Biomåndag

Äntligen var jag och såg "Avengers: Endgame". Okej, den hade premiär i onsdags, men det känns som en evighet sen. Jag har såklart följt Marvelfilmerna sedan starten 2008, men det är egentligen först under det senaste året, sedan "Avengers: Infinitive war", som jag verkligen har odlat min pepp. Och den har vuxit till enorma höjder.
Därför är det tråkigt att konstatera att ""Endgame" är en besvikelse. Filmen är bitvis rätt seg och händelselös, särskilt första halvan. Och man tramsar helt bort både Thor och Hulken. När handlingen äntligen drar igång känns den hafsig och stressad. Det är (för) mycket som ska hinnas med så allt blir rätt snuttifierat.
Men det finns även bitar som är riktigt bra. Som många andra konstaterat har "Endgame" en del riktigt höga toppar men även många riktigt djupa dalar och som helhet lämnar man biosalongen lätt besviken. 
Filmserien borde ha tagit slut med "Infinity war".
Betyg: 3 av 5

Dr Frasses kätbild

Hamnade på en vingelbild med Dr Frasse...
- Frasse, vem är det?
- Ja, han bor i Vårdsberg och är läkare och...
- Jaså är han läkare?! Så trevligt!!

Surfsommarn 2019 är igång

Jag mår aldrig så bra som när jag lyssnar på "Big shot" med Sonic Surf City. Jo, det skulle i så fall vara när jag hör att de har släppt nytt material, och det har de gjort nu. Lyssna på nya EP:n "Las Américas" som kom häromdagen.

Kungens dag på flygplatsen

Igår var Bill och jag på Linköpings flygplats och firade King´s Day. Alltid kul att partaja på flygplatsen och så även igår.
Norins Ost var där och höll en ostprovning.
Och Centralbryggeriet hade en ölprovning.
Och så blev det bitterballen, musslor och annat göttigt.
King´s day levererade igen!

Vol-au-ventens segertåg fortsätter

Så har det hänt igen! Ni minns väl att jag fick mejl i mars av en desperat vol-au-vent-älskare som inte hittade sin favoriträtt i butikerna och därför hörde av sig till mig om hjälp.
Och nu har jag fått ett nytt mejl från en annan VaV-fantast i nöd. Det tycks pågå en folkrörelse där ute av svenskar som inte hittar vol-au-vent i butikerna och därför googlar och då hamnar på min blogg eftersom jag, som ordförande i vol-au-ventens vänner, är en av få som bryr mig om vol-au-ventens väl o ve.
Fortsätt gärna att mejla på Tobi_Katoy@hotmail.com . Vi vol-au-vent-vänner måste hålla ihop!

Knakelibraklåten

Gled runt i Norpan igår. Hamnade på Louis De Geer där jag fick höra en trombontrudelutt. Men vänta...är det inte? Jovisst är det tysken från Knäppingens Oktoberfestband!  Aaaah...oktoberfesterna, jag saknar dem. Kan inte hösten komma snart?

Lehmans fredagsfräckis

En man går in på macken och köper kondomer och sedan går han ut högljutt skrattande.
Mackföreståndaren antar att mannen måste vara galen.
Dan efter kommer mannen in på macken och köper kondomer igen. När han går ut skrattar han besinningslöst.
Mackföreståndaren säger till sin amedarbetar:
- Om den där konstiga typen kommer in igen vill jag att du följer efter honom och ser var han tar vägen.
Dan efter kommer mannen in på macken, köper mer kondomer och går återigen iväg gapskrattande.
Mackföreståndaren skickar iväg sin medarbetare för att följa efter mannen med det märkliga beteendet.
En timme senare kommer medarbetaren tillbaka.
- Vart gick han, undrade mackföreståndaren.
Medarbetaren tittar ner i golvet och säger besvärat:
- Hem till dig...

Årets östgötabonde 2019

Tror banne mig jag ska satsa på att bli styrelseproffs. Har varit på några årsstämmor på sistone och det har varit trevliga tillställningar med fika och god mat. Igår var det dags igen, ute på Vreta Kluster. Där utsågs även Årets Östgötabonde 2019 och det blev...Solviks gård i Björsäter. Grattis!

Skivrecension: Psychotic youth

Psychotic Youth

21

 

Det finns en mängd band ur den svenska musikhistorien som blivit mer eller bortglömda trots att de är skitbra. Psychotic Youth är ett sådant band. Göteborgsbandet hade sin storhetstid i skarven mellan 80- och 90-tal och mixade ihop surfpop, retrokänsla, punkattityd och vanlig jävla rock till en hitstark partycocktail med knockoutrefränger som var omöjliga att motstå. Bland mainstreampubliken fick förmodligen covern på Anekas "Japanese Boy" störst genomslag, men för oss fans var listan över höjdpunkter närmast oändlig: "MTV", "Summer is on", "Mercy", Hang around"...för att nämna några av mina personliga favoriter.

Men det var då det, och jag är inte särskilt road av nostalgi. Så jag vill veta om Jörgen Westman och hans bandpolare fortfarande har nåt att ge. Och oj - om de har!

Trots att jag har följt Psychotic Youths återuppståndelse på senare år blir jag faktiskt chockad av hur stark "21" är. Bandet radar upp smash hit efter smash hit. Det är hög energi och allsångsrefränger, och bandet hittar en perfekt avvägning mellan att behålla den gamla stilen och paketera den i en modern produktion. Jag vill till och med gå så långt som att påstå att detta är Psychotic Youths bästa skiva i karriären. Det är såhär jag vill ha min powerpop!

 

4/5


Biotisdag

Var och såg "Den siste gentlemannen" igår, Robert Redfords avskedsroll. Han spelar en åldrad gentlemannarånare som vägrar att sluta råna banker trots att han med råge passerat pensionsåldern. En fin liten film, av den gamla sorten. För att hylla en fin skådis, av den gamla sorten. Tack och hej, Robbban.
Betyg: 3 av 5
 
Lyckades tajma in så jag var själv i salongen, tjoho. Det kommer bli svårare med "Avengers: Endgame" som har premiär idag. Har byggt upp ett enormt sug efter den och ju mer jag läser om filmen desto större blir hajpen. Uj uj uj....måste se den NUUU!

Skivrecension: Backstreet boys

Backstreet Boys

DNA

 

Egentligen borde man nog förbjuda band som Backstreet Boys att släppa nya skivor. Ingen vill ju ha någon ny musik från dem. Inte radiostationerna, inte arrangörerna och framförallt inte publiken. Fansen vill bara höra gamla hits som ”As long as you love me”, ”Everybody (Backstreet’s back)” och ”I want it that way”. Och förmodligen vill nog inte ens bandmedlemmarna själva släppa nya skivor, för när det blir konsert får de ändå inte framföra det nya materialet.

Men nu är en ny skiva trots allt här, så då får vi väl tugga i oss det. Det har gått sex år sedan senaste skivsläppet, en evighet för många band och artister. Men för Backstreet Boys har tiden stått stilla, och då menar jag från starten i mitten av 90-talet. Redan då var det smöriga ballader, plastig pop, stämsång och en intetsägande ljudbild som gällde, och det är en stil de konsekvent håller fast vid. Den enda utveckling som skett är att musiken möjligen blivit ännu mer energifattig och tillrättalagd.

Denna skiva är så välproducerad och kliniskt befriad från personlighet att den blir helt ointressant. Men framförallt är den fullkomligt onödig, för ingen vill ju ha den. Så BSB får gärna fortsätta med liveframträdanden, men borde allvarligt tänka över det där med att släppa nya skivor.

 

1/5


Annandag påsk med donnan

Det blev en liten Annandagspromenad för att se om livet är annorlunda nu när man är 46. Och banne mig om inte fish & chipsen var lite godare, solen lite skönare och ölen lite godare. Så jag skulle nog säga att 46 regerar....nu tjöööör vi!

Påsk och födelsedag med Dr Helg

I helgen fyllde Dr Helg år och det såg bland annat ut så här.

Filmrecension: Bohemian Rhapsody

Bohemian Rhapsody

 

Rami Malek är måhända lite späd i kroppen men i övrigt gör han en porträttlik tolkning av Queensångaren Freddie Mercury. Samtidigt undrar man såklart hur denna film hade blivit med Sasha Baron Cohen, som egentligen var tänkt för huvudrollen.

Här får vi följa Freddies och Queens utveckling från totalt okända till spelningen på Live Aid-galan på Wembley 1985 som kulmen på historien. Biopics är alltid svåra att få till, på grund av att verkligheten inte följer någon dramatisk mall. Ofta försöker man klämma in för mycket vilket gör att man bara skrapar på ytan. Så är fallet här, "Bohemian Rhapsody" hade definitivt tjänat på att begränsa sig och gräva djupare på vissa ställen.

För här finns ju onekligen en hel del att gräva i. Freddies förhållande till familjen, hans insjuknande i AIDS, bråket med de övriga Queenmedlemmarna, missbruket och homosexualiteten. Men detta är en film för den breda massan och då kan man inte skrämma iväg någon genom att ta upp för mörka och svåra sidor av den mustaschprydde sångaren. Det gör att "Bohemian Rhapsody" blir lite för trevlig och lättviktig för att beröra på allvar.

Vill man få en snabbkurs i Freddie Mercurys liv och en massa bra Queenlåtar att digga till, då är detta en film man kan smaska chips till i soffan på lördagskvällen, men vill man verkligen komma under skinnet på Freddie Mercury så finns mer att önska.

 

2/5


En kväll på Palatset

Hängde på Palatset igår och det blev en höjdarkväll. Först ut var Simon Lindström från Grebo...
...och sen Simon Wallin, kompad av Alexandra från CJA. Riktigt bra.
Fast bäst var Philip Fritz. Första gången jag såg honom live och det var svinbra! The Producer var lyrisk och jag med. Årets konsert hittills. Jag får nog boka honom snart igen.

Lehmans fredagsfräckis

Den mexikanska pigan ville ha lönehöjning, men frun i huset blev mycket missnöjd och bestämde sig för att tala allvar med henne om det.
Hustrun frågade:
- Maria, varför ska du få en lönehöjning?
Maria:
- Si Senora, finns tre skäl till varför jag vill få en höjning. Det första är att jag stryker kläder mycket bättre än du.
Hustrun:
- Vem har sagt att du stryker bättre än mig?
Maria:
- ...din man.
Hustrun:
- ...och...???
Maria:
- För det andra, jag är en mycket bättre kock.
Hustrun:
- Nonsens. Vem har sagt att du lagar mat bättre än mig?
Maria:
- Din man.
Hustrun:
- ...ooh...???
Maria:
- För det tredje, jag är en bättre älskarinna än du ...
Hustrun rejält förbannad:
- ...och det sa min man också???
Maria:
- Nejnej, Senora, detta sa trädgårdsmästaren.
Hustrun surt:
- OK, hur mycket vill du ha i löneökning?

Skivrecension: Evergrey

Evergrey

The Atlantic

 

Det göteborgska progmetalbandet firade släppet av sitt elfte album med att lira på en rockklubb i Linköping samma dag. Det var slutsålt vilket kanske inte är så förvånande, efter 20 år kan Evergrey sin grej och publiken vet att de får kvalitet från start till mål.

Nya plattan "The Atlantic" är den sista delen i trilogin som började med "Hymns for the broken" 2014 och fortsatte med "The storm within" två år senare. Här står havet som tema och Evergrey dyker gärna ner i avgrunden med gitarriff och tunga trummor som ankare. Här finns pianotoner som glittrar på ytan, men i några spår blir det ändå lite tungrott och det känns som att bandet står och trampar vatten.

Bandet har dock en hög lägstanivå, så även om jag börjar tappa koncentrationen en smula en bit in på plattan så vore det synd att klaga för mycket. Hantverket sitter onekligen där och Evergrey har jobbat noggrant med alla detaljer från den säkra sången och den välspelade musiken till de ofta hittiga refrängerna och den tighta produktionen.

 

3/5


Yrke: bokare

Det blir tyvärr inget "Sommar i Refvens grund" i år, men jag har fullt upp med bokningar ändå. Dels har jag ju Palatset som pågår året om, och just nu håller jag även på att boka in band till Torsdagstoner i Trädgårn och till Terrassen (Merwahs uteservering).
Jag bokade även in mig själv till Nyponprisets VIP-fest förra veckan och har även börjat kika på att boka en resa. Och just det: igår bokade jag även en hotellnatt i Västervik.
Vad ska jag boka härnäst? Kom gärna med förslag.

Filmrecension: First man

First man

 

Det är knepigt att göra film om månlandningen 1969, eftersom alla vet att det slutade bra. Damien Chazelle, som regisserade "La la land", gör dock ett försök och plockar åter in Ryan Gosling som huvudrollsinnehavare. Och han lyckas faktiskt göra något riktigt bra av denna förutsägbara historia.

Eftersom själva månfärden i sig inte är särskilt berättartekniskt dramatisk måste en film om den lägga vikten på något annat, exempelvis den politiska kapplöpningen med Sovjet. Chazelle väljer att fokusera på Neil Armstrongs privatliv och de prövningar hans familj får utstå. Och där finns några känslosamma scener som känns i bröstet, fast allra bäst lyckas Chazelle med att fånga känslan i rymdkapseln. Det gnisslar, skakar och smäller när raketerna lyfter och som publik får man nästan panik av den instängda känslan eller när kapseln snurrar okontrollerat i rymden.

Svenska Oscarsvinnaren Linus Sandgren står för fotot och gör ett fantastiskt jobb. Rent tekniskt är "First man" ett mästerverk och de små brister som filmen har ligger i att det är en rakt berättad historia från A till B, som visserligen har några gupp på vägen men där man vet att allt ändå kommer gå bra till slut.

 

4/5


Från Connery till Craig. Del 9

Återigen har jag och Mary Goodnight bänkat oss framför en Bondfilm, denna gång "Mannen med den gyllene pistolen", och efter att nästan ha tappat Bond-suget fick vi upp hoppet igen. För denna film har en hel del på plussidan. Christopher Lee gör en karismatisk Bondskurk (Scaramanga - coolt namn! - med kännetecknet att han har tre bröstvårtor!). Han har dessutom en intressant hantlangare (den onda dvärgen Nick Nack). Både Britt Ekland och Maud Adams är Bondbrudar (kul för oss svenskar). Scaramanga har ett tufft högkvarter (James Bond-klippan i Thailand) och ett coolt vapen (en gyllene pistol som han sätter ihop av en cigaretttändare, penna mm).
Bond får en kula med sitt namn på, en vink om att Scaramanga är ute efter honom. Filmen tar upp den då nya tekniken solenergi, som dock Scaramanga omvandlar till ett vapen. Bra tonträff och mycket Bondkänsla. 
Betyg: stark 3 av 5

Dr Helg - det är jag det

Ryktet har nått mig att det finns en annan man därute, en bedragare, som också kallar sig Dr Helg och öppnar mottagningen på fredagseftermiddagen med bastu, kall öl och bra musik. Men "there can be only one" och det är jag det!
Denna helg blev det schnitzel, kreolsk gryta och vad var det mer nu igen..?....jo, just det....rökt ost, såklart!
80-talsmusik, vin, James Bond, frukost på sängen, bastu. Det var den helgen det, men snart öppnar Dr Helg sin mottagning igen.

Filmrecension: Halloween

Halloween

 

Sedan originalet "Alla helgons blodiga natt" visades 1978 har det kommit totalt elva "Halloween"-filmer. Denna 40-års-jubilerande rulle struntar dock fullständigt i de nio mittersta och ska ses som en uppföljare till originalet. John Carpenter är involverad, gubben bakom Michael Myers mask är densamma som i originalet och i huvudrollen som Laurie Strode ser vi återigen Jamie Lee Curtis.

Michael har suttit inspärrad i 40 år och under tiden har Laurie förberett sig och sin familj att kunna ta kål på honom den dag han kommer ut, vilket det alltså blivit dags för nu. I staden Haddonfield firas Halloween, och Michael firar på sitt eget lilla sätt genom att ha ihjäl folk på löpande band. Men allra helst är det såklart Laurie och hennes familj han vill mörda.

Uppbyggnaden är riktigt bra för att vara en blodig skräckis och "Halloween" har ett gäng scener som är spännande och snyggt gjorda. Rent hantverksmässigt är nivån riktigt hög och filmen har ett nostalgivärde som hjälper till att höja intresset. Ändå finns en liten känsla av hafsverk som irriterar. Med bara ett uns mer ansträngning hade detta kunnat bli en riktigt bra film, för grunden finns definitivt där.

 

3/5


Nyponet 2019

Igår var det dags för Gratisätarnas Årsfest igen, dvs Nyponpriset. Vinnare blev f.d. Karil, teaterföreningen som...bla bla...bla...ja, nånting måste göras med det här priset. Jag vet inte hur dom lyckas men på nåt märkligt sätt är allt från Winnerbäck till pristagare till arrangemang till publik till jury till mat till...ja, allt som har med priset att göra...svinpräktigt, PK och tråkigt.
Anton Nessvi lirade, och själv festade jag loss med Benny + fru och Dr Frasse + fru. Och vi, med en medelålder på 54, var de som festade hårdast och höll ut längst. Så jag hade svinkul, men det berodde helt på sällskapet och inte på arrangemanget i sig.
Ja ja...det var det. Nyponet i all ära, men det är ju ändå Ollonet som gäller.

Ollonet 2019

Idag delas Lars Winnerbäcks kulturpris "Nyponet" ut för fjärde gången. I samband med det delas även det alternativa priset "Ollonet" ut, instiftat av Tobis blogg.
I juryn sitter Tobi, Jimmy Uller och Ayeray Bustos - samt Smiling Gayman som ständigt frånvarande hedersmedlem.
Vi delar ut Gröna Ollonet till en person som kan behöva åtnjuta ekollonets laxerande egenskaper, samt det mer mogna Bruna Ollonet till en person som sprider glans (ollon på latin...) till stadens nöjesliv.
Det Gröna Ollonet 2019 går till...Sara Skyttedal!
Motivering: Psykopat? Ja, mycket talar för det. Obehaglig? Definitivt. Totalt olämplig som makthavare. I maj kan vi slippa henne som kommunalråd i Linköping, men då kan hon å andra sidan representera Sverige i EU. Vet inte vilket som är värst.
Övriga nominerade: Alla i Joyvoice, Vindra, Donald Prütz fans, Ola Engström  
 
Det Bruna Ollonet 2019 går till...Philip Kullgren!
Motivering: "Torghumor", "Cindy", ja, nästan allt som Philip och Pellen Production gör får publiken att garva läppen av sig. Särskilt vi östgötar, som ofta känner igen oss lite extra. Nu har Philip dessutom gjort scenshow av såväl "Torghumor" som "Cindy" - och vi vill bara ha mer.  
Övriga nominerade: Ludwig Göransson, podden "Kvar i stan", Agnes Matsdotter, DIBB förlag, Linda Travtjenko
 
Priserna består, förutom äran respektive vanäran, av en Brooklyn Lager som tillfaller juryns ordförande.

Lehmans fredagsfräckis

En kille och hans tjej skulle åka på semester men så fick hon så ont i magen så hon måste till akuten.
Väl inne på akuten visar det sig att tjejen är gravid och alla blir glada.
Men killen funderar lite och tar doktorn med sig och frågar lite vid sidan om.
- Hur går det med semestern nu, kan man ha sex fast hon är gravid?
- Jadå, visst kan man det, svarar doktorn, de första 6 månaderna är det som vanligt, sedan får man köra bakifrån 2 månader. Den sista månaden får man köra varg metoden.
Killen var nöjd med svaret men frågade:
- Vad är varg metoden?
- Då sitter du utanför hålet och ylar och vill in, svarar doktorn småleende.

Italiensk vår i Norpan

Igår firade vi in våren i De Geer-hallen med Symfoniorkestern, Daniel Mitsogiannis och Agnes Auer. En riktigt trevlig kväll på temat Italien. Den inleddes med tomatsoppa och sen blev det "Volare", "O sole mio" och andra italienska schlagers. Nu är våren här!

Biotisdag

Bio igen. Igår blev det "Helan & Halvan". Och när man tänker på den duon är det lätt hänt att man börjar sjunga på en låt av Onkel Kånkel, och då brukar Bella blir sur för hon tycker att det är den värsta låt hon hört.
Nåväl, filmen handlar om den klassiska humorduon "Helan & Halvan" med tyngdpunkt på den jobbiga Englandsturné de gjorde i slutet av karriären. En fin liten film med värme, snygg scenografi samt porträttlika och bra skådisar.
Betyg: 4 av 5

Skivrecension: Mercury Rev

Mercury Rev

Bobbie Gentry´s The delta sweete revisited

 

Precis som de flesta andra fick jag upp ögonen för Mercury Rev när de släppte sitt fjärde album "Deserter´s songs" 1998. De var riktigt heta där några år kring millennieskiftet, men på senare tid har både mitt och de flesta andras intresse avtagit. Vad kan man då göra som band för att återigen hamna i rampljuset? Tja, man kan göra som Mercury Rev gör, det vill säga att spela in hela Bobbie Gentrys album "The delta sweete" på nytt.

Bobbie Gentry, eller Roberta Lee Streeter som hon heter, gav ut sin skiva med sydstatskildringar 1968 efter att året innan fått ett stort genombrott med låten "Ode to Billie Joe". Nu 50 år senare tycker Mercury Rev att det är dags att göra en tolkning av albumet och har kallat in ett antalet sångerskor som sjunger på varsin låt. På listan hittar vi bland annat kända namn som Beth Orton, Suzanne Sundför och Norah Jones. Man har även inkluderat nämnda "Ode to Billie Joe" som sjungs av Lucinda Williams.

Det låter riktigt bra. Mercury Rev gör något helt eget av låtarna fast ändå på ett respektfullt sätt. Och framförallt gillar jag idén att tolka ett helt favoritalbum, det är ett grepp som jag gärna skulle se att flera artister provade.

 

4/5


Krogkrönika

På jakt efter karaoke

 

För tio, femton år sedan sjöngs det karaoke på var och varannan krog. Numera får man dock leta länge om man vill greppa micken och sjunga en halvfalsk version av Bon Jovis "Living on a prayer". Är krogkaraoken död och begraven?

 

Jag har en kompis som under flera år har hållit i karaoke på stora fester. Det har handlat om återkommande uppdrag några gånger om året, men nu är det slut med det. Hans uppdragsgivare har avslutat samarbetet, och det är förmodligen ett tecken i tiden. För karaoke år 2019 känns hopplöst passé.

 

Så var det inte kring millennieskiftet, då var karaoke stekhett och något som verkligen kunde dra folk till uteställena. Magnus Uggla släppte ett album 1997 som hette just "Karaoke" och själv minns jag en restaurang i Linköping som hette ”Liz” och som satsade på karaoke på helgerna. Där kunde man köpa en t-shirt med texten ”Be your own star – at Liz karaokebar”. Under många år var även Harrys i Linköping känt för sina karaokekvällar på torsdagarna. Ett annat ställe i stan nischade in sig på hårdrockskaraoke. Jag känner folk som under flera år kunde försörja sig på att åka runt på olika krogar med en karaokemaskin.

 

Värst var nog hysterin i Stockholm. Där blev karaokebarerna en samlingsplats för alla de där duktiga sångarna som inte fick någon egen musikkarriär. De som åkte ut tidigt i ”Idol”. De som kunde ta rena toner men inte hade tillräckligt med personlighet för att platsa i ”Talang”. Det var helt hopplöst, nio av tio karaokesångare i huvudstaden sjöng perfekt. Inte en felton någonstans. Och då försvinner ju hela grejen med karaoke.

 

Men det var då det. Numera har karaoken försvunnit som krognöje...eller? Halvvägs in i denna text börjar jag söka på Facebook och upptäcker snabbt att såväl Lion Bar som Cromwell House i Norrköping satsar på karaoke. "Då är det åter igen dags för en av våra populära karaokekvällar" skriver de sistnämnda och jag börjar ifrågasätta min tes om att karaoken är på utdöende. Kanske har jag fel? Kanske är fortfarande karaoke ett uppskattat nöje bland landets krogpublik?

 

Och ingen skulle vara gladare än jag om det visar sig att karaoken fortfarande lever och frodas. För det finns ju inget bättre än ett gäng packade falsksångare som tappar texten, bombar tonarten och missar att sjunga in i mikrofonen när de försöker att framföra "Främling" för tusende gången. Eller förresten, när jag tänker efter så var det nog inget. Glöm allt jag precis skrev.


Biosöndag

Blev ett biobesök även denna söndag. Kollade in nyinspelningen av "Jurtjyrkogården" som bitvis var riktigt bra, framförallt i början. Men det blev aldrig så skrämmande som det kunde ha blivit och sen blev det i vanlig Stephen King-ordning ett halvkasst slut. Grundtanken i storyn är ju annars suverän: om man förlorade ett barn och fick chansen att få tillbaka det, fast lite "annorlunda", skulle man då göra det? 
Betyg: 2 av 5

Skivrecension: Eric Palmqvist

Eric Palmqvist

En halv gris kan inte gå

 

Jag vet inte hur många av er som minns EP´s Trailer Park, förmodligen inte så många. Det var i alla fall ett av de där banden som dök upp i den svenska americana/altcountry-vågen kring millennieskiftet, tillsammans med namn som exempelvis Loosegoats och Kristofer Åström.  Knappast det mest kända eller intressanta bandet i genren, men EP´s Trailer Park var ett sånt där namn som alltid stod på affischerna till Emmaboda och andra festivaler. Jag vet inte om jag någonsin såg dem live, men jag har ett (nästan ospelat) exemplar av debutplattan hemma i skivhyllan.

Bakom initialerna EP står gotlänningen Eric Palmqvist som nu debuterar under eget namn. Engelskan är bytt mot svenska och musiken har blivit poppigare, fast fortfarande med en ganska organisk ljudbild. Det låter rätt trevligt faktiskt, men det är som att jag skulle vilja gilla musiken mer än jag verkligen gör. Och efter ett tag blir det lite väl enahanda. Låtarna flyter ihop och man börjar kunna upplägget med eko på sången och likartade låtbyggnader som har svårt att lyfta. Så nära, men ändå en bit kvar. Kanske träffar Eric rätt på nästa skiva?

 

2/5


Söndagsintervjun: Joakim Leion

Joakim Leion

Han är ett välbekant namn på de lokala musikscenerna, men då främst som trubadur. Men allra bäst är Joakim Leion när han får framföra sina egna kompositioner, och det är något han hoppas få satsa mer på framöver.

 

Det finns få lokala musiker som faktiskt kan leva på musiken men Joakim Leion är en av dem. Helst skulle han vilja koncentrera sig på den egna musiken, men för att få det ekonomiska att fungera måste han även göra andra musikjobb.

- Idag går jag runt på att spela trubadurgig och jobba som musiklärare en dag i veckan, säger Joakim när vi träffas på ett café i centrala Norrköping.

Det är i den staden han bor sedan fem år tillbaka men ursprungligen kommer han från Linköping. Och det var där den musikaliska banan började ta form för den 26-årige singer/songwritern.

 

Som barn spelade Joakim fiol men det var när han upptäckte rocken som 12-åring som det hela tog en ny vändning. Klassiska band som Creedence Clearwater Revival, Rolling Stones och Deep Purple fick honom att upptäcka elgitarren och efter att ha fått en gitarr i julklapp startade han sitt första band med några polare och var sedermera med i Livekarusellen 2008.

Så småningom började han tassa iväg från rockmusiken och inrikta sig mer mot vismusik. Han lyssnade mycket på Lasse Winnerbäck och började skriva låtar på akustisk gitarr med svenska texter. Som soloartist kallar han sig enbart Leion och då är det eget material som gäller. Men han gör också många trubadurspelningar, ofta ihop med vapendragaren Dennis Wenger som han känt i tio år.

- Vi träffades på gymnasiet, när vi gick Estet på Folkungaskolan. Vi började tidigt trubadura, för vi hade inga pengar, säger Joakim och berättar att de numera även brukar plocka in en tjej som heter Sofie Roos på sång, och att de tre har fått till ett sound som han är riktigt nöjd med.

 

Trubadurspelningarna brukar snitta på 3-4 gånger i månaden, men går upp rejält under sommaren. Ofta mixar de även in lite av Joakims egna material i trubadurrepertoaren.

- Vi kör många av de där vanliga låtarna som man ska köra, som "Brown eyed girl" och "Proud Mary", men vi slänger även in en del mer otippade låtar, lite modernare pop som Robyn, Kent och Petra Marklund.

 

Söker man på Leion på Spotify hittar man en EP på svenska och tre låtar under namnet "Winter recordings". Det senaste släppet är en låt som gavs ut i slutet av oktober och heter "Part of me".

- Den handlar om uppbrottet med min ex-flickvän och den ambivalenta känslan som det innebar. Det kändes som rätt beslut men var ändå väldigt jobbigt. En del av mig vill det här och en annan del vill något annat. Jag tycker låten känns som ett fint sätt att uttrycka det på.

- Vi håller på med en musikvideo till den nu. Vi började spela in i oktober men sen har vi haft sån himla otur med vädret. Vi ville ha en solig höstdag, men första inspelningsdagen började det snöa.

 

En video som dock går att titta på är "When all the friends are gone" som ligger ute på YouTube. Den ingår i en videoserie med lokala artister som är inspelad hos musikproducenten Kenny Lundström i Norrköping under hösten 2018 och går under namnet "Hos Kapten". Låten kommer släppas under våren och är första singeln ut från det nya material som Joakim jobbar med.

 

Hur ser du på framtiden?

- Jag vill göra mer sologig, men just nu sitter jag mest och skriver låtar. Nånstans skulle man ju vilja släppa den där låten som verkligen gör skillnad. Det skulle vara kul att komma ut och spela på större scener och kunna livnära sig på den egna musiken, det är ett mål som jag haft länge.

Uteserveringspremiär

Fredag, sol, vår i luften och varmt (när det var lä). Så det blev en promenad upp till Stora Torget för årets uteserveringspremiär.
Mörners är ju favoriten. Bästa läget, varmt mot väggen och bra när man vill dricka öl. Maten däremot är ju ingen höjdare. Testade Caesarsalladen, eller snarare "Caesarsalladen", för att se om den blivit bättre men det hade den inte. Snarare ännu sämre.
Men det var gött i eftermiddagssolen. Nu är uteserveringssäsongen igång - nu tjööör vi!

Lehmans fredagsfräckis

– Jag vet hur man gör det skönt för kvinnor, sade den ena norrmannen belåtet.
– Hur då?
- Jo, man slickar där det kommer kiss.
– Aha… Men menar du på golvet eller på ringen???

Filmrecension: Papillon

Papillon

 

Många minns säkert originalet från 1973 med Steve McQueen och Dustin Hoffman i huvudrollerna, men Hollywood har ju en förkärlek för att spela in nya versioner av gamla klassiker och nu har man alltså gjort det även med "Papillon".

I huvudrollen som den oskyldigt dömde Papillon, som hamnar i fängelse i Franska Guyana och sedan gör allt för att rymma, ser vi Charlie Hunnam. Han slår följe med rikingen Dega (Rami Malek) och börjar smida på en plan för att ta sig därifrån. Vilket inte är det lättaste, eftersom det var dåtidens kanske tuffaste fängelse där man både riskerade skjutning, halshuggning, flerårig isoleringscell eller deportering till slutstationen Djävulsön. Och det är just där Papillon och Dega till slut hamnar efter många tuffa år och hårda prövningar.

Det är egentligen inget större fel på denna nyversion, förutom att den känns så lättviktig. Det som en gång var ett tungt drama har nästan blivit en actionfilm. Essensen i historien om Papillon är ju att skildra de enorma påfrestningar det innebär att vara inlåst i ett barbariskt fängelse och spendera år i en isoleringscell, men denna nyinspelning lyckas aldrig gå på djupet och beröra. Vare sig när det gäller det hårda fängelselivet eller vänskapen mellan Papillon och Dega. Och en "Papillon"-filmatisering som inte bränner till har liksom missat hela poängen.

 

2/5


Autumn is coming

Tiden går fort och även om det känns långt till höstens oktoberfester så gäller det att dra igång förberedelserna. Igår kom mina nya oktoberfest-strumpor med posten och jag har även gjort klart med Helmut Jederknüller om att köra en oktoberfest på Palatset den 18/10. Så skriv upp datumet i almanackan redan nu!

Dubbeldejt

Igår kom hjärtat till Linköping och vi slank in på både Yogi och Cabo. Så kan det gå om inte haspen är på, en tisdag i Linkan.

Kunde inte motstå...

Ajdå...det blev visst en semla till. Men detta var årets sista, jag lovar... 

I gudomlig form

Hänger lite i simhallen de här sista dagarna jag har kvar av medlemskapet. Inte för att det behövs för kroppen är ju som bekant redan i perfekt form...

Skivrecension: Kennelklubben

Kennelklubben

Kennelklubben

 

Det är ett tufft jobb att vara synthare 2019. Både fans och artister tillhör ett åldrande släkte och man får söka med ljus och lykta efter ny musik att lyssna på. Då och då kan det dyka upp ett Priest eller en Rein, men mestadels är det fortfarande de gamla banden som regerar.

Detta är visserligen Kennelklubbens debutskiva men det har tagit dem 30 år att få till den. Bandet bildades redan 1988 men har legat vilande tills nu, då det plötsligt har hänt grejer. Bakom Kennelklubben står de gamla kompisarna Martin Brändström från metalbandet Dark Tranquillity(!) och Christer Lundberg från Universal Poplab. Den sistnämnda är ju redan ett stort namn i synthsverige och gör heller ingen besviken genom sitt nya projekt Kennelklubben.

Trevliga, lättrallade poplåtar i klassisk synthskrud med Lundbergs karaktäristiska röst som snyggt kännetecken.

En sak det är ännu större brist på än svenska synthband är svenska synthband som sjunger på svenska, och därför är det extra roligt att Kennelklubben nu debuterat med denna Göteborgshyllning. Det vimlar av lokala referenser, vilket är kul och ger lite färg till de melodramatiska texterna. Bra jobbat av Kennelklubben.

 

4/5


Vår i luften

Aaah...sol i blick och vår i luften. Japp, jag är en riktig sol- och vårare!

Biosöndag

Det är inte ofta jag går på bio på söndagar men igår var det dags. Jordan Peele hyllades för "Get out" och nya "Us" är också en udda skräckis med en genomgående obehaglig känsla. Man kan säga att den typ handlar om onda tvillingar, men manuset är medvetet (?) flummigt för att filmen ska verka smartare än den är. Inte jätteäckligt, mer Twilight Zone-känsla. Och förmodligen en kommentar kring USA:s klassklyftor och politiska polarisering.
Betyg: 3 av 5

RSS 2.0