Filmrecension: Us

Us

 

Jordan Peele fick ett stort genombrott med sin regidebut "Get out" för två år sedan. Det var en annorlunda skräckfilm som bjöd på en unik och fräsch ton där rysningarna framkallades av antydningar och en märklig skevhet. Samma obehagskänsla skapar han i "Us", som också är en udda skräckis med mycket Twilight Zone-känsla. Peele är för övrigt aktuell med att återuppliva den gamla kultiga tv-serien, vilket känns helt naturligt om man sett "Get out" och "Us".

Här får vi möta tjejen "Adelaide" som råkar ut för ett mystiskt trauma i barndomen. Som vuxen får händelsen en uppföljning när hennes familj plötsligt attackeras av...sina egna dubbelgångare. Vilka är de? Vad vill de? Var kommer de ifrån?

Det går säkert att se "Us" som en helt vanlig skräckfilm, men då är den inte särskilt otäck för Peele är bättre på att skapa en ruggig stämning än på att verkligen skrämmas. Men anledningen till att "Us" allmänt anses vara årets bästa skräckis är att den vill säga något mer. Exakt vad är lite oklart, men det är ingen vågad gissning att det handlar om klassklyftor och politisk polarisering i USA. Och Peele berättar det på ett eget och intressant sätt, även om både utförande, handling och logik spretar lite hit och dit. Men för att vara en rysare är nog det stora problemet med "Us" att man inte blir särskilt rädd.

 

3/5


Musikkrönika

Musiken har blivit viktigare än kläderna

 

Det har blivit dags att göra något åt den subkulturella förflackningen. Efter att varit runt på sommarens spelningar och festivaler har jag frågat mig själv: var är estetiken i dagens popkultur? Var är de som går in i ytligheten med själ och hjärta?

 

Ett av svensk musikhistorias mest klassiska citat är Lustans Lakejers ord om att "kläderna är viktigare än musiken". Johan Kindes berömda oneliner väckte rabalder när han yttrade den 1981, men alla med minsta insikt i populärkultur vet att den var till 100% riktig.

Musik är aldrig bara musik. 60-talets popvåg var lika mycket lugg som gitarrer, emon hade inte varit något utan pandasmink och punken hade inte varit punk utan sina säkerhetsnålar genom öronen.

 

Mart Hällgren i De Lyckliga Kompisarna hade visserligen ett och annat att säga om det i låten "Punkskolan" där han kritiserade den stilmässiga konformismen inom punken. Han menade att man borde göra sitt eget val istället för att ha samma nitar och tuppkam som alla andra.

Och 24 år efter "Punkskolan" verkar Marts ord slutligen ha fått fäste ute i landet, för plötsligt finns det knappt längre en subkultur med tillhörande estetik. Man kan se ut lite hur man vill oavsett vilka artister man lyssnar på. Musiken har, och jag hör hur hemskt det låter, blivit viktigare än kläderna.

 

2019 är normcore den stora klädmässiga trenden. Tittar man på folk på gatan är det omöjligt att avgöra vilken musik de lyssnar på. Oavsett om Hov1, Miriam Bryant, Kaliffa eller Mares är ens musikaliska favoriter så har man samma frisyr och samma kläder.

 

Det finns såklart små öar där det estetiska fortfarande spelar roll. En sådan ö är exempelvis rockabillykulturen. Det är en subgenre som har en renodlad stil som de går in stenhårt för. Och de gör det snyggt, men lider av den tragiska nostalgifaktorn. Ett annat problem är att rockabillyn har en undergrupp som håller på att sänka hela genren - nämligen raggarna.

 

Även syntharna, som länge varit ledande på det estetiska området, har till stor del dragits ned i nostalgiträsket, vilket inte minst framgår av gruppen och låten "1984" med undertiteln "i rock och stövlar och stylat hår" och en text som berättar om kajal och om (ständigt denna) Johan Kinde som stilideal. Bandet sjunger även "och med raggarna gick vi allt en liten dust", så även där var den motorburna ungdomen framme och försökte sabba.

 

Men oavsett om allt är raggarnas fel eller inte så är det dags för en modemässig uppryckning. Ska popkulturen bli intressant igen måste kläderna åter bli viktigare än musiken.


Biotisdag

Bio igår igen. Denna gång nyinspelningen av Gardells barndomsskildring "En komikers uppväxt". Barnscenerna är ofta riktigt bra men filmen sabbas av att alla vuxna är en slags knasiga parodier. Varenda gång det börjar bränna till kommer det in en knäpp tant som pratar konstigt och förstör hela stämningen. Synd.
Betyg: 2 av 5

Biomåndag

Egentligen hade jag tänkt att skita i att se "Terminator: Dark fate" för jag misstänkte att den skulle vara svindålig. Men så gick jag och såg den ändå - och den var svindålig.
Alltså: filmen har Arnold, Linda Hamilton och James Cameron. Och ändå blir den pinsamt usel. Hur går det till? Sämst i filmserien.
Betyg: 1 av 5

Skivrecension: Iggy Pop

Iggy Pop

Free

 

Iggy Pop är en sån där artist som med åren ses mer som en ikon än som musiker. I likhet med exempelvis Lemmy i Motörhead känner de flesta igen personens utseende och namn men kan knappt nämna en låt. I Iggys fall kanske mannen på gatan känner till "The passenger" och "Lust for life" men det är nog allt.

Nu är rockfarfar aktuell med en ny platta, den 18:e i ordningen, och denna gång tar han ut svängarna och lämnar sin bekvämlighetszon. Man kan ju begripa att 72-åringen kanske inte bara är sugen på att vara vildsint punkare hela tiden utan vill utforska nya musikaliska domäner, och det gör han här. På "Free" finns jazzinfluenser, pratsång, Dylan Thomas berömda poem ”Do not go gentle into the good night” och andra märkliga inslag. Vanliga rocklåtar? Inte så mycket.

Med lite välvilja skulle man kunna kalla musiken för modig, annorlunda och experimentell. Man skulle också kunna kalla den skitdålig. Och ska jag välja sida så tillhör jag den senare kategorin. För ska jag vara ärlig så vet jag att jag aldrig kommer att lyssna på den här plattan igen.

 

1/5


Oktober-Tobi nr 6

Jawohl! Det blev en Oktoberfest i fredags också. Denna gång på Söderköpings golfklubb. 
Kanske inte den bästa Oktoberfesten men kul med ett nytt ställe och tja...det var ju en Oktoberfest, så det blev ju bra per definition.
Mer bilder från helgen. Det blev en minimini-oktoberfest på lördagen också. Och lite annat gött.

Söndagsintervjun: Captain Jacks Army

Captain Jack´s Army vill få folk att dansa

 

De spelar keltrock. De dricker öl. Och de har en enastående förmåga att få publiken att skråla med i refrängerna. Nu är Captain Jack´s Army aktuella med ett gäng nya singlar och målet är att få hela Linköping att dansa till låten "Dance together".

 

Är det något rockband som kan sägas symbolisera Linköpings själ och hjärta så ligger Captain Jack´s Army bra till för titeln. De har blivit profeter i sin egen hemstad, skrivit musik till stadens hockeyklubb och drar alltid mycket folk till sina spelningar. Lokala hjältar helt enkelt. Delvis på grund av att musiken är tight, svängig och bjuder på ett jäkla röj, men det finns också något i bandets chosefria attityd och sorglösa humör som gör det lätt att gilla dem. Det går helt enkelt inte att sitta och sura när man ser Alexandras Ekelöfs vildsinta fiolspel, basisten Andy Petterssons charmiga sängkammarrufs och sångaren Pär Palms klädsamma trivselkilon. Tillsammans med Johan "Nisse" Nilsson på banjo, Ariel Sanga på gitarr, Johan Månsson på trummor och Linda Davidsson på gitarr bildar de en sjuhövdad enhet som vet hur man får fart på festen. De kommer från olika bakgrunder och från olika musikaliska håll men har sammanstrålat i Captain Jack´s Army för att förena keltisk punkrock och östgötsk partystämning.

Sedan starten för åtta år sedan har de släppt en del engelskspråkigt material och efter det fyra svenska singlar. Nu är bandet aktuellt med ny musik och då är det återigen engelska som gäller. Först ut var den fartfyllda singeln "Dance together" som kom nu i juni - och överraskade publiken genom att bjuda på lite baktakt.

- Det är en glad danslåt. Vi har försökt att göra nåt nytt och det känns som att vi hittat nåt bra här, säger Nisse.

- Den är lite mer dansvänlig men jag tycker ändå vi har behållit vår själ med Palms röst och Captain Jacks energi, säger Johan Månsson.

- Vi har fått bra respons av publiken när vi spelat den live, säger Pär.

 

"Dance together" följs av "Insane" som släpps på Linköpings stadsfest 24/8 och "Say my name" och "Sail away" i höst. Tre låtar i lite olika stil. På en sjunger Linda, en annan är mer hårdrockig, men nånstans är det ändå Captain Jack´s ande som svävar över det hela.

- Med den här sättningen blir det Captain Jack´s Army hur vi än gör, säger Nisse.

- Vi är ganska öppensinnade när det gäller låtskrivandet. Vi är en salig blandning av musiker och gillar både hårdrock, jazz och vispop. Det känns som att vi bara låter det hända, säger Månsson.

- Det var så redan från början när vi klev in i repan första gången: en dödsmetalsångare, jag lirade Maidenrock och grunge och Alexandra höll på med rysk opera. Vi har alltid varit ett udda gäng som haft väldigt olika ingångar, säger Andy.

 

Pär förklarar vad som fått bandet att ta ut de musikaliska svängarna mer med åren:

- När vi började fanns det typ bara vi och Sir Reg som körde den här stilen, men ju mer man kommer in i genren börjar man hitta andra band, framförallt tyska band, och alla låter tamejfan likadant. Och då kände vi: vi vill inte låta som alla andra, även om vi har samma instrument och gillar Flogging Molly och Dropkick Murphys. Så det var nog därför vi började bredda oss, men det ska fortfarande vara röjigt och bra live.

- De låtar som vi kasserat är sånt där vi känner att vi upprepar oss och gör sånt vi har gjort tidigare, säger Ariel.

 

Framöver har de två spelningar bokade i Tyskland samt ett antal runt om i Sverige. I våras turnerade de i Tjeckien och håller just nu på att boka in en ny turné där till nästa år. Tanken är också att göra videos till alla de nya låtarna och när ni läser detta har videon till "Dance together" redan funnits ute en månad och fått ett positivt bemötande.

- Vi hoppas att det blir årets sommarhit, säger Pär.


Filmrecension: Jurtjyrkogården

Jurtjyrkogården

 

En sak som utmärker skräckförfattaren Stephen Kings böcker är att filmatiseringarna sällan blir särskilt bra, ofta till och med rent urusla. När den första "Jurtjyrkogården"-filmen kom 1989 fick den direkt en slags kultstatus, inte minst på grund av The Ramones ledmotiv, och trots vissa brister är det nog en av de bättre filmatiseringarna.

Själva grundstoryn är i alla fall klockren. En familj flyttar ut på landet och upptäcker en djurkyrkogård i skogen. Bakom den finns en annan, förbjuden, plats som verkar ha magiska krafter för när de begraver sin katt där vaknar den plötsligt till liv igen, om än något ilsknare. När sedan den nioåriga dottern dör i en olycka börjar plötsligt tanken ta form hos pappan: tänk om det även fungerar på människor? Och vem skulle inte tänka så, skulle man inte själv göra vad som helst för att få tillbaka sitt barn? Även om det har vissa "bieffekter". Ett intressant moraliskt dilemma och en premiss som är perfekt för en skräckfilm.

Denna nyinspelning är bitvis riktigt bra, särskilt inledningsvis då stämningen sakta byggs upp. Ändå finns det något stressat över den. Det finns ett sidospår kring frun i familjen som kunde ha strukits helt medan sånt som borde få ta mer tid hastas fram, som exempelvis hela slutet.

Filmen vågar inte riktigt lita på att psykologin är otäck nog som den är utan glider stegvis mot att bli en ordinär skräckis med knivar, hoppa-till-effekter och onda barn. Precis som med figurerna i filmen är det ytterst tveksamt om "Jurtjyrkogården" borde ha återupplivats.

 

2/5


En krogsnok på uppdrag

Igår var jag ute på hemligt uppdrag igen. Inkognito. Under täcket. Testade en ny krog. Vilken det var? Ja, det får ni se om nån vecka i Länstidningen.

Skivrecension: Attentat

Attentat

Punkhjärta

 

Landets alla punkare har haft det riktigt trevligt de senaste åren, för alla de där gamla punkbanden man trodde man hade sett för sista gången har plötsligt gjort comeback, släppt skivor, turnerat flitigt och fått en andra karriär. Ett av dem är Göteborgsbandet Attentat som fyllde 40 år förra året.

40-årskris? Nja, inte direkt. Jönsson och gänget har åldrats väl. De är måhända inte det fräckaste man kan höra för tillfället i konungariket Sverige, men de fortsätter att köra sin grej och gör det helt okej. Ibland till och med riktigt bra.

Plattan öppnar vrålstarkt med tre svulstiga spår som får igång lyssnaren direkt. "Ditt fel", "Gogo fighter" och skivans bästa låt "Låt hjärtat va med (glöm för fan inte de)". Där vill man bara ställa sig upp, veva med armen och vråla med i refrängen.

Punkhjärtat finns definitivt hos Attentat även om musiken snarare ska beskrivas som skramlig pop. För det är väldigt melodiöst och trallvänligt, ibland snudd på mesigt. Men punken sitter inte låtarnas bpm, den sitter i hjärtat. Och Attentat låter hjärtat va med. Glöm för fan inte det.

 

3/5


Bioonsdag

Bio igår igen. Såg "Gemini man" med Will Smith som är en pensionerad prickskytt som ska mördas - av en yngre klon av sig själv. Bra idé, sämre utförande. Otrovärdig, tunn och fånig. Några bra actionsekvenser räddar filmen från bottennapp till att bli en halvokej popcornaction.
Betyg: 2 av 5

Skivrecension: Volbeat

Volbeat

Rewind, replay, rebound

 

Det fanns en tid när danska Volbeat var riktigt heta, hippa och coola. De vävde in retrokänsla, raggarestetik och Johnny Cash-referenser i sin hårdrock och skapade sig en egen nisch i den överbelamrade metalgenren. Det kändes fräscht och nytt, men även det som känns fräscht och nytt blir med tiden gammalt och mossigt, vilket gjorde att det kom en backlash. Idag tycker många att Volbeat är ett tråkigt gubband som bara lantisar i foppatofflor lyssnar på när de står vid grillen med en folköl i näven.

De som vill ha sin metal hård och brutal bör nog söka sig någon annanstans, för den hårdrock som Volbeat levererar är så melodiös och lättillgänglig att den knappt kan kallas hårdrock. Här på sjunde plattan är deras rock ibland så lätt och luftig att den måste kategoriseras som pop. Här finns tydliga 50-talsvibbar och sånger som är lätta att nynna till, och det behöver inte vara något fel med det. Särskilt inte om man som Volbeat har tuffa elgitarrer som backar upp låtarna. Men lite för ofta blir musiken lite för lättviktig, och även om jag tycker nya skivan är helt okej så börjar jag få allt större förståelse för de belackare som kallar Volbeat för ett ploj och trams-band.

 

3/5


Filmtisdag

Var och kollade in Joker igår. Skitigt, deppigt och psykiskt labilt. Inga övermänskliga superhjältar här inte, utan en rännstensskildring över hur en clown/ståupp-wannabe till slut kraschar mentalt och blir Jokern. Riktigt bra.
Betyg: 4 av 5

Dagens fynd på hallmattan

Alltid kul att få post. Mera läsning att lägga till högen.

Krogkrönika

Vi har ingen lokal

 

Den kulturfråga som kanske diskuterats mest under sommaren har varit bristen på konsertlokaler. Värst är situationen i Stockholm, men det är en fråga som gäller många svenska städer. Vill vi behålla levande stadskärnor och "det svenska musikundret" är det en fråga som måste tas på allvar.

 

Att rockklubbar startas och läggs ned efter några år är inget konstigt, så har det alltid varit. Och tidigare var det ingen fara, för man visste att det snart öppnade nya ställen. Men så är det inte riktigt längre. I stad efter stad har det de senaste åren klagats på att konsertlokaler försvinner och de senaste månaderna har debatten verkligen tagit fart. Artister har skrivit på upprop, det har publicerats debattartiklar och samlats in namnlistor. I Stockholm är Kägelbanan, Kraken och Debaser Strand de tre senaste offren för konsertlokalsdöden och där börjar situationen faktiskt bli akut vad gäller mindre och mellanstora spelställen.

 

Det finns många skäl till varför konsertlokaler tvingas stänga igen, varav klagande grannar är ett av de mest diskuterade. Jag skrev själv en krönika i ämnet för tre år sedan där jag tog upp det orimliga i att personer som väljer att bo i en stadskärna klagar på folkliv. Jag skrev:

"Flyttar man till centrum så får man räkna med skrålande studenter, dunkande bastoner från nattklubbar, sorl från uteserveringar och allmänt gatuliv. Accepterar man inte det är det bara att flytta till en annan stadsdel, en förort eller ut på landet. Det samhälleliga kontraktet för en stadskärna är att det inte bara är tillåtet utan även uppskattat med folkliv dygnet runt. Ställer du inte upp på den samsynen har du inget i city att göra".

 

Det finns flera faktorer som spelar in, från höga hyror till överdrivna regler om volymnivåer och rökdetektorer. Men också att det inte byggs nya lokaler som passar till konserter. Så är det inte minst i Linköping och Norrköping. De senaste decennierna har städerna vuxit så det knakat men hur många nya konsertlokaler eller teaterscener har det byggts?

I Norrköping har man börjat bygget av den nya stadsdelen Inre hamnen där flera tusen nya invånare ska flytta in, men hur många nya scener planeras det för i området?

I Linköping pratas det om att bygga ett nytt konserthus, men redan idag är det för dyrt att anordna konserter i de befintliga lokalerna. Dessutom är det inte i första hand den sorts lokaler det är brist på, utan rockklubbar och lokaler som kan ta in 200 till 1000 personer.

 

Det finns dock mängder av strålande små och mellanstora konsertlokaler runt om i landet. Just ute på landet. På mindre orter och landsbygden vimlar det av Folkets hus, bygdegårdar och aktivitetshus. Där saknas dock publiken. Men kanske kan man slå två flugor i en smäll?

Istället för att bussa folk från landet till musikaler, krogshower och konserter i Stockholm - varför inte bussa storstadsborna ut på landet?

Tobi testar nr 3

Nytt krogtest, denna gång Lock, Hop and Barrel i Sörping.

En sväng till Åtvid

Igår var det full fart nere i Åtvidaberg. Biblioteket fyllde 150 år och hade en massa bra programpunkter. Bland annat var Tommy från Torghumor på plats och föreläste om öl, dejting och relationer.
Även Emelie Schepp kom och pratade lite.
I Facetten ett stenkast bort pågick ÅÄÖ-mässan och där fanns bland annat Mannes Bygg.
Och inte nog med det. Dessutom pågick Höstsalongen alldeles intill, så jag sprang mellan de tre evenemangen. Höstsalongen var för övrigt oväntat bra. Och kul med lite action i annars sömniga Åtvid.

Oktober-Tobi nr 5

Ännu en oktoberfest, ännu en härlig kväll. Denna gång på Palatset, och återigen stod Helmut Jederknüller för musiken.
Figge hängde på. Härliga Figge!
Och ni tror kanske att jag nu börjar trappa ner på oktoberfestandet, men icke! För vad gör man? Då kör man - annars dör man!

Skivrecension: Sabaton

Sabaton

The great war

 

Falubandet är tillbaka med en ny skiva som handlar om...krig! Vem hade kunnat ana det? Och inte vilket krig som helst utan första världskriget som avslutades med Versaillefreden som denna sommar firade hundraårsjubileum eller vad man ska kalla det. Själva firar bandet 20-årsjubileum och firar med detta nionde album, samt lite mer överraskande, en historiekanal på Youtube.

Det låter tungt, tufft och tight. Pampiga körer, ilskna gitarrer och en maffig ljudbild som för tankarna till slagfält och skyttegravar. Sabaton har alltid varit duktiga på att få militärmetal att kännas som en fullt rimlig musikgenre, och kanske är det första världskriget det krig som passar bäst till bandets svulstiga sound. Musiken känns som ett naturligt soundtrack till stora arméer, krutrök, bombmattor och ett Europa som ligger i spillror.

Allt är inte klockrent. Ibland blir det nästan för trallvänligt och ibland låter materialet för likartat. Men när det funkar, som i "The attack of dead men", då funkar det bra.

 

3/5


Från Connery till Craig. Del 15

Tre gubbar avklarade, tre gubbar kvar. Vi är framme vid 1987 och Timothy Daltons första film. Han ses ju allmänt som en ganska stel och tråkig figur utan charm och glimt i ögat, och ja, det får nog sägas stämma.
Dock är hans första film faktiskt riktigt bra. Särskilt första halvan med Gibraltaröppningen, den ryska avhopparen som får åka pipeline och när Bond och bruden åker cellofodral nedför de snöfyllda bergen. Och inte minst A-has ledmotiv. Så långt njöt jag och Kara Milovy i fulla drag.
Sen börjar filmen tappa sin coolhet och sin Bondkänsla och när vi kommer till slutstriderna i den afganska öknen har "Iskallt uppdrag" nästan förvandlats till vilken 80-tals-actionrulle som helst.
Betyg: 3 av 5

Tobis stilguide

Ute: Rak keps
Inne: Böjd keps

YYC - LPI

Sista dagen i Kanada hände det inte så mycket. Vi checkade ut, tog en kort sväng och kollade in Peace Bridge och Fort Calgary
...och sen var det dags att bege sig mot flygplatsen, lämna hyrbilen och ta en sista burgare & bärs.
Här hemma var det fortfarande höst med fall foliage i full prakt. 
Riktigt bra resa. Min fjärde till Kanada och det kan mycket väl bli fler.
Några höjdpunkter:
*Utsikten från Sulphur Mountain
*Lake Louise
*Att köra Icefield Parkway
*Prova lokalt hantverksöl
*Gå ut på glasbron
*Banff stad
*Äta riktiga ribs
*Dinosauriemuseet i Drumheller

Skivrecension: Slipknot

Slipknot

We are not your kind

 

Med jämna mellanrum dyker det upp hårdrocksband som skrämmer skiten ur föräldrar, moraltanter och ibland även publiken. De har hetat saker som Kiss, Alice Cooper och Marilyn Manson, och i början av 00-talet var det Des Moines-bandet Slipknot som hade den rollen. Ibland kan det räcka med att bära clownmask och spela trummor med händerna för att samhället ska förfasas.

Imagemässigt har Slipknot lyckats skriva in sig i hårdrockens historieböcker men när det gäller musiken har de en bit kvar. De har visserligen sålt mycket skivor genom åren men har haft väldigt få, om ens några, hits och frågar man folk på gatan kan nog nästan ingen nämna en låttitel med bandet. Och det gäller även genomsnittliga hårdrocksfans.

Här på sjätte plattan manglar de på i sedvanlig ordning med smattrande trummor, hög energi och tuff attityd. Inget större fel egentligen, förutom att vi har hört det förr, både av Slipknot själva och av andra band (framförallt nu metal-band för 15 år sedan).

Rent musikaliskt låter det som sagt helt okej, det är bara det att det känns så ointressant och gjort. Och jag tror inte att "We are not your kind" heller kommer att generera någon låt som hårdrockare ute i landet kommer att kunna nämna titeln på.

 

2/5


En dag i Calgary

Checkade ut i Drumheller och började dra oss mot Calgary. På vägen kollade vi in lite klippformationer som kallas hoodoos.
Framme i Calgary började vi med att besöka Heritage Park, som är Calgarys motsvarighet till Gamla Linköping.
Där fanns även ett bil- och bensinmacksmuseum...
Sen in till centrum, som var ganska dött denna dag på grund av kyla och Thanksgiving.
Dagen till ära passade vi på att äta en Thanksgiving-lunch.
Sen till hotellet för lite spa:ande...
...och sen en full rack- fall of the bone-ribs med bönor, potatismos och hela baletten. Bra avslutning på en bra resa, för nu ska vi snart dra oss mot flygplatsen, lämna hyrbilen och ta en sista öl & burgare på flygplatsen innan det bär hemåt igen.

Veckans Tobi

 

Dinosaurier i Drumheller

Vi lämnade Banff för att dra mot Drumheller, som är något av "The world capital of Dinosaurs".
Dom höga bergen i Canmore byttes snabbt mot ett slättlandskap där det var...platt. Superplatt faktiskt. Tror aldrig jag varit med om något plattare. Skulle vara Peter Jidhes inre själsliv i så fall. 
Sen kom vi till The Badlands med sin speciella natur och där låg dinosauriemuseet, strax utanför Drumheller.
Där fanns det en hel del intressanta och fascinerande saker att titta på. Riktigt bra museum.
Och utanför turistbyrån finns Världens Största Dinosaurie. Nu ska vi kolla in Hoodoos, sen blir det Calgary...och förhoppningsvis lite goda ribs.

Skivrecension: Morrissey

Morrissey

California Son

 

Jag har försökt gilla Morrissey i 20 år nu. Det går inte. Jag vet att jag borde gilla honom för hans musik har egentligen alla de beståndsdelar som jag uppskattar hos andra artister. Då och då lyckas jag nästan övertyga mig själv om att jag gillar honom. Så var det exempelvis med plattan "World peace is none of your business" från 2014. Jag gav den en fyra i betyg, men har sedan aldrig lyssnat på den igen.

Men nu då? Denna gång handlar det ju inte om Morrisseys egen musik, utan han tolkar ett gäng amerikanska protestsånger från 60- och 70-talet. Kanske går det bättre då? Kanske är det lättare för mig att börja tycka om Morrissey om han inte är Morrissey?

Och jag tycker verkligen att gamle Moz gör riktigt bra tolkningar. Det finns några spår som känns svagare, men generellt är det en stark platta där Morrissey kan croona loss till behaglig orkesterpop. Bitvis sitter jag och bara njuter. Bra låtar, bra produktion, bra variation, bra sång...ja, bra det mesta. Så med risk för att det går som med "World peace..." så klämmer vi i med en fyra här med. För nån gång måste väl gubbfan fastna på riktigt hos mig?

 

4/5


Bergen i Banff

Denna resa har bjudit på många höjdare men allra bäst var när vi tog linbanan upp till Sulphur Mountain i Banff. Vilken utsikt! Vilken upplevelse!
Bergen är cirka 3000 meter höga och bilderna lyckas tyvärr inte fånga känslan hur det är att stå däruppe, men är ni i Banff får ni inte missa att åka upp med gondolan. Där till höger om flaggan ser man förresten Banff stad, om man tittar noga.
Det darrade i benen när man tittade ner och den tunna luften gjorde det lite jobbigt att andas, men oj oj oj...det här var riktigt bra.
Sen kollade vi även in Cave & Basin (som var sådär) innan vi lämnade Banff stad och rullade vidare mot Canmore.
Canmore ligger också väldigt fint beläget, omgärdad av en massa klippiga berg. Här är vårt hotell.
Där spa:ade vi lite innan det var dags att kolla in staden. Och ojdå, det bliv visst en ölprovning även denna afton...
Nu drar vi vidare, verkar som att Drumheller blir nästa stopp.

Söndagsintervjun: Skånska Arne

Närodlad lyrik från slätten

 

I sina böcker "Dikter till dig" och "På väg" har Per-Arne Olsson utforskat poesins brinnande kraft, och bjudit in lokala förmågor att illustrera hans dikter. Nu får lyriken vila ett tag och istället funderar han på att göra Pixi-böcker för vuxna.

 

Vissa känner honom som Skånska Arne. Kanske ett naturligt alter ego om man heter Per-Arne, kommer från Skåne, håller på med musik och bor i Skånska Lasses hemstad Mjölby. Som poet använder sig dock Per-Arne Olsson av sitt eget namn.

Per-Arne skrev en del dikter i ungdomen och tog upp intresset igen på senare år efter att ha gått en skrivarkurs. Han fick en del publicerat i Corren och kom på att han kunde samla sina verk i en bok. Det resulterade i den första diktboken "Dikter till dig" som gavs ut på det lokala förlaget Aliberta 2017, och Per-Arne använde sig av lokala kulturpersonligheter för att illustrera dikterna.

- Jag gjorde ett upprop på Facebook: vill ni vara med och illustrera en diktsamling? Jajamän, sa de. Sen fick de välja dikt, så det är nästan lika mycket en konstbok som det är poesi.

 

Finns det något gemensamt drag i dikterna?

- Det handlar om olycklig kärlek. Det är alltid ett tacksamt tema.

 

Har du någon stilistisk förebild?

- Jag är rätt dålig på att läsa poesi, faktiskt. Det är lite sorgligt, ha ha. Jag hänger ofta på antikvariatet i Mjölby, men läser inte så mycket böcker, men jag hör gärna på böcker.

 

2018 kom uppföljaren "På väg" som är lite bredare i sitt anslag, även om det krossade hjärtat hela tiden gör sig påmint i orden. Även bok nummer två har rikligt med illustrationer.

- En del personer återkom, fast det har också tillkommit många. Många av dem är med i Skänninge kulturförening.

 

Hur har responsen på böckerna varit?

- Igenkänning. Läsarna gillar det där nästan pubertala, tänk Gyllene Tider-texter. Den känslan är samma hela livet, och jag ville inte krångla till det utan ville att det skulle kännas ganska direkt.

 

Skriver du några nya dikter?

- Inte så mycket nu. Det har blivit mycket musik den senaste tiden, men man vet aldrig när inspirationen kommer. Jag har börjat leka med tanken på en barnbok, eller egentligen i stil med Pixi - fast för vuxna. Alltså skriva på det sättet, fast för vuxna. "Yngve är ledsen. Yngve går bolaget. Yngve dricker upp hela flaskan. Yngve bakfull...". Det är en tanke jag har. Jag skulle gärna vilja ha någon som illustrerar det. Jag målar själv men det är kul att samarbeta med någon annan och det är roligare om någon annan tolkar texten på sitt sätt.

 

Vilken är din egen favoritdikt?

- "Om du undrar", den första dikten i den första boken. Det var den som satte igång det. Jag fick ett flow efter det.

 

Om du undrar

Jag undviker dig inte för att jag inte tycker om dig.

Jag undviker dig för att jag känner för mycket,

och jag kan krama nästan alla utom dig.

Det är inte för att jag inte vill krama dig,

utan för jag är rädd att jag aldrig någonsin

ska kunna släppa dig igen.


Lake Louise & Banff

Vi började dagen med att åka till Lake Louise, som faktiskt var mer vykortsvacker i verkligheten än på bild. Vi gick hela vägen utmed sjön och kollade även in hotellet. Oj oj oj...
Av alla höjdpunkter på resan var kanske Lake Louise den allra bästa.
Sen drog vi till Lake Moraine en bit bort, som dock var frusen.
Sen vidare mot Banff stad...
Cool stad med mycket butiker och restauranger, och vackert belägen.
Så vi drog ut på en rejäl krogrunda. Började med ostfondue...
...och sen blev det ölprovning...
...mera öl...
...och sen svingoda burgare. Banff levererade verkligen, nu drar vi vidare mot Canmore!

Figges kätbild

Här är han...snygg, het, eftertraktad. Och käter som få. 
Titta, njut....njuuut!

Skivrecension: Laleh

Laleh

Vänta!

 

I vanliga fall brukar svenska folket gilla artister som är extremt tydliga i sitt artisteri. Det ska vara enkelt att förstå en artist och sätta dem i ett fack. Det är oftast så man blir riktigt folkkär. Men inte när det gäller Laleh. Hon kan sjunga på svenska, engelska eller persiska. Hon kan spela in Cornelisdoftande visor eller radiopop gjorda för internationella topplistor. Hon kan ha en hemlighetsfull personlighet, hon kan experimentera med olika stilar, det spelar ingen roll - Sverige älskar henne ändå.

Här på sjunde albumet spretar det som vanligt lite grann. Först kommer ett gäng svenska låtar och därefter de engelska. Generellt bra nivå på musiken men den svenska halvan känns genuinare och mer sammanhållen. På den andra halvan lattjar hon lite mer med stilarna men den känns ändå mer anonym. Kanske är det så enkelt som att det är enklare att relatera till texter på svenska? Eller så är de engelska låtarna helt enkelt svagare? Det känns som att alla de svenska låtarna kan bli publikfavoriter framöver.

Hur som helst har Laleh gjort en stabil skiva med sedvanlig charm, fräsch ljudbild och helt okej låtar. Hon håller fortfarande stilen och denna platta kommer ytterligare befästa hennes popularitet hos det svenska folket.

 

3/5


Nästa stopp: Lake Louise

Lämnade Jasper city och körde Icefields Parkway mot Lake Louise. Fanns mycket att se på vägen: spektakulära bergstoppar och fantastisk natur. Strålande väder hade vi också, en riktigt härlig biltur. 
Det fanns en rad stopp att göra på vägen, olika vattenfall, bergsformationer, naturfenomen. Vi råkade köra förbi Weeping Wall, men fick se en massa annat. Kallt som f-n, men fascinerande.
Vi kollade in glaciärer och tog en bussresa till ett ställe där man gick på en glasbro 280 meter över marken. Vidrigt men coolt.
Kom fram till Lake Louise, där vi spa:ade och sen gick till puben och drack öl. Imorrn ska vi kolla in sjöarna här i området och sen röra oss mot Banff.

Mot Jasper!

Vi lämnade Edmonton och började köra mot Jasper nationalpark i Klippiga bergen. När vi körde ut ur stan sa GPS:en "Efter 35 mil sväng höger"...
Det var coolt när bergen började torna upp sig. Vi började med att kolla in Patricia Lake...
...strax utanför Jasper stad.
Och intill låg även Pyramid  Lake... Fint!
Sen drog vi in till stan, som var riktigt mysig.
Provade lite lokala öl.
Och spa:ade på hotellet.
Sen blev det ribs och öl på stekhuset bredvid hotellet. En härlig dag! Nu ska vi fortsätta söderut på Icefield parkway!

Gest hos Tobi

Låt oss aldrig glömma David Gest!

Filmrecension: Eld & lågor

Eld & lågor

 

De flesta svenskar är välbekanta med Gröna Lund i Stockholm, men inte lika många vet om att det mittemot låg en konkurrerande nöjespark under åren 1923 till 1957 som hette Nöjesfältet. Dottern och sonen till respektive ägare råkade dessutom förälska sig i varandra, och så långt har "Eld & lågor" en kanonstark verklighetsbaserad grundstory att utgå från.

Fast nu nöjer sig filmen inte bara med det, utan den vill dessutom vara visuellt bländande och skapa filmmagi genom att låta färger, fantasi och upphöjd romantik skapa en sprakande fyrverkerifest för både öga och sinne.

Japp, det är överdrivet, tillgjort och ofta fånigt, men filmen är så tydlig med att visa att just det är poängen att det blir svårt att använda det som fog för kritik. Och det är dessutom det visuella och de annorlunda berättartekniska greppen som är filmens styrka. Det är kul att se en svensk film ta ut svängarna och våga experimentera med formen för hur film kan se ut.

Dock gör fokuset på det visuella att själva berättelsen ibland hamnar i skymundan. Filmen har många intressanta karaktärer och sidohistorier som gärna hade fått utforskas mer. "Eld & lågor" vill skapa magisk filmromantik men går aldrig på djupet, vilket gör att det aldrig bränner till på riktigt.

 

3/5


Framme i Edmonton

Blev lite strul med flyget så vi fick ta vägen förbi Vancouver, men då hann vi ju med en Whistler Pale Ale så det gjorde inte så mycket. Kom fram fem timmar försent till Edmonton så det blev inte så mycket med dagen, men vi träffade i alla fall wayne Gretsky...
...och kollade in neonskyltsmuseet. Kallt som fan - men skönt att vara framme i Kanada. Fjärde gången för min del. Imorgon drar vi vidare mot Klippiga bergen.

Bill fattar vad det handlar om

Bill och jag hade band ihop,
han knega på Nethouse och jag skrev för tidningar.
Hösten börja komma och känslan med
att komma bort ifrån hela skiten.
Så Bill ringde mig tidigt en morgon
och fråga om jag skulle hänga med.
Jag fråga: vart?
Och han svara: bort
Vi drog till Nethouse och han fick ut sin lön.
Jag ringde min mamma och sa jag sticker nu.
Hängde på första planet som stod inne på Linköpings flygplats.
Två enkla biljetter till Edmonton airport och Bill sa:
- Du fattar vad det handlar om. Åh gosse, du fattar vad det handlar om!

Oktober-Tobi nr 4

Se på fan. Det blev visst en oktoberfest den här helgen också. Den årliga i Vårdsberg. Originalet - där jag lärde mig att älska oktoberfester för sisådär 15 år sedan.
Oktober-Tobi körde sina hits. 
Längtar redan till nästa oktoberfest. För några till ska man väl hinna med innan säsongen är över...

Tobi testar nr 2

I fredags kom krogrecension nummer två. Denna gång Malt & Humle i Linköping.

Dr Helg stänger mottagningen

 
Helgen är slut, så det betyder att Dr Helg stänger sin mottagning för denna gång. Och den kommer att vara stängd över nästa helg. Men sen kör vi igen.

Dagens Trump

Varför upplevs Trump som så fruktansvärt obehaglig? Jo, för att han är en psykopat. Och upplever man honom inte som obehaglig är det för att man själv är psykopat eller helt har duperats av psykopatens konster.
Den som någon gång haft erfarenhet av en psykopat (och insett det) känner igen typen direkt. Här finns en liten checklista, som utan att vara heltäckande, ändå ger en rejäl fingervisning om någon är psykopat. Om vi skulle testa den på Trump...
1. Munvig och charmig - ja
2. Ständigt behov av spänning och nya impulser - ja
3. Bristande ansvar för egna handlingar - ja
4. Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt - ja
5. Svekfull och manipulativ - ja
6. Egocentrisk och grandios - ja
7. Saknar helt ånger och skuldkänslor - ja
8. Empatistörning - ja
9. Parasiterande livsstil - ja
10. Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet - ja
11. Promiskuöst och egoistiskt sexualliv - ja
12. Tidiga beteendeproblem - oklart (Trump hade inga vänner och fick byta skola pga luddiga skäl, det är i princip det enda som är känt om hans uppväxt)
13. Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering - ja
14. Impulsivitet - ja
15. Flackt känsloliv - ja
16. Frekventa äktenskap och samboförhållanden - ja
17. Ansvarslöst föräldraskap - ja
18. Ungdomskriminalitet - oklart (se punkt 12)
19. Nya kriminella handlingar under permission - ej riktigt tillämpligt, men principiellt ja
20. Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, narkotika, olaga frihetsberövande, mord eller mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fängvårdsanstalt - ja på sexualbrott, grov oaktsamhet och bedrägeri
 
Vissa vill stryka punkt 18-20 på Harers checklista eftersom alla psykopater inte begår grova brott. Läs gärna mer på exempelvis http://www.bildtolkning.com/november2002.pdf

Filmrecension: Cold Pursuit

Cold Pursuit

 

De senaste åren har vi sett Liam Neeson i en rad filmer (Non-stop, Run all night, Taken-filmerna) där han utgör en enmansarmé som skjuter och klubbar ner onda typer, och det gör han även i "Cold pursuit". Fast inte riktigt på samma sätt. För detta är visserligen en actionrulle med slagsmål och pang-pang, men den har betydligt mer humor än nyss nämnda filmer och försöker även skapa kultkänsla i stil med Quentin Tarantino eller Guy Ritchie.

Historien har redan filmats en gång av samma regissör, norrmannen Hans Petter Moland. Då med Stellan Skarsgård i huvudrollen för fem år sedan. Nu gör han en remake på sig själv och flyttar handlingen från Norge till den lilla skidorten Kehoe i Klippiga bergen. Neeson spelar en plogförare vars son en dag blir mördad av ett gäng gangsters, och det är då han förvandlas från en stillsam bybo till en veritabel mördarmaskin som avrättar gangsters på löpande band.

Mycket snö blir det, rena snöporren faktiskt. En hel del snygga bergsvyer också. Och så en massa mord på skurkar med konstiga smeknamn. Mitt i blodbadet får man även skratta en hel del, inte minst åt den roliga huvudskurken.

Men det bränner aldrig riktigt till. Moland har ansträngt sig lite för mycket för att göra en kultfilm och dessutom är den för lång. Sista halvtimmen har man dessvärre redan tappat intresset för hur det ska gå.

 

2/5


Lika som bär #237

500 Mil & The Proclaimers

Jag - en restaurangkritiker

Måste väl erkänna att det är något av en dröm som har gått i uppfyllelse. Jag har nämligen blivit restaurangkritiker.
Det kommer kanske inte som någon jätteöverraskning, jag har ju tydligt varit på väg åt det hållet under de senaste åren. Har ju exempelvis skrivit krogkrönikor varje månad för Nolltretton/Nollelva under sisådär tio år. Och nu kommer jag alltså att testa krogar i Länstidningen med jämna mellanrum.
Först ut var Härlig Pasta i Norrköping, som publicerades nu i fredags. Nästa gång testar jag ett ställe i Linköping. Vilket? Ja, köp Länstidningen så får ni se.

Dagens Trump

Det finns så mycket att välja:
*"Look at this photograph"
*Att han gnäller på att demokraterna inte får något gjort när fakta är att representanthuset har lagt fram 250 lagförslag som stoppas i senaten av Trumps polare Moscow Mitch
*"Buhuu...Adam Schiff härmade mig på ett taskigt sätt...buhuu"
*Vallgraven med ormar och alligatorer
*Att han retweetade ett parodikonto
*Förslaget att skjuta flyktingar vid gränsen
 
Men Dagens Trump blir faktiskt ingenting. För sedan det avslöjades att Trump försökt få Ukraina att påverka valprocessen genom att ta fram skit om Joe Biden så är det bara att ta fram popcornen och vänta. För nu är det kört för Trump - och det är underbart att njuta av den panik som spridit sig de sista dagarna i Trumplägret.
Det kommer att ta tid, kanske ett halvår, och även om det republikanska partiet är genomkorrupt och moraliskt dränerat så har jag svårt att se hur Trump skulle klara sig genom detta.
Tick, tick, tick, tick...

Tannefors i höstskrud


Dagens Trump

Det finns mycket att skratta åt när det gäller Trump, men roligast är nog ändå att han har en hals-vagina!

Fall foliage fortsätter


KL(i)M(atångest)

De senaste åren har jag våndats över ett etiskt dilemma. Det har varit en konflikt i mig som jag inte vetat riktigt hur jag ska hantera. Jag skriver ju resereportage åt diverse tidningar och även åt Linköpings flygplats, och det kan vara svårt att få ihop med min klimatoro. 
Jag försöker att rättfärdiga mitt resande för mig själv, tex genom en lång rad texter som handlar om hållbart resande, genom att klimatkompensera, genom att flyga med KLM som är det flygbolag som har bäst klimatåtgärder, genom att försöka hitta på krystade ursäkter i stil med "jag har inga barn, jag har dragit ner på köttet, jag har en viktig upplysande roll" osv. Men det går inte att lura mig själv, jag vet att det är dåligt att flyga, och snart måste jag hitta ett sätt att hantera detta problem.
Men när jag såg KLM:s annons i Corren igår så känns det ändå skönt att arbeta så nära KLM som jag gör, för de är verkligen en föregångare i flygbranschen.
De har alltså köpt ett helt uppslag där de uppmanar sina kunder att ta tåget och ha videokonferenser istället för att flyga. Det är både fascinerande och imponerande. Unikt och helt rätt. En större händelse än vad många fattar.

Oktober-Tobi nr 3 1/2

Ja, det blev ju faktiskt en Oktoberfest på lördagen också. Vi började Kulturnatten med att gå till Munken och käka schnitzel och ta en Oktoberfestöl. Och hann även med ett snabbstopp på vägen hem på natten.
Och snart så är det åter helg. Och vad säger ni? Ska vi inte se om vi kan hitta en oktoberfest då också?

RSS 2.0