Gott nytt år

 

Skivrecension: Diamond Dogs

Diamond Dogs

Recall rock´n´roll and the magic soul

 

Bandnamnet är såklart taget från Bowies album "Diamond dogs" från 1974. För är det något som detta band gillar är det brittisk rock från det tidiga 70-talet. Särskilt frontfiguren Sulo, som blivit något av ansiktet utåt i Sverige för musiker som dyrkar brittisk 70-talsrock. Så mycket Bowie låter det dock inte, musikaliskt är förebilderna snarare band som Faces, Slade, Rod Stewart och Mott The Hoople.

Slyngelrock med boogiesväng och retrokänsla, med andra ord. Ja, ni som hört Diamond Dogs förut vet hur det låter. För i det här bandets värld händer inte så mycket, de har rockat på likadant sedan starten 1992. Det enda som ändrats är vilka musiker som lirar, för genom åren har många olika svenska musiker medverkat. Plus att en del utländska stjärnor, som exempelvis Spike från Quireboys och Dan Baird från Georgia Satellites har gästat.

Detta tror jag är elfte albumet (förutom samlingar, liveplattor och EP:s) sedan starten och musiken har egentligen bara ett syfte: man ska dra upp volymen på max och dricka öl. Eventuellt spela lite luftgitarr också. Allra helst i bar överkropp, och det gäller även tjejerna. Och fattar man det, då är "Recall rock´n´roll and the magic soul" en riktigt bra platta.

 

3/5


Söndagsintervjun: Amina Myrén

Amina Myrén gör sin grej

 

Elektronisk pop på svenska, det är Norrköpingstjejen Amina Myréns grej. I somras kom senaste singeln "Desperat" och nu jobbar hon på att släppa nytt material inom kort.

 

Intresset för musik visade sig redan i treårsåldern och sedan dess har Amina Myrén sjungit konstant. Hon gick musikklass i Norrköping och började göra egna låtar ihop med olika människor. För ungefär ett år sedan hittade hon sin nuvarande konstellation, bestående av Fredrik Bjuvander med bakgrund i Spånka NKPG och Johan Schön som producerat Maj Monet, och det har varit ett samarbete som hon trivs med. Inte minst för att de jobbar på ett närmare och mer integrerat sätt än vad hon gjort tidigare.

- Det är ganska nytt för mig att vi sitter från start till mål och gör allt ihop, både text och musik, säger Amina.

 

Själv har hon alltid hållit på med pop medan Johan gillar 80-talsfunk och Fredrik har sysslat med house. När de slår sina påsar ihop blir det elektronisk pop med svenska texter som funkar bra både på radio och dansgolv. Ett bra möte av genrer och idéer, menar Amina, som tycker att man kan höra inslag av alla tre personerna i hennes musik. Den senaste låten heter "Desperat" och släpptes i somras.

- Det känns som att den tagits emot bra. Det började med att vi skulle göra en låt om mellanchefer, men i slutändan handlar den om desperation. Alla förväntningar och press som finns på en, man borde bara släppa loss och vara sig själv.

 

En tidigare låt, som också ligger ute på Spotify, heter "Gör min grej" och den handlar om ungefär samma sak, visar det sig.

- Man ska inte bry sig så mycket utan bara vara sig själv. Det verkar vara ett gemensamt tema i mina låtar, säger Amina och berättar att man kan hitta spår av detta även i hennes nästa låt som heter "Papegojtunga".

- Om det går som jag vill så kommer den om en månad. Det är en lite soulig låt, det är kul. Den handlar om när man vaknar upp efter en utekväll och har partat så mycket att man har en sträv tunga.

- Vi har så många låtar som vi har börjat spela in som bara ska färdigställas. Så jag måste åka ner till Norrköping och sätta mig i studion, säger Amina som några veckor innan denna intervju har flyttat till Stockholm.

- Förhoppningen är att det kan gynna min musik ganska mycket. Det är perfekt att bo där om man vill kunna nätverka. Nu ska vi försöka hitta speltillfällen i Stockholm, jag tänker att vi börjar på småbarer och sedan kan man ta det därifrån. Men det är inte så att jag glömt Östergötland, jag har min huvudpublik i Norrköping och Linköping, det är där jag har spelat mest live.

 

Var är din musikkarriär om ett år?

- Jag vill såklart att min musik har spridits, men mitt mål har aldrig varit att leva på musiken utan jag gör det för att jag gillar att sjunga och göra musik. Jag älskar att stå på scenen och ha kul.


Julen 2019d

Annandag och en sväng till Grebo. För att äta de enda revbenssjäll i Sverige som håller måttet. Och efter tre och ett halvt år var äntligen Bella accepterad nog att få lära sig det hemliga Petterssonska familjereceptet. Alltså, ni som inte provat... det smakar gudomligt! Och köttet faller i bitar vid minsta beröring, som det ska vara.
Och det fick bli finalen på årets julfirande. Här nere ser ni (nästan hela) årets julklappsskörd. Nu är det dags att börja blicka framåt mot nyår, som jag känner på mig kommer bli riktigt, riktigt bra.

Julen 2019c

Juldagen börjades med en köttbullemacka och "Tomten är far till alla barnen.
Sen ner till Bellas föräldrar för julefrid och glöggmys...
...och för att äta upp gårdagens julbordsrester.
Och sen blev det en liten julklappsutdelning på kvällen också. Julen 2019 rockar fett!

Julen 2019b

Så kom Julafton och dagen började med en titt i julstrumpan där Tomten tydligen varit och lagt några saker under natten.
Sen iväg till första stället och första julbordet...
Sen en julfika på ställe nummer två och sen vidare till ställe nummer tre där Tomten plötsligt knackade på dörren.
Jag fick bland annat en ny scarf!
Och sen var det dags för julbord nummer två. Det var då en välsignad julafton!

Skivrecension: Stefan Sundström

Stefan Sundström

Domedaspredikan

 

När Stefan Sundström tjatade om sin kompost för 20 år sedan betraktades han som en flummig hippie (vilket i och för sig stämmer). Men nu när klimatkrisen är ett faktum och Greta Thunberg åker jorden runt för att inspirera världens befolkning ligger hans småskaliga miljötänk helt rätt i tiden.

Den nya plattan har miljön som tema och Sundström sjunger om hur allt hänger ihop, hur mikroberna finns överallt och hur vi är del av något större. Det har han visserligen alltid gjort, men inte såhär sammanhållet.

Sundströms patenterade brölande lyser lyckligtvis med sin frånvaro, istället är det en nedtonad skiva med finstämd sång och känsligt framförd musik som ofta har såväl jazzkänsla som psalminspiration.

Efter de första tre låtarna är jag dock beredd att stänga av. Det går lååångsamt. Finns det ett viktigt budskap är det stor risk att jag missar det eftersom jag somnar. Sen börjar det långsamt röra på sig. Låtarna blir bättre, energin ökar och det börjar svänga. Låtar som "Bara va en del", "Bakvänd kikare" och avslutande "Mikrobernas skepp" lyfter plattan rejält och till slut blir "Domedagspredikan" trots allt en ganska angenäm upplevelse.

 

3/5


Julen 2019a

Julen 2019 har varit en riktig dunderjul och den 23:e började vi med en rejäl uppesittarkväll.
Gjorde julgodis och julmat...
...klädde granen och slog in paket...
...och åt ett litet minijulbord.
Och så avslutade vi med att se "Love actually". NU kan julen börja!

Skivrecension: Liam Gallagher

Liam Gallagher

Why me? Why not.

 

Japp Liam, du var det hippaste som fanns i popvärlden en gång i tiden. Men det var 25 år sedan. Tiden går, det kommer nya stjärnor som tar över och det gäller att anpassa sig till det. Inget konstigt med det, det är så det är och alltid har varit inom musikbranschen.

Finns det något intresse för en ny soloskiva med Liam Gallagher 2019? Ja, kanske. För det sitter fortfarande en massa britpopnostalgiska gubbar därute och väntar på en revival. Kanske är jag en av dem? För när jag valde recensionsskivor till det här numret så tyckte jag att Liam Gallagher verkade intressantare än exempelvis Anna Ternheim, M83 och Opeth.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är beredd på en rejäl sågning. Hur cool han än ser ut på pressbilderna så är ju Liam enligt logikens alla regler trots allt en föredetting som inte har fått ur sig något minnesvärt på sisådär två decennier. Han borde kännas otidsenlig och trött.

Så öppnar skivan med "Shockwave" som är en helt okej låt. Nästan till och med bra. Den följs av flera starka spår, både lugna och mer fartfyllda. Mycket Beatleskänsla såklart, vad hade ni väntat er? Några låtar känns överflödiga men som helhet är det en oväntat snygg och fräsch platta med låtar man gärna hör igen.

Jodå, musiken är otidsenlig så det stänker om det. Men nu har det nästan gått varvet runt så att det låter hippt igen.

 

3/5


Lika som bär #239

Ebbot Lundberg & Ugglan Helge

God Jul!


Vägen till Vita Huset. Del 11

Det har varit Demokratdebatt igen och nu är vi nere på sju pers, vilket: 1. Fortfarande är några för många (Klobuchar, Steyer och Yang är helt chanslösa) 2. Teoretiskt kan öka igen till nästa debatt eftersom fler än de sju på scenen fortfarande är kvar i racet.
Primärvalen drar igång i februari, men jag har fortfarande inte en susning om hur detta kommer sluta. Biden verkar ha stabiliserat sig runt 27% och är etablissemangets favorit. Sen har de även Buttigieg som backup om Biden skulle fortsätta klanta sig. Och i tredje hand Klobuchar.
Jag stör mig mer och mer på Buttigieg. Han är en innehållslös floskelmaskin som säger det etablissemanget vill höra men som egentligen inte har någon annan drivkraft än makt. En opålitlig jävel, som lyckligtvis tycks ha peakat i mätningarna.
Warren har svajat i sitt engagemang på sista tiden och det har också gjort att hon tappat. Kan hon komma igen? Kanske.
En som aldrig svajar är Bernie, och han är också den som varit hetast på slutet, och särskilt i senaste debatten. Jag börjar mer och mer luta åt Bernie. Tänkte länge att han var för radikal för amerikanerna, men nu vet jag inte längre. Men han blir väl ändå bortkollrad i slutet av sina partikamrater, precis som senast...

Norrköping Light Festival 2019

Gick och kollade in Norrköping Light Festival för några dagar sen. En del var samma som tidigare år och en del var nytt. Sämst är som vanligt de där holländska grejerna: "Circle of life", pappersbåten mm, som inte har nån koppling till stan.
Men det är ändå en trevlig slinga att gå. Finns ju dessutom många pubar på vägen om man behöver vätskepaus...

Palatsets julfest 2019

Igår hade Palatset julfest och Jögga höll i sin årliga romprovning. En av årets höjdpunkter!
Sen hamnade vi på Cioccolata..
...och sen på Mad Dog. Trevlig kväll, bara ett fel: att det är ett år till nästa julfest!

Julen närmar sig

Har varit i Norpan några dagar för att njuta av julstämningen. Bella har långledigt över jul och nyår och jag...tja, jag gör lite som jag vill. Vi har glidit runt på stan, ätit julmat, druckit julöl, julbastat och insupit julstämningen.
Lite julkorv klämde vi också i oss...mums.
Och så åt vi julbord. Först på Bagarstugan i torsdags.
Ny dag, nya tag. På fredagen blev det jullunch på Hugo.
Efteråt hamnade vi på Black Lion på kvällen. Sen gick vi hem och såg "Black Jack"!

Filmrecension: Spiderman - Far from home

Spiderman - Far from home

 

Iron Man är död och Avengerssagan är avslutad. Många fans går igenom en slags sorgeprocess och även om Marvels superhjältefilmer fortsätter komma så kan det knappast bli som tidigare. Eller? Den nya Spindelmannenfilmen är i alla fall ett starkt försök att starta en ny era inom Marvels universum.

"Homecoming" var en riktigt bra film och "Far from home" håller nästan samma klass. Den har samma humor, samma charmiga stil och samma fokus på att Peter Parker är en bortkommen tonåring som liksom bara råkat bli en superhjälte.

Och efter allt mer storslagna och utomjordiska superhjältefilmer är det välkommet med en Marvelrulle som är mer jordnära och tar tillbaka äventyren till en verklighet vi kan relatera till.

Denna gång är Peter Parker och hans klass på skolresa i Europa när mästerillusionisten Mysterio gör entré och drar in vår nätskjutande vän i en kamp mot diverse monster. Fast lika mycket handlar filmen om relationer och tonårsliv, det som alltid varit styrkan med Spindelmannen.

Tom Holland är som vanligt strålande i titelrollen och alla fans kan pusta ut, detta var en perfekt nystart på Marvels filmuniversum.

 

4/5


Krogrecension: Malt och Humle

Länstidningens krogexpert testar Östergötlands restauranger

 

Mysigt bland källarvalven

- kroppkakor uppskattat inslag på menyn

 

Malt och Humle

Borgmästaregatan 10, Linköping

Betyg: 4 av 5

 

I trappan ned hänger Källaren Casinos gamla skylt och minner om gamla tider. Men nu är det 2019 och sedan fem år tillbaka heter lokalen Malt och Humle, och är en del av S8-gruppen där bland annat Storan, 1854 och Taket ingår.

En hel del gammaldags känsla finns dock kvar i lokalen genom det välvda tegeltaket och den rustika möbleringen, och det är en viktig faktor till varför Malt och Humle är en så mysig och tilltalande krog. Restaurangen har mycket på plussidan, men miljön och hur den har tagits tillvara måste nog anses vara den största tillgången.

Malte och Humle kallar sig gastrokrog och det är helt rätt koncept för en lokal som denna. Som namnet ger en fingervisning om ligger mycket fokus på öl, och även om utbudet inte är störst och bäst i stan så är det ett ställe man gärna slinker ner på för att prova en ny hantverksöl. Lokalen är ganska liten så är man ett sällskap som vill äta en lördagskväll så bör man boka bord i förväg.

På menyn hittar man ofta rätter som känns lite roliga utan att vara konstiga. Grunden hos Malt och Humle är ganska traditionella smaker, ofta med en dragning åt svensk mattradition, men utan att bli tråkigt och förutsägbart. Man serverar visserligen både hamburgare och fish & chips, och dessa "säkra kort" för att tillfredställa de mindre experimentella matgästerna kan väl vara okej. Detta uppvägs också av Dagens Rätt och Kvällens Burgare som gör att det alltid finns nya inslag på menyn. Prismässigt ligger man ganska bra för tillfället men krogen måste hålla koll så inte huvudrätterna börjar dra iväg alltför mycket upp i pris.

Själv beställer jag in kroppkakorna för 235 kr och mitt sällskap ryggbiffen för 265 kr. Kroppkakor, hur ofta hittar man det på krogen? Precis, nästan aldrig. Och det var just det jag menade med att Malt och Humle ofta har en lite roligare meny än många av sina konkurrenter.

Kroppkakorna är fasta och fina i hullet men jag hade hoppats på mer av fyllningen med svamp, lök och färskost. Snålt tilltagen och inte särskilt smakrik. Däremot visar sig inramningen av brynt smör, prästost och grönkål utgöra en riktigt god smakkombination.

Ryggbiffen har en kraftig och god röksmak men köttbiten är ynkligt liten och dessutom inte särskilt bra. Fett och tuggmotstånd i en tråkig förening. Hasselbackspotatisen är egentligen inte särskilt speciell men tillsammans med den rökta Karl Johan-majonnäsen blir det ändå en angenäm upplevelse för gommen.

Denna afton får Malt och Humle klart godkänt men övertygar inte på samma sätt som vid tidigare besök. Betyget räddas av den mysiga stämningen och minnet av tidigare och bättre smakupplevelser. Exempelvis kan jag erinra mig två fantastiska Oktoberfest-rätter som fortfarande får det att vattnas i munnen. Det är på den nivån jag förväntar mig att Malt och Humle ska vara.

 

Filmrecension: Annabelle comes home

Annabelle comes home

 

Annabelle/Conjuring-filmerna är inte de mest unika, inte de mest skrämmande och inte de bästa skräckfilmerna. Men de håller en jämnhög nivå och har därför lyckats skapa sig ett eget litet miniuniversum och åstadkommit en framgångsrik franchise.

Även "Annabelle comes home" ligger nånstans i skiktet mellan helt okej och riktigt bra. Det är lite upprepning av sånt vi redan sett flera gånger tidigare, men presenterat med ett skickligt filmhantverk så att det ändå blir rätt skrämmande.

Demonutdrivarparet Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga) menar att det bästa sättet att hålla koll på den onda dockan Annabelle är att låsa in henne i deras källare, i det specialrum där de förvarar alla möjliga besatta föremål.

Allt går bra tills deras dotters barnvakts kompis kommer och hälsar på och är nyfiken på vad som finns i det hemliga rummet. Hon har sina personliga skäl att intressera sig för andevärlden men det hela slutar i katastrof när hon, såklart, råkar släppa ut Annabelle.

Här finns en hel del ruggiga ögonblick, men också en hel del humor och även mysiga stunder. Och Annabelle, ja, hon lär säkert komma tillbaka framöver.

 

3/5


Vinterljus 2019

Gick Vinterljus igår. Och det man måste komma ihåg med Vinterljus är att det inte är konstverk. För ser man det som konst blir man riktigt besviken.
Konst måste alltid sättas i ett sammanhang. Varför här? Varför nu? Varför på det här sättet? Finns det inga vettiga svar på frågor som dessa är det helt enkelt dålig konst, eller inte konst överhuvudtaget.
Vinterljus är ljusinstallationer och man kan önska att det skulle funnits lite tanke med där också. Några installationer höjde sig över mängden, men generellt (och det gäller även tidigare år) är de fantasilösa och tråkiga. Men framförallt innehållslösa, det finns inget att reflektera kring. Och då är vi tillbaka till inledningstesen, nämligen att Vinterljus inte är konst.
Därför säger jag: gör det på riktigt nästa år eller lägg ner skiten.

Skivrecension: Lana Del Rey

Lana Del Rey

Norman Fucking Rockwell

 

Lana del Rey har varit ett av de senaste årens mest intressanta bidrag till populärkulturen. Kanske inte så mycket på grund av musiken, som visserligen är bra men inte särskilt nyskapande, utan snarare på grund av sin estetik, attityd och rebellutstrålning. Hon har breddat synen på hur en stor, kvinnlig popstjärna kan vara. Jodå, det går faktiskt att kombinera yttre skönhet och inre djup, det var som fan.

Här på sitt sjätte album radar hon upp 14 låtar och det är kanske några för många. Mest för att det låter ganska likartat. Musiken kan i princip beskrivas som stillsamma ballader i olika form och utförande. Det blir lite segt i längden, eller stämningsfullt om man är på det humöret. Jag vet dock inte vilka som skulle plockas bort för materialet är rätt jämnbra. Det finns liksom inget dåligt spår och faktum är att låtarna bildar en helhet som hänger ihop.

Det finns några spår som utgör riktiga toppar, jag är exempelvis väldigt förtjust i "The greatest" och som fantast av Ed Harcourt, Nick Cave, 60-tal, Kaliforniskt solsken och New Yorkskt mörker är jag rätt nöjd, trots en del invändningar.

 

4/5


Biomåndag

Så här års vill man ju se en riktig julskräckis så jag gick och såg "Black Christmas". Den var svindålig. Ett gäng tjejer börjar mördas av ett hemligt sällskap på ett amerikanskt college. Riktigt fånig, och inte speciellt skrämmande. Lägg till det korkad amerikansk feminism som inte har kommit längre än att det är naturligt att tjejer har mens.
Men det finns en riktigt bra sak med filmen och det är den här låten: https://www.youtube.com/watch?v=IEXu6f8jsQA
 
Betyg: 1 av 5

Sommar i Dalhalla

Har blivit headhuntad till att medverka i musikalen Jesus Christ Superstar som ska spelas på Dalhalla 15-17 juli. Peter Stormare och Linus Wahlgren har två av de stora rollerna. Har inte lämnat besked än. Å ena sidan vore det jättekul att medverka i en storslagen musikal under tre dagar i Dalhalla. Å andra sidan krävs det en massa rep, tid och engagemang. Hmm...hur ska jag göra?

På jakt efter julstämning

Har varit i Norpan några dagar för att hitta den rätta julstämningen, och jajamän, det var i Norpan den fanns.
Så jag gled runt i stan och kände julefrid.
Dr Helg hade öppnat mottagningen, och det innebär grillad kyckling från Istanbul kebab...och bastu!
Varning dock: revbensspjällen håller inte samma kvalitet som kycklingen, så undvik dem. Och det styrker ju bara min tes som jag drivit i flera år, att det inte går att hitta bra ribs i Sverige. Motbevisa mig gärna.
Jodå, det känns i hela kroppen att den välsignade julen börjar närma sig...
Sen slutade helgen som vanligt...med att vi tittade på "Love actually". Nu kan julen börja!

Trolltider

Började kolla på "Trolltider" på SVT Play nu i helgen för att komma i rätt julstämning. Det har ju blivit en slags vedertagen sanning att det är tidernas bästa julkalender. Den har repriserats flera gånger och brukar alltid toppa alla omröstningar över populäraste julkalendrar. Själv hade jag "Trolltider" på kassett som jag lyssnade på när jag var liten, och fortfarande - över 30 år senare - kan jag många av sångerna och replikerna utantill.
Så jag bänkade mig och kollade på avsnitt efter avsnitt. Har kommit ungefär halvvägs och måste säga att...vilken besvikelse! En och annan rolig detalj finns såklart men som helhet är det förvånansvärt dåligt. Rent berättartekniskt är det riktigt uselt, de verkar ha improviserat fram manus och repliker längs vägen utan en tanke om var det ska leda.
Nu räcker det, vi måste döda myten om "Trolltiders" förträfflighet. Det är ett halvbra barnprogram, varken mer eller mindre. Tro inte på hajpen.

Söndagsintervjun: Daniel Kederstedt

Från Nolltretton till näringslivsgranskning

 

Idag är Daniel Kederstedt chef för SvD Näringsliv och har en viktig roll i granskningen av det svenska näringslivet. På vägen till den positionen har Rimforsasonen bland annat hunnit med att jobba på Expressen och Aftonbladet, varit New York-korrespondent och - inte minst - skrivit för Nolltretton.

 

– Att min framtid låg i journalistiken förstod jag redan när jag var 14-15 år och ganska snart efter det började jag jobba extra för Vimmerby Tidning/Kinda-Posten. Det var en fantastisk skola för den som ville lära sig grunderna i journalistiken, men kanske inte alltid med de roligaste journalistiska jobben, sett så här i backspegeln.

– På den tiden var jag förstås för ung för att komma in på journalisthögskolan, men jag var också rastlös och ivrig. Jag ville hela tiden vidare och drömmen var redan då ett jobb på någon av landets största tidningar. När Nolltretton startade gick jag i gymnasiet och tog då chansen och hörde av mig till redaktionen och frågade om det fanns något jobb för mig. Någon dag senare satt jag med en bunt cd-skivor som skulle recenseras och filmstjärnor som skulle intervjuas. Det blev mitt nästa kliv mot en stor tidningsredaktion.

 

Hur hamnade du på din nuvarande tjänst?

– Jag trodde ganska länge jag att jag ville bli sportreporter och jobbade också som det på både Expressen och Aftonbladet. Men jag insåg ganska snart att det faktiskt inte var jag – när jag var ledig orkade jag aldrig ens se en fotbollsmatch. För mig blev svaret att vända 180 grader, och där fanns ekonomijournalistiken. Snart insåg jag att nästan alla stora nyheter och händelser hade sin förklaring i pengar och siffror. I dag leder jag SvD Näringsliv och jag tycker uppriktigt att det är Sveriges bästa ekonomi- och näringslivsredaktion. Här finns människor som precis som jag brinner för ekonomijournalistik och viljan att berätta, avslöja och ge sammanhang. Jag har otroligt duktiga kollegor. Och dessutom kunniga och krävande läsare.

 

Hur var tiden som USA-korrespondent 2011-2013?

– Som slavisk läsare av Mats Olssons USA-texter under 90-talet i Expressen vara det en dröm som gick i uppfyllelse när jag satt på planet mot New York 2011. För herregud, vilket jobb och vilka minnen jag fick under mina tre år där – inte minst alla besök i West Virginia och delstaterna runtomkring. Här fanns det riktiga USA med människor och levnadsöden som väldigt sällan fick utrymme, som väldigt sällan togs på allvar.

– Det är också roligt att bevaka ett presidentval, men kanske inte så spännande som det kan låta. Det är att ställa sig mitt i en närmast pinsam mediecirkus som har väldigt lite med god journalistik att göra. Jag tycker mer om vad jag slarvigt tänker på som diskbänksjournalistiken. För mig är det att sätta sig ner hemma hos någon och verkligen ta sig tid för att skildra hur politiken påverkar en individ.

 

Hur vill du utveckla SvD Näringsliv framöver?

– SvD Näringsliv har samma utmaningar som alla andra redaktioner just nu. Vi måste hela tiden utveckla oss och bli mer moderna och det går fort. Med moderna menar jag inte bara hur vi förmedlar journalistik utan också vilken journalistik vi gör. Att de stora nya företagen och trenderna ska synas måste vara en självklarhet, vi får aldrig vakna för sent. Vi måste hela tiden ligga steget före. Den utmaningen är både rolig och svår.

– Men jag tycker att vi har blivit mycket bättre på att leva upp till våra läsares behov. Vi måste ge våra läsare rätt fördjupningar vid rätt tillfälle och samtidigt fortsätta sätta agendan med prisbelönta granskningar, som de vi gjort om pensionsbolaget Allra, katastrofutvecklingen i Postnord och flygturerna i SCA och Industrivärden.

 

Känner du att du är på rätt plats i karriären?

– Helt rätt plats – vi har enorm medvind på Svenska Dagbladet just nu och genomför många satsningar och nyrekryteringar. Den här branschen går upp och ner, det har jag lärt mig. Nu går det åt rätt håll. Då gäller det att inte slappna av utan att gasa ytterligare och bli ännu bättre.

 

Vad har du för koppling till Östergötland idag?

– Jag är hemma i Rimforsa med jämna mellanrum och så ofta jag kan. Där växte jag upp och där finns mina rötter. Men jag är också ofta i Linköping där min bror bor med sin familj. Och även om jag inte längre är sportreporter och tyvärr sällan ser några matcher så försöker jag alltid håll koll på fotbollen i Rimforsa.


Skivrecension: Haystack

Haystack

The Sacrifice

 

Efter 20 år på höskullen är nu Haystack tillbaka. Finns det en efterfrågan? Finns det en plats för deras noiserock? Finns det överhuvudtaget någon som minns dem?

Det var Ulf Cederlund från Entombed som bildade bandet 1994 och gruppen hade några heta år därefter då de släppte skivorna "Right at me" 1996 och "Slave me" 1998.  Men sen blev det tyst. Exakt varför är lite oklart, men bland annat hade Ulf fullt upp med Entombed. Hur som helst så bestämde Uffe och Jonas Lundberg 2017 att de skulle starta upp powertrion igen och kallade in Patrik Thorngren från Alpha Safari på bas. Efter fyra dagar i studion kom de ut med nio nyskrivna låtar och en cover på Dead Can Dance.

Resultatet blev en tredje skiva som till en början splittrar mig. Stundtals vill jag bara ställa mig upp och skrika i ren njutning medan jag i nästa vill ligga i fosterställning på golvet och vrida mig i ångest. Det skränar och det skriks. Monotoni och missljud. Ofta bara jobbigt att lyssna på, men då och då går kakafonin över i något fantastiskt. Som i titelspåret "The sacrifice" där vassa elgitarrer och en tät ljudkuliss skapar en intensiv stämning. Och snart upptäcker jag att flera av spåren växer bara man tar sig bakom det första intrycket av oväsen. Ja, det finns en plats för Haystacks noiserock.

 

4/5


Krogrecension: Härlig Pasta

Länstidningens krogexpert testar Östergötlands restauranger
 
Tar pastan på allvar
- svamprätt ger smak av höstlöv på tungan
 

Härlig Pasta

Drottninggatan 19, Norrköping

Betyg: 4 av 5

 

Pastarätter på restaurang är sällan någon rolig upplevelse. Det är något som görs med vänsterhanden och som slängs in på menyn mest för att ha ett lättfixat alternativ för de gäster som vill ha en något billigare och lättare varmrätt. Nästan alltid överkokt, oftast smaklös, sällan lagad av någon som tar rätten på allvar. Spagetti - det är väl barnmat? Så har inställningen varit på svenska krogar genom åren.

Därför var det roligt att Härlig Pasta öppnade i Norrköping för några år sedan. Restaurangen är en del av Östgöta Kök och det borgar redan från början för hög kvalitet, men framförallt är det en krog som verkligen lägger en stolthet i sin pasta. Här tillverkar de dagligen sin egen pasta från grunden, vilket jag tror att de är ensamma om i länet. Och redan där märks skillnaden mot konkurrenterna för pasta, liksom all annan mat, gör sig också bäst färsk.

Härlig Pasta ligger centralt placerad på Drottninggatan och är ett enkelt och chosefritt ställe. Man beställer i kassan och hämtar själv maten i luckan när beställningspucken meddelar att det är klart. I väntan på maten kan man grunda med ett riktigt gott bröd med flingsalt och olivolja.

Menyn är väldigt prisvärd med flera rätter en bit under hundringen. Husets vin kostar 65 kronor och en halvliters öl 69 kronor. Vissa tänker kanske på Härlig Pasta som en lunchrestaurang, men jag tycker stället fungerar ännu bättre kvällstid. Jag har varit där ett flertal gånger och kan bland annat rekommendera den billigaste pastan med vitlök, chili och persilja för 79 kronor, med chorizo adderad. Men favoriten är ändå den gratinerade getosten för 135 kronor. Gudomlig!

Denna afton beställer jag och mitt sällskap majskyckling respektive svamp. Dessvärre måste jag säga att majskycklingen inte imponerar. Den känns slarvigt gjord, träffar inte rätt i smakkombinationerna och drunknar i pesto. Faktiskt så mycket pesto att jag måste peta undan stora högar. Av ruccolan, parmesanen och den grillade paprikan känner jag dock inte mycket smak, och själva kycklingen gör varken till eller från. Rätten får med nöd och näppe godkänt, tidigare erfarenheter har lärt mig att man kan ställa högre krav på Härlig Pasta än så.

Svamppastan är betydligt bättre, med tydligare och renare smaker. Till skillnad mot majskycklingen känns det som att det faktiskt finns en tanke med receptet, och att någon har provat sig fram till en passande kombination av ingredienser. Man känner nästan smaken av höstlöv på tungan och vill bara äta upp så fort som möjligt så att man kan ge sig ut i svampskogen själv och plocka sig en egen korg. Snudd på en fullpoängare.

 

Härlig Pasta är en lite nedtonad restaurang som inte slår sig för bröstet och söker uppmärksamhet. Den låter maten tala för sig och det räcker väldigt långt. Ska man leta förbättringspotential i marginalen så handlar det nog om inredningen. Den är stilren och snygg, men kan andas lite lunchrestaurang. Med lite smärre justeringar skulle det kunna gå att höja mysfaktorn ganska lätt.


Filmrecension: Yesterday

Yesterday

 

Alla har vi väl tänkt något i stil med att åka tillbaka i tiden och dra nytta av det vi vet om framtiden. Ungefär samma upplägg har "Yesterday", där amatörartisten Jack hamnar i en slags alternativ verklighet där The Beatles aldrig funnits. Det är bara han som känner till deras låtskatt och plötsligt öppnar sig möjligheten till en fantastisk musikkarriär.

Det börjar med ett världsomspännande strömavbrott och att Jack råkar ut för en trafikolycka. När han vaknar märker han att ingen känner till Beatles. Hans egen musikkarriär går knackigt så han börjar helt enkelt uppträda med Liverpoolgruppens låtar. Ed Sheeran, som spelar sig själv, upptäcker hans låtskrivartalang och då tar karriären fart.

Det finns dock en del hinder. Kärleksproblem såklart, men också vetskapen om att all framgång bygger på en lögn. Egentligen är ju Jack bara en stor bluff.

Danny Boyle (Slumdog millionere) regisserar och Richard Curtis (Fyra bröllop och en begravning) har skrivit manus, så man kan ha höga krav. Och "Yesterday" är en helt okej film med en rolig premiss, men når inte riktigt upp till förväntningarna. Den känns lite lättviktig och det hade gått att göra mer av den starka grundidén. En Curtis i toppform hade kunnat vässa replikerna ytterligare och gjort handlingen aningen smartare.

 

3/5


.


Från Connery till Craig. Del 17

Äntligen inne på Pierce Brosnan och omedelbart höjdes nivån markant. Allt har blivit en klass bättre och "Goldeneye" känns genomarbetad i varje detalj. Från titellåten till öppningssekvensen till replikerna till actionscenerna...ja, alltihop. Jag kan inte komma på något dåligt med "Goldeneye", förutom att vissa saker gällande tex internet känns daterat idag.
Brosnan är perfekt som Bond: snygg, tuff, sexig och charmig.
Kul med Izabella Scorupco som Bondbrud, och överlag är det hög nivå på skådespelare, regi och repliker. Xenia Onatopp och jag njöt från början till slut.
Här finns många riktigt bra scener, tex när Bond dyker in i ett flygplan, när han kör pansarvagn i S:t Petersburg och egentligen alla där Onatopp dödar män genom att krossa dem med låren. "Goldeneye" har inget dökött utan varje scen fyller en funktion. Det är såhär Bond ska vara!
Betyg: 5 av 5

Biotisdag

Nu är det riktig öken i bioutbudet så jag fick gå och se "Jumanji: The next level". Ett gäng personer som hamnar inne i ett dataspel. Och utan att på något sätt vara bra, så var den faktiskt bättre än vad jag trodde. Det var småtrevligt och underhållande, och jag hade heller inga andra förväntningar så det funkade hyfsat. 
Betyg: 2 av 5

VM i rövhål




Här är finalisterna. Lämna er röst i kommentarsfältet.

Julmarknad, fest och glöggmingel

Nu har helgen vecka 49 tagit slut. Och vilken helg det var. Efter fredagsmyset i Norpan drog vi till Grebo på lördagen och gick på julmarknad.
Självklart köpte vi med oss Sveriges godaste ostkaka hem. Japp, Herrsäter - SM-guld i mathantverk 2019.
Hittade även en julklapp till Bella...och hon en till mig.
Sen raskt hem till Tannefors och börja ladda för kvällens fest: Marinas 40-årskalas. Hon leve, hurra hurra!
Söndag: då var det dags att ta en sväng till julmarknaden i Gamla Linköping. Men det blev en kort sväng, för prio ett var att gå på glöggmingel hos Rimåsarna. Vi stod för övrigt på Gamla Linköpings gästlista och fick komma in gratis. Är inte det glamour, så säg?
Sen minglade vi!
Nu kan julen börja!

Dr Helg laddar för julen

Här kommer Dr Helgs bästa helgtips: när ni går hem från jobbet på fredagen, stanna till vid Istanbul Kebab på Ströget och köp med en grillad kyckling hem. Komplettera med bluecheesedip, baguette och sallad - och ni får en perfekt start på helgen.
Alltså, Istanbuls Kebabs grillade kyckling är så j-a god att hälften vore nog.
Efter inmundigad grillkyckling är det såklart dags för en bastu med tillhörande relax.
Sen är det lagom att bänka sig i tv-soffan. Denna helg skulle vi se den omtalade "The Irishman", men vi kom bara genom den första av de tre och en halv timmarna. Det gick knappt att titta, den där märkliga föryngringstekniken gjorde att man inte såg något annat än uttryckslösa och obehagliga ansikten. Ska väl ändå försöka se färdigt skiten någon dag...
Det slutade istället med att vi såg "Love actually"...igen. Nu kan julen börja.

Söndagsintervjun: Erika Rockborn

Erika Rockborn skriver feelgood med djup

 

Förra året debuterade Erika Rockborn med boken "Livmodermakt" som handlade om en man med barnlängtan. Nu är uppföljaren "Modermakt" klar och tar vid sju år senare i berättelsen.

 

I "Livmodermakt" fick läsarna stifta bekantskap med distriktsläkaren Martin Lindahl som längtar efter att få barn. Efter en del turer fram och tillbaka slutade det hela ändå på ett bra sätt, men säg den lycka som varar...

- Martins liv har blivit ganska tufft nu. Han har två barn när boken börjar och den minsta har ett funktionshinder. Det var en traumatisk förlossning som satte djupa spår i hustrun, så det blev inga fler barn sen. Martin är jättelycklig över sina flickor men det är ett tufft vardagspussel att lägga. Och ganska tidigt i boken inträffar en tragedi i familjen som gör att tillvaron ställs på kant, säger Erika och fortsätter:

- Svärmor Birgitta fortsätter att bestämma och härja. Hon har drabbats av en stroke och tar till skuldkänslor för att styra och ställa. Titeln "Modermakt" syftar mycket på en mors makt i en relation, och inte minst en svärmors makt när hon får härja fritt i en familj som är lamslagen av sorg.

- Jag har jobbat länge som läkare och har hört mycket om hur det kan vara i familjer, och det är väl ett sammelsurium av såna svärmorsberättelser som jag har använt mig av. Men jag vill vara tydlig med att det inte är något självupplevt. Min svärmor var en jättebra människa och vi hade väldigt kul tillsammans.

 

Erika, som bor i Norrköping och jobbar i Söderköping, berättar att hon vill skriva om livet självt. Förlaget kallade hennes genre för feelgood med djup. Det är mycket tankar om livet och jobbet. Och nu i uppföljaren har hon tagit ut svängarna mer, vilket gjort den mer dramatisk än debuten.

- Den första boken tog flera år, och jag var inte ens säker på att det skulle bli en bok. Det kom till mig en berättelse och så småningom växte det fram en känsla att det nog kunde bli en roman. När den var klar tyckte jag nog att berättelsen var färdig, men samma dag jag fick besked av förlaget att boken var antagen blev jag så upprymd och glad att jag började med tvåan. Ivrigt påhejad av min son Erik som tyckte att berättelsen var som upplagd för en uppföljare.

- Och jag skriver fortfarande allt på mobilen, på vad jag kallar gratisstunder. Det är såna där stunder som jag tror att alla människor har, när man till exempel väntar på bussen. När andra människor slösurfar, då skriver jag. Igår var jag barnvakt på ett bröllop och då fick jag nåt kapitel skrivet där när barnet hade somnat. Är det lång kö på ICA Maxi så skriver jag där. När vi åker till landet kör alltid min man Peter så då kan jag skriva i bilen. Nu ska vi åka ner till bokmässan i Göteborg, så då räknar jag med tre härliga skrivtimmar i bilen.

 

Vill man träffa Erika och köpa en signerad bok så kommer hon bland annat medverka på Handels dag i Söderköping den 26/10 och på bokmässan Tellus i Linköping den 30/11. Då kan man passa på att köpa den första boken som nu kommer i pocket.

- Och i pocketversionen så får jag med alla recept, det var en liten detalj som jag egentligen ville ha med från början. Likaså i andra boken är recepten med. Jag kan själv bli vansinnigt sugen om jag läser en bok och det beskrivs något som äts. så det är rätt praktiskt om det finns recept i boken, säger Erika som nu har fokus på den tredje och avslutande boken i serien om Martin Lindahl.

- Den är inte riktigt klar än men jag har kommit väldigt långt på den, och historien är klar i mitt huvud. I tredje boken har det gått ytterligare sju år och då handlar det om tonårsproblematik. Jag ville skildra de 15 år som kanske är de mest intensiva i livet: när man blir förälder, när man är småbarnsförälder och när man är tonårsförälder.

Filmrecension: John Wick:Chapter 3 - Parabellum

John Wick: Chapter 3 - Parabellum

 

Det har sagts en del om Keanu Reeves comeback som cool filmsnubbe i och med "John Wick"-filmerna och det måste nog poängteras igen: Reeves är klockren i rollen den fåordige våldsmaskinen som rensar upp bland slöddret. "John Wick"-serien satsar mycket på det visuella och Reeves passar perfekt in med sin kostym, sin skäggstubb och sina mörka hårtestar.

Denna tredje del tar vid direkt efter de två andra och börjar med att Wick får en prislapp på sitt huvud och blir allmänt villebråd för alla lönnmördare som tycks finnas i vartenda gathörn. Det, och en massa andra udda saker, är sånt man måste acceptera för att kunna uppskatta filmens dataspelsliknande universum till fullo. För detta är i första hand en visuell film som är gjord för att behaga ögat.

Actionscenerna är fantastiska och håller absolut världsklass. Inledningen där John Wick dödar skurkar med i tur och ordning böcker, knivar och hästar är så fantasifull och fräck att man måste skratta. Men hela filmen är en strålande uppvisning i koreograferat ultravåld som är omöjligt att slita blicken från.

Filmens kyla, brist på handling och ytliga rollfigurer gör dock att man inte investerar några känslor. När de snygga slagsmålen är över rycker man på axlarna och går vidare.

 

3/5


Jul, faktiskt

Ikväll klockan 23: "Love actually".
NU börjar julen!

Mitt Spotify 2019

Då har statistiken kommit från Spotify vilka artister jag lyssnade mest på under 2019. Etta blev...Sonic Surf City!
Inte så oväntat kanske, det hade jag nästan på känn.
Tvåa blev...Kennelklubben!
Känns också rätt, jag tycker att deras platta är årets bästa skiva (även om den kom i mellandagarna förra året).
Trea blev...Psychotic Youth!
Okej, jag lyssnade en del på deras senaste skiva men nästan inget i övrigt. Men visst, det är ett band jag gillar.
Fyra blev...Vinnarcirkeln!
Va fan? Jag minns inte att jag lyssnat på dem överhuvudtaget. Måste hänga ihop med nån recension eller så.
Femma blev...Volbeat!
Vad är det som pågår? Jag lyssnar ju aldrig på Volbeat, kan detta verkligen stämma? Jag tror aldrig jag frivilligt satt på Volbeat.
 
När det gäller mest spelade låtar så har Kennelklubben fyra på topp fem. Den femte är "1984" med gruppen 1984. Det känns helt rimligt.
 
Den artist jag lyssnat mest på under det senaste decenniet är Magnus Uggla. Det känns också rimligt. Därefter Wilmer X, Bête Noire, Sonic Surf City och Gyllene Tider.
Mest spelade låtar under decenniet är lite pinsamt fyra Bête Noire-låtar samt "Det känns perfekt" från "Bilar 2". Och ja, det känns perfekt.

Huller om buller

Alive and kicking! Uller är inte bara rockstjärna, skådis och en stor personlighet. Han är även oförskämt fräsch. Igår hängde vi på fik och snackade kommande projekt. Fast störst ändå är att han är polare med Christer Hellman i Lustans. Oj oj oj...

Vägen till Vita Huset. Del 10

Jaha, då var Kamala Harris ute. Inte helt oväntat efter de senaste månadernas kräftgång. Mer oväntat är Warrens stora tapp i mätningarna. Vissa hävdar att det beror på att hon gått mot mitten, men då borde ju Bernie ha gynnats, vilket han inte har. Han står - som vanligt - still. Biden också, men där finns risk för ett stort kommande tapp när det börjar dra ihop sig, eftersom han inte har några riktiga fans.
Buttigieg har varit hetast den senaste tiden, tillsammans med Bloomberg som rätt snabbt gått upp till sisådär 5%. 
Till nästa debatt kommer antalet kandidater antagligen vara ner på fem eller sex, vilket borde gynna den sakpolitiska debatten och därmed Bernie och Warren. Men fan vet...det verkar vara omöjligt att förutse hur det här racet ska gå.

Pop & Politik

Vänsterpartister lyssnar på punk, moderater lyssnar på Da Buzz. Men vad lyssnar SD-are på? 
Jo, här kommer de tre populäraste banden, som har 99,8% SD-sympatisörer bland sina fans.
 
1. 2 Blyga Läppar
2. Bedårande barn
3. Stiftelsen
 
Bubblare: Björn Rosenström, Peter Jezewski
 

Kvällspromenad

..."och jag vill inte va´ ensam i december".

Snart julmarknad igen

 

Biomåndag

Var och såg "Knives out" igår. En typisk mordgåta i nytappning. Vem mördade släktens patriark? Alla hade motiv. Många kända namn i rollistan. Hyfsat underhållande men inte så smart eller unik som den vill vara.
Betyg: 2 av 5

Högtidsbord nr 3

Ännu en vecka, ännu ett julbord. Denna gång med bror och far på Ikea.
Och Ikea måste nog vara det mest prisvärda julbordet. Det är inte speciellt bra, men å andra sidan är det inte mycket sämre än de flesta andra julbord, för de flesta julbord är halvdassiga. Men det kostar bara en tredjedel av vad andra julbord kostar, så enhet bukfylla per krona blir riktigt bra.
Är ju några veckor kvar till jul så några julbord/jultallrikar till ska man väl hinna klämma in. Undrar var det blir nästa gång?

Packet på Palatset

I lördags blev det en riktig höjdarkväll. Per Persson & Nya Packet + Phalén och stans bästa band (med stans sämsta bandnamn, måste man väl ändå säga...) skulle lira på Palatset, så vi hade lite förfest hemma hos mig.
Sen mot Palatset där Phalen och gänget öppnade...
...sen körde Persson. Och det var som vanligt svinbra. Årets bästa konsert. Han ligger ju topp tre på min lista över husgudar tillsammans med Kinde och Uggla. Persson är så äkta som en svensk artist kan bli. Tre ackord och sanningen.

1 advent

Ikväll klockan 21: "Love actually".
NU börjar julen!

TellUs igen

Var en sväng på Östergötlands bokmässa i går, alltid trevligt. Fast i år tyckte jag att de hade ett ganska svagt program och det kändes också som att det var färre besökare.
 
Men några intressanta författarsamtal hann jag med, samt lite andra möten. Är ju bekant med många av författarna och branschfolket på plats. Så nästa år är jag där igen.
Sen hörde Martin av sig och drog med mig till Backen...och sen var det kört.

Söndagsintervjun: Norra Promenaden

Norra Promenaden tar sig genom det jobbiga

 

Det senaste året har gått i rask takt för Norrköpingsbandet Norra Promenaden. De har spelat på Hugo Parkfestival, Knickedicks gårdsfest och en lång rad andra platser, samt släppt singlarna "Badsalt" och "Nothing Hill". Nu jobbar popsextetten med nytt material och de är inte rädda för att ta upp tunga ämnen i sina texter.

 

Bandet består av Malin Andersson på sång, Viktor Nordström Käll på trummor, Edvin Bergsland på elgitarr och kör, Erik Karlsson på bas, Andrea Svensson på körsång och Oskar Modig på keys och kör. De lärde känna varandra på Film- och Musikgymnasiet där alla utom Oskar har gått, och det hela började för två år sedan med att Malin och Edvin ville göra något bra av den musik de skapade.

- Vi började att leta efter folk och hittade de här människorna, säger Malin.

- Det är en sak att skriva låtar och sitta och spela dem med akustisk gitarr, men det blir nåt helt annat när man får ett arrangemang på det och man kan göra alla de där grejerna med musiken som man ligger och drömmer om, så att det låter stort och mäktigt, säger Edvin och berättar om bandets sound:

- Vi säger att vi spelar pop, men det är ju typ musikallåtar egentligen.

 

Det är Malin som brukar komma med idéer som hon presenterar för Edvin och sen bidrar det övriga bandet med att arrangera musiken.

- Det brukar börja hos Malin med musik och text, säger Viktor och förklarar att låtarna ofta handlar om tunga ämnen som exempelvis psykisk ohälsa.

- Vissa tycker om att skriva musik om jättedeppiga saker men i vår musik kan man hitta hur man tar sig ur det. Det blir en powerkänsla när man står på scenen och sjunger, för i slutändan handlar texterna om hur man klarar av allt det jobbiga, säger Malin.

 

Norra Promenadens första gig var på Livekarusellen våren 2018. När de anmälde sig hade de ännu inte ett band, vilket gjorde att de missade den första spelningen. Till det andra turnéstoppet var de dock spelklara och efter det har de hunnit med en lång spelningar, exempelvis Hugo Parkfestival, Knickedicks gårdsfest och Augustifesten i Norrköping men även Pride i Katrineholm samt spelningar i Norge och Tyskland.

- Och vi har haft två releasefester där vi har ordnat allt själva, säger Viktor.

- Vi satte publikrekord på Broadway när vi körde releasen av "Badsalt". Då var det över 100 personer i publiken. Det stod folk på övervåningen som inte fick plats i källaren, det var smockat, säger Edvin.

 

Hur kom ni på bandnamnet?

- Vi hade jättemycket idéer. Jag var inspirerad av Södra Station och tyckte att det var fint att heta som en hållplats. Jag var inne på att vi skulle heta Södra Teatern ett tag, men Viktor sa nej, säger Malin.

- Och sen hör Norrköping ihop mycket med texterna, det är ett återkommande ämne i låtarna. Vi har vår replokal nära Norra Promenaden, jag jobbar på Norra Promenaden - så det är kul, vad vi än gör så är bandnamnet med, berättar Andrea.

 

Bandets senaste Spotifysläpp var låten "Nothing Hill" som släpptes i maj. Nu under hösten ska de in i studion för att spela in ett gäng nya låtar, som drar lite åt det poppigare hållet, och därför kommer de ligga lågt med nya spelningar.

- Vi hade bestämt att vi skulle göra det sista gigget för ett tag och fokusera på att skriva musik istället, men samma vecka kom det tre gigförfrågningar, säger Edvin och berättar att de helgen efter denna intervju ska spela på fängelset i Norrköping samt göra sin första Stockholmsspelning.

Drömmen är att på sikt kunna ha bandet som ett heltidsjobb, åka runt och spela och göra samarbeten med andra artister.

- Vi vill kunna leva på det men också utvecklas i det och göra det vi vill göra, både musikaliskt och i livet, förklarar Oskar.


RSS 2.0