Living the dream like a London queen

Började fredagen med en rejäl engelsk frukost, sen tunnelbanan till Towern.
Spanade in Tower bridge och "Gurkan"...
Knallade sedan bort till Borough market, på andra sidan Themsen.
Fortsatte på South shore...
...bort till Shakespeares Globeteater...
...där jag tog Millenniumbron över till S:t Pauls cathedral.
Där blev det lunchpaus med en pint och bangers&mash i Yorkshirepudding.
Sen var det sags att kolla in den gamla tidningsgatan Fleet street...
och Covent garden.
Därifrån är det inte så långt till British museum, som har fritt inträde. Museet är enormt och det finns hur mycket som helst att titta på, men jag koncentrerade mig på mumierna.
Höjdpunkten var såklart att få se Rosettastenen!
Sen var det pubdags igen. Och har jag inte gått hem så sitter jag väl där än.

Art Deco i London

Jodå, jag lyckades snoka upp lite Art Deco i London också. Inte så svårt, bara att lyfta blicken lite. Men ibland måste man spana in interiören också, så jag smög in i The Dorchester. Här hade Hans Elegánce trivts.

Er man i London

Det var sisådär 35 år sedan jag var i England senast, så det var hög tid att dra dit, tyckte jag. Bor nära Paddington så jag började med att knalla bort till Notting Hill. Och väl där var punkt ett att dricka öl och äta fish & chips på en pub.
Punkt två var att spana in den blå dörren där Hugh Grant bodde i filmen "Notting hill". Lämpligt nog låg dörren tvärs över gatan från puben.
 Sen tillbaka in mot stan
Gick genom Kensington gardens och Hyde park.
Nämen, där står ju Peter Pan!
Finns ju hur mycket som helst att se i den här stan. I varje gathörn dyker det upp bekanta namn, från Spekers corner till Covent Garden och Trafalgar square. Fick skippa Royal Albert hall, Harrods och MI6-byggnaden, och Big Ben renoverades och var täckt med byggställningar. Men Buckingham Palace fick jag se!
Och Westminister Abbey.
Och London Eye (och Themsen).
Och 10 Downing street. Men såg tyvärr inte Boris Johnson.
Måste säga att London överraskade väldigt positivt. Det är en mycket vackrare stad än jag trodde. Fantastisk arkitektur och jäkligt rent och fräscht. Dessutom är ju stan mysig på ett sätt jag inte riktigt förväntade mig. Och trevlig!
Kollade in West End och Piccadilly circus.
Och några pubar såklart.
Hann även med mysiga Carnaby street...
...och shoppingen på Oxford street
Men sen var det dags för en pint. Första dagen i London var kanon. Idag tänkte jag ge mig av bortåt Towern. Förhoppningsvis finns det pubar där också.

London calling!

Hur går det egentligen med Brexit? Det var jag sugen på att ta reda på, så jag drog en sväng till London. Nu blir det några fullspäckade dagar där jag ska kolla in Piccadilly Circus, Big Ben, 10 Downing street, Buckingham Palace, Portobello road och allt det där andra som man förknippar med den engelska huvudstaden.
Men först ska vi till puben. Det ingick en ölbiljett i rummet så nu blir det en pint och fish&chips. Åkte kl 6 från Linkan, framme kl 9 lokal tid. This is England! Nu tjöööör vi!

Filmrecension: 438 dagar

438 dagar

 

Historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson är inte bara känd i Sverige utan uppmärksammades även internationellt. 2011 tog de sig illegalt över gränsen till Etiopien, men åkte fast och dömdes för terrorbrott. De dömdes till elva års fängelse och satt av 438 dagar innan de benådades och kunde resa hem till Sverige. Då hade de även hunnit med att skjutas, skenavrättas och levt i allmän misär i fängelset.

Deras story blev en bok som nu blivit film efter manus av Peter Birro och regi av Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg). I huvudrollerna ser vi Gustaf Skarsgård och Matias Varela, och i rollerna som utrikesminister Carl Bildt hittar vi Philip Zandén.

Resultatet är en film som ibland glimtar till med riktigt fina små ögonblick där man ser produktionens potential, men lika ofta känns filmen halvtöntig med märkliga repliker, en parodiliknande Bildt-roll och fåniga scener som inte tillför något. Vad var till exempel poängen med laktosscenen? Och kladdar inte Schibbye och Persson lite väl mycket på varandra?

"438 dagar" skulle nog gärna vilja vara en svensk "Midnight express" men det håller inte grundstoryn för. Filmen har gjort sitt bästa efter sina förutsättningar, men det hugger aldrig riktigt till i hjärtat.

                                                        

2/5


Bokrean

Igår började årets bokrea så jag tog en sväng och kollade in den.
Helst skulle man ju vara pensionär/arbetslös/sjukskriven så man hann läsa alla böcker som man vill. Jag läser ju även två böcker i månaden i jobbet, så jag hinner knappt med att nöjesläsa. Sad!
Men två böcker blev det i allafall. En gammal klassiker och en som nästan kan beskrivas som en omedelbar, nutida klassiker. På tal om 1984 så vill jag återigen tipsa om bandet 1984, som förgyllt mitt liv under det senaste året. Just nu är de aktuella med en massa nya remixer och grejer. In på Spotify och lyssna.

Grattis på Semmeldagen!

Det blev Ronaldos. Eftersom deras mandelmassa är i en klass för sig. Mums.

Skivrecension: Mustasch

Mustasch

Killing it for life

 

Kan inte påstå att peppen på en ny Mustasch-skiva är superstor såhär i adventstider 2019. Det fanns en tid när Ralf Gyllenhammar och hans bandpolare var en frisk fläkt i rocksverige, men nu har Göteborgarna hållit på i över 20 år och känns rätt mossiga själva. Det blir väl så med de flesta band med tiden, antar jag. Dessutom kom det ett nytt album förra året och i år har bandet redan matat oss med fyra singlar som finns med här på den åttaspåriga plattan.

Detta är bandets första skiva på eget skivbolag. Det är mer körer och keyboards än tidigare och de har medvetet hållit skivan kortare för att passa dagens snabba musikkonsumtion. Skivan vill också uppmärksamma det stora problem med självmord bland män, ett lovvärt initiativ.

Hur låter det då? Tja, inte dåligt. Ett och annat spår är till och med riktigt bra. Det är gitarriff och texter om snyltare som kommer in backstage och snor Mustasch bira och brudar. Själv föredrar jag de spår där det inte riffas så mycket utan där bandet vågar testa andra uttryck. Men även om det låter okej så har jag svårt att uppbåda den där riktiga energin. Allt låter så bekant, så förväntat, så gjort. Gör nåt nytt, byt namn till Polisong och börja spela gaydisco, vadsomhelst, bara ni ruskar om mig.

 

2/5


Medlöperi och motstånd

Var på den omtalade utställningen på Norrköpings Stadsmuseum igår, om nazism då och nu. Ni vet den där utställningen som SD försökt att sabba för att den, bland annat, berättar om partiets historia.
Och nutid, skulle man kunna lägga till. För ingenting har ju egentligen förändrats. Det är ett parti som inte vill ha den västerländska, liberala, sekulära demokrati som har gjort Sverige och andra västerländska länder så framgångsrika. De visar det gång på gång, nu senaste gällande Norrköpingsutställningen. SD är en gren på samma träd som nazismen - punkt. 
Nu är det ju tyvärr inte de som skulle behöva gå på "Medlöperi och motstånd" som gör det. Eller tar del av kultur/bildning överhuvudtaget. Men nu har ni chansen. Utställningen visas ett år framåt och det är fri entré.

Bastukungen #19

Torsdag, fredag, lördag, söndag. En bastu om dagen är bra för magen. Samling för handling!

Vägen till Vita Huset. Del 17

Tredje staten och tredje vinsten. Och Bernies segermarginal blir bara större för varje val/caucus. Och sakta börjar det gå upp för tv-stationerna och det politiska etablissemanget vad som håller på att hända. Ojdå, kommer Bernie att vinna? De har försökt att ignorera honom, förlöjliga honom och motarbeta honom men inget har funkat. Och de fattar verkligen inte varför folk brinner för Bernie på ett sätt som ingen annan politiker lyckas med. (Trump räknas inte, för till skillnad mot den hjärntvättade MAGA-sekten så är ju Bernies fans tänkande varelser).
Biden/Bloomberg/Buttigieg-gänget kommer försöka stoppa honom men jag är säker på Att Bernies segertåg bara kommer att fortsätta. Och förstärkas. Och han kommer sedan att sopa banan med Trump av bara farten.

Bastukungen #18

Trump är beroende av sin Adderall, jag är beroende av bastun. Bella...Tja, hon är medberoende. 

Från Connery till Craig. Del 20

Sista Brosnanfilmen är en personlig favorit för mig och Jinx och så spektakulärt over the top som man gärna vill ha en Bondfilm. Det finns så mycket som är bra med den här filmen, framförallt den fantastiska fäktningsscenen som är en av de allra bästa Bondscenerna någonsin. Men här finns också en skurk med diamanter i ansiktet, en osynlig bil, ett domedagsvapen i form av en solstrålekanon, scenen där den skäggiga och blöta Bond kliver in på lyxhotellet i Hong Kong, referenser till tidigare bondfilmer, ett ispalats, en cool skurk i en elektrisk dräkt och mycket mer.
Bland det dåliga hittar vi en massa slow motion-scener och en fånig (och tekniskt usel) scen på Island där Bond surfar på en tsunami.
Madonnalåten som jag avskydde när den kom har jag inte bara lärt mig acceptera utan faktiskt gilla. Och detta är troligtvis den Bondfilm med mest humor, självironi och tramsiga detaljer.
Den ligger nära en femma men faller på skälen jag nyss angav och (kanske) på att jag sett den så många gånger.
Precis som det var skönt att gå vidare från tidigare Bondgubbar ska det nu bli skönt att lämna Brosnan. För även han har börjat kännas lite mossig. Nu säger vi hej till Daniel Craig.
Betyg: 4 av 5

Bastukungen #17

Dr Helg och Syster Helg har öppnat mottagningen. 

Filmrecension: Det II

Det - kapitel 2

 

Hösten 2017 kom första delen av nyinspelningen av Stephen Kings "Det" med Bill Skarsgård i rollen som den onde clownen Pennywise, som lever på att glufsa i sig barn som han fångar genom att ta fram de rädslor de har inom sig. Filmen var kanske inte så skrämmande men lyckades ändå hyfsat med berättelsen kring barnens uppväxt och vänskap. Mycket tack vare att barnskådisarna var så charmiga.

Två år senare kom del två där 27 år har gått och barnen har blivit vuxna. Pennywise har återvänt och gänget måste återigen samlas för att bekämpa clownen, och denna gång för gott. Uppföljaren är dock ännu svagare än del 1. Den är obegripligt icke-skrämmande och enda gången man blir rädd är vid några hoppa till-effekter. På tal om effekter så överanvänds CGI något otroligt, och dessutom på ett riktigt dåligt vis.

Det-historiens kärna är barnens gemenskap, men trots en speltid på nästan tre timmar lyckas man ändå inte skapa något djup. Kanske på grund av kackigt manus, kanske på grund av slappa skådisar. Skarsgård har heller inte mycket att jobba med utan får mest se konstig ut och visa huggtänderna. Det känns som att det finns en ganska bra film gömd nånstans under ytan. Den visade sig då och då i ettan, men är dessvärre nästan helt osynlig i denna uppföljare.

 

2/5


Krogrecension: Cabo Mexican

Cabo Mexican

Platensgatan 5, Linköping

Betyg: 3 av 5

 

En doft av Mexiko

- tacos, sombreros och frozen margaritas

 

På med sombreron och beställ in ett gäng ovanliga tacos. Maten är kanske inte så märkvärdig men det är skojigt att besöka Cabo Mexican, och ibland är det precis vad man vill ha när man går ut och käkar.

På senare år har gatumaten gjort ett rejält intåg på restaurangerna. Det är Cabo Mexican ett exempel på med sina tacos. Strax intill ligger ett ställe som gjort finmat av kebab men framförallt har vi alla dessa hamburgarställen som öppnar i vart och vartannat gathörn. Nu serverar Cabo Mexican mer än bara tacos, men attityden är av gatumatskaraktär: det ska kännas enkelt, otvunget och lättsamt att slå sig ner i den mexikanska restaurangen. Det intrycket förstärks av den avslappnade inredningen och faktumet att gästerna får låna ponchos och sombreros att klä sig i. Man kan även utmana sina vänner på chorizoroulette för att se vem som får den starkaste korven. Kort sagt: det är skojigt att gå till Cabo Mexican.

Nyligen utökade man verksamheten till att även innefatta en restaurang på Nya Torget i Norrköping med namnet Cabo Taqueria. Jag har provat båda restaurangerna men denna text gäller Linköpingsrestaurangen. Besöket sker i januari och vanligtvis befinner jag mig utomlands då, på senare år påfallande ofta i just Syd- eller Centralamerika. Och kanske är det abstinensen, men jag känner mig nästan förflyttad till sydligare breddgrader. Eller så är det bara min frozen margarita som talar, i vilket fall är den (eller de, för det blev två) riktigt syrlig, uppfriskande och god.

 

Visst kan var och en beställa in till sig, men bäst upplever man Cabo Mexicans mat om man beställer in lite olika smårätter och delar på. Och det finns mycket intressant att välja mellan, exempelvis ceviche, tacos på pankofriterad kyckling eller Cabos högrevsgryta med choklad och chili. Eller varför inte beställa in The wall? En rejäl planka för två där man kan prova nästan hela menyn. Jag och mitt sällskap fastnar för halloumitacos, sotad tonfisk, rostade majskorn och sauterade gröna paprikor med havssalt.

I menyn beskrivs paprikorna som "klassisk favorit" och det förstår jag, för de är överraskande goda i sin enkelhet. Den rostade majsen som serveras i en skål med chili, lime, rökt paprika, färskost, örter och srirachamayo är kanske ingen smaksensation men gör sitt jobb som stabilt tillbehör. Tonfisken kommer med sotad purjolök, salsa verde, srirachamayo, picklade körsbärstomater och yozusesamfrön (som vi skippade på grund av allergi). Det lät gott på pappret men visar sig vara kvällens svagaste rätt. Smaklös och intetsägande, men framförallt kändes tonfisken slapp och sladdrig. Vår tacos innehåller friterad halloumi, guacamole och ananassalsa och slinker ner i ett nafs.

 

Ett tips är att ta med en vän och besöka Cabo Mexicans tacotisdagar då man kan prova olika tacos till ett bra pris. Generellt måste dock sägas att Cabo Mexican har plånboksvänliga priser, vilket tillsammans med den avslappnade stämningen hamnar på pluskontot. Och vill man variera sitt fredagsmys hemma med att istället gå ut och äta kvalitetstacos på restaurang så är Cabo Mexican ett bra val.

Vägen till Vita Huset. Del 16

Bloomberg har gått som en raket i mätningarna, men i går var han med i sin första debatt och blev krossad direkt. Så nu vete fan vem etablissemanget ska satsa på...
Warren och Bernie visade återigen att det bara finns två riktiga stjärnor bland demokraterna, de håller en helt annan nivå än resten av gänget. Och när Warren är så skarp som hon var i Nevadadebatten, ja då är hon bäst av alla. Det är därför jag fortfarande har ett litet hopp om henne, trots de senaste månadernas nedgång...som sammanfallit med att hon gått mer mot mitten och släppt sina ideal. Hon måste sparka sin stab bestående av en massa Hillaryfolk, och bli mer progressiv igen.
Det är så tydligt att det bara är två av de demokratiska kandidaterna som verkligen vill något. Som har en vision och en obändig vilja att åstadkomma något, mer än att bara få bort Trump. Och innerst inne vet alla att Warren och Bernie har rätt, men det där landet har blivit så sjukt och korrupt att Bernie framstår som den konstiga när han säger att USA borde göra som ALLA ANDRA MODERNA LÄNDER (och även många omoderna) och ha allmän sjukvård.
Hur som helst har Bernie gått kanonbra på sista tiden och leder nu med 10 procentenheter före Biden som sjunker som en sten. Jag tror att han kommer fortsätta sjunka och jag tror att Bloomberg har peakat och kommer sjunka. Kan Warren bli etablissemangets kandidat nu när alla andra har misslyckats? Ja, det är det vi får hoppas på. För Bernie måste förmodligen upp över 50% av delegaterna om han inte ska röstas bort på kongressen.

Bastukungen #16

Visst är det gött med en kvällsbastu, men jag måste nog säga att att morgonbastu är ännu bättre. Man blir pigg och fräsch och redo att ta sig an dagen. En härlig start denna torsdag - nu tjööör vi!

Filmkrönika - Filmåret 2019

Filmåret 2019

 

Spindelmannen slogs mot Mysterio, "Us" väckte obehagliga känslor och "Yesterday" fick oss att nynna på Beatleslåtar. Det är dags att sammanfatta filmåret 2019 och här är lite av det som hände.

 

Årets...

 

Bäst: Ludwig Göranssons Oscar

Också bra: "Joker", "Ad astra",

Sämst: "Holmes & Watson"

Bästa svenska: "Eld & lågor"

Lokala: "Moa Martinsson - Landsmodern"

 

Snyggast estetik: "John Wick 3"

Flopp: "Dumbo" och "Gemini man"

Sverigehajp: "Midsommar" och "Stockholm"

Frisyr 1: Alexander Skarsgård i "The hummingbird project"

Frisyr 2: Bill Skarsgård i "Det 2"

 

Minst lockande filmaffisch: "Vincent van Gogh"

Rynkigast 1: Clintan i "The Mule"

Rynkigast 2: Sylvester Stallone i "Rambo"

Onödigaste uppföljare: "Glass"

Mest porträttlika: "Helan & Halvan"

 

Var det verkligen nödvändigt?: "Terminator - Dark fate"

Är det äntligen slut nu?: "Star wars - the rise of Skywalker"

Zzzzzzzzz: Oscarsgalan

Vem kläckte denna idé?: "En del av mitt hjärta"

Sorg: Att Avengerssagan är över

 

Trend: Föryngring ("The Irishman", "Gemini man", "Captain Marvel", "Terminator - Dark fate")

Snyggast: Brad Pitt i "Once upon a time in Hollywood"

Farväl: Iron Man, Bibi Andersson, Doris Day, Roland Janson, Peter Fonda, Robert Forster, Rutger Hauer, Luke Perry, Ken Kercheval

Några filmer att se fram mot i vår: No time to die 3/4, Bombshell 17/1, Godzilla vs Kong 13/3


Framtiden


Funderade länge på vad jag skulle skriva i detta inlägg, men ord kändes liksom överflödiga. Jag nöjer mig med att konstatera att dessa tre personer gör mig glad, varm och hoppfull.
They have my full endorsement!
 

Biotisdag

Var och såg "Breaking surface" igår. Ensam i salongen - yes!
Men vi borde ha varit fler för det var den bästa svenska film jag sett på länge. Inget skitsnack, inget trams utan bara pang på. Så befriande med en svensk film som bara är bra liksom. Och dessutom jäkligt snygg. Och även spännande och känslosam.
Den handlar om två systrar som är och vinterdyker i de norska fjordarna. En av dem fastnar 33 meter ner och det blir en kamp mot klockan för att få loss henne. Ingen superunik idé, men utförandet är kanon.
Betyg: 4 av 5

Personlighetsklyvning

Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt har jag och Markus Stöld blivit samma person, eller vad man ska säga...

Alla hjärtans helg

Ett av Norrköpings bästa ställen är Östgöta Kök på Nya torget. Och lyckligtvis är det nästan ingen annan som fattat att man kan sitta i fönstret och där beställa in smörrebröd, ost, chark och annat gött lite som man önskar. Det närmsta en saluhall vi kommer. Där hängde vi i fredags.
På lördagen drog vi till Motala och gick på Vänner & Vin. Inte så ofta man går ut i Motala så det var kul, och V&V var ett bra ställe.
Topp fem ställen i Östergötland kvar att testa: Hörnet i Vadstena, Ombergs turisthotell, Jureskog i Mjölby, Jord i Linköping och GiN i Norrköping.

Söndagsintervjun: Rektal Käse

I mitten av 00-talet var Linköpingsartisten Rektal Käse ett spännande namn inom den svenska elektroniska musiken. Rektal Käse brann dock fort och försvann lika hastigt som han kommit. Men nu är han tillbaka och uppträder på Palatset i Linköping den 3 april.

 

Skränig industrisynth, videoprojektioner och tonsatt ångest var beståndsdelarna i konceptet Rektal Käse när det begav sig. Livedebuten ägde rum på visfestivalen(!) Sköna Gröna Grebo 2005 och året efter blev han bokad till Hultsfredsfestivalen. Där kunde karriären tagit fart på allvar men istället blev det tyst, och det har fortsatt att vara tyst fram till nu.

Den 3 april har dock alla Rektal Käses fans chans att åter se honom på en livescen, för då agerar han förband åt Misery Loves Co på rockklubben Palatset i Linköping.

 

Varför gör du comeback nu?

- De senaste åren har jag vid några tillfällen fått frågor om vad som hände med Rektal Käse, fått fanmejl och senast i somras, på en bar i Köln, fick jag svara på varför jag bara försvann. Så fick jag frågan om jag ville öppna för Misery Loves Co och då gjorde jag som Håkan Juholt, ”jag tänkte över en natt och det kändes bra. Det var en underbar natt.”

- Sen är det mycket så att jag känner att världen är på randen till vansinne, och då passar det bra att skaka liv i Rektal Käse. Det är dags att ta bladet från munnen, nu är det samling för handling!

 

När var senast du spelade live eller släppte musik?

- Som Rektal Käse har jag vare sig släppt något eller spelat live på över ett decennium. Däremot har jag under annat namn spelat live och släppt ny musik med ett annat relativt känt band bördigt från Östgötaslätten.

 

Vad har du gjort under de tysta åren?

- Dels som jag nämnde en del andra musikaliska projekt. Dels upprättandet av en inre katedral, en själslig oas där frid råder och Trump inte blev vald till USA:s president.

 

Kommer du släppa ny musik?

- Det finns en del nytt material, vad som händer med det är lite oklart men kanske att det kommer att få se dagens ljus. Kanske att det dyker upp något nytt redan på denna spelning.

 

På Hultsfredsfestivalen var det regnrock och gasmask. Vad kan publiken förvänta sig denna gång?

- Oj, det kan jag inte gå in på nu, men det kommer inte bli en repris, det vore för fantasilöst.

Bastukungen #15

Skandal. Bara en bastning denna helg. Den var å andra sidan jäklig göttig. Men det var bara en tillfällig formsvacka, nu är det dags att öka igen.

Filmrecension: Once upon a time in Hollywood

Once upon a time in Hollywood

 

Det känns som att Quentin Tarantinos filmer blir allt längre och allt långsammare för varje gång han sitter i regissörsstolen. Och det är lite irriterande, för hur fantastisk hade inte denna hans nionde och eventuellt sista riktiga film kunnat bli om han tightat till handlingen och kortat den med åtminstone en halvtimme? Å andra sidan är det synd att klaga, för trots sina brister är detta en riktigt bra film.

Leonardo DiCaprio spelar en filmstjärna som är på väg ner i karriären. Brad Pitt är hans stuntman, vän och allt-i-allo. Det är slutet av 60-talet, hippietider och i utkanten av storyn håller Charles Manson och hans gäng på att planera mordet på Roman Polanski och Sharon Tate.

Tarantino lattjar verkligen loss och fyller nästan varje bildruta med coola personer, häftiga referenser och intressanta detaljer. Steve McQueen och Bruce Lee dyker upp, Al Pacino och Kurt Russell har biroller, det blinkar om neonskyltar och Brad Pitt är supercool och supersnygg. Dessutom är det en slags metafilm om filmindustrin där Tarantino klippt in en massa påhittade filmer och tv-serier. Själva storyn glöms nästan av allt lull-lull men på något sätt klarar Tarantino balansgången. Detta är en kärleksförklaring till Hollywood från en av jordklotets största filmfantaster.

 

4/5


Krogrecension: Rimforsa Strand

Länstidningens krogexpert testar Östergötlands restauranger
 

När du tröttnat på de vanliga julborden

- exotiska smaker från Karibien

 

Rimforsa Strand

Fredrika Bremers allé 2, Rimforsa

Betyg: 4 av 5

 

Såhär års serveras det julbord på vart och vartannat ställe och i de flesta fall handlar det om traditionella svenska rätter som köttbullar, prinskorv och Janssons frestelse. Vill man ha lite variation i utbudet kan man prova julbordet på Rimforsa Strand. Där har man sedan flera år hittat en egen nisch med inspiration och smaker från Karibien.

 

Nu i höstas firade de nuvarande ägarna att det gått 20 år sedan de tog över Rimforsa Strand. Under den perioden har de utvecklat verksamheten från att vara en kursgård till att kunna erbjuda ett brett utbud som spänner från hotell och restaurang till event, konferenser och paketerbjudanden. När det gäller maten är man medlemmar i Östgötamat och värnar den lokala matkulturen. Det serveras såväl lunch som middag och på somrarna anordnas  uppskattade grillaftnar som jag besökt ett flertal gånger och som tillhör de absolut bästa grillkvällarna i länet.

 

Rimforsa Strand har även gjort sig känt för sina karibiska julbord. Många äter flera julbord under säsongen, till exempel med arbetsgivaren, familjen och någon förening, och även om miljöerna kan skifta så blir den smakmässiga upplevelsen ofta likartad. Då kan det vara gott att bryta av med ett julbord som känns lite lättare, fräschare och dessutom bjuder på lite annorlunda smaker. Och vem säger nej till att få lite karibisk känsla mitt i den kalla och mörka vintern?

Vi börjar med en exotisk fördrink i tikibaren i en av sidolokalerna. Det ljuder lite salsatoner i högtalarna och vi får en blomkrans runt halsen men det är inte så att man känner sig förflyttad till Kuba direkt. Lite mer utsmycknad av det sterila konferensrummet hade inte skadat. Men okej, vi ska inte haka upp oss på fördrinken utan rör oss istället ned mot matsalen. Jag beställer in den jamaicanska ölen Red Stripe och börjar bläddra i menyn för att se vilka rätter och frukter som erbjuds. Och det uppskattas att Rimforsa Strand inte fegar ur utan kör sitt karibiska koncept ända in i kaklet. Inte en enda traditionell svensk julrätt har letat sig in på julbordet utan här hittar vi istället rätter som räksallad, ceviche och ingefärakyckling. Här finns högrev som långkokats i apelsin och Coca-Cola, lamm i chilipepparolja och champinjoner i kokosmjölk. Det närmsta vi kommer en traditionell julbordsrätt är revbenen i karibisk sås.

Den stora mängden frukt gör att det känns fräscht och nyttigt. Och även om man lastar tallrik efter tallrik full med kiwano, pitahaya och passionsfrukt så blir man inte riktigt lika dåsigt proppmätt som vid de traditionella julborden.

Lokalen är mysig och lugn, det är en lagom stor matsal och kanske spelar även rätterna in, för det blir inte samma riv och slit som det ofta kan bli vid andra julbord utan här behålls ögonfröjden hela vägen. Små skålar som byts ofta och en tilltalande färgskala på rätterna gör att julbordet känns lika fräscht i slutet av kvällen som i början.

 

Till efterrätt serveras bland annat guavapannacotta och sen går vi upp till salongen för att slå oss ner i sofforna och avrunda med kaffe och fudge. Det är avslappnat och lugnt, en skön avslutning på julbordet. Och den behagliga stämningen är något som utmärker Rimforsa Strand även vid andra delar av året. Man har bra kvalitet på maten överlag, ett gott värdskap och en trevlig miljö. Läget intill skön är fantastiskt och byggnaden är fin, det känns som att det är rätt ägare till anläggningen och sånt gör mig alltid varm i bröstet.


Sång & semla

Igår hade Gitarrorkestern gig i Åtvidabergs bibliotek så det var man ju tvungen att kolla in. Är ju en riktig supergrupp med en lång rad bekanta namn: Willy Joelsson, Tommy Phalén, Per G, Roger Svåger, Sigge P och Bills farsa (aka Jean Jr aka Frans Elegans).
Packat med folk och låtlistan var en enda lång hitparad. Sen efteråt firade jag med en semla från Sandelius, förlåt...Linds. Inte illa den heller.

Vägen till Vita huset. Del 15

Så har demokraterna haft primärval i New Hampshire och precis som i Iowa var det Bernie som gick bäst. Och den senaste tiden har han även gått upp som etta i de nationella mätningarna. Så nu borde väl allt vara klart eller?
Nä, för i detta primärval kan man inte vara säker på nånting. De senaste dagarna har bland annat detta hänt: Yang och Bennet har dragit sig ur, Biden har totalkollapsat, Buttigieg och Klobuchar har gjort dundersuccé och Bloomberg har utan att delta i en enda debatt eller varit valbar i de två första delstaterna gått upp som trea i mätningarna på 14%.
Nu väntar Nevada. Det är fördel Bernie, men fan vet hur det kommer att gå.

Musikkrönika

Dags att begränsa RIP:andet

 

Döda rockstjärnor får sällan vila i frid numera. Istället far de runt på sociala medier så att kreti och pleti kan känna sig viktiga. Det måste bli slut med det.

 

Så här års brukar det dyka upp diverse sammanställningar där det gångna året summeras. En del av detta brukar vara In memoriam, där man minns de som har dött. Det är en rimlig sak att göra. Mindre rimlig är det eviga RIP:ande som sker på sociala medier när någon kändis dött.

 

För att förtydliga: med RIP:ande menar jag att människor skriver "R.I.P" (Rest in peace) och artistens namn som status på sina sociala medier. Det är en epidemi som fullkomligt exploderat de senaste åren och har tagit fullkomligt absurda former. Folk som RIP:ar vill visa att just de hade ett speciellt förhållande med den döda artisten för att höja sin egen betydelse. Det är kort och gott vedervärdigt.

 

Folk RIP:ar artister som de ibland bara hört talas om. Ett typexempel var när Lemmy dog, min gissning är att hälften av alla som RIP:ade honom på Facebook inte kunde nämna någon mer Motörheadlåt än "Ace of Spades". Om ens den.

 

Magnus Uggla är också trött på det eviga RIP:andet och vädrade sin syn i Sveriges radio:

"Jag är nämligen av den uppfattningen att man ska hylla människor medan de är i livet. Och att de där hyllningsgamarna på sociala medier är ett jävla pack, som hoppas att det ska dimpa ner lite stjärnglans på dem i samma stund som de skriver "RIP" på Instagram, Twitter, Facebook".

 

För det är ju inte så att RIP-människorna nöjer sig med att bara hylla en enda person, utan de RIP:ar artister så fort de får chansen. Men hur många gånger kan man egentligen skriva: "Åh, du var den största, du förändrade mitt liv"? Visst kan man uppskatta många artister, men alla de man gillar kan inte vara livsomvälvande. Man kan bara ha ett visst antal husgudar.

 

Därför måste vi skapa regler. Varje person får bara RIP:a tio artister - och det måste ske medan de fortfarande lever. Här är min lista (ja, det är bara vita svenska män, get over it):

 

*Johan Kinde

*Uggla

*Per Persson

*Ola Hermansson

*Nisse Hellberg

*Gösta Linderholm

*Pär Wiksten

*Montt Mardie

*Thåström

*Bengt Sändh


En dag på jobbet

Man har ju sina favoritställen. Ofta när jag intervjuar nån lokal förmåga så brukar vi ses vid Filbyterstatyn och sen går man till nåt lugnt fik och snackar. Ett tag brukade jag gå till det där fiket längst inne i Filbytergallerian men det senaste året har det blivit A piece of cake istället. I Norrköping blir det oftast Brödernas, men där måste jag nog byta ställe för det är ofta väldigt stojigt där.
Nåväl, igår intervjuade jag en författare. På A piece of cake såklart.

Semlons gröna dalar

Jaha, då var det dags igen...

Oscars 2020

Igår var det Oscarsgala igen, och som tur var fick vi äntligen en bra svensk tv-sändning. Efter en massa år med Aftonbladet-tv/ingen visning/fulströmningar. Bra studio och Lärnström på röda mattan. Och själva galan var också oväntat bra, med bra mellanakter, bra flyt, en del priser som hamnade rätt, Tony Hawk och inte minst Eminem som kvällens höjdpunkt!

Bastukungen #14

Hur börjar man bäst en söndagmorgon? Jo, med en uppiggande bastu såklart. Följt av en smarrig semla. Nävars, semlan åt jag på lördagen...

Vägen till Vita Huset. Del 14

Etablissemanget börjar få panik. De vill absolut inte ha Trump, men de vill heller inte någon progressiv som Bernie, Yang eller Warren. Eller...Warren kan funka i absolut nödfall, men helst inte. Grejen är också att många inom media/demokraterna/näringslivet inte ens fattar hur stark den progressiva vågen är. De vägrar att ta in Bernies framgångar och den progressiva gräsrotsrörelsen.
Sakta med säkert har de dock insett att Biden nog inte är hästen att satsa på. Trots att han leder i opinionsmätningarna ligger han bara fyra hos spelbolagen. Så nu försöker de bestämma sig vilken av mittenkandidaterna de ska försöka lotsa fram. De försöker med Buttigieg och Klobuchar, och nu även med Bloomberg. För vad som behövs är ju ännu en miljardär och ännu en 70-plussare...
Jag har ännu inte helt gett upp om Warren, det är ett långt race och jag tror hon kan jobba sig tillbaka om hon hänger i, även om det kanske inte räcker ända fram. Alla de kvaravarande demokraterna är såklart att föredra framför Trump, men så här ser min personliga lista ut just nu: 1. Bernie 2. Warren 3. Alla övriga.
Det har ju varit "caucus" i Iowa och debatt i New Hampshire och etablissemanget försöker givetvis dölja att Bernie gjort bäst ifrån sig i båda. Är man inte insatt är det lätt att tro att Buttigieg är den nya favoriten, men han har ju satsat allt på de första delstaterna för att likt dåliga skidstafettlag försöka hänga kvar så länge som möjligt. I opinionsmätningarna backar han och har passerats av Bloomberg, som gör tvärtom: skippar inledningen och kör stenhårt på Super Tuesday.
Buttigieg är ju den typiska "filmpresidenten", dvs som amerikanska presidenter är på film. Han sprider innehållslösa floskler kring sig, vill egentligen ingenting och skulle lika gärna kunna vara republikan som demokrat. Iowa blev ett superfiasko för Biden, och har visat att det inte går att lita på opinionsmätningarna. Imorgon smäller det i New Hampshire. Feel the Bern!

Bastukungen #13

Lördag...ja då är det dags för bastu! Och sen egenhändigt gjorda baked beans, som vi skulle ha till mina ungsgrillade revben. Jaså, men varför är det ingen bild på dom då? För att jag brukar hävda att det är omöjligt att hitta bra ribs i Sverige...och det gälllde uppenbarligen även mina egna hemmagjorda...
Men bönorna var fantastiska!

Bastukungen #12

Fredag: det innebär att Dr Helg öppnar mottagningen. Bastu såklart...och ännu mer självklart: kyckling!

Söndagsintervjun: Lotta Källström

Lotta Källström sprider julstämning

 

I Norrköping kan vi se henne på Elite Grand Hotels julshow och i Linköping sjunger hon stämningsfulla julsånger under julmarknaderna i Gamla Linköping. Den musikaliska mångsysslaren Lotta Källström är en stor julfantast och delar gärna med sig av sina jultraditioner.

 

Man ska inte prata om en dams ålder, men nyligen fyllde Lotta Källström jämnt och verkar inte ha något emot ett 50-faldigt grattis från oss på tidningen. Tvärtom tycks hon trivas bra med sina årsringar och var hon är i livet.

- Det känns så jäkla skönt att vara så mogen och trygg. Hellre 50 än 20, helt klart. Och artistmässigt är det ingen skillnad. De som bokar mig vet att jag har rutin och att jag levererar det jag säger att jag ska leverera. Förr trodde jag att man skulle vara en förbrukningsvara som var mer attraktiv när man var yngre, men så är det absolut inte.

- Sen gäller det väl att veta sina begränsningar. Man kanske inte kör en skiva för 20-åringar...ha ha, bara att jag använder ordet "skiva" säger väl något.

 

Har du någon gång funderat på att byta bransch?

- Det skulle ju i så fall vara något som kittlar lika mycket, och det är svårt att hitta. Och sen har jag ju många ben, som gör att det går att köra på heltid. Humorbiten är en bit, artisteriet som trubadur är en bit, producent och showartist är en. Konferencier gör jag också mycket och även barnunderhållning. TV och radio tyckte jag var väldigt roligt, så det skulle väl vara nåt sånt jag skulle vilja syssla med om jag skulle göra något annat. Jag älskar bilder, så kanske fotograf? Och jag älskar blommor, så kanske florist? Men det är ju ändå konstnärliga yrken.

 

Fram till den 20/12 kan man se Lotta i The Grand Christmas Show. Det är sjätte året som hon producerar julshowen på Elite Grand Hotel i Norrköping, och totalt blir det 13 föreställningar som varit slutsålda länge.

- Vi är ett bra gäng på sex personer på scenen. Precis som publiken består showen av gott och blandat, det ska vara något för alla. Formatet är detsamma men jag förnyar innehållet varje år. Vi har både odödliga klassiker och nya grejer, i år har jag gjort en mix med Melodifestivalvinnaren "Too late for love" och Madonnas "Like a prayer", och den sjungs renare än vad Madonna gjorde i Eurovision, ha ha. Vi har jättemycket dans och sen dyker min humorfigur Majsan upp. Hon brukar analysera årets julklapp och i år tycker hon den är ganska skit. 2008 var mycket bättre, då var årets julklapp en upplevelse, så hon kommer att ge publiken en riktig upplevelse.

 

I december kommer Lotta även att vara på plats i Gamla Linköping och sprida julmusik, vid fem av de sex julmarknadsdagarna. Lotta och några duktiga barn som hon kallar  Småflingorna kommer att gå runt i området och sjunga traditionella och stämningsfulla julsånger. Och när det sedan kommer till själva julafton så kommer den att spenderas sisådär 30 mil norrut.

- Jag åker upp till Gävle varje jul och firar med sambons familj som är därifrån. Vi kollar om Gävlebocken står kvar och det är oftast mer snö där, så vi brukar få en riktigt vit jul.

 

Vad är godast på julbordet?

- Det kalla. Jag älskar sill, och sen har jag blivit så vuxen att jag gillar rödkål.

 

Vem vill du se som julvärd?

- Andreas Weise. Han skulle kunna axla pappas roll, och är riktigt trevlig och folkkär.

 

Vad önskar du dig i julklapp?

- Tid med familjen.

 

Vilket inslag är bäst i Kalle Anka och hans vänner önskar god jul?

- Jag gillar klassikerna, så jag säger Tomteverkstaden. Snuttarna från de nya Disneyfilmerna har inte satt sig lika mycket.

 

När åker julpyntet upp?

- Mitten av november. Och det är för att sambon åker på turné så annars hinner han inte se något julpynt.

 

Har du tjuvhuggit en julgran någon gång?

- Kanske när jag var fattig student.

 

Vilken är den bästa julfilmen?

- Grinchen.

 

Vilken chokladbit är godast i Aladdinasken?

- Jag tycker om den där som ser ut som en nöt fast det är kola i (Kokos-kola).

 

När ska julklapparna öppnas?

- I vår familj har vi in just nu inga småttingar så nu har vi övergått till julklappsspel, som vi kör lite efter Kalle Anka.

 

Julotta eller midnattsmässa?

- Midnattsmässa.

 

Vem vill du vara i luciatåget?

- Lucia. Eller tomte.

 

Vilken är den bästa jullåten?

- Den som alltid ger rysningar om den sjungs på rätt sätt är "O helga nattt".

 

Hur ska den perfekta julafton vara?

- Lugn och tillsammans med de man tycker om.

 

Vad är ditt nyårslöfte för 2020?

- Fortsätt lev väl, ha kul och må bra. Jag unnar mig att ha kul och det kommer jag fortsätta med.


Skivrecension: Sarah Klang

Sarah Klang

Creamy Blue

 

Förra årets största musikaliska genombrott i Sverige måste man nog säga att Sarah Klang stod för. Göteborgskan klev bara in och sopade banan med motståndet och ingen såg det komma. Hennes debutplatta "Love in the milky way" tokhyllades, och det enda som vållade vissa bryderier var egentligen bara vad man skulle kalla hennes genre. Det fanns stråk av country här och var, men även inslag av pop och soul. Hur som helst var det en stark platta och uppföljaren är i samma klass.

Fortfarande finns det en touch av country men framförallt skulle jag säga att genren är: kvalitet. Låtarna är starka , produktionen är snygg, men jag är inte säker på att musiken hade låtit lika bra med en annan artist. Det är något i Sarah Klangs känsliga röst som lyfter okej låtar till att bli smått magiska.

Det konstiga är att det funkar, för Klang gör egentligen inget nytt. Hennes musik är inte nyskapande eller unik, vi har hört det förut. Men det är väl så med kvalitet: det skär genom genrer och tidsepoker, och är en kraft som det helt enkelt inte går att stoppa.

 

4/5


Från Connery till Craig. Del 19

Alltså Brosnan är ju alltid bra, men hans Bondfilmer börjar redan kännas oväntat mossiga. Christmas Jones och jag tycker att "Goldeneye" fortfarande håller, men redan med "Tomorrow never dies" började man ana oråd och med "Världen räcker inte till" finns det något - kanske tidens tand?, kanske att jag sett den flera gånger tidigare - som gör att jag har svårt att helt gå igång.
 
Jodå, det är fortfarande en av de bättre Bondfilmerna hittills, så jag ska inte gnälla för mycket. Men den borde vara ännu bättre, för den innehåller en massa bra saker. Tex M:s större roll, tortyrscenen i den där skruvstädsstolen, när Christmas och Bond åker pipeline, skurken som inte känner smärta, båtjakten på Temsen, coola repliker, Q:s farväl. Men som sagt, det är nåt med den här filmen som gör att den känns lite tråkigare än vad den borde vara.
Nu har vi bara en Brosnanrulle kvar: "Die another day", som jag minns som en cool film och något av en personlig favorit. Fast nu börjar jag bli orolig om den verkligen var så bra som jag minns den...
Betyg: 3 av 5

Biotorsdag

Var och såg "1917" igår. Ville se den innan Oscarsgalan och jodå, den var riktigt bra. "Rädda menige Ryan" i en enda tagning, skulle man kunna säga. Snyggt foto, skitig känsla, närvaro. Men jag skulle gärna vilja ha ett lager till, så att det inte bara blir ännu en krigsfilm.Men okej då...
Betyg: 4 av 5 

Värd att venta på

Snacket går på stan, vad är det som har hänt?
Jo, butikerna har äntligen breddat sitt sortiment
Vad är det för en vara som är från himlen sänt?
Jo, det är den gudomliga delikatessen vol-au-vent!

Bioonsdag

Igår hamnade jag på "Color out of space". Nicolas Cage med familj bor i ett hus på landet. En mystisk meteorit slår ner på deras tomt och sen börjar det hända jättekonstiga grejer.
Länge verkar det faktiskt vara en annorlunda och intressant skräckis, men snart inser man att det man inledningsvis tyckte var fräscha grepp bara är...tja, dåligt. Och mot slutet har filmen ballat ur så mycket att jag faktiskt överväger att lämna salongen.
Betyg: 1 av 5

Stancuary cities...

Jag ger snart upp de här nattmanglingarna. Super Bowl var väl halvokej men Iowa-valet var ju en katastrof som fortfarande inte är klart och inatt höll Trump sitt State of the union-tal. Det var outhärdligt och jag var tvungen att stänga av.
Till att börja med var det fruktansvärt tråkigt. Samma gamla "jag, jag, jag", samma gamla lögner, samma gamla "USA is beeing respected again". Men värst var nog den absurda sekt-stämningen där republikanerna gav stående ovationer....EFTER VARENDA J-A MENING som Trump sa.
Jag hade tänkt att söndagens (förmodligen svintråkiga) Oscarsgala skulle bli säsongens sista nattmangling, men redan på tisdag har vi primärval i New Hampshire och sedan följer Nevada och South Carolina innan det är dags för Super Tuesday den 3 mars. Och sen fortsätter det att rulla på med primärval och debatter ända fram till Demokraternas konvent i juli.
Och sen börjar presidentvalet på allvar.
Så jag kommer nog sitta upp några nätter till...
 

New York Times reslista för 2020

Det har åter blivit dags att gå igenom New York Times årliga reslista, som ni hittar HÄR.
I år tycker jag de var smalare än vanligt, men de har ju onekligen koll, och i år var listan extra inriktad på hållbarhet. Testa gärna er själva. Reglerna är dessa: har man nyligen varit där eller allvarligt planerar att resa dit inom typ tre år får man en poäng. Här är några av de 52 resmålen på listan med kommentarer:
1. Washington D.C
Japp, var där för drygt 2 år sedan. Klockren start. 1 poäng.
2. Brittiska jungfruöarna
Men sen sprack det...0 poäng.
3. Rurrenabaque, Bolivia
Bolivia är med på min nästa Sydamerikaresa, men när den blir av vet jag inte, så 0 poäng.
4. Grönland
Ska till Danmark i sommar..räknas det? 0 poäng
5. Kimberleyregionen, Australien
Nix. 0 poäng
6. Paso Robles, Kalifornien, USA
Alltså...vi drog ju till Napa och Sonoma för att leva "Sideways"-liv, men det var ju faktiskt i Paso Robles som filmen utspelade sig. Kommer dock hamna här på min troligtvis nästa USA-resa så en 1/2 poäng.
7. Sicilien, Italien
Nej. 0 poäng
8. Salzburg, Österrike
Har varit inriktad på Salzburg de senaste åren, och kommer ta tåget dit. 1 poäng
9. Tokyo
Tokyo står, och har länge stått med på min lista, men måste ändå ge mig 0 poäng.
 
12. Lesotho
Blåste förbi med bilen, men skippade det i sista stund. 0 poäng
13. Colorado Springs
Kommer komma dit, men förmodligen in på fem år så 0 poäng
14, Krakow, Polen
Ska till Polen, men inte Krakow. 0 poäng
16. Västra Sverige
Jaaaa! 1 poäng
20. Chow Kit, Kuala Lumpur, Malaysia
1/2 poäng tycker jag att jag kan vara värd på denna.
21. Jevnaker, Norge
Nä, blir 0 poäng här
22. Bahamas
Jag mellanlandade och gick ut ur flygterminalen. Kan vara värt 1/2 poäng i alla fall.
24. Christchuch, Nya Zeeland
1 poäng
27. Austin, Texas, USA
Är snäll och ger mig en 1/2 poäng här.
28. Sabah, Malaysia
Börjar bli ett tag sen nu, men 1/2 poäng.
29. Churchill, Manitoba, Kanada
Läste på om Churchill alldeles nyligen, men 0 poäng.
 
31. Paris, Frankrike
Skrev till Martin dagen innan nyårsafton att jag och Bella vill åka dit med honom och Vickan, men blir nog ändå 0 poäng
32. Lake District, England
Ska till Liverpool, bara några mil bort. Men 0 poäng
36. Lima, Peru
Peru står nästan högst på min vinterresa-lista. 1 poäng
38. Köpenhamn, Danmark
Min 40-årspresent till Bella, som ska bli av i sommar. 1 poäng
44. Atlantskogarna, Brasilien
Måste ge mig 1/2 poäng här.
49. Addis Abeba, Etiopien
Hade Etiopen på min vill-åka-till-lista till alldeles nyligen. Men 0 poäng
 

Äntligen!

 

Vägen till Vita Huset. Del 13

Då var det igång på allvar, med första omröstningen i Iowa. Och jag gör som AOC, jag stödjer Bernie. Jag har tvivlat, jag har tvekat...kan verkligen en så progressiv politiker som Bernie vinna? Tidigare trodde jag inte det, men nu är jag mer insatt och övertygad om att det absolut går.
Här är några anledningar till varför jag tror på Bernie:
*Han är konsekvent och har slagits för samma frågor i 40 år. Det ger en trovärdighet som till och med hans motståndare respekterar.
*Han har varit invald som "oberoende". Det gör att han inte är lika förknippad med något parti, och han ses av många som att han står utanför (det korrupta) systemet.
*Han är den kandidat som har den absolut mest hängivna supporterskaran. Han drar folk till sina möten helt i klass med Trump.
*Han slåss för frågor som engagerar vanliga amerikaner, tex allmän skattefinansierad sjukvård och betald föräldraledighet. Den övervägande majoriteten stödjer hans förslag, men har tidigare inte haft någon kandidat att rösta på. Nu har dom det. 
*Bernie tar bara emot kampanjbidrag från enskilda personer, inte företag eller lobbbyorganisationer. Det ger honom trovärdighet i kampen mot korruptionen.
*Bernie och Trump talar till stor del till samma väljargrupper: de fattiga och marginaliserade. Fast på helt skilda sätt. Bernie är därför den enda av demokraterna som har en verklig möjlighet att faktiskt vinna över en del av Trumps anhängare.
*Demokraterna förlorar valen på det låga valdeltagandet. Ju fler som röstar desto mer gynnar det demokraterna. Bernie är den av kandidaterna som är klart bäst på att engagera folk och få dem att ta sig från soffan till vallokalerna.
*Det är när demokraterna skickar fram mittenetablisemangspolitiker som de förlorar, som tex Hillary Clinton, John Kerry och Al Gore. Samma sak kommer att hända om det blir Joe Biden. Det är när demokraterna vågar satsa på kandidater lite utanför systemet, som dessutom lutar mer åt vänster, som de vinner: Bill Clinton, Barrack Obama och ...javisst, Bernie Sanders.
*Bernie är en personlighet. Han går att parodiera, och den typen av tydlig karaktär kan betyda mer än man tror.
*Inom amerikanska val är det viktigt att inte peaka för tidigt. Biden hade en topp i maj på 40% för att sedan sjunka till de ca 27% han legat på de senaste månaderna. Kamala var stekhet i somras men dalade sedan tills hon till slut gav upp. Warren hade en långsam men stadig uppgång som gjorde att hon faktiskt var störst i oktober, men har sedan sjunkit och fastnat på en betydligt lägre nivå. Buttigieg var rejält på gång i december men har sedan nästan halverat sina siffror. Bernie däremot har legat ganska stabilt runt ungefär 17% hela tiden det senaste året. Nu sista månaden har hans siffror dock börja krypa uppåt och han ligger på runt 23% mot Bidens 27%. Och hos spelbolagen är nu Bernie favorit att bli presidentkandidat. 39,8% mot Bidens 33,0%.
Feel the Bern!

Super Bowl LIV

Satt uppe och glodde på Super Bowl inatt. Och redan nästa söndag blir det ännu en nattmangling, nämligen Oscarsgalan. Då kör vi igen.

Två gökar i Peking(anka)

Kyckling på fredag byttes mot svala öl. Hans Elegáns som brukade dejta en fågelskådare (och hann bocka av såväl Sittgök som Strandpippare och Sädesskvätta) sa:
- Bror Glamour, jag ska visa dig MITT Norrköping!
Sen tog han mig till Lagerqvist, men det var fullt av ruggugglor så vi drog straxt vidare.
 
Vi hamnade på Pigeon Street där jag beställde in de nattbakade kycklingklubborna...
Först mås det (gött) och sen gås det (till Munken)...
...och sen vidare till Arbis där vi kollade in konsertkvällen "Fågelburen".
Först ut var arrangören Kid Vicious...
...som följdes av Billy´s Dream...
...och sen slutligen Holiday Robbers. En äggstraordinär afton!

Bastukungen #11

Jodå, det blev en bastustund i lördags också. Elva gånger och det har bara gått en månad av året. Kanske ska satsa på hundra gånger ändå?

Söndagsintervjun: Gudrid Hansen

En härlig svensk mattradition

- ny bok sjunger lutfiskens lov

 

Lutfisken är för många starkt förknippad med julen, men faktum är att det är en rätt som går att äta året om, med olika recept. Nyligen gav Östergötlands Lutfiskakademi ut "Boken om lutfisk" för att föra kunskapen om denna svenska tradition vidare.

 

Redaktör för boken är Gudrid Hansen, skribent och kulturarbetare från Horn, tillika medlem i Östergötlands Lutfiskakademi sedan 2016. Själva akademien startades 1997 av Johan Weber, en lokalt känd kock med rötterna i Österrike, och antalet medlemmar ska vara 27, det vill säga lika många som antalet bokstäver i namnet.

- Det är allt från kockar och författare till företagare. En skiftande skara människor med olika syn på både livet och lutfisken. Det finns fortfarande ett antal eldsjälar som varit med sedan starten, säger Gudrid och proklamerar akademiens valspråk som medlemmarna svurit att leva efter:

"Gemensamt och i kulinarisk anda värna om vår kära lutfisk, kulturen kring den och att bevara lutfiskätandet samt traditionerna i samband med detta".

 

Gudrid har både skrivit texter och stått för själva sammanställningen av boken. Innehållet är varierat och innehåller både historik, skrönor och recept. För lutfisk går att tillaga på en mängd olika sätt. Gudrid nämner inbakad lutfisk, lutfiskwallenbergare, gratinerad lutfisk och lutfiskpuddding.

- Boken har ett 15-tal recept, från det traditionella till exempelvis friterad lutfisk. På sommaren kan man göra en lutfisksallad, det har vi också recept på. Jag tror man kan få många nya uppslag om man bläddrar i boken.

 

Akademien har fyra hedersledamöter varav två, den förra biskopen Martin Lind och den förra landshövdingen Elisabeth Nilsson, har bidragit med varsin text. Andra namnkunniga skribenter är bland annat den matintresserade Norrköpingssonen Plura, den Linköpingsfödde vissångaren Mats Paulson samt Carl Jan Granqvist som bidragit med ett recept på mumma.

Många associerar säkert lutfisk med en dallrig vit klump som ser mer eller mindre oaptitlig ut, men riktigt tillagad är lutfisk en verklig delikatess menar Gudrid och ger ett råd åt de som fortfarande tvivlar på lutfiskens gastronomiska kvaliteter.

- Vi har ett uppslag i boken om hur man ska tillaga lutfisk. Den som följer det och har en bra termometer tror jag lyckas.

 

Själv började hon inte äta lutfisk förrän runt millennieskiftet, efter att hennes lutfiskälskande man till slut fick henne att prova efter mycket tjat. Och det är viktigt att bevara lutfisktraditionen, menar hon.

- Jag tycker det är en del av vårt kulturarv. Det är ett av våra äldsta sätt att förvara mat och är en maträtt har lyckats att hänga kvar genom alla århundraden. Och det kommer hela tiden nya generationer som vill äta lutfisk, säger Gudrid.

 

Boken finns att köpa på diverse ställen runt om i Östergötland, bland annat på Akademibokhandeln i Linköping, Allfisk i Tannefors, Vårdnäs stiftsgård, Rimforsa Strand och Söderköpings bokhandel. För varje såld bok skänks 20 kronor till Barndiabetesfonden.


Den är multitung, för han är så j-a ung

Jo, lite roligt är det allt...

RSS 2.0