Greta!

Nu är Greta Thunberg framme i New York. Fan, vilken rolig resa det måste ha varit. Bra jobbat!
Som svensk och världsmedborgare är man ju superstolt över henne. Och som det står på seglet: "Unite behind the science".

Äntligen!

Här har man skrivit för Nolltretton i säkert över 15 år men aldrig fått vara med på nån vingelbild. Men nu har det hänt! Yes!
 

Vi åker till Grebo - när det är sol!

Åkte ut till Grebobadet igår. Dunderskönt i vattnet och inget folk (till en början). Troligtvis blir det samma sak idag.

Krogkrönika

Uteserveringar utan bolmande

 

I år är första sommaren som vi inte får röka på uteserveringarna. Hur ska det gå, kommer vi att överleva? På något sätt känns det som att vi har haft den debatten en gång tidigare...

 

Första gången jag besökte Australien var i januari 2010. Jag landade i Brisbane på självaste Australia Day och gav mig ut på stan för att fira ankomsten med en kall Coopers på närmsta uteservering. När jag satt där märkte jag hur folk omkring mig lämnade sina fulla öl och gick ut från uteserveringen. Märkligt, men Australien är ju ett udda land på många sätt, tänkte jag innan jag insåg att anledningen var att de gick ut på gatan för att röka. Enligt lag var de tvungna att stå ett visst antal meter utanför uteserveringen om de ville tända sig en cigarett.

 

Nu har vi fått en motsvarande lag i Sverige. I början på 2018 lade regeringen fram ett förslag om att införa rökförbud på flera allmänna platser och i december ställde sig riksdagens socialutskott bakom förslaget som kommer att träda i kraft den 1 juli. Förslaget rör förbud på flera nya platser utomhus. Det handlar om tågperronger, busshållplatser, lekplatser och idrottsplatser samt uteserveringar. Målet är att minska svenskarnas bruk av tobak för att nå det mål man har om ett rökfritt Sverige 2025.

 

En majoritet av svenska folket står bakom förslaget men de gamla vanliga olyckskorparna har såklart varit ute och kraxat som de alltid gör. "Nu kommer jag sluta gå på krogen". "Det här kommer innebära dödsstöten för restaurangerna". "Vart är det här landet på väg? Snart är väl allt roligt förbjudet". Ungefär så har det låtit på sina håll...och visst klingar det bekant på något sätt?

 

För precis så gick tongångarna när Sverige införde rökförbud inne på krogen den 1 juni 2005. Innan förbudet gnälldes det friskt men bara något år senare verkade alla ha ändrat uppfattning. Idag saknar ingen, inte ens rökarna själva, tiden då man kunde tända en cigarett inne på restaurangen och blåsa rök i ansiktet på övriga matgäster. Idag känns rökning inomhus så avlägset att man nästan undrar om det verkligen varit tillåtet eller om vi bara drömt alltsammans.

 

Så kommer det antagligen bli med det nya, utökade förbudet också. Vi kommer att vänja oss lika fort som australiensarna gjorde och om tio år när vi hittar ett gammalt exemplar av den här tidningen och läser denna krönika kommer vi förvånat höja på ögonbrynen och utbrista:

- Va, har man fått röka på uteserveringarna!


Sommarens sista suck?

Börjar nästan bli tjatigt att berätta om alla härliga helger men nu kom det ytterligare en. Och den började på Härlig Pasta - med en härlig pasta och en halvhärlig pasta.Och härligt sällskap.
Sen på lördagen blev det en liten miniutflykt med Pölsemannen och sjömys.
Och framåt kvällskvisten gick vi på releaseparty för en bok på Scandic Strömmen. Lite glamour var dag - gör nämligen magen glad.
På söndagen sken solen och vi drog ut till kusten. Först Tyrislöt...
...och sen Mon.
Där vi käkade i båthuset. Och sen blev det faktiskt ett dopp i havet också. Härligt!
Sen mjukglass i Söderköping på vägen hem. Och sommaren fortsätter visst i veckan, så nu tjöööör vi!

Söndagsintervjun: Lena Hilmersson

Linköpingsförfattaren Lena Hilmersson debuterade 2014 med "Om inte Rasmus fått röda hund" som följdes upp förra året av "Om det inte hade hänt". Nu är hon klar med relationsroman nummer tre där hon återigen vrider och vänder på perspektiven.

 

- Jag har alltid tyckt om att skriva och har väl någon ådra från mormor som skrev sagor och publicerades i tidningar. Jag har alltid drömt om att skriva en bok men saknade väldigt länge en idé, säger Lena och berättar om tillfället när den där idén till slut dök upp.

- Jag var på en skrivarkurs i Lövstabruk i Uppland 2010 där vi fick en uppgift att skriva nånting utifrån ordet "tystnaden" och då skrev jag ett stycke om två personer morgonen efter ett gräl. Efteråt fick jag så mycket frågor av de andra i skrivgruppen om vad det var för personer, vad hade de grälat om, vad som hände sedan och så vidare, och då började jag fundera mer själv på det där och det var det som sen blev boken "Om inte Rasmus fått röda hund" som kom 2014.

 

Lena beskriver boken som en relationsroman för vuxna, även om titeln och omslaget har gjort att många trott att det är en barnbok.

- Den handlar om att den här Rasmus får röda hund och smittar ner en kvinna som heter Madde. Hon och hennes pojkvän Anders har precis köpt ett hus som de håller på att renovera och ska åka iväg på semester, men då har ju hon fått den här röda hund-smittan så Anders får åka själv och då träffar han en kvinna där som heter Sophia som nyss har brutit upp från ett förhållande och sen händer det som inte får ske. Anders åker tillbaka hem men kan inte riktigt släppa Sophia och så småningom möts de igen av en slump och då har hon blivit med barn. Hur tacklar de den situationen och vilka val gör de? Det får man läsa i boken.

 

I höstas kom sedan bok nummer två, "Om det inte hade hänt", där persongalleriet från debuten återkommer.

- Den spänner över en längre tidsperiod men händelsen från Rasmusboken finns med. Nu får man se händelsen utifrån Maddes perspektiv, och hon tolkar inte situationen på riktigt samma sätt som Anders och Sophia gjorde.

 

Ska man se det som en uppföljare?

- Både och. Man kan läsa dem helt separat, men ska man läsa båda ska man läsa Rasmus först. Men man måste inte ha läst den för att kunna läsa den andra.

 

Har du fler böcker på gång?

- Jag har skrivit klart en tredje bok och håller på med fyran nu. I den tredje boken finns Anders och Sophia med, men det handlar om fler personer. Någon i en familj har vunnit fem miljoner kronor men man vet inte vem det är, och boken handlar om hur man påverkas när det finns så mycket pengar inom räckhåll, vilka moraliska förändringar som sker hos människor. Förhoppningsvis kommer den till hösten, målet är att få ut den till TellUs Bok- och berättarmässa i december.

 

Läser du mycket själv?

- Ja, jag har alltid en bok vid sängkanten och en bok i hörlurarna. Jag tycker Per Anders Fogelströms "Stadserien" är fantastisk. Sen är jag väl lite allätare, men jag tycker det är lite tråkigt idag att det är så väldigt mycket deckare. Och det har varit väldigt viktigt för mig att jag inte skriver deckare. Mina personer är vanliga människor, det kan vara grannen eller syrran.

 

Har du någon stilistisk förebild?

- Jag tycker om att se samma händelse ur olika perspektiv, det finns inte en sanning utan sanningen beror på vem du är. Första gången jag såg det sättet att skriva var hos Katarina Mazetti i boken "Grabben i graven bredvid". Så där har jag kanske lånat lite av det skrivsättet. Vartannat kapitel är det en persons synvinkel och vartannat är det utifrån den andra personen.


Skivrecension: Ison & Fille

Ison & Fille

Vackra liv

 

Jag var inte särskilt förtjust i Bredängduons förra platta "Länge leve vi". Jag tyckte den var tungfotad och saknade sväng. Skivan osade melankoli, överdoserade på autotune och kändes som en resa tillbaka till när seklet var ungt och svensk hip hop var dyster, mörk och hade svårt att röra på höfterna.

Det var fem år sedan, men fansen är vana att få vänta på Ison & Filles skivsläpp. Mellan de tre senaste fullängdarna har det gått fem, tre och fem år. Sen senast har grabbarna bland annat medverkat i " Så mycket bättre" och filat på denna platta, så nu väntar jag mig storverk.

Och jag tycker nya skivan är ett snäpp bättre än den förra, även om jag har en hel del invändningar denna gång också. I stort sett skulle man kunna ta beskrivningen ovan av "Länge leve vi" och köra den i repris på "Vackra liv". Tycker dock att nya skivan svänger bättre och tar ut svängarna mer produktionsmässigt. Det låter bra, men jag har svårt att riktigt tända till. Har Ison & Fille haft sin tid, är det dags att mygga av dem? Kanske inte. Fortfarande har de kompetensen och grundkvaliteten på sin sida, men de måste jobba på att väcka energin hos lyssnaren.

 

3/5


Från Connery till Craig. Del 14

Dags för mig och May Day att ta oss an den sista rullen med Roger Moore som Bond. Och det ska bli ganska skönt. De sista filmerna har varit rätt likartade, kanske inte när det gäller handling men när det gäller stämning och estetik.
Denna gång är vi i 80-talets Silicon Valley och det handlar om mikrochips, hästdopning och att Christopher Walkens galning Zorin ska spränga San Andreas-förkastningen för att översvämma hela Bay Area.
Egentligen en ganska bra film, men det är väldigt lite Bond/agent-känsla. Finns ett par bra actionscener och skurkarna är hyfsade, men filmen känns lite för jordnära/realistisk och jag saknar den förhöjda Bondkänslan.
Hur som helst ska det bli gött att få en nystart med Timothy Dalton. En Bondfilm till med Roger Moore hade jag spytt på.
Betyg: Stark 2 av 5

Balkongbesvikelse

Men vad är nu detta? Var är solen? Var tvungen att ta på mig en skjorta igår. Men snart ska det visst upp till +25 igen....gött!

Skogens guld

Jodå, det blev en påse igår också.

Ännu en dag på balkongen

 
 

Dragnet for Jesus

Undrar ni vilket som är Östergötlands bästa band så är det inte Ghost och faktiskt inte ens Sonic Surf City. Utan det är såklart Trailerpark Idlers. Ny platta ute den 7 september. Den är lika bra som deras tidigare, dvs kanon. Särskilt förtjust är jag i covern "Dragnet for Jesus" som jag inte kan sluta lyssna på.

Ge mig Pitt!

Kan inte släppa hur snygg och cool (56-årige) Brad Pitt är i "Once upon a time in Hollywood"!
Som tur är dyker han upp snart igen i höstens måste-film "Ad astra" och sen nästa år i "World War Z - 2". Yes!

Sommarn 2.0

Vissa hävdar att sommaren är slut. Jag hävdar att det är nu den börjar på allvar. Inte en massa ledigt folk som går och dräller överallt, inga som hör av sig och vill hitta på saker, inget tvång att ta till vara på det fina vädret...gud så skönt! Augusti och september - det kallar jag semester!

Biomåndag

Var och såg nya Tarantinorullen "Once upon a time in Hollywood". Lång och långsam javisst, men hade ändå den där Tarantinska kvalitén. DiCaprio är som vanligt fantastisk och Brad Pitt är supercool och supersnygg. Många roliga och tuffa detaljer, så trots en del småbrister sätter jag...
Betyg: 4 av 5

Invigning av Herrgårn

Igår var jag på invigning av Ryds Herrgård som varit stängt i över 1,5 år för renovering.
Ja, ni vet ju: att vankas det bubbel och gratismat, då håller jag mig framme.
Det var en rejäl helrenovering de hade gjort, jag kände knappt igen mig. Här är tex nya baren.
Under flera år i början av 00-talet var jag på Herrgårn nästan varje torsdag och recenserade popkonserter på John Doe. Många av bandaffischerna finns fortfarande bevarade - kul!
Sen blev det något oktoberfestliknande också. Vilket påminde mig om att vi snart går in i Oktoberfestsäsongen. Yes! Vi ska bara köra lite skaldjur först i några veckor, sen jäklar!

Augustifest i Norpan

Hängde på Augustifesten i Norrköping i helgen. Började med AW på Brewdog där Bellas kompis Camilla sålde Kombucha-öl...
Sen körde Miss Li i Vasaparken - kanonbra!
 
På lördagen gled vi runt lite och hamnade på La Uva...
...och såklart i bastun...
Spanade in Emilie Höijer och Peter & Bruno.
Sen på söndagen avslutade vi med gaytenoren. Ännu en härlig helg. Och snart är det helg igen - då kör vi igen!

Söndagsintervjun: Camilla Lejon

Linköping City Airport har anledning av vara stolt. Medan andra svenska flygplatser brottas med kraftigt minskande passagerarantal pekar kurvorna i Linköping uppåt och VD Camilla Lejon tror på fler avgångar inom kort. Dessutom får flygplatsen kanonbetyg av sina resenärer.

 

- När KLM mäter vad deras resenärer tycker så kom vi 2018 på förstaplats i världen vad gäller service och bemötande vid incheckning, tvåa vad gäller bagage drop och tvåa vad gäller boarding. Vi har även den tionde mest omtyckta loungen bland alla 240 flygplatser som KLM trafikerar, säger Camilla och berättar att Linköping City Airport ligger bra till för att få ytterligare en avgång.

- Air France/KLM placerade en key account manager här i Linköping förra sommaren med avsikt att öka beläggningen på några av flighterna i veckan, för att kunna sätta in en ny avgång. Det man tittar på är antingen en fjärde avgång till Amsterdam eller en direktflight till Paris med Air France.

Och det kan komma att behövas för trycket är högt just nu. Under de tretton första dagarna i maj ökade Linköping City Airport med 700 resenärer, utan att ha ökat kapaciteten. Det motsvarar sju fyllda maskiner och är en ökning som de inte sett motstycke till tidigare.

- Vi har även kommit väldigt långt i förhandlingarna med ytterligare en operatör som skulle komplettera KLM fantastiskt bra. Vi är väldigt noggranna för det ska vara en operatör som marknaden efterfrågar och som kan komplettera utbudet vi har idag så det blir en win-win-effekt för alla inblandade.

 

Flygplatsen har ett nära samarbete med Vikingbuss och till hösten arrangerar de totalt fyra charterresor till Verona i Italien och Zadar i Kroatien.

- Men vi kommer aldrig att bli en charterflygplats. Vi finns till för näringslivet i första hand, men vi ser även ett ökat antal privatresenärer och har även många gruppresor till destinationer i Europa, USA och Asien som flyger från oss. Det passar bra, för de hjälper till att fylla upp maskinerna när det är lite lägre beläggning med affärsresenärer.

 

Flyget utmålats ofta som en stor miljöbov, men står endast för 2-3 % av de globala koldioxidutsläppen och Finlandsfärjorna släpper ut 8 gånger så mycket koldioxid som hela svenska inrikesflyget enligt ny forskning från SMHI. I flygbranschen pågår också ett stort arbete för att minska klimatavtrycket och göra flyget mer hållbart.

- Och där har vi en fantastisk tur att ha KLM. De senaste tio åren har de varit främst i världen på sitt hållbarhetsarbete, enligt Dow Jones sustainability index. KLM var först ut med biobränsle och köper idag 50% av allt biobränsle som produceras i världen. Dessutom byter de ut sin flygplansflotta. Tidigare flögs vår lunchflight med Fokker och när den byttes mot Embraer 175 minskade utsläppen med 18%. Sen arbetar man kontinuerligt med att allt som lastas ombord ska bli lättare, för då går det åt mindre bränsle.

- KLM jobbar även mycket med klimatkompensering. De har egna projekt för återplantering av regnskog och köper upp stora arealer för att förhindra skövling. Så jag uppmanar verkligen våra resenärer att klimatkompensera när de flyger. Det kostar nästan ingenting och det är bara att kryssa i den där lilla rutan. Det är inte lösningen på klimathotet men det är något väldigt bra att göra fram till att flyget blir helt hållbart.


Hur var det nu igen...?

 

Lika som bär #236

Björn Borg & Lars Trägårdh

Vad hände med BN-skivan?

Jag fattar att ni undrar, för den är ju inspelad och klar och ska bara slutmixas. Men jag skyller på ett visst lokalt keltrockband som använder samma producent som Bête Noire och som vi har behövt vänta på. Men nu till hösten kommer plattan! Kanske...är väl bäst att lägga till.

Musikkrönika

Att ta CD:n dit man kommer

 

Slänga eller behålla? Hur ska man göra med sina gamla album på CD, vinyl och kassett? Allt finns ju på Spotify. Men hur vet man om det alltid kommer vara så?

 

Musikbranschen måste vara världsmästare på att få sina kunder att köpa samma produkt om och om igen. Först köpte vi albumen på LP. Sen slängde vi våra vinylplattor och köpte samma skivor på CD. Sen skaffade vi Spotify och betalade för samma musik igen. Och slutligen köpte vi tillbaka våra gamla LP-skivor när vi insåg att vinyl hela tiden varit lösningen vi föredrog.

 

Nu är det visserligen inte alla musiklyssnare som återgått till vinylen, de flesta lyssnar på Spotify och liknande tjänster. Och visst är det smidigt att kunna ha nästan hela världens låtskatt i sin dator eller mobil istället för att äga en massa fysiska skivor som tar upp onödig plats i vardagsrummet. Men hur vet vi att Spotifylösningen kommer att vara framtidens melodi? Alla tidigare musikformat har utmanats och i princip försvunnit så mycket talar för att det även kommer att ske med streamad musik förr eller senare. Och då står vi sannolikt där och får betala för samma låtar ännu en gång.

 

Själv står jag i begrepp att flytta framöver och går och funderar på hur jag ska göra med mina gamla skivor. Rent förnuftsmässigt inser jag att det är vansinne att behålla dem. Jag kommer sällan eller aldrig att spela dem, de tar upp plats och fyller egentligen ingen vettig funktion överhuvudtaget. En snabb uppskattning säger att jag har cirka 2000 CD-album, kanske 1000 CD-singlar, 500 LP och några hundra vinylsinglar. Lägg till det en ansenlig mängd kassetter, framförallt i formen av blandband. Jag borde slänga dem men tror inte jag klarar av det, för skulle jag slänga min musiksamling är det som att jag slänger en del av mig själv.

 

Och kanske borde jag faktiskt behålla dem. För även om min skivsamling i dagsläget är helt utan värde och medför mer problem än nytta så kan det komma att ändras med tiden. Om tio år när Spotify har försvunnit på grund av konkurs, rättighetsstrul eller en ny, bättre tekniklösning så behöver jag inte oroa mig. När musikbranschen än en gång kommer försöka sälja på mig ett nytt musikformat så kan jag helt enkelt ge dem fingret och istället gå till min omoderna, skrymmande skivsamling och njuta i lugn och ro.

Biomåndag

En av veckans höjdpunkter är att gå på bio på måndagskvällarna, och igår var det dags igen. Var och kollade in "Scary stories to tell in the dark", vilket innebär att min skräckfilmsvurm fortsätter.
Gillade verkligen första halvan som hade mycket "Det"-känsla med ett ungt kompisgäng i en amerikansk småstad som råkar reta upp ett spöke. Rätt äcklig också. I början vill säga, för sista halvtimmen var inget vidare. Sad!
Betyg: 3 av 5

Vägen till Vita Huset. Del 5

Jag erkänner: jag har underskattat den progressiva vågen i USA. Redan 2016 var Bernie nära att bli demokraternas kandidat och blir det ingen progressiv seger 2020 så blir det det definitivt 2024. Och det är inte bara en magkänsla, alla siffrorna finns ju där. En överväldigande majoritet av den amerikanska befolkningen vill ha allmän och skattefinansierad sjukvård, hårdare vapenlagar, bättre föräldraförsäkring osv.
Kollar man mätningarna så backar Biden lite och Kamala lite mer. Bernie och Warren går bra och Buttigieg har börjat närma sig en smula bakifrån. Det är så tydligt att det är på vänsterkanten som idéerna och energin finns, och det är faktiskt inte helt otroligt att MAGA-folket ska svänga 180 grader. Det var klassklyftorna, hopplösheten och korruptionen som fick dem att rösta på Trump och nästa gång kan de lika gärna rösta på Bernie eftersom problemen finns kvar och har förvärrats.
Just nu är Warren min kandidat. För min tidigare favorit Kamala Harris ser jag bara två utvägar om hon ska bli president. 1. Bli Bidens vicepresident och ta över efter att han avgått pga hälsoproblem. 2. Ägna det närmaste året till att jobba fram genomtänkt och bra politik (sno så mycket du kan från Warren/Bernie). Trots att hon är en stark mittendemokrat så backar hon, alltså är det inte vägen att gå. Hon har allt det andra, det är politiken som är hennes svaghet. Och ska hon bli demokraternas kandidat så måste hon haka på vänstervinden. Det gäller för övrigt alla demokrater, utom möjligtvis Biden.

Helg igen

Jaha, då har man varit ute på raj-raj igen. Vi var ute på Gryts varv och käkade lite rökta räkor.
Sen hamnade vi hos Lehman som precis dragit på röken och bjöd på...rökta räkor.
Och sen avrundade vi på Lock, Hop and Barrrell i Sörping.
Dagen efter var det ettårskalas.
Och sen avslutades helgen på New York Legends. Hade egentligen planerat att prova Bråvikslinjens korv-AW, men det sket sig. Men på fredag kör de taco-AW, så då försöker vi igen.

Söndagsintervjun: Marx Gallo

Marx Gallo - med rötterna i reggaen

Skärblacka fortsätter att leverera reggaeartister år efter år. Just nu är Marx Gallo aktuell med sitt andra album "Hard to catch" och nu väntar en sommar med många inbokade spelningar, både i närområdet och utomlands.

Han heter egentligen Kevin Acuña men när han står på scen med micken i hand är det Marx Gallo som gäller.

- Mamma och pappa ville döpa mig till Marx men det var registrerat som efternamn i Sverige med den stavningen, så det blev Kevin istället. Och Gallo har jag snott från min far. Han blev kallad gallo i Guatemala, som han kommer ifrån. Gallo betyder tupp, men också att man är en ståndaktig person som står för sitt ord, någon man kan lita på. Jag hoppas namnet avspeglas i min musik. Jag försöker att ha medvetna texten och vill vara en vägledande röst för ungdomar, säger Kevin när vi träffas på ett café i centrala Norrköping för att snacka lite om nya skivan "Hard to catch" som släppts några dagar innan intervjun.

Det var i Norrköping han föddes men som treåring flyttade familjen till Skärblacka och det är där man hittar honom nu också, efter att ha bott och arbetat i Stockholm under en period. Och bor man i Skärblacka vet ni hur det går. Jajamän, då börjar man spela reggae och det var vad som hände Kevin också. Fast det började med rock och punk innan han hamnade i bandet Kids of Babylon och därefter Drama Roots. För ungefär fem år sedan gick han solo och började uppträda under namnet Marx Gallo, ofta kompad av bandet Hilltown Syndicate som består av ett gäng grymma musiker från Norrköping och Skärblacka.

Den första skivan "Salt & sweet" kom 2015 och spelades in i One Pop Studio i Kingston på Jamaica, producerad av Sly Dunbar. Året efter släppte han bland annat en singel ihop med legendaren Max Romeo och nu är det alltså dags för album nummer två.

- Ganska direkt efter debutplattan visste jag att jag ville göra en skiva till. Men istället för att åka till Jamaica och spela in ville jag göra den i  Skärblacka med Janne Karlsson från Kalle Baah, och så blev det. Det tog fyra år, men vi ville ha en viss kvalitet och har inte släppt något utan att vara helt nöjda med det.

Vad är det som gjort att du har fastnat för reggae?

- Jag älskar verkligen roots reggae. Möjligheten att skriva texter med substans och samtidigt kunna framföra det med ett schysst gung. Jag är helt nernördad i det. Jag lyssnar mest på det gamla och är inte så mycket för det nya. Jag älskar 60, 70, 80-talsreggae: The Gladiators, Burning Spear, Steel Pulse...det är stora influenser. Eller Max Romeo som jag har fått möjligheten att spela med, det har gett stor inspiration.

Vad handlar dina texter om?

- Jag vill vara en vägledande röst för ungdomar, att tro på sig själv och utvecklas som människa. Inte vara så rädd och vilsen i sitt identitetssökande, saker och ting faller på plats i livet till slut. Det vill jag säga. Och så mycket kärleksbudskap, jag älskar Lovers rock. Som "Sign in" på min nya platta., det är verkligen en lovers-låt. Titelspåret "Hard to catch" handlar om att inte bli satt i en box. Alla människor runt omkring ska inte nödvändigtvis kunna sätta fingret på vem och vad du är utan du bestämmer själv. "Who to feed" är också en låt på plattan med visdomsord i texten som sträcker sig långt bak i tiden. Min farsa brukar prata om det, fast med andra ord, det handlar om vad man ska lägga energi på. Ska man föda de negativa tankarna eller de goda tankarna?

Musiken släpptes digitalt den 29 mars och dagen efter var det releasefest på Trappan i Norrköping med mycket folk och hög stämning. Vill man se Marx Gallo live framöver så är den närmaste spelningen som support till Kalle Baah på Arbis i Norrköping den 4 maj. Veckan efter, den 11 maj, är det dags för den årliga minneskonserten till Bob Marley i Skärblacka, och han uppträder även på L´Orient i Linköping 15 juni och på Backyard festival i Skärkind 6 juli. Även en del konserter ute i landet är inbokade, som Norrtälje, Halmstad, Sätra brunn och Kopparberg. Dessutom är det klart två Englandsspelningar under sommaren, och Marx gillar att det är mycket på gång. Och mer ska det bli.

- Jag har redan börjat skapa nytt och det känns som att jag har två plattor till i kroppen, så det är bara att köra på: ut och lira och sen in i studion och spela in nytt material.


Resekrönika

Hållbart resande på frammarsch

 

Svenskarna är ett av världens mest beresta folk, men ska vi kunna fortsätta med det i framtiden krävs det att vi ändrar vårt sätt att resa. Och lyckligtvis vinner det hållbara resandet mer och mer mark.

 

När Språkrådet i december presenterade årets nyord för 2018 var "Flygskam" ett av de nya uttrycken. Det beskriver en känsla av att det ur miljösynpunkt är en förkastlig handling att flyga, och är intimt besläktat med ett annat ord som är på stadig frammarsch: klimatångest.

Det känns som att 2018 blev en ögonöppnare för många och plötsligt har vi fått en molande oro i magen när vi sitter och bokar våra resor. Fler och fler vittnar om att nöjet med resandet håller på att försvinna på grund av klimathotet, och inser att något drastiskt måste hända - och det nu.

 

Jag är själv en av dem som börjat reflektera över mitt frekventa flygande. Nyligen bokade jag en flygresa till Dubai och klimatkompenserade för första gången. Jag betalade 111 kr som ser till att det planteras träd i Panama som ska kompensera för mitt CO2-utsläpp. Men det räcker inte, vi måste göra mer. Mycket mer.

Och det pågår en massa projekt för att göra resebranschen klimatsmartare. Flygbolagen satsar på gröna inflygningar, modernare och bränslesnålare plan, lättviktsmaterial ombord och mycket annat. Den som reser med KLM från Linköpings flygplats till Los Angeles flyger faktiskt med fossilfritt biobränsle efter att ha mellanlandat i Amsterdam, och liknande satsningar sker även på andra håll. I Norge satsar man stort på att alla inrikesflyg ska gå på el 2040. Och mycket tyder på att de lyckas, för efter en liknande satsning på biltrafiken är redan idag hälften av alla bilar som säljs i Norge el- eller hybridbilar.

 

Men framförallt är tåget på frammarsch, särskilt när det gäller resor inom Europa. Det byggs järnvägar för höghastighetståg, startas fler linjer för nattåg och försäljningen av interrailkort ökar stadigt. Fortfarande finns mycket kvar att göra, men inom en snar framtid kommer tåget vara det naturliga förstahandsvalet när vi ska besöka europeiska storstäder. Redan idag finns många tågresor som är sjukt bra, exempelvis om man ska till Köpenhamn. Kliv på i Linköping och tre och en halv timme senare kliver du av mitt inne i centrala Köpenhamn. Och det kostar bara 195 kronor.

Sveriges största resetidning Vagabond gav nyligen ut sitt första nummer som var helt inriktat på tågresor. Det blev en enorm succé och när jag mejlade chefredaktör Fredrik Brändström svarade han:

- Det känns som det finns ett enormt sug efter tåg just nu, det var länge sedan vi fick ett sådant enormt gensvar från läsarna på ett nummer. Tror att många känner kval inför att resa mycket och långt med flyg, samtidigt som man har en lust att fortsätta upptäcka världen. Där kan tåg vara lösningen på problemet. Jag tror att vi nu bara ser början på denna våg av hållbart resande.


Diverse torsdag

Efter en härlig festkväll hos Martin & Vickan åkte jag ner till Åtvid och kollade in Facit-utställningen. Sen hem till Bjud-Figge för att snylta lite på hans mat.
Dagens fynd på hallmattan när jag kom hem var Susanne Bolls nya bok...
...och sen blev det en sväng till Trägårn för att kolla på Torsdagstoner.
Det var sista kvällen för i år. Inte helt klart att det blir någon fortsättning nästa år, men det får vi väl hoppas!

Skivrecension: Daniel Norgren

Daniel Norgren

Wooh dang

 

Det är bara att konstatera: det finns ingen mainstreamkultur längre. Inga regler, ingen förutsägbarhet. Sånt som tidigare tilltalade massorna har blivit subkultur och artister som förr skulle ha ansetts sjukt smala drar folk i mängder. Och ingen vet hur det gick till, för alla verkar inne i sina egna bubblor.

2015 recenserade jag Daniel Norgrens skiva "Alabursy" och förvånades över att jag aldrig hört talas om denna västgötska singer/songwriter med så egensinnig stil och så intensiv blueskänsla. Och då var det ändå hans femte platta och han fick strålande recensioner och drog storpublik när han spelade. Sedan dess har det gått ytterligare fyra år och Daniel Norgrens popularitet har bara växt. Han åker på stora konserthusturnéer, och ändå tror jag att de flesta svenskar aldrig har hört talas om honom. Han syns aldrig på tv eller i tidningar, hörs aldrig i radio eller nån annanstans i det vanliga mediebruset, men nånstans där under radarn måste ju ordet om honom spridas på något sätt. Och även om jag verkligen gillar hans avskalade och nedtonade sydstatsverandamusik så begriper jag inget av hans karriär.

Musiken rör sig nånstans i gränslandet mellan amerikansk blues, country och folk. Det är sånger i svartvitt, eller som att han tonsatt gamla sepiafärgade foton. Är det fortfarande 30-tal i Norgrens värld? Ja, förmodligen. Och det får det gärna vara så länge hans musik låter så här bra.

 

4/5


Biotisdag

Det sista året har jag fått ett skräckfilmsryck och sett det mesta jag kommit över på bio, tv och Netflix. De tre senaste biofilmerna jag sett är "Annabelle comes home", "Midsommar" och nu senast "Crawl" igår. Tre ganska olika skräckisar, men ändå skräck allihopa.
"Crawl" handlar om en far och dotter som fastnar i ett hus under en översvämning - och där träffar på några ilskna alligatorer. Helt okej underhållning för stunden, men lättglömd och som de flesta skräckisar otrovärdig och ganska korkad.
Betyg: 2 av 5

Krogkrönika

Den ofrivillige vegetarianen

 

Jag gillar kött. Jag äter kött av alla de slag. Ändå har jag märkt att jag konsumerar mindre och mindre av det. Håller jag omedvetet på att bli vegetarian?

 

Förra sommaren höll den svenska mannen på att bli galen. Torkan i skog och mark gjorde att han inte fick grilla på det sätt han var van vid. Landet kan vara utan regering i 134 dagar, det rör honom inte i ryggen, men får inte den svenske mannen stå vid grillen med sin öl och sitt Weberförkläde blir han vansinnig. Fjolårets grillförbud var det värsta som kunde hända och nu går vi mot en ny grillsäsong. Tänkt om historien upprepar sig, vad gör vi då?

 

Det är bara att vänja sig, antar jag, för mycket talar för att grillförbuden är här för att stanna. Det finns en koppling mellan klimatförändringarna och torkan som leder till eldnings- och grillförbud. Och det finns en koppling mellan vår höga köttkonsumtion och klimatförändringarna. Kort sagt kan man säga att vi får skylla oss själva . Hade vi inte ätit så mycket kött hade det inte blivit grillförbud. Hade jag varit filosofiskt lagd hade jag hävdat att det är naturens sätt att reglera sig själv.

 

Det är med andra ord hög tid att vi börjar dra ner på vår köttkonsumtion, eftersom det är ett självskadebeteende att fortsätta. Männen vid grillarna kommer säkert att gnälla och tycka att "det var bättre förr". Fast jag undrar om de verkligen tycker det om de studerar statistiken? Där framgår det att vi svenskar fördubblat vår köttkonsumtion per capita sedan 1960. Kunde våra föräldrar äta mindre kött kan väl vi det också.

 

Fast egentligen var det inte klimat, grillförbud och moraliska frågor som denna krönika skulle handla om. Ärligt talat så är jag inte bättre själv. Det är inte på grund av etiska överväganden som jag nuförtiden äter mindre kött, utan det handlar bara om kvalitet. Eller snarare bristen på kvalitet. Det mesta köttet jag köper på restaurang och i matbutiker är helt enkelt för dåligt och då väljer jag hellre att avstå. Livet är för kort för att äta undermåligt kött.

 

Visst kan det gå att hitta bra kött i välsorterade butiker, men man måste leta. Grundläget är ju att det fuskas på ett eller annat sätt. Det sprutas in vatten och annat i kycklingar och skinkor, korvar fylls med allt möjligt förutom kött, utländska biffar är en cocktail av hormoner och antibiotika. Det färgas, smaksätts. fixas och trixas. Men det går inte att lura den som ätit mycket vilt eller besökt de bästa köttkrogarna i Buenos Aires. Det är därför jag nu håller på att bli vegetarian mot min vilja.

 

Det är inte värt att betala 300 kr på krogen för en halvdan köttbit. Då äter jag hellre en enkel sallad och lägger pengarna på ett bra vin. Men jag kanske inte ska klaga. Vi måste hejda klimatförändringarna och om det sker genom att restaurangerna serverar dåligt kött så är det okej med mig. Jag har ju ändå redan slutat att äta deras sega biffar.


Härlig helg

Jodå, sommaren rullar på och det blev ännu en härlig helg i krokarna kring Bråviken. Det började med AW och bastu på fredagen.
Sen på lördagen tog vi en båttur på Bråviken...
Förra året upptäckte vi vår egen lilla kobbe, perfekt för att lägga till och ta ett bad, så vi gjorde en favorit i repris.
Sen blev det grillning på kvällen, med tillhörande nubbe och gitarrspel.
Sen på söndagen blev det strömming på Sjöstugan i Kolmården, samt ett besök i trollerimuséet.
Sen lockade Vikbolandet så vi tog bilfärjan över Bråviken...
...och åkte till fina Mauritzberg.
En underbar helg!

Söndagsintervjun: Ben Kersley

 

Al och Ben har en tv-serie ihop

Två engelskspråkiga komiker med koppling till Östergötland. Nu har Al Pitcher och Ben Kersley slagit sina påsar ihop och gjort tv-serien "Al Pitcher på Paus" som just nu visas på SVT. Dessutom har de gjort dokumentärfilmen "Big in Sweden" som får premiär i höst.

Nya Zeeländaren Al Pitcher blev snabbt en av våra mest uppskattade ståuppare med sina träffsäkra betraktelser över det typiskt svenska, och drar fulla hus när han uppträder. Han är dessutom gift med en kvinna från Östra Husby, och har därmed en extra speciell plats i östgötarnas hjärtan. Engelsmannen Ben Kersley har under många år varit den drivande när det gäller att utveckla stand upen i framförallt Linköping men även övriga länet. Närmast är han arrangör och MC när Marcus Berggren headlinar en humorkväll i Gamla Linköping den 17 maj.

Nu har de två komikerna samarbetat och skapat tv-serien "Al Pitcher på paus" som började visas på SVT i april. Totalt blir det åtta avsnitt på runt 15 minuter och i serien fåt tittarna följa Al Pitcher som provar på hur det är att vara pappaledig i Sverige.

- Al och jag har känt varandra i ungefär tio år och sedan 2015 har vi provat att skriva tillsammans, säger Ben och berättar att de hade flera olika idéer som de försökte sälja in till olika produktionsbolag i slutet av 2017. En handlade om ett damfotbollslag i Åtvidaberg, en annan hade en mer vetenskaplig vinkel, men det var med "Al Pitcher på paus" som de slutligen fick napp. I februari 2018 gjorde de en pilot som skickades till SVT som gillade vad de såg och beställde åtta avsnitt. Från början var tv-serien bara tänkt till SVT Play men den blev till slut tablålagd, vilket Ben och Al är glada över eftersom det innebär att fler tittare får ta del av deras syn på sitt nya hemland.

- Serien ger en skruvad bild av hur Sverige funkar och hur pappaledighet funkar. Innebär det frihet eller ofrihet? Det är som att livet konspirerar mot en för att fälla möjligheten att göra ingenting.

Har Al och du samma sorts humor?

- Han är Nyazeeländare men också uppvuxen i England så vi har referenser och upplevelser som är likadana. Vi skrattar åt samma komiker och sitcoms, som kanske inte alltid är samma som man ser i Sverige.

I höst premiärvisas även deras kommande film "Big in Sweden" på Cnema i Norrköping.

- Den handlar om att vi åker runt i Sverige och besöker "small places with big monuments". Vi åker till potatisen i Mjölby, stolen i Edsbyn, tuppen i Alfta och osthyveln i Ånäset. Vi började jobba på den våren 2017, så det tar tid, men nu är den nästan, nästan klar så det är kul.

- Det blir premiär i Norrköping i augusti och sen kommer den visas på Lunds comedy festival. Efter det ska vi tillbaka till en filmfestival i New York där vi var i höstas, och sen ska vi försöka sälja in den till tv.

"Big in Sweden" är en entimmes roadmovie som finansierats genom att Al och Ben har stå uppat på platserna de besökt, och den är filmad av en annan Linköpingskille, Gustav Skogens. Ben berättar att i den anglosaxiska världen har varje stad ett monument för de soldater som stupat i krig, men Sverige har inte krigat på 200 år och han tror att dessa "big thing monuments" kan vara en slags motsvarighet till andra länders krigsmonument.

- Det som fascinerade mig är att när Mjölby satte upp sin stora potatis så måste det ha varit möten på kommunen då det tagits en massa beslut: ska vi ha en potatis eller en palsternacka, vad har vi för budget, var passar det att ha den? Det är det som är så roligt.

- Jag tror filmen kommer bli jättebra. Den är en rolig roadmovie genom Sverige, där vi undersöker "what make the swedes tick". Och för egen del var det jättekul att åka till Norrland och ge en bild av det ickeglaorösa Sverige.


Torsdagstoner 2019

Årets Torsdagstoner i Trädgårn är igång och igår körde vi tredje kvällen. Jag ramlade in lagom till Primetone Imperials instrumentala surfrock. Sen körde Trailerpark Idlers, kanon som vanligt. Nästa torsdag kör vi igen, då är det säsongsavslutning.

Vägen till Vita huset. Del 4c

Andra debattkvällen var lite tråkigare, men också jämnare. Flera gjorde skapligt ifrån sig men ingen stack riktigt ut. Kamala hade sedvanlig tyngd och Biden kändes (för) gammal. Kvällens verkliga vinnare får nog sägas vara Warren och Bernie.
Nu ska det bli skönt att rensa bort halva startfältet och få lite verkliga debatter mellan The Big Four: Biden, Harris, Sanders och Warren. Först då kan man utläsa hur detta kommer att sluta.
För egen del är det i dagsläget jämnt mellan Harris och Warren, med en liten fördel för Warren. I september kör vi igen.

Från Connery till Craig. Del 13

Denna gång bänkade jag och Midge oss framför "Octopussy" och kunde konstatera att det verkar ha skett en uppryckning av Bond-konceptet efter "Moonraker"-tramset. Jag hade för mig att Roger Moores tre sista filmer var tre ganska trötta och likartade rullar som var lättglömda, tråkiga och fantasilösa men det har visat sig vara tvärtom. Åtminstone de två första, så det ska bli spännande att se om "Levande måltavla" fortsätter trenden.
"Octopussy" handlar om jakten på ett Fabergéägg och en rysk general som ska smälla av ett kärnvapen på en cirkus på en amerikansk militärbas i Tyskland. Filmen har en del svagheter, som exempelvis alla dessa förklädnader och inte minst det berömda Tarzanskriket, men den radar också upp en massa coola scener och är den Bondfilm så här långt som har den klart högsta nivån på actionscenerna. Vi har exempelvis en biljakt i en tuk tuk, en fight på ett cirkuståg och avslutningen där Bond och Kamal Khans hantlangare slåss på utsidan av ett plan. Sen är ju två svenskor med också. Kanske en stark trea, men jag håller igen lite i betyget...
Betyg: 3 av 5

RSS 2.0