Gott nytt år!

Nyårslöfte

Årets babe 2014



Riktig julmat

Nästa nyår

Filmåret 2014
Stallone spände musklerna ännu en gång, det fortsätter att spöka och fantasyn behåller sitt grepp om biopubliken. Det är dags att sammanfatta filmåret 2014 och här är lite av det som hände.
Årets...
Bästa: "Boyhood" och "Interstellar".
Sämsta: Många att välja på som vanligt, men jag säger "Transcendence"
Hetaste: Matthew McConaughey
Hetaste svensk: Hoyte van Hoytema. Fotade "Her" och "Interstellar" och är klar för nästa Bondfilm
Mest omtalade svenska film: "Turist"
Trend - igen: Sagor
Fråga: Var det inte förvånade få superhjältefilmer i år?
Har vi inte sett det förut: "Edge of tomorrow"
Har vi inte sett honom i samma roll förut: Liam Neeson
Boten Anna: "Her"
Som fan läser Bibeln: "Noah"
Comeback (men kunde gärna ha legat i dvala ett tag till): Godzilla
Jubilar: Flimmer fyllde 60 år
Snyggast affisch: "As above, so below"
Stumfilm: "All is lost"
Frisyrer: De i "American hustle"
Personkemi: Leonardo DiCaprio och Jonah Hill i "The Wolf on Wall street"
Enmansshow: Tom Hardy i "Locke"
Typiskt svenskt: "Stockholm stories" och "Tommy"
Besvikelse: "Lucy"
Citat: "Lars (von Trier) ringde upp mig och sa att han skulle göra en porrfilm och att jag skulle göra huvudrollen, men att jag inte skulle få knulla i filmen. Däremot skulle jag få visa kuken mot slutet, men då skulle den vara väldigt slak" (Stellan Skarsgård om "Nymphomaniac")
Farväl: Philip Seymour Hoffman, Alice Babs, Shirley Temple, Harold Ramis, Mickey Rooney, Bob Hoskins, Rik Mayall, James Garner, Richard Kiel, Carin Mannheimer, Robin Williams, Lauren Bacall, Brasse Brännström, Kim Anderzon, Richard Attenborough, Malik Bendjelloul
Några filmer att se fram emot i vår: "Inherent Vice" (30/1), "Ex Machina" (20/3), "Jurassic World" (12/6)
Sci Fi-fest V

Musikkrönika, december
Ännu ett musikår kan läggas till handlingarna. Som vanligt blev det ett år av fantastisk musik, mindre bra musik, skandaler och snackisar. Här är min syn på musikåret 2014.
Årets...
Bästa: Seinabo Sey. Världserövringen väntar runt hörnet och "Pistols at dawn" borde bli ledmotiv till nästa James Bond-film.
Konsert: Elin Ruth i Linköping
Coolaste: Beatrice Eli
Lokala: Em & her music.
Sämsta: "Success" med Samir & Viktor
Bok: "Passera denna natt" av Johan Kinde
Publikfest: Håkan Hellström på Ullevi
Musikfilm: "20 000 days on earth"
Innovation: Chiparmbanden på Bråvalla
Dans: Gudrun Schyman på Pharrell Williams
Årets musikbråk 1: Kent blir anmälda för hets mot folkgrupp
Årets musikbråk 2: Mark Kozelek attackerar War On Drugs
Årets musikbråk 3: Drottning Silvia bojkottar Polargalan på grund av Chuck Berry
Årets musikbråk 4: Politiker som försöker stoppa Kartellen, Dani M och Snoop Dogg
Årets musikbråk 5: Kartellen igen. Denna gång inblandade i Peace & Love-bråket
Samarbete: Robyn & Röyksopp
Mest uppgivna: Ryan Adams har tröttnat på sammanblandningen och sjunger nu Bryan Adams-låtar
Mest hyllade - igen: First Aid Kit
Comeback: Michael Jackson återuppstår som hologram på Billboard Music Awards
Comeback som kom av sig: Hello Saferide
Skräll 1: Alice Bah Kuhnke blir kulturminister
Skräll 2: Familjen medverkar i "Så mycket bättre"
Lokala vinnare: Process
Tråkigaste vinnare: Sanna Nielsen
Putin fick vatten på sin Gayropa-kvarn: Conchita Wurst
Mest politiskt korrekta, fast bra: Kentfest
Mest hånade marknadsföring: U2:s skivsläpp på iTunes
Märkligaste: Moderaten Gunnar Axén hör en 35 år gammal Ebba Grön-låt på radion - och slänger ut tv:n i protest
Farväl: Alice Babs, Tommy Blom, Tommy Ramone, Johnny Winter, Christian Falk, Perssons Pack.
Hopp inför 2015: Ghost släpper nytt
Årets bild

Årets Linköpingsbo 2014

Rockabillystjärna och legofetischist.


Rockstar ut i fingerspetsarna.
Annandag i Skeda udde

Juldagen på Palatset



Veckans fredagspop
Lehmans fredagsfräckis

- Nej, jag har huvudvärk.
- Är det ditt slutgiltiga svar?
- Mmmm.
- Är du helt säker?
- Ja!
- Ingen tvekan?
- Nej!!!
Bengt tittar länge på henne.
- Då vill jag utnyttja min livlina och ringa en vän...
Var hälsad välsignade jul


Captain Jack´s Army på Palatset

God Jul!

God Jul

Glöggfrukost



Inställd måndagsbio - igen!

På skiva: Sakarias
"Atlanten"
Warner
Ena halvan av Lorentz & Sakarias - Ja
Autotuneförbud - Nej
Distade gitarrer och skrän - Nej
Variationsrikt - Nej
Solodebut - Ja
Soft sängkammarmusik - Ja
Mix av pop, soul och hip hop - Ja
Upptempo - Nej
Svenska texter - Ja
3/5
Julefrid



Mattsson, Helin & Pettersson

På skiva: Röyksopp
"The inevitable end"
Warner
Den norska duon släppte minialbumet "Do it again" ihop med Robyn för bara ett halvår sen och nu kommer nästa platta, som också ska bli Tromsökillarnas sista album. De ska dock inte sluta som grupp utan bara hitta andra former än det traditionella albumformatet att ge ut sin musik på.
Robyn dyker för övrigt upp och lägger sång på två spår här på bandets femte riktiga fullängdare. Andra gäster är heta norskan Susanne Sundför, Jamie McDermott från artpopkollektivet The Irrepressibles samt Ryan James från Man without country.
Det som strömmar ut ur högtalarna är behaglig elektronisk pop som virvlar runt och smeker där den kommer åt. Len som silke och lätt som en vårvind svävar musiken omkring, visserligen lätt melankolisk men ändå njutbar och mjuk. Trots den smått ambienta ljudbilden blir inte musiken suddig i kanterna utan tydliga låtstrukturer utkristalliseras. Det är skön lyssning, men kanske har Röyksopp rätt: måhända är deras musik inte optimal för albumformatet.
3/5
Laddad för 2015

Hell yeah!



På skiva: Neil Young
"Storytone"
Reprise Records
Neil Young fortsätter att göra musik i den fria världen, men det är inte alltid han rockar längre. Men arbetstakten är det i alla fall inget fel på, det kommer nya plattor i princip varje år och just i år faktiskt hela två stycken. I våras släpptes "A letter home" och nu ett halvår senare kommer "Storytone". Det som är lite udda är att Young denna gång spelat in tillsammans med en 92-mannaorkester.
Varför ska så många rockartister förr eller senare få för sig att spela in med stor orkester? Jag kan inte påminna mig något enda tillfälle då resultatet blivit särskilt lyckat. Och inte nu heller. För det är ju inte så att Young skrivit specialarrangerade låtar för full orkester, utan han framför ju sin vanliga typ av låtar, och har mest slängt på lite stråkar i efterhand. Några trötta blueslåtar med blås gör inte saken bättre.
Jag förstår om man vill hitta på nåt nytt efter trettiofem album, men i så fall borde han tagit konceptet fullt ut och börja i andra änden. Det är inte så att musiken låter dåligt, här finns faktiskt ett antal ganska fina och ömsinta sånger. Det är bara det att hela orkestergrejen känns så fullständigt poänglös.
2/5
Eventkoordinatorernas julbord



På skiva: Iamamiwhoami
"Blue"
To whom it may concern
Fågelstatjejen Jonna Lee släppte för några år sedan ett par skivor som jag verkligen gillade, och höll på att få en bra popkarriär med hits som "My high" och "Dried out eyes". För fem år sedan la hon dock ner den delen av musikkarriären och startade istället det mer luddiga iamamiwhoami, som har beskrivits i termer som audiovisuellt multimediaprojekt. Det har funnits en del konstiga inslag, men eftersom det handlar om musik, videos och livekonserter så är det i praktiken ett band som vilket annat.
Musikaliskt handlar det om elektronisk pop där kollegan och Motalasonen Claes Björklund rattat fram en hel del 80-talskänsla. Iamamiwhoami (jag vet, ett idiotiskt namn) är inte lika direkt och radiovänligt som Jonna Lees tidiga plattor, men jag gillar den sköna och lätt mystiska ljudbilden och det finns en tydlig melodikänsla även om hela grejen kanske är lite för svårgreppbar för den genomsnittliga musiklyssnaren. Och själv är jag också lite förvirrad. Jag gillar det jag hör, men vet inte riktigt vad jag ska göra med låtarna. Under lagren av synthar ligger det fina popsånger, men musiken blir mer som slöjor av stämning istället för att utforska själva kärnan i låtarna.
3/5
På fyllan igen...

Veckans fredagspop
På vift i Norpan




Lehmans fredagsfräckis

- Ja, älskling, vad är det?
- Jo, innan vi gifte oss låg jag med en man.
- Lugn älskling, faktum är att det gjorde jag också...
Dagens Lehman

Nytt på DVD
I grund och botten är detta en allmänt fånig skräprulle som saknar både manus och rollfigurer man bryr sig om. Dessutom väljer regissören Steven Quale (som jobbat mycket ihop med James Cameron) av någon anledning att låtsas filma alltihop via karaktärernas videokameror och mobiltelefoner. Det är taffligt utfört, tillför inget till filmen och känns mest irriterande. På toppen av detta slängs det in ett par korkade bonnläppar som vi också hade klarat oss utan.
Publiken får följa ett gäng dokumentärfilmare med tornados som specialitet. Jobbet går knackigt tills det en dag dyker upp en superstorm som skapar tornados som förstör allt i sin väg. Särskilt illa ut råkar den lilla staden Silverton, där en ensamstående far och hans två söner bor.
Det är ingen särskilt originell idé, men skildrandet av tornadosarnas förödelse är riktigt bra gjort. Det känns äkta och verklighetstroget. Man känner kraften i virvelstormen utan att specialeffekterna går till överdrift. Katastroffilmer brukar visserligen fokusera mer på förstörelse än på genomtänkt handling, men jag hade gärna sett att "Into the storm" hade gett alla tromber en intressantare inramning. I denna film är manuset som bortblåst.
2/5
Årets julskyltning


Dagens jul

På skiva: Foo Fighters
"Sonic Highways"
SONY
Seattlebandet Foo Fighters med Dave Grohl i spetsen brukar alltid omnämnas som ett av de mest sympatiska i branschen (inte minst sångaren själv). Det samma kan sägas om bandets musik. Visst rockas det på rätt hårt, men det låter ändå alltid ganska snällt. Foo Fighters är ett band som det är svårt att störa sig på, alla gillar killarna, även de som egentligen inte diggar musiken särskilt mycket. Dit hör exempelvis jag själv. Musiken är bra, har en tuff ljudbild och rätt attityd, men jag har svårt att riktigt tända till. Det har gällt tidigare och det gäller även på nya plattan.
"Sonic Highways" är gruppens åttonde album och har spelats in i samband med en tv-serie där bandet åker runt i åtta amerikanska städer för att insupa den lokala musikatmosfären. Jag vet inte om de lokala särarterna avspeglas särskilt mycket i musiken, hade jag inte vetat om upplägget hade jag trott att detta var ännu en vanlig Foo Fighters-platta.
Här finns ett lånat "Holy Diver"-riff, lite orkesterinslag och texter som kan kopplas till den amerikanska rundturen bandet gjort, men som helhet handlar det mest om den poppiga kraftrock som Foo Fighters gjort till sin och som publiken uppskattar. Som sagt, det är lätt att sympatisera med bandet, men det är knappast musik som man bygger hela sin existens kring.
3/5
Filmmåndag


Dagens jul

Krogkrönika, november
Många krogar skryter med att de har ett stort ölsortiment. Men de kan sluta slå sig för bröstet så länge de inte tar sitt lokala ansvar. Varför ska det vara så svårt att hitta lokalt öl bakom våra östgötska bardiskar?
När det gäller lokala mikrobryggerier är förmodligen gränstrakterna runt Kanada och norra USA bäst i världen. Där har man pliktskyldigt med stora internationella märken som Heineken och Budweiser på drinklistan, men den stora andelen öl på pubar och restauranger är lokal.
Jag har besökt mängder av pubar i Toronto, Seattle, Vancouver och Boston, och även om de ibland inte är mer än ett hål i väggen har de alltid minst fem lokala öl att erbjuda, men oftast betydligt fler. Inte sällan uppgår det lokala sortimentet till sisådär 30 sorter, och då menar jag inte regionala öl utan verkligt lokala, uppkallade efter stadsdelar eller förorter. Som om Linköpings pubar hade öl av typen Tannefors pilsner, Skäggetorp Pale Ale och Linghem Lager.
Hur kommer det sig att vi inte ser dessa sorter på våra svenska pubar? Om det kommer en turist hit och vill beställa lokal öl får denne nöja sig med tja...Åbro eller Gotlands Bryggeri.
Nu är i ärlighetens namn inte det lokala ölutbudet i Östergötland särskilt stort, det ska medges. Men det finns. Det bryggs öl i Linköping, Ödeshög, Motala, Ydre och Västervik (som nästan kan räknas också). Men det gäller att vara på alerten, för de små bryggerierna kan försvinna lika snabbt som de poppar upp.
Så varför är det så svårt att hitta Folkes Röda IPA och Nääs Engelsk Bitter Ale på våra lokala restauranger? Man kan skylla på svenska alkoholregler, krav från leverantörer, bristande efterfrågan och en mängd andra saker, men grundproblemet är ett svagt intresse från våra krögare. Det saknas engagemang, dryckeskunskap och lokal stolthet. Många verkar nöja sig med att kränga blaskig ljus lager från de stora märkena. Men hur svårt kan det egentligen vara att ta in de lokala öl som finns och lista dem på en griffeltavla under rubriken "Lokala öl"? Det borde vara en självklarhet på varje etablissemang med alkoholtillstånd i stan.
Ölintresset är större än nånsin i Sverige, hembryggandet slår rekord och nya mikrobryggerier poppar upp hela tiden. Nu är det hög tid att det börjar märkas även i krogarnas ölsortiment.
Malbec i mitt glas och silver på min hand



På skiva: Lisa Ekdahl
"Look to your own heart"
SONY
När Lisa Ekdahl fick sitt stora genombrott 1994 med dunderhiten "Vem vet" och sedan hela det självbetitlade debutalbumet ansågs hon vara svensk visas stora framtidshopp. Och snacket höll i sig även över uppföljaren två år senare, men därefter har Ekdahl kommit längre och längre bort från den svenska visscenen. Visst sjunger hon fortfarande låtar som passar in i någon slags svensk vistradition, men hon använder sig lika gärna av det engelska språket och hjärtat finns nog snarare inom jazzen, franska chansons och bossa. Och det är numera den publiken hon lockar, snarare än gubbarna och tanterna som sitter med picknickkorgar i Stegeholms slottsruin vecka 28 varje år. Och sin allra största publik har hon förmodligen utomlands där hon turnerat väldigt mycket på senare år.
Nya skivan är skriven på Kuba och bjuder på en skön mix av visor, jazz och bossa som passar på kontinentala caféer och mysiga små klubbbar. Det låter rysligt elegant och musiken är oklanderligt producerad av Tobias Fröberg och Mathias Blomdahl. Det är lätt att tycka om det man hör, särskilt om man känner sig lätt melankolisk, kanske med en drink i handen. Men i längden blir det lite för gulligt och snällt för min smak.
3/5
Söndagsfrulle

På upploppet

På skiva: Edda Magnason
"Woman travels alone"
Warner
Att Edda Magnason gjorde en strålande insats när hon porträtterade Monica Zetterlund i filmen om den legendariska sångerskan är de flesta överens om. Där visade Edda också att hon skulle kunna bli en av våra stora jazzsångerskor om hon bara fick rätt låtmaterial att jobba med.
Att ingen kände till hennes namn innan, trots att hon släppt två skivor, berodde på att musiken helt enkelt varit för svårlyssnad och konstig. När jag recenserade hennes debutskiva skrev jag "Edda verkar tro att musik ska vara svårt, stillastående och ses som ett konstverk" och satte lägsta betyg. Uppföljaren var något bättre och jag trodde att Edda i samband med Monica Z-filmen äntligen skulle frigöra potentialen inom sig, men istället fortsätter hon på denna tredje skiva att ägna sig åt pretentiöst dravel. Till stora delar är det snudd på olyssningsbart och man tänker: varför kan hon inte bara sjunga vanliga, bra låtar? Det som räddar plattan från ytterligare ett totalhaveri är musikaliteten hos de medverkande och några enskilda spår som höjer sig över den flummiga konstintallationsjazzen.
2/5
Eventkoordinator deluxe

Nytt på DVD
Tv-serien "21 Jump street" från 80-talet som blev film 2012 har nu fått en uppföljare, självklart döpt till "22 Jump street". Storyn är snarlik, vilket filmen själv driver med, så gillade man första filmen får man samma sak en gång till.
Handlingen finns egentligen inte så mycket att säga om. Jonah Hill och Channing Tatum spelar de två poliserna Schmidt och Jenko som låtsas att de är studenter och börjar på college för att hitta en knarklangare. Ice Cube spelar deras ilskna chef och Peter Stormare gör rollen som skurk. Här finns många knäppa karaktärer, som det sköna tvillingparet, den bittra kvinnliga rumskompisen och fotbollskillen som blir Jenkos nya bromance, vilket skapar en spricka mellan honom och Schmidt.
Själva polisarbetet ska man kanske inte lägga så stor vikt vid, detta är en knaskomedi och inget annat. En smart idiotkomedi, skulle jag vilja säga. Kanske inget cineastiskt mästerverk, men det radas upp roliga kommentarer och scener så man skrattar vilt. Och det är ju själva syftet med en komedi.
3/5
-------------------------------------------------------------
Liv Tyler fick sitt stora genombrott när hon var med i "Armageddon", där en asteroid hotade mänskligheten. Även i denna rulle handlar det om asteroider som krockar, men "Space station 76" lär knappast bli någon större filmsuccé. Dialogen stinker, rollfigurerna är uselt skrivna och handlingen...ja, finns den överhuvudtaget?
Filmen marknadsförs som en "70-talsversion av framtiden", men det är svårt att begripa vad filmen vill vara. En 70-tals sci fi-parodi? Men exakt vad är det i så fall man skämtar om? Är det ens en komedi? Borde det inte vara roligt i så fall?
Liv Tyler är en örlogskapten som kommer till ett rymdskepp med en kapten som är koko, samt en massa annat udda folk med oklara arbetsuppgifter. Sen händer...ingenting.
Vissa uppskattar kanske den retrostylade inredningen, det medvetet skitdåliga effekterna och Patrick Wilson i mustasch, men det är så dåligt gjort att det inte går att avgöra om det är en hyllning, en drift eller en allvarligt menad uppdatering av genren. Det är bara en och en halv timme av ens liv som sugs in i ett svart hål och försvinner för gott. Den sämsta film jag sett i år.
1/5
Dagens jul

Kofi Annan

Lehmans fredagsfräckis

- Har ni sexualundervisning i skolan?
- Nä, men vad vill du veta?
Dagens jul


Dagens rätt

Dagens jul

Biomåndag


Dagens jul

Musikkrönika, november



Bästa konserterna sker inomhus
I somras blev Bråvalla landets största festival och Håkan Hellström slog publikrekord på Ullevi. Varför envisas människor med att gå på stora arenakonserter på sommaren? Det är ju nästan alltid vinterhalvårets intima innekonserter som är bäst.
Ljusa sommarkvällar som sabbar scenshowen, vind som får ljudet att skifta, regn och kyla som drar ner humöret, stora tv-skärmar som gör att man stirrar på dem istället för på scenen och ett avstånd som omöjliggör varje form av intimitet mellan artist och publik. Det är några av de saker som gör att stora arenakonserter sällan är någon höjdare.
Jag vet att det inte är någon nyhet, men ibland är det nödvändigt att påtala självklarheter för att folk inte av slentrian eller grupptryck ska glömma bort hur saker och ting ligger till.
Nu är det höst och för den som gillar att gå på konsert innebär det ett halvår av fantastiska musikupplevelser. För det är ju som bekant på mindre inomhusställen som de bästa spelningarna äger rum. När man kommer så nära att man kan känna stänk av svett från sångaren, höra bandet småprata mellan låtarna och tjuvkika på spelordningen som sitter upptejpad på monitorerna.
När man är inne i "zonen", nära scenkanten omgiven av publik och har all koncentration framåt. När man kommer så nära att bandet hör när man ropar "spela Shoreline". När man inte behöver stå och stirra en säkerhetsvakt i ansiktet en hel konsert. När man kan ta bra bilder utan att behöva ansöka om fotopass. När man helt obehindrat kan snacka med artisten vid tröjståndet efter spelningen.
När man inte riskerar att hamna bakom ett gigantiskt mixertält som skymmer sikten. När det inte finns ett fem meter brett scendike som hindrar artisten från att stagediva. När det kan hända att man plötsligt befinner sig ståendes på scenen och sjunger med i kompgitarristens mikrofon. När basisten kan slänga ut ett plektrum och det faktiskt finns en chans att du kan fånga det. När man kan ta en öl med bandet i baren efter gigget.
Det är där man vill vara. Det är så alla konserter borde vara. Men det är inte så det är. Och jag har ingen aning om varför. En del av populariteten hos "Så mycket bättre" ligger förmodligen i just det intima framförandet, men när samma tv-tittare sedan ska se konserter i verkligheten väljer de istället de stora, opersonliga utomhuskonserterna i dagsljus. Exempelvis spelar Love Antell på en liten rockklubb i Linköping i vår, rimligen borde det vara utsålt månader i förväg men erfarenheten säger något annat. Vilket osökt får mig att tänka på Louise Hoffstens berömda ord när hon under en konsert på Stora Torget under en sommarfestival för många år sedan frågade publiken: "Är ni här för att ni älskar mig eller för att det är gratis?".
Men du som läser tillhör säkert inte den skaran. Du gillar att gå på inomhuskonserter och upptäcka nya band. Bra, då förutsätter jag att vi ses på showcasefestivalen Where´s the music? i Norrköping i februari. Det kan vara det bästa som hänt länets nöjesliv sedan Sex Pistols spelade på Klubb Orfi 1977.
Dagens jul

På skiva: Spiders
"Shake Electric"
Reaktor/Universal
På senare år verkar det ha gått en retrorockvåg genom landet, där det poppat upp mängder av band som nostalgiskt söker sin inspiration bland 70-talets klassiska rockband istället för att blicka framåt och skapa något nytt. Jag tycker det är tråkigt, för det utvecklar inte svensk hårdrock det minsta och tillför inget till musikhistorien.
Göteborgsbandet är en av dessa grupper som vurmar för sina föräldrars musiksmak och försöker återskapa forna tiders riffrock. Gruppen bildades 2010, släppte debuten "Flash point" 2012 och har hunnit med att både lira på Sthlm Fields, Sweden Rock Festival och turnera i Europa med Graveyard. Nu under hösten är man för övrigt ute på ytterligare en stor Europasväng.
Sen förra plattan har Spiders minskat på garagekänslan och dragit ner på tempot. Det låter fetare, men jag har svårt att tända på bandets tungfotade, trötta riffrock. Speciellt eftersom låtarna är så svaga och utförandet så fantasilöst. Mattias Glavå har producerat, men jag tycker att bandet fått en ganska trist ljudbild med sången alltför långt fram och ett ganska statiskt sound. Tro inte på hajpen, är mitt råd.
2/5
11 januari




Dagens jul

Dagens jul

Lehmans fredagsfräckis

Det fanns tyvärr ett litet problem! Problemet var hennes vackra och sexiga yngre syster. 22 år, bar alltid tajta, sexiga kläder och var oftast utan bh. Hon böjde sig ofta fram när hon var nära mig, och jag fick alltid se mer än jag än som kanske är lämpligt av hennes privata delar. Jag blev snabbt helt säker på att det var helt medvetet, hon gjorde det aldrig i närheten av någon annan.
En dag ringde lillasystern och bad mig komma över för att se över bröllopsinbjudningarna. Hon var ensam när jag kom dit, och hon viskade till mig att hon hade känslor och längtan för mig som hon inte kunde komma över. Hon sa att hon ville älska med mig bara en gång innan jag gifte mig och tillägnade mitt liv till hennes syster.
Jag var i chock, och kunde inte säga ett ord. Hon sa. Jag går upp till sovrummet, och om du vill ha en sista vild svängom, följ med upp och ta mig.
Jag var som förstenad när jag såg henne gå uppför trapporna. När hon kom ända upp drog hon av sig trosorna och kastade dem nedför trapporna mot mig. Jag stod där förstenad en kort stund, sen vände jag om och sprang rakt mot ytterdörren. Jag öppnade dörren och sprang vidare mot min bil.
Men gissa vad, hela min blivande familj stod där ute och klappade händerna.
Med tårar i ögonen kramade min styvfar mig och sa Vi är verkligen glada att du har klarat vårt lilla test... Vi kunde inte önska en bättre man till vår dotter. Välkommen till familjen!
Och sensmoralen i den här historien är: Förvara alltid dina kondomer i bilen.
Dagens fynd på hallmattan (+ Dagens jul)

På skiva: Amanda Fondell
"Because I am"
Roxy/Universal
Amanda Fondell stack ut i 2011 års upplaga av "Idol" och vann också hela tävlingen det året.
Traditionsenligt kom det lagom till jul en hastigt hoprafsad platta, som lyckades leta sig upp i topp på försäljningslistan. Men det är en sak att lyckas inom tv-programmets ramar med en coverskiva, och att hålla igång en fungerande musikkarriär efteråt. Det fick Amanda, som så många innan hennem, uppleva när efter "Idol" fick några tysta år med floppen i Melodifestivalen som största merit.
Nu kommer hennes första riktiga album, och det är något helt annat än det vi hörde i "Idol". Borta är den lilla udda flickan med indieröst och eget uttryck. Istället släpper hon en helt vanlig platta med typisk radiopop. Hur kunde tre års arbete resultera i denna mediokra platta? Här finns inget av den charm och personlighet som var det som fängslade oss när Amanda dök upp i tv-rutorna 2011. Hör man "Because I am" på radion finns det inget som skvallrar om vem det är som sjunger, det skulle kunna vara vem som helst av de poptjejer vi brukar höra. Och vad är då poängen?
2/5
Dagens jul

Folke dominerar

Biomåndag

Dagens jul

Dagens jul



På skiva: Elliphant
"One more"
Universal
Nyligen var jag på en konferens i Norrköping om den regionala kulturen. En av föreläsarna pratade om hur mycket kulturen skulle vinna på om man lyckades fånga upp den handlingskraft som finns inom subkulturerna. I pausen pratade jag med honom och vi kom in på det "svenska musikundret", och jag menade att en av förklaringarna till framgången ligger just i det respektlösa förhållningssättet, experimentlustan och metoden att agera först och fundera sen, det vill säga exakt samma attityd som man ser inom subkulturerna.
Vi hittar det hos våra svenska housevärldsstjärnor, hos alla våra framgångsrika låtskrivare och producenter och hos mängder av svenska artister som slagit internationellt de senaste åren. På konferensen talades det högtidligt om inkludering, samverkan, jämställdhet och andra fina saker, men vad det svenska musikundret har visat är att om man skippar teorin och handlar istället så kommer allt det automatiskt. Bland våra internationella popstjärnor finns ingen underrepresentation av vare sig kvinnor eller personer med annan etnisk bakgrund, snarare tvärtom.
Icona Pop, Rebecca & Fiona, Beatrice Eli och Mapei är alla exempel på artister med subkulturattityd. Detsamma gäller Elliphant som nu släpper sitt andra album. Ellinor Olovsdotter, som hon egentligen heter, är en artist som ingen kulturkonferens någonsin skulle kunna resonera sig fram till i en paneldiskussion. Hon har uppstått inte tack vare inkluderingsstrategier och mångfaldsplaner, utan trots dessa.
Musiken är en eklektisk mix av dancehall, pop, hip hop och lite annat smått och gott. Hon kallas ofta "en modern Leila K" (en beskrivning hon helt ställer upp på), och samarbetar här med bland annat med Skrillex och Diplo. Resultatet är strålande, tur att kultureliten aldrig slagit sina klor i henne.
4/5