Filmrecension: X-Men: Dark Phoenix

X-Men: Dark Phoenix

 

Sista kapitlet i den X-Men-saga som började för 19 år sedan kretsar kring Jean Grey, den av mutanterna med absolut störst superkrafter. Faktiskt så stora att de är svåra att tygla och det får både Jean och hennes X-Men-kollegor erfara här, när hon vänder sig mot sina forna vänner, samt en del andra otäckingar som vill åt hennes krafter.

Nej, det låter inte så roligt och det är det inte heller. Det är en ganska svag avslutning på filmserien. En filmserie som, förutom Wolverines insatser, varit ganska svag ända från början. Det intressanta med denna final är istället vad som kommer efter. För det kommer fler X-Men-filmer och de kommer att ingå i Marvels Universum, tillsammans med Spindelmannen och de andra hjältarna vi älskar. Rättigheterna är lösta och förhoppningsvis innebär det att klassen kommer höjas några pinnhål på de kommande X-Men-filmerna.

För X-Men-filmerna har ju alltid varit lite plattare, lite sämre och lite barnsligare än de övriga Marvelfilmerna. Man har inte brytt sig om karaktärerna, och det gör man inte här heller. Inte ens när en av dem dör. Men likt fågel Fenix hoppas och tror jag att de nya X-Men snart kommer resa sig ur askan och ge oss riktigt bra filmer framöver.

 

2/5


Vinterbord nr 2

Igår hade Nolltretton Julfest...äh, vinterfest...och hamnade på Box Hotel. Gött och härligt, synd bara att julbordsälskaren Wester inte kunde vara med, men jag får väl bjuda ut honom på ett privat julbord. Och det uppmanar jag förresten alla att göra, för Tobbe Wester är en riktig julbordsfantast som vill äta julbord alla dar. Så vill ni glädja en medmänniska - bjud Tobbe Wester på julbord!

Stand up på Palatset

Vi kör ju stand up på Palatset en gång i månaden (+ en rookieklubb därutöver) men jag har hittills varit väldigt dålig på att gå på det. Men igår gick jag och Bella dit för att kolla in Henrik Hjelt, nån usel konferencier, en ganska bra mellanakt och Peter Wahlbeck.
Tror inte jag varit på stand up en enda gång utan att nån på scenen kommenterar/pratar med mig och igår var det dags igen. Satt i och för sig längst fram så då får man väl räkna med det, men jag måste nog utstråla något som gör att de väljer just mig. Men det är okej, och till och med kul.
Peter Wahlbeck är i sina bästa stunder bäst i Sverige och igår var han i högform. Jag säger som gamla tanter brukar säga: det är så roligt att få skratta lite.

Skivrecension: Beyonce

Beyonce

The Lion King: The gift

 

Få har väl missat att det kommit en nyinspelning av filmen "Lejonkungen". Och en film måste såklart ha ett soundtrack. Beyoncé, som har en röstroll i filmen, tyckte dock att det riktiga soundtracket inte dög så hon bestämde sig för att göra ett slags alternativt soundtrack.

Skivan innehåller hela 27 spår, men då är hälften korta filmcitat som gärna hade kunnat skippas eftersom de inte fyller någon funktion mer än att skapa en koppling till filmen.

Sångerskan har plockat in en massa gästartister, kända namn som Jay-Z, Kendrick Lamar, Pharrell Williams och Childish Gambino, som känns lika onödiga som filmklippen. Det känns mest som att Beyoncé plockat in dem för att hon inte vågar lita på skivans grundidé - som är att lyfta fram nutida afrikansk musik.

Och det är ju en spännande tanke, för hur många musiker från Ghana och Nigeria är kända utanför Afrika? I princip ingen, är min gissning. Och det är också de afrikanska musikerna som står för de spännande och lyssningsvärda stunderna på denna platta. Beyonce borde ha struntat i alla jobbiga ljudklipp, nobbat sina amerikanska polare och satsat helhjärtat på Afrikaspåret, då hade denna skiva faktiskt kunnat bli något att hajja till inför istället för det, visserligen välproducerade, mellanalbum det nu blivit.

 

2/5


Bocken och p-våfflan

Julsuget kommer mer och mer, så för att stilla mitt behov åkte jag upp till Årsrika Linköping igår och gick på Dahlbergs café och käkade saffranssemla. Men det jag egentligen skulle tipsa om var att är man en fantast av Pariservåffla (och det är man) så är det dit man ska. Kan vara svårt att hitta annnars, men på  Dahlbergs café har de fattat vilket fikabröd som gäller.

Den svarta besten har vaknat

Just det, häromdagen var jag, Bror Glamour, hemma hos Hans Elegáns och började fixa och trixa med Bête Noires nästa EP. Eller rättare sagt nästnästa, för det finns ju en färdiginspelad som ligger
hemma hos The Producer och bara väntar på att bli slutmixad.
Dessutom har vi även börjat fnula på ytterligare ett projekt, så vi får väl se vilken av dessa tre grejer som bli klar först. Eller om allt rinner ut i sanden. Vi bygger nämligen våra drömmar på längtan och sand.
 

Biomåndag

Blev "21 bridges" igår. Ett knarkrån går snett, en massa poliser skjuts och Manhattan spärras av. Chadwick Boseman, den enda ärliga polisen bland en massa korrupta snutar, kallas in och börjar reda ut vad fan som egentligen pågår. Helt okej actionrulle, med lite mer skärpa, coolhet och kreativitet hade den blivit kanon.
Betyg: 3 av 5

Nu har helgen vecka 47 tagit slut

Vi hamnade på Gallo, vi tog en ostbricka, vi njöt.
Vi laddade för julen med en köttbullemacka. 
Vi käkade gulasch från Vi2.
Vi grillade burgare på balkongen.
Och sen sov vi en jävla massa också. Det var den helgen det.
 

Julbordspremiär

I fredags drog vi till Rimforsa Strand för att äta deras karibiska julbord...förlåt, vinterbord menar jag såklart. Jag har ju provat det några gånger tidigare och det var lika gött i år. Fast helst ska man ju äta det när man vill ha lite variation efter att ha moffat i sig ett gäng traditionella julbord.
Vi började med att ta en drink i tikibaren för att få den rätta karibiska känslan. Jag har för övrigt en hemlig dröm om att nån gång ha en egen tikibar. Det och att bli sjörövare står högst på listan.
Sen var det dags att hugga in på julbordet...
Egentligen är jag inte mycket för julbord och bufféer, men åtminstone nåt mer borde man väl hinna med innan julafton. Bara några dagar kvar tills vi ska ha julfest med Nolltretton, kanske blir det ett gött julbord då?

Jag kommer hem igen till högtiden

Japp då har jag köpt högtidsmust. 
Nu börjar äntligen högtiden!

Söndagsintervjun: Andrew Austin

Ser Sverige genom amerikanska ögon

 

Hur skiljer sig amerikanska och svenska mataffärer åt? Dejtar man olika i de två länderna? Och hur fungerar egentligen Swish? Det är några av de saker som youtubern Andrew Austin tar upp i sina videos.

 

För sju år sedan flyttade Andrew Austin från sin hemstad Canonsburg utanför Pittsburgh till Linköping där han till vardags arbetar som musiklärare. Han har även en egen musikkarriär på gång samt är engagerad i Lurkit.com som samlar streamers, esportare och youtubers på ett ställe. Den sista kategorin tillhör han för övrigt själv efter att ha börjat publicera videos för snart tre år sedan.

Sedan starten har det blivit en bra bit över 300 klipp som totalt har närmare 2,5 miljoner visningar. Antalet prenumeranter ligger på strax över 7000, vilket inte är något superhög siffra men Andrew har inget mot att utvecklas i sin egen takt.

- Jag växte inte mycket under det första året, utan blev glad när jag nådde hundra prenumeranter. Jag nådde tusen efter ungefär ett år och då började jag öka snabbare. Jag hade några videos som blev semivirala med mina mått, och får man det kan man öka ganska snabbt. Jag har vuxit långsammare än många andra, men har inget emot det. Det kan bli problem med att växa för fort, och hela tiden behöva jobba för att behålla folks uppmärksamhet.

 

Vilken är din mest sedda video?

- "Hur jag ser på USA efter att ha bott i Sverige i sex år" är nog den mest sedda. Den har nästan 600 000 visningar. Men att bara jaga visningar och försöka bli populär tror jag inte är sunt, för då kan man inte vara sig själv fullt ut. Det kan vara smart affärsmässigt, antar jag, men det blir svårt att vara genuin.

 

Mycket av innehållet på "Andrew Austin"-kontot handlar om hans nya hemland Sverige och han gör ofta jämförelser med sitt gamla hemland USA. Några av titlarna på hans videos är "Föräldraledighet i Sverige jämfört med USA", "Hur jag ser på Trump efter att ha bott i Sverige" och "Roliga ord på svenska". Han berättar om svenska uppfinningar, sjunger Ted Gärdestad-låtar och skäller på Postnord. I ett avsnitt pratar han med dåvarande Norrköpingbon Stefan Thyron, en kille från Portland, Oregon som gjort liknande videos och lagt ut på youtube.

Andrew berättar att cirka 65% av tittarna är från Sverige och cirka 15% från USA. Han försöker posta en video per vecka, men det ligger mer jobb bakom filmerna än vad man kan tro. Varje klipp tar nånstans mellan två och sex timmar att färdigställa. Han kör oftast utan manus, även om han kan ha en del stödpunkter nedskrivna att kika på.

- Efter ungefär två år lärde jag mig bättre vilken typ av videos som blev populära, men det är många faktorer som spelar in. Några av mina mest populära videos har jag känt på mig skulle fungera bra, men ibland händer det också att videos som jag verkligen tror folk ska gilla ändå inte får särskilt stor spridning.

 

Hur ser planerna ut framöver?

- Jag behöver inte nödvändigtvis bli så mycket större men jag skulle vilja utvecklas och förgrena mig med utgångspunkt från youtubekontot, kanske starta en podcast och prata om kulturella saker. Jag vill fortsätta att skapa, men om jag förändrar för mycket i mina youtubefilmer så kanske jag råkar förlora hela min publik. Det är något jag tänker mycket på. Men jag är alltid öppen för nya idéer.

Filmrecension: Godzilla II: King of monsters

Godzilla II: King of monsters

 

Denna filmserie började med "Godzilla" 2014, fortsatte med "Kong: Skull island" och avslutas(?) med "Godzilla vs Kong" nästa år. Men det måste såklart in en "Godzilla 2" först, för att mjölka ut lite extra slantar. Den första filmen var dålig, men denna uppföljare är ännu värre. Rent skrämmande usel, faktiskt.

Manuset är både korkat och bedrövligt skrivet. För att "återställa balansen i världen" måste man väcka upp en massa monster, det vill säga Godzilla och hans polare, som ligger och slumrar under bergen på en massa platser jorden runt. Sen blir det slagsmål mellan gigantiska jätteinsekter i två timmar.

Det skjuts, det bombas, det sprängs. Städer förstörs och människor dör. Saker exploderar och monstren river allt i sin framfart. Atombomber smäller av och enorma områden ödeläggs. Inte för att man ser vad som händer, för antingen är det mörkt eller regnoväder eller så sker det under vatten eller i en tornado. Lägg till det hetsig klippning och skakigt foto, och ni fattar att detta är en ansträngande film att se på.

Det finns inga andningspauser, inga trovärdiga repliker, inga intressanta rollfigurer. Jag tror banne mig detta är årets sämsta film.

 

1/5


Tobi testar nr 5

Krogtest nummer fem delar också ut den första femman. Grattis Burgers & Bangers i Norrköping!

Vägen till Vita Huset. Del 9

Har följt riksrättsprocessen mot Trump med stort intresse den senaste veckan. I en rättegång skulle saken varit klar och Trump blivit dömd, inte minst efter Sondlands vittnesmål, men nu är det ju republikanerna i Senaten som har avgörandet i sina händer så förmodligen blir Trump kvar.
 
Hursomhelst. En demokratkandidat ska vaskas fram och nu har den femte debatten hållts. Man trodde ju att man visste vartåt det lutade men nu är jag inte lika säker längre. Biden fortsätter att göra bort sig gång på gång men har fortfarande ett starkt stöd, obegripligt. Warren som haft en lång stadig uppgång har tappat lite momentum och börjat dippa i mätningarna. Trots att hon presenterade finansieringen av sin sjukvårdsreform. Bernie står still och står still och står still. Han säger jättebra saker men står ändå still.
Yang, Booker och Klobuchar stack ut lite i debatten, men det spelar ingen roll, de är förmodligen ute redan till decemberdebatten. Tulsi Gabbard är det ju som bekant nåt skumt med. Många olika teorier där: är hon en planterad republikan, är hon sponsrad av ryssarna? Men hon är snart också ute. Liksom Steyer.
Och nu har Bloomberg plus ytterligare en snubbe gett sig in. Suck...
Jag hoppas fortfarande lite på Kamala, men hon har ju dessvärre ingen politik. Detsamma gäller kamelonten Buttigieg, som säger saker som vid en slarvig lyssning låter bra men han blir aldrig konkret i någon fråga. Han är dock den som går bäst just nu, men kommer ändå inte ha något med slutstriden att göra.
För det handlar bara om tre personer och har egentligen gjort det hela tiden: Bernie, Warren och Biden. Jag hoppas på Warren, men är inte lika säker som tidigare att det verkligen blir hon. Och det är faktiskt bara drygt två månader kvar till de första nomineringsvalen.

Jag kommer hem igen till vintern

Japp då har jag köpt Aladdin och Vinterskum. 
Nu börjar äntligen Vintern!

Kulturafton i Åtvidskvällen x2

Var på två berättarkvällar igår. Först på Åtvids bibliotek där killarna bakom "I en annan del av Åtvid" pratade om sin nya, kommande bok om Facit.
Sen drog jag snabbt till Träffpunkten i Björsäter där Göran Redin körde "Stand up history". Hann med en fika också. 20 spänn för nästan obegränsat med kaffe och fikabröd, bra deal.
Jag har ju själv en hemlig dröm om att åka runt på bygdegårdar och andra samlingslokaler och föreläsa. Har gjort det några gånger, och när jag får mer tid ska jag nog ta tag i det mer ordentligt. Har lite olika idéer, främst på resetemat. Men tills dess: hej!

Jag kommer hem igen till jul

Japp, då var julpyntet uppe. Nu börjar äntligen julen!

Årets julklapp?

Det här skrivs natten innan Årets julklapp presenteras och vad kan det bli i år?
Elscooter? Nej.
Trådlösa hörlurar? Nej.
Jag tror på....Tågweekend!

Biomåndag

Igår blev det "Le Mans ´66". Ensam i salongen - yes!
Motorporr där Christian Bale och Matt Damon är två snubbar som ska hjälpa Ford att vinna över Ferrari i Le Mans 24-timmars 1966. Det brummar, det är fotpedaler som trampas ner, det är varvräknare som får spader.
Betyg: 3 av 5

Skivrecension: Ed Sheeran

Ed Sheeran

No.6 Collaborations Project

 

Det går knappast att klaga på nivån av gästartister, eller vad sägs om namn som Justin Bieber, Eminem, Skrillex, Bruno Mars och ett dussin andra kända artister? Varje låt görs ihop med en gästartist och det gör att de 15 spåren spretar en smula.

2011 gjorde Ed Sheeran samma sak på skivan "No.5 Collaborations Project" men nu har han hoppat upp ett par nivåer. Inte för att kända gäster nödvändigtvis gör resultat bättre, de flesta fans skulle förmodligen skippa denna mellanplatta och istället vilja ha den fjärde plattan döpt efter de fyra räknesätten. Jag är en av dem, även om jag knappast kan räknas till Ed Sheeeran-fansen, för denna platta ger mig ingenting.

I stillsamma gitarrlåten "Best part of me" ihop med YEBBA låter det ungefär som Ed Sheeran brukar göra, men mestadels levereras det generisk radiopop av varierande sort. Ibland även lite rap. Oftast inte dåligt, men...gäsp...påfallande tråkigt och identitetslöst. Enda idén med plattan tycks ha varit att ha kända gästartister, hur resultatet sen blir tycks inte varit så noga. Det har säkert gjorts sämre skivor i år, men frågan är om det gjorts så många ointressantare.

 

1/5


Musikkrönika

Hellre första än sista gigget

 

Det är ett jäkla tjat om avskedsturnéer. Men få saker kan vara mer ointressanta. Försök istället att upptäcka band som är ute på sina premiärturnéer.

 

För tre år sedan gav sig Kent ut på en stor avskedsturné genom landet. Och det är de inte ensamma om att ha gjort. Både Jerry Williams och Ulf Lundell gjorde samma sak, för att ta två exempel. Och bland internationella artister pågår det just nu avskedsturnéer med Elton John, Paul Simon, Ozzy Osbourne och Lynyrd Skynyrd. De åker runt och visar upp sig en sista gång för att sedan gå i pension och aldrig ställa sig på en scen mer. Eller nja...historien har visat att det är få avskedsturnéer som verkligen håller vad de lovar. De flesta artister kommer alltid tillbaka i en eller annan form.

 

Som Gyllene Tider. De lade av redan 1985 och har sedan fortsatt att lägga av med jämna mellanrum. Men nu menar de allvar. Efter 40 år som band åkte de i somras runt på en stor avskedsturné och kommer efter det aldrig mer att spela ihop. Ja ja, vi får väl se.

Deras avskedsturné såldes hur som helst in med samla gamla vanliga argument som alltid: ni måste se dem nu för det här är sista chansen. Men även om det verkligen skulle stämma är det knappast ett resonemang som håller, för det är ju sällan som ett bands sista spelning är något man måste se. Snarare den första.

 

I Gyllene Tiders fall nådde de sin topp 2004, det vill säga för 15 år sedan. Och det blir ju med automatik så, att åker man runt på en avskedsturné så är man ju per definition en föredetting med framtiden bakom sig. En artist mitt uppe i sitt mest kreativa flöde ger sig helt enkelt inte ut på en avskedsturné.

 

Alla är överens om att en artist är som bäst i sina unga år, när de har energi och skaparkraft. Det är därför som fans alltid vill höra låtar från de första skivorna, de där tidiga hitsen som byggde musikkarriären. Så varför envisas vi med att springa på avskedsturnéer när vi istället borde jaga förstagångsturnéer? Sommaren 2019 borde det varit förbjudet att gå på en Gyllene Tider-konsert och istället en plikt att gå och se Mares och Junior Brielle.


Söndagsintervjun: Clas Svahn

Boken om verklighetens Arkiv X

 

Världens största UFO-arkiv ligger i Norrköping. Där finns bland annat 35 000 unika böcker, 50 000 UFO-rapporter och miljontals dokument samlade. Nu är Clas Svahn aktuell med boken "Verklighetens Arkiv X" där han låter läsarna få en glimt av det spännande arkivet.

 

Clas Svahn är DN-journalist och författare, samt en av de drivande bakom stiftelsen Archives for the unexplained (AFU) som sköter om det enorma arkivet i Norrköping. Det är det största i sitt slag och lockar både forskare och allmänna UFO-fantaster från hela världen.

- Det finns inget liknande arkiv i världen, vi är de enda som är internationella. Vi är störst hur man än räknar och även det mest diversifierade.

 

Clas har tidigare skrivit över 25 böcker om bland annat naturfenomen, destruktiva sekter och inte minst UFO-relaterade ämnen. I "Verklighetens Arkiv X" har han samlat några av de bästa bilderna och mest spännande berättelserna och gläntar på dörren till en värld där frågorna ofta är fler än svaren.

- Jag har skrivit åt Semic förlag sedan många år tillbaka. Just den här boken var något som jag hade velat göra länge och förlagschefen tyckte det var en bra idé, säger Clas och fortsätter:

- Det som skiljer den här boken från mina tidigare är att den är helt fokuserad på arkivet i Norrköping. Den börjar med en inledning om arkivets historia och sedan följer 50 uppslag där jag berättar historien om olika föremål eller dokument som finns i arkivet. Det kan handla om allt från Atlantis till Loch Ness-odjuret eller föremål som man har hittat i Sverige. Vi har allt man kan tänka sig i arkivet, från affischer, leksaker och spel med UFO-tema till en polisuniform som en man påstår att han hade på sig när han togs ombord på en flygande farkost 1980.

 

AFU tar inte ställning, hur tokiga historierna än kan låta, utan samlar in material för att visa på bredden och för att understödja forskning i ämnet. Själv började Clas intressera sig för UFO:s och liknande fenomen hemma i Västergötland 1974.

- För mig finns det inte ett enda svar utan det är flera okända fenomen det rör sig om. Jag har lärt mig att människor kan se fel och misstolka vad som helst, ögonvittnen är genuint opålitliga. Jag tror att det finns liv i universum förutom på Jorden, men om det är intelligent liv och om de kan ta sig hit är en annan fråga, säger Clas och berättar om att han själv varit med om en oförklarlig händelse.

Det var den 5 november 1995 vid ettiden på natten. Han och hans fru var ute och körde bil och såg två män vid en busshållplats som pekade upp mot himlen. Strax efter såg de hur det dök upp tre stycken lysande plustecken som flög förbi innan de försvann i fjärran.

- Vi hittade ingen förklaring till vad det var. Det var en genuint gåtfull händelse.

 

Arkivet finns på en yta av 550 kvm fördelat på 14 lokaler, vilket inte är en ultimat lösning. Nyligen hade AFU ett möte med en kommunrepresentant för att se om det går att hitta en bättre lokal och allra helst skapa ett museum, något som också skulle kunna gynna staden Norrköping.

- Vi har väldigt många saker att visa upp och är redan ett turistmål i det tysta, säger Clas och tycker att boken är en utmärkt introduktion till vad AFU sysslar med. Den kommer även i en engelsk utgåva med titeln "Files of the Unexplained".

 

- Boken är ett stöd till arkivet och hjälper oss att överleva. Sen kan man läsa den för att stilla sin nyfikenhet, för man får veta väldigt mycket. Den ger kunskap om UFO:s och andra spännande fenomen. Och är man Norrköpingsbo så handlar det om något som ligger nära en själv. Arkivet är världens största i sitt slag och det är rätt fantastiskt att det ligger i Norrköping.


Filmrecension: The Hustle

The hustle

 

Minns ni "Rivierans guldgossar", filmen från 1988 med Steve Martin och Michael Caine i huvudrollerna? Här kommer en ny, kvinnlig variant av den med Anne Hathaway och Rebel Wilson i motsvarande roller. De två spelar två bedragerskor som sol-och-vårar rika män på den franska rivieran. Hathaway är elegant och sofistikerad i sina lurendrejerier medan Wilsons rollfigur är mer burdus, och snart märker de att staden inte är stor nog för dem båda och slår därför vad. De ska lura en halv miljon av en ung IT-miljonär och den som förlorar måste lämna staden.

Folk som blåser varandra och lyxiga medelhavsmiljöer är två ingredienser som ofta lyfter filmer och så även här. "The hustle" har också väldigt mycket humor, främst genom Wilsons förtjänst, och bitvis är det faktiskt en överraskande bra film. Här bjuds på många garv och roliga scener.

Dock är "The hustle" lite för lättviktig för att verkligen göra avtryck. Rollerna hade behövt lite mer djup och manuset hade behövt putsas på en smula. Visst, det är en halvknasig svindleri-komedi men det är ingen ursäkt för att slarva. Med mer tyngd och finess hade "The hustle" inte blivit så lättglömd som den nu tyvärr blev.

 

2/5


Alltid Uggla

 
Alltid nytt, alltid bra. Missa inte Ugglas nya grej: "Uggla reagerar" på Youtube.

Tobi testar nr 4

Nytt krogtest! Denna gång De Klomp.

Mer Foppa

Japp, bitcoinannonserna med konstiga Foppabilder är tillbaka. Kul, då får man roligt den här veckan också

Bioonsdag

Var och såg "Midway", ännu en bullrig actionfilm av Roland Emmerich. I princip en två timmar lång stridsscen, där man inte bryr sig ett skit om någon av rollfigurerna. Ja, det handlar alltså om striderna mellan USA och Japan i Stilla Havet under Andra världskriget. Kan funka som hjärndöd bakfyllefilm, men i övrigt har den ingenting mer än en massa specialeffekter och pang pang.
Betyg: 2 av 5

Biotisdag

Japp, nu är julen igång! Var på bio igår och kollade in "Jag kommer hem igen till jul", med Peter Jöback i huvudrollen som en stor internationell stjärna som kommer hem för att fira jul och gästsjunga på en julkonsert, och så börjar en massa gammal skit komma upp till ytan. Och jag skulle gärna se Jöback i fler filmroller framöver! Resten av filmen är dock inte lika exalterande. Det finns saker med filmen som är riktigt bra, men ännu mer som är dåligt och ibland rent uselt. 
Betyg: 2 av 5

Skivrecension: Lisa Miskovsky

Lisa Miskovsky

Bottenviken

 

Marknadsföringsmässigt har man lyckats bra med att bygga ett varumärke kring Lisa Miskovsky. Hon är Umeåtjejen som åker snowboard och spelar popmusik. Hon har ett tufft efternamn och ett snyggt utseende. Hon är den trevliga mystjejen som visserligen skriver världshits till mesarna i Backstreet Boys men som ändå är så kreddig att hon hänger med Dennis Lyxzén och delar av den svenska indieeliten.

Problemet är väl mest att musiken inte är lika cool som bilden av Miskovsky. Tvärtom är den ganska intetsägande och tråkig. Proffsig och snygg javisst, men i grund och botten ändå bara ordinär radiopop.

Nu var det dessutom ett tag sedan hon sist levererade en hit. Det har gått sex år sedan förra plattan "Umeå", och även om Melodifestivallåten "Why start a fire" innebar ett uppsving 2012 så ligger hennes storhetstid minst femton år tillbaka med låtar som "Driving one of your cars" och "Lady Stardust".

Jag har svårt att tänka mig att "Bottenviken" blir någon storstilad comeback för Miskovsky. Musiken är alldeles för generisk och luddig i kanterna. Luftig och svårfångad, skön att lyssna på men svår att minnas. Den funkar förmodligen bra när man kör bil på de ändlösa norrländska fjällvägarna, men är svår att riktigt engagera sig i.

 

2/5


Från Connery till Craig. Del 16

Sådär, då kan man bocka av Timothy Dalton också. "Tid för hämnd" är hans andra och sista film och handlar om att Bond ska hämnas en knarkbaron som skadat Felix Leiter och dödat Leiters fru. En rätt mörk historia med en hämndlysten och rå Bond. Inte så mycket Bondkänsla men ganska okej för att vara en 80-talsactionrulle.
Jag och Pam Bouvier njöt av en del snygga art nouveau-miljöer från Mexico city och det är rätt hög klass på både action och filmen som helhet, men Dalton är ju som bekant rätt ocharmig och rullen saknar både humor och glimt i ögat. "Iskallt uppdrag" var bättre, åtminstone första halvan. Nu ska det bli gött att gå in på Pierce Brosnan!
Betyg: Svag 3 av 5

Efterfest

Ojdå, det blev visst en liten minioktoberfest på söndagen också...

Oktober-Tobi nr 7

Japp, det blev en sista(?) Oktoberfest i helgen. Och det blev en supertrevlig kväll såklart.
Helga bjöd på glühwein som välkomstdrink.
Oktober-Tobi körde sina hits.
God mat!
Nu får det nog räcka med Oktoberfester för i år. Ses igen nästa höst!

Förfest

I fredags laddade vi upp med lite skaldjur...

Äntligen!

 

Söndagsintervjun: Susanne Boll

Förra året gav Susanne Boll från Motala ut "Eldsystrar", den första boken om den okonventionella psykologen Vera Lilja. Nu är bok nummer två här. Den heter "Luftburen" och är en spänningsfylld roman om hämnd, kärlek och förlåtelse.

 

I "Luftburen" skakas Stockholm av en serie bestialiska mord. Psykologen Vera Lilja hjälper sin gode vän vid polisen, Kenneth Karlsson, att ringa in mördaren i hopp om att förekomma nästa attack, samtidigt som hon brottas med att reparera sin och kärleken Alexios relation samt försöka återknyta kontakten med sin vuxna son Patrik som hon övergav när han endast var några månader gammal.

 

En av dina tidigare böcker heter "Hitta hem". Känner du att du själv har hittat hem som författare med Vera Lilja-serien?

- Ja, det gör jag. Jag tycker oerhört mycket om psykolog Vera Lilja som karaktär, liksom hennes nära och kära. Jag gillar att skriva spänning med fokus på relationerna. Det är verkligen författar-hemma för mig.

 

Hur mottogs "Eldsystrar" jämfört med dina tidigare böcker?

- "Eldsystrar" och Vera Lilja fick till min stora glädje ett oerhört fint mottagande hos läsare och recensenter och den har sålt bättre än mina tidigare böcker.

 

ELDsystrar. LUFTburen och det ska bara bli en trilogi. Vilket av de fyra elementen kommer inte nämnas i en titel?

- Nya planer! Efter att vi satt titeln "Luftburen" bestämde vi att det blir fyra böcker i Vera Lilja-serien. Hoppas att jag känner mig färdig då, annars får vi kanske hitta på fler element.

 

"Luftburen" beskrivs som en fristående uppföljare. Behöver man ha läst "Eldsystrar" för att hänga med?

- Handlingen i "Luftburen" anknyter till "Eldsystrar", men den går bra att läsa fristående också. Men jag skulle rekommendera att man läser "Eldsystrar" först, för att riktigt komma in i Vera Liljas värld.

 

Fortsätter bokserien att ha med Motalamiljöer?

- Absolut. Vera bor i Stockholm men har kvar sin lilla stuga i Motalas Bromma. Hon får i "Luftburen" även anledning att besöka Vadstena.

 

Gick det lätt att skriva "Luftburen"?

- Ja, faktiskt. Jag hade en lång period av skrivflow i höstas som satte en stor del av boken. Jag är oerhört tacksam när flytet infinner sig på det viset. Sedan har jag en sträng och superduktig redaktör på förlaget som har hjälpt texten i mål.

 

Blir det något soundtrack till boken av din grupp Keep It Up även denna gång?

- Vi har en superlåt på gång, "Airborne", men den är fortfarande under produktion. Förhoppningsvis får vi den klar till pocketsläppet.

 

Har du fler böcker på gång, förutom den tredje Vera Lilja-boken?

- Jag kan bara kan ha en bok i taget i huvudet, så nu ska jag sätta mig och skriva del tre i Vera Lilja-serien och samtidigt försöka ha fyran med mig någonstans i pipeline.


Filmrecension: Den siste gentlemannen

Den siste gentlemannen

 

Robert Redford har varit ett av de stora namnen på vita duken med en karriär som spänner över nästan 60 år. Men nu känner 82-åringen att det är dags att tacka för sig och gör det med en fin liten film om en åldrad bankrånare som, till skillnad från Redford själv, vägrar att pensionera sig.

Filmen är baserad på en verklig person, Forrest Tucker, som tillsammans med två andra veterankollegor rånade banker på löpande band, men alltid med ett leende på läpparna och med en gentlemannamässig stil. Och varje gång Tucker hamnade i fängelse, och det gjorde han många gånger, så lyckades han att rymma på något sätt.

Casey Affleck spelar polisen som, med ett slags vördnadsfull respekt, jagar Tucker mot slutet av bankrånarkarriären och Sissy Spacek gör rollen som en kvinna Tucker har en liten romans med. De gör alla bra prestationer i det lilla.

För även om detta är en avskedsföreställning så är det ingen fyrverkerismällande mastodontrulle utan ett ganska nedtonat drama. Stillsamt och värdigt, filmat på gammaldags vis och med en trevlig ton. Ett passande och gentlemannamässigt avsked till en av de stora.

 

3/5


Skaldjur på fredag

Skaldjur på fredag - det enda jag vill ha!
Skaldjur på fredag - då mår jag riktigt bra!
Skaldjur på fredag - vad var det jag sa?
Jag vill ha fredag idag!

Lika som bär #238

Alex Schulman & Don Jr

Gravallvarligt

Var i Hannäs idag och fick syn på denna "gravsten". Och måste säga att den "har något".

Skivrecension: Taylor Swift

Taylor Swift

Lover

 

Taylor Swift är en av USA:s, och därmed världens, största artister men i Sverige är hon tämligen okänd bland allmänheten. Många känner säkert igen hennes namn när de läser det men få kan nämna en låt med henne och ännu färre nynna på en.

En förklaring till det är att hon började som en tonårig countrytjej, men numera är hon 29 år och ägnar sig åt ganska ordinär popmusik. Nya plattan är hennes sjunde i ordningen och är man ett Swift-fan lär man bli nöjd för här får man hela 18 spår. Allt håller såklart inte högsta klass, hade hon skalat bort fem-sex utfyllnadslåtar hade betyget hoppat upp ett snäpp. För Swift har en hög lägstanivå och är i sina bästa stunder riktigt bra.

Det jag gillar med "Lover" är att det är en popskiva i ganska klassisk, tidlös stil. Swift kämpar inte med att försöka låta superhipp och ligga i framkant produktionsmässigt. Och just därför tycker jag plattan låter modern. Det handlar om bra popmusik, kort och gott.

Hon går sömlöst mellan glättigt lattjo och djupaste allvar. Musiken smeker och roar, det är trevligt med en twist. Hur kan man inte gilla Taylor Swift?

                                                                                                       

3/5


Foppa eller?

Förra veckans höjdpunkt var utan tvekan de märkliga Bitcoinannonser som spreds på Facebook...med ännu märkligare bilder på Peter Forsberg. Märkligt var ordet, sa Bull.

Krogkrönika

 

Var kritisk till kritiken

 

Kroglivet blomstrar och det öppnas hela tiden nya restauranger. Nya mattrender gör sina intåg och nya koncept testas. Det enda som inte blomstrar är krogkritiken. Den är, för att skoja till det lite, under all kritik.

 

Det är svårt att hitta seriös matkritik i Östergötland idag. Jag försöker ibland i den här spalten, Corren och NT har gjort sporadiska nedslag och då och då startas det olika hemsidor/bloggar som lägger ner lika snabbt igen. Utöver det får vi förlita oss på restaurangguider som White Guide eller kundbetyg på Tripadvisor och Facebook. Det är allt.

 

Nu är inte Östergötland unikt i det avseendet. Kritiker är ett utdöende släkte, det gäller även musikkritiker och filmkritiker, och bristen på professionell krogkritik finns i hela landet. Vi har exempelvis Nöjesguiden som är rätt ambitiösa och en del mer eller mindre seriösa foodies som matbloggar, men med tanke på hur stor bransch vi talar om är det konstigt att restaurangkritiken är så underutvecklad som den är.

 

Det finns flera skäl till varför vi har så få matkritiker. Ett är att det är svårt att hitta en affärsmodell som funkar, man får helt enkelt inte ekonomi i det. Som privatperson blir det för dyrt att äta ute ständigt och jämt och dessutom skriva om det, och för tidningar innebär en dålig recension att de riskerar att tappa annonsörer. Ett annat skäl är att det är brist på personer som passar som matkritiker. Man ska både ha stor kunskap om mat och krogliv, och dessutom kunna och vilja uttrycka den på ett intressant sätt.

 

Dagens system med kundrecensioner på exempelvis Facebook har för stora brister för att kunna kallas restaurangkritik. Ett betyg från en besökare som bara äter ute på restaurang några gånger per år är helt enkelt ingenting värt. För att ett omdöme ska betyda något måste det komma från en matgäst som äter ute väldigt ofta, i olika städer och på olika typer av restauranger.

 

Ett problem med sidor som Tripadvisor är att betygen generellt är för höga (på grund av för låg kunskap hos betygsättarna) och att totalbetyget utgör ett medelbetyg av kommentarerna. De som ligger i topp på såna sidor är knappast de originella krogarna utan utgör istället toppen bland "medelsvenssons" restauranger. Som läsare vet man inte hur man ska tolka betyg och kommentarer. Om en gäst sätter en etta i betyg och en annan en femma, betyder det att stället är en trea?

 

Inom matkritik, precis som med all annan kritik, finns det ingen objektiv sanning. Istället handlar det om att hitta sin kritiker. Att hitta en skribent som man förstår och har förtroende för. Vem blir den första östgötska matkritikern som får ett brett genomslag?


Helgen vecka 44

Så har det varit helg i Norrköping igen. Vi har varit på kyrkogården, på lägenhetsvisning, haft fredagsmys, gått på stan, glott på skräckfilm...och lite annat. Nu ser vi fram mot helgen vecka 45!

Söndagsintervjun: Podden Entreprenörsdriv

Företagande och drivkrafter är två av huvudämnena i Linköpingspodden Entreprenörsdriv. Bakom podcasten står Tomas Tränkner som är egenföretagare inom digital marknadsföring och Magnus H Johansson som är en av Sveriges främsta experter inom försäljning och service. Varje söndag släpps ett nytt avsnitt där olika aspekter av entreprenörskap diskuteras.

 

När detta skrivs har avsnitt 366 precis kommit ut. Gäst är Fredrik Svedberg, en entreprenör inom mjukvaruindustrin och vid programledarmikrofonen sitter Tomas Tränkner som tillsammans med Magnus H Johansson startade Entreprenörsdriv i juni 2015.

Tomas, som med tiden tagit den mer framträdande rollen av de två, berättar att podden finns att höra på alla de vanliga poddplattformarna, som exempelvis Acast och iTunes, och brukar ha cirka 10 000 nedladdningar per månad. Och det är inte bara de nya avsnitten som drar lyssnare utan statistiken visar att alla gamla avsnitt också laddas ner varje månad.

Poddavsnitten kan se ut på olika sätt. De kan vara tio minuter eller en timme långa, ha kända gäster eller inga gäster alls och ta upp många olika typer av ämnen även om innehållet på något sätt kretsar kring entreprenörskap.

Bland gästerna finns välkända namn som Ulf Kristersson, Elaine Eksvärd och Per Holknekt. men podden har också en tydlig regional förankring med namn som landshövdingen Carl Fredrik Graf, kommunalrådet Niklas Borg och flygplatschefen Camilla Lejon.

 

Vilka avsnitt tycker du har blivit bäst?

- Helt klart när det finns en intressant historia där gästen berättar om de händelser som ledde fram till där de är idag. Avsnitt 239 med Magnus Lidén på Lidéns fastighetsbolag, till exempel. Det är ett av våra absolut mest populära avsnitt. Han berättar om hur han kom in på det där med att äga fastigheter och det är en jäkligt bra historia. Det är ett sånt avsnitt som jag kan tipsa om, säger Tomas.

 

Vilken är din lokala drömgäst?

- Jag har ju hunnit beta av de flesta, så jag har egentligen ingen drömgäst. Nu får vi till exempel en ny VD här på Östsvenska Handelskammaren, Christian Berger, men han har redan varit med en gång tidigare fast i en annan roll och då kan jag tycka att det är lite spännande ur det här regionala perspektivet att bjuda in honom igen.

- Jo förresten, Saabs VD Håkan Buskhe! Nu ska han sluta så det är kanske inte längre aktuellt, men det har varit en sån där drömgäst.

 

Efter 366 avsnitt har podden hittat ett passande format, menar Tomas.

- Vi har en grund som vi håller oss till: att det ska bli av och att det ska vara hanterbart för oss. Nu har vi hållit på i fyra år och den kontinuiteten sätter jag i första hand. Och jag har fått så mycket spin off av det här, dels i form av andra uppdrag men framförallt har jag lärt mig otroligt mycket själv. Jag är nästan en annan person idag mot innan jag började med podden. Så jag tror inte podden kommer ändra sig i sitt format särskilt mycket, utan den kommer nog fortsätta såhär som den är. Jag ser avsnitt 500 framför mig.

 

Hur har podden utvecklats om du jämför med de första avsnitten?

- Det är framförallt två saker, dels ljudmässigt och sedan är vi otroligt mycket säkrare programledare och känner oss mycket mer trygga i oss själva. Jag känner mig oftast lugn oavsett vem jag möter eftersom jag har intervjuat hundratals personer av alla de slag, och jag tror man märker det i podden också. I början var jag nog mer nervös än gästerna, men nu blir jag lugn när jag sätter på mikrofonen.

 

Varför ska man lyssna på Entreprenörsdriv?

- För att man får inspiration till att utveckla sig själv. Det handlar mycket om att ta tag i saker och ta ansvar för sig själv, för det är ingen annan som gör det. Sen tänker jag också att det här kanske inte är en podd där man sträcklyssnar på alla avsnitt, utan man kan besöka den och lyssna på de avsnitt som är intressanta för just dig. Jag vill att folk ska känna inspiration och ta tag i sin egen tillvaro, för då lever man ett lyckligare liv och får ut mer av sin tid här på jorden, tror jag.


Filmrecension: Avengers Endgame

Avengers: Endgame

 

Efter 11 år och 22 filmer med Iron Man, Captain America, Thor, Hulk och de andra superhjältarna är det nu dags att säga farväl, åtminstone till det här gänget i Marvels universum. Efter det omtalade slutet i "Avengers: Infinity war" där hälften av alla superhjältar (och även övriga människor) försvann var peppen enorm bland fansen inför denna final.

Och på många sätt är det ett värdigt avslut. Filmen är tre timmar lång och ger gott om tid till att fördjupa sig i många av rollfigurerna. Actionscenerna är förvånansvärt få, och det är faktiskt inget man saknar särskilt mycket. Tyngden ligger på karaktärerna, deras relationer och deras känsloliv. Den biten gör "Endgame" riktigt bra och där hittar man filmens absoluta styrka.

Men det är en ojämn film som också innehåller en del riktiga bottennapp. Thor och Hulken blir två fåntrattar som tramsas bort helt. Och det är så mycket som ska hinnas med att handlingen känns stressad och snuttifierad. Uppdraget att försöka återställa Thanos illdåd hastas igenom lite med vänsterhanden, och logiken håller nog inte hela vägen om man börjar tänka efter.

Som helhet är "Endgame" en godkänd och bitvis riktigt bra film, men ändå lite av en besvikelse. Marvelserien borde nog ha slutat med "Infinity war".

 

3/5


Veckans Tobi


RSS 2.0