Sator Trio & Wild Rover

Igår lirade Sator Trio och Wild Rover på Palatset. Det har de gjort förut men det är ju så trevliga kvällar så det kan man kolla in flera gånger. Först öppnade Sator Trio med ett akustiskt set...
Sen körde Wild Rover...
...och sen körde allihop.
Två gamla favoritband - en härlig kväll!

Filmrecension: Venom

Venom

 

Nästa Marvelfigur till rakning är Venom, en svart monsterparasit som går in i en värdkropp och därefter kan göra nästan vad som helst. En ondskefull affärsman i San Francisco har hittat Venom och några av hans likar i rymden och fört dem till jorden. Målet är att skapa en hybrid av symbiot (som de kallas) och människa, men det visar sig vara svårare än väntat eftersom värden hela tiden dör.

Tom Hardys rollfigur Eddie visar sig dock vara perfekt som hem åt parasiten. Det sker visserligen ofrivilligt och till en början är det en skräckupplevelse, men så småningom börjar de två varelserna utveckla ett symbiotiskt förhållande där de trivs rätt bra med varandra.

Bitvis har "Venom" faktiskt en del intressanta inslag som hade varit intressant att utforska mer djupgående, framförallt samspelet och konflikterna mellan Venom och Eddie. Dessvärre är "Venom" lite för tramsig och lite för barnslig. Jag hade gärna sett en "vuxnare" variant, mer i stil med exempelvis skräckklassikern "The thing".

Sen finns det även många andra brister, som den intetsägande skurken, det tunna manuset och bristen på kemi mellan Hardy och Michelle Williams. En del rättas förhoppningsvis till inför nästa film, för Venom är en filmfigur med potential som rätt använd kan bli riktigt intressant.

 

2/5


Lehmans fredagsfräckis

En liten tjej frågade sin mor om hur barn egentligen kommer in i mammornas mage. Det ville förstås inte mamman berätta sådär rakt ut, och därför kom hon på en ide.
- Ikväll när din syster kommer hem med sin nya pojkvän, ska du gömma dig under hennes säng och höra på vad som händer. Då får du veta hur det går till.
Inte världens bästa idé kanske, men det bästa hon kunde komma på i hastigheten. Dagen efter gick hon in till sin yngsta dotter och frågade hur det hade gått till, och hon var rätt nervös.
- Jag förstår inte, sa tjejen. De kom hem, och sedan började killen ta av syrran kläderna. Sen tog han av sig själv, och då skrek syrran att det var den största hon hade sett. Jag begriper ingenting, men hon sprang och hämtade ett måttband och började mäta något. Jag vet inte vad det var, men det hade i alla fall en omkrets på 20 cm och var nästan 30 lång. Vad var det, mamma?
Mamman hade inte räknat med det här, och hon sa bara därför att det var något som dottern skulle förstå när hon blev äldre. Hon fick också dottern att lova att inte berätta något om vad hon hade hört för någon annan.
Nästa dag kom den äldre systern hem, röd i ansiktet av gråt, kastade sig i famnen på sin pappa och skrek:
- Mamma har rymt med min nya kille...

AW i Norpan

Igår hade Nollelva/Nolltretton-gänget AW i Norrköping. Vi hamnade på Santorini och Black Lion. Trevligt, vi får nog köra en AW snart igen.

Slut på slit i spat

Jag har gått och simmat några gånger i veckan i drygt ett år men nu får det vara slut. Jag har sagt upp medlemskapet, men kör maj ut. För nu har jag nått målet. Jag har fått kondition som Gunde Svan, psyke som Zlatan och kropp som Sköld 2011. Dvs jag har blivit perfekt. Det är fullkomnat.

Skivrecension: Ingenting

Ingenting

#STXLM

 

Jag minns ingenting. Bandet alltså. Ni vet det där indiebandet som gav oss låtar som "Punkdrömmar", "Halleluja!" och "Dina händer är fulla av blommor". Bra grejer, ett personligt favoritband faktiskt under några år där på 00-talet.

Men nu har det gått hela nio år sedan senaste albumet, även om flera av låtarna här faktiskt har strösslats ut sedan tre år tillbaka. Och under den tiden har det hänt en del, inte minst har Ingenting lagt elgitarrerna på hyllan och istället skaffat sig en mer elektronisk kostym. Det är dock inget som stör mig nämnvärt, jag är mest glad att Ingenting är tillbaka och att de låter så bra som de gör.

Okej, covern på Gyllene Tiders gamla låt "Billie" kunde de ha skippat, den är bara fånig. Men annars finns det mesta där: Christopher Sanders väna röst, de fina melodierna och den fluffiga känslan i ljudbilden. Det finns några spår som inte riktigt håller måttet och vissa fans tycker måhända att detta pånyttfödda Ingenting känns lite spretigt och vilset, och det kan man absolut tycka. Men comebackskivan har också ett gäng låtar som är riktigt trevliga att lyssna på, och det är de som jag väljer att fokusera på.

 

3/5


Bête Noire i studion - igen

Nu har Bête Noire varit inne i studion igen och lagt den sista sången. Så nu ska vi skicka skiten till The Producer så han får produca, och går det hyfsat snabbt så planerar vi att ha ett releaseparty nån gång mellan hägg och syrén.

Tommy håller stylen

Igår var jag på Sandelius i Åtvid som ägs av Style-Tommy Ekman och hans fru sedan ett år tillbaka. Vid tiden för mötet ringde jag och sa: "Jag är på plats nu" varpå Tommy sa: Bra, jag kommer. Var är du?". Och jag svarade såklart: "Hänger utanför din dörr"...
 
Sen vet jag inte vad som hände. För jag fortsatte: "Det är vi som ska älska ikväll".
Och möttes då av: "KLICK!"

Treårskalas i dagarna tre

Vi började ju smygfira 3-årsdagen i fredags (eller egentligen i måndags då den inträffade) och fortsatte i lördags. Det var Grebo, det var våfflor, det var vin och chark och sen hamnade vi på Ekoxen för lite käk. Vi fortsatte till Malt & Humle för lite öl. Tre år - yes! Nu kör vi sisådär 53 år till.
På söndagen åkte vi och kollade in Vallastaden. Finns mycket att säga om den stadsdelen - men jag avstår.
Sen hamnade vi på Hörnan...och sen avslutades 3-årsjubileet. Nästa år firar vi 4 år och då kör vi följdaktligen 4 dagar.

Söndagsintervjun: Andrev Walden

Andrev Walden

- ett skribentljus i mediamörkret

 

Många håller Norrköpingssonen Andrev Walden som en av landets främsta skribenter. Förra året gav han ut krönikesamlingen "Ditt lilla mörker i ljuset" och nu i november tog han klivet från Aftonbladet och började skriva för Dagens Nyheter.

 

Han har jobbat som redigerare på diverse tidningar, gjort grejer för SVT och varit redaktör för "Breaking News", men det är framförallt som krönikör som Andrev Walden är känd. 2017 nominerades han till Stora journalistpriset i kategorin Årets röst, med motiveringen: "För att han i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss att skrattandes se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus".

Sedan många år tillbaka bor Andrev Walden i Stockholm men är faktiskt född i Linköping och det var även där han tog det första steget till att komma in i mediebranschen, när han gick gymnasiet på Ljunkan.

- Jag ville bli journalist, men det fanns inget medieprogram på den tiden. Det fanns nåt som hette reklam och dekoration som hade tre timmar media i veckan på andra läsåret och det var det närmsta man kunde komma journalist. Så jag är färdigutbildad dekoratör, jag kan snabbtexta skyltar i butiker och sånt.

 

Själva uppväxten skedde dock i grannstaden Norrköping och där kom han tidigt in på sportredaktionerna på NT och Folkbladet. Därefter var han runt lite i huvudstadens tidningsvärld och de senaste åren har han gjort stor succé med sina krönikor i Aftonbladet, Café och Dagens Nyheter. Många menar att han har en av landets skarpaste pennor, även om han också har kallats för en ängslig skribent.

- Jag tänker att jag kanske fick det från Norrköping, att det finns något ängsligt i Östergötland. Komiker som ska imitera östgötar lyckas ju aldrig. De tror att det bara är en dialektal fråga, men det de inte förstår är att det är mycket mer en väsensfråga. Du måste hitta en inre ängslan och en misstro på dig själv, och hela tiden bekräfta det du säger. Om två grannar på Vikbolandet står och pratar vid ett staket och den ena har skaffat hund, så säger den: "jag har köpt hund, har jag". Att man lägger till ett "har jag", att man tvivlar lite på det man precis har sagt. Det är det som är östgötskan.

 

Förra året gav Andrev ut boken "Ditt lilla mörker i ljuset", en krönikesamling som varvar de bästa texterna om barnen, rymden och undergången, som är de tre bärande väggarna i Waldens skrivande med hans tecknade betraktelser av tillvaron.

- Den första titeln tyckte förlaget var för mörk. Cyniskt tänkte de: det här kommer skrämma bort kvinnliga läsare. Den kan inte heta "Anteckningar från slutet av mänsklighetens historia", utan det måste finnas en lite varmare titel, skojar Andrev som ofta intresserar sig för rymden och andra stora frågor. Har han måhända svaret på vad som är meningen med livet?

- Det har jag tänkt jättemycket på. Det är väl en av det här postreligiösa samhällets stora knepigheter att det börjar bli så olustigt tydligt att det inte finns någon mening med livet. Det kommer krypande som en stor våt filt över oss. Som jag ser det måste vi själva uppfinna meningen med livet, det är helt upp till oss. Det sitter ingen däruppe och ger den till oss. Och då tycker jag att meningen för oss som art eller civilisation är att förstå det universum vi lever i och förstå varifrån vi kommer. Att låsa upp universum.

Treårsdags efterfest-förfest

Vi firade ju treårsdag i måndags, men eftersom det inte blev något regelrätt firande då så tänkte vi ta igen det nu i helgen. Så igår körde vi så att säga förfesten till efterfesten.
Först lite gott-gotti-gott-gott  hemmavid innan vi gick till Palatset och kollade in Jan Sigurd, Wille Crafoord och Anna-Lena Brundin.
Jag är ju väldigt förtjust i Anna-Lena Brundin, dels i hennes stand up men kanske mest i hennes chansons och tangolåtar. Gå in på Spotify och lyssna.
Sen hamnade vi såklart på Gallo. En kanonförfest och snart drar vi igång den riktiga treårsfesten.

Bête Noire i studion

Det har dröjt, men nu verkar det ändå som att det rör på sig lite till slut med Bête Noires nya EP. Igår var jag i Karl Banals studio och la sång på de två sista låtarna.
Sen ska vi dit på måndag igen så Bill kan lägga en grej och sen ska det mixas och sen är det klart. Så innan sommaren borde vi kunna få ut den...

Lehmans fredagsfräckis

Det var en norsk gammelgutt som äntligen hittat en pike. Nu var det ju

bara det, att han inte visste, hur man gör för att komma till.

Han ringde mor sin och frågade:

- Mor va gör jej, Marit vill nå mer än bare kele.

- Jo min gutt, när ni keler, så tar du den allre hårdeste kroppsdelen du

har og stopper in, där hon kisser.

Senare på kvällen ringde Marit och var förtvivlad:

- Bestemor, va må jej göre, Ole har stoppet ner huvet i WC:n och kommer

inte loss!


Boken om Wild Rover

Dagens lunch intogs på Konsert & Kongress ihop med den gamle Wild Rover-medlemmen Tony Frost. Jag fick ett ex av en bok som han tagit fram, som handlar om just Wild Rover. 160 sidor med bilder, recensioner, affischer, intervjuer och annat smått och gott. Rolig läsning, och jag fick faktiskt själv vara med på ett hörn. Dels genom ett inlägg från denna blogg och så lite SGG och Palatset-grejer. Stort!

Skivrecension: Dalaplan

Dalaplan

Du går aldrig ensam

 

Fjärde plattan från Malmöbandet Dalaplan tar ut svängarna lite mer än de tidigare plattorna, och sånt är ju nästan alltid kul. Kanske lite extra just i detta fall eftersom Dalaplan är den typ av band där man anat att det finns en större potential än vad de hittills visat.

Bandet bildades 2009 och har byggt upp ett rykte som en stark liveakt. Musikaliskt har det handlat om en mix av garagerock, pop och punk, och säger man Malmö och skramlig rock går tankarna såklart till namn som Kal P Dal och tidiga Wilmer X, och Dalaplan fortsätter den traditionen. På tal om de sistnämnda så medverkar faktiskt Stefan Björk som tidigare var medlem i Wilmer X. Även Nix Vahlberg och Hasse Östlund från Nomads gör ett gästspel.

Lyssnaren bjuds på 16 spår, inklusive intro och outro, om kärlek, hat, separation, kaos och försoning, och oftast röjer bandet på i gammal god anda så som fansen vill ha det. Men här finns som redan nämnts även en större bredd i materialet och utförandet. Inte så att man trillar av stolen men för den som kan sitt Dalaplan går det att hitta detaljer i både texter och musik som känns nya och intressanta.

 

3/5


Biomåndag

Var och kollade in "Aniara" igår. Den var som väntat lite...speciell. Filmatisering av Harry Martinsons gamla bok om ett rymdskepp på väg till mars som kommer ur kurs och försvinner ut i rymden.
Alltså, den hade NÅT. Bitvis åtminstone, men mestadels hade den tyvärr INTE nåt. Tråkig, konstig, långsam, pretentiös. 
Betyg: 2 av 5

Dagens fynd på hallmattan

Det rasslade till i brevinkastet...

Treårsjubileum

Japp, igår var det tre år sedan Bella och jag fick till det.

Lika som bär #234

Snubbe i Betsson-reklam & Fredrik Wikingsson

S:t Patricks Day med Grebos grabbar

Igår hade Grebos Grabbar partaj. Det började med förfest/frågesport hemma hos mig och sen drog vi till Horse & Hound för att fira S:t Patricks Day.
På scenen lirade, som vanligt, Captain Jacks Army och det blev röj och rajraj natten lång.

T-force rules

Snart blir Tannefors ännu bättre!

En till

Oj, det blev visst en till semla. Men det är den sista. Eller "sista"...

Skivrecension: Håkan Hellström

Håkan Hellström

Illusioner

 

Håkan Hellström har nu uppnått en sådan status att han kan göra lite som han vill. Han kan nöja sig med att göra en konsert på Ullevi vartannat år om han vill det, han kan helt skippa att vara med i olika tv-program om han vill det, och han välja att göra som han gjorde med detta sitt nionde album: att bara släppa det helt plötsligt utan förvarning eller marknadsföring.

Dessutom är det ingen vanlig Hellströmskiva. Här finns inga energisprutande arenafestnummer som får publiken i extas. Tveksamt om någon av låtarna kommer bli en radiohit och finns det några elgitarrer har Göteborgsartisten dolt dem väl.

Istället verkar Håkan vilja röra sig mot den vis- och Sven- Bertil Taube-värld han tidigare varit inne och nosat på. Det här är skärgårdssånger som funkar bäst att lyssna på liggandes på en kobbe en varm sommardag. Stillsamma, små fina kompositioner som visserligen fått en pampig inramning med orkesterarrangemang men som ändå känns mer intima och personliga än det mesta han gjort tidigare. Björn Olsson har skrivit låtarna och Göteborgs symfoniker står för kompet. Mumma för fansen men kanske inte lika intressant för den breda massan. Själv är jag ytterst tveksam vid första lyssningen men märker snart att plattan växer för varje spelning.

 

4/5


Lehmans fredagsfräckis

Mannen var ute och provkörde sin nya sportiga Audi.

Han fällde ned taket och tryckte på gasen.

När han körde över 160 såg han blåljus bakom sig.

Han hade blivit något fartblind och tänkte att polisen kan väl aldrig köra

ikapp honom.

Han tryckte gasen i botten, men när han närmade sig 200 började han att

tänka, -'Vad i helvete håller jag på med?' och så svängde han av och stannade vid vägrenen.

Polisen kom fram till bilen, skakandes på huvudet, med böteslappen i handen.

-'Det har varit en låååång dag med många idioter som du ute på vägarna, mitt

pass är snart slut och det är dessutom fredag den trettonde.

Jag har ingen lust att avsluta dagen med en massa papperstrassel.

Jag lovar att släppa dig om du kan lämna en riktigt jävla bra förklaring

till fortkörningen. Och det skall vara en som jag inte har hört tidigare'.

Mannen tänkte 2 sekunder och svarade;

-'Min fru lämnade mig förra veckan, hon stack iväg med en polis och nu

trodde jag att det var han som ville lämna tillbaka henne!!'.

-'Trevlig helg och kör försiktigt!' , sade polisen och gick.


Sopplunch i Olai

Var ska vi luncha idag, tänkte jag när jag gick för att möta Bella. Då fick jag syn på en skylt om att det serveras soppa och konsert i Olaikyrkan varje torsdag klockan 12. Det var torsdag och klockan var fem i tolv, perfekt. Pris 40 spänn - och då ingick även kaffe.
Kaffe ja...Jag åt frukost kl 10, sen första intervjun (med kaffe) kl 11, sen lunch med mer kaffe kl 12 och sen nästa intervju (Anna-Karin Lodin på radion) där det åter blev fika. Så ser mina dagar ut.

Bioonsdag

Var på bio igår. I Norrköping denna gång. Dagbio (finns nåt härligt med det) och ensam i salongen (underbart). Såg "Gloria Bell" med Julianne Moore i huvudrollen. Hon spelar en ensamstående kvinna i 60-årsåldern som är ute och dansar och träffar en snubbe. Sen blir det lite strul. Julianne Moore är en av mina favoritskådisar och hon är strålande här också. En fin liten film om relationer/livet när man kommit upp en bit i åldern. Tappar tyvärr lite mot slutet men är riktigt bra större delen av tiden.
Betyg: 4 av 5
 

Det närmar sig...

Snart, snart...

Skivrecension: Soilwork

Soilwork

Verkligheten

 

En riktig hårdrockssmocka så här i början av året sitter fint. Det gör att man vaknar till ur jul- och nyårsslummern och kan börja ta nya tag inför det nya året. Det har gått snart tre år sedan Soilworks senaste platta "Death resonance", som var ett slags hopkok av gammalt och outgivet material, så många fans har säkert gått och längtat efter nya låtar av de Helsingborgsbördiga metallhjältarna.

Den elfte plattan heter "Verkligheten" och har två låttitlar på svenska, men tvivla icke, det är fortfarande melodisk dödsmetal på engelska som gäller. Skivan är inspelad i Nordic Sound Lab studios i Skara av producenten Thomas “Plec” Johansson. Det är också det första albumet med bastian Thusgaard på trummor.

Soilwork har varit med i gamet sedan 1996 och kan sin grej. De släpper inte ifrån sig något halvdant, och inte heller denna gång. "Verkligheten" är en snortajt och välproducerad platta som gör det mesta rätt. Faktum är att den låter så bra och välpolerad att jag nästan tycker att musiken är för perfekt. En låt som exempelvis "Stålfågel" är så snärtig och hitbetonad att jag nästan blir irriterad. Och okej, om man klagar på att en skiva har för lite skavanker - då är den nog rätt bra.

 

3/5


Krogkrönika

I spåkulan inför 2019

 

Glamorösa takbarer, food trucks eller det etiopiska köket. Kommer någon av dessa företeelser bli den stora krogtrenden 2019 i länets två storstäder?

 

Under 2018 har jag farit som en tätting mellan Linköping och Norrköping för att utforska de två tvillingstädernas krogliv. Det finns saker som förenar och saker som skiljer. Linköping är exempelvis en bättre uteserveringsstad medan Norrköping har fler ställen med riktigt bra mat. Något de två städerna har gemensamt är att det hela tiden ploppar upp nya burgarställen, men det gäller å andra sidan för hela västvärlden.

 

Intressant är att det börjar växa fram nya krogområden. I Linköping har det mesta tidigare varit koncentrerat kring Ågatan och Stora Torget, men på senare tid har korsningen Storgatan/Apotekargatan blivit något av stadens hotspot. I Norrköping har Hospitalsgatan varit de senaste årens kanske hetaste krogstråk men nu händer det saker runt både Nya torget och Gamla Torget som ska bli spännande att följa.

 

När detta skrivs ryktas det om en vegetarisk restaurang i Knäppingsborg och det skulle vara välkommet på flera håll. Alltså högklassiga vegetariska restauranger där man inte tänker på att det är vegetariskt man äter, utan bara väldigt gott. Nu när Fiskmagasinet stängt igen får vi hoppas att det snart öppnar en ny fisk/skaldjursrestaurang, och fortfarande finns det många internationella kök som saknas i utbudet, i båda städerna. Korea, Peru och Centraleuropa för att nämna tre av de intressantare. Dessutom går det att göra mycket mer av våra svenska mattraditioner.

 

Lokaler som passar för konserter är en brist i båda städerna, men på olika sätt. I Norrköping saknas det rockklubbar för mindre band medan Linköping skulle behöva lokaler för något större band. Och på tal om klubbar så tycks klubblivet vara i en svacka i båda städerna för tillfället, om man jämför med hur det var för några år sedan. Men det kanske vänder. Och något som nästan garanterat kommer vända inom kort är de höga ölpriserna. Det är bara en tidsfråga innan det startar ett priskrig på stor stark, för det är inte hållbart att en vanlig öl numera kostar 70-80 kr.

 

Men om jag bara får välja en sak som spåkulan säger om 2019, vad blir det? Jo, att burgarställena kommer att bli ännu fler.

Dr Helg på 80-årsfest

Varm bastu, kall öl, bra musik i relaxen. Jodå, Dr Helg har varit i farten igen.
Och som vanligt var det rödvin och rökt ost som aperitif.
När vi kom upp från relaxen och öppnade dörren till lägenheten möttes vi av en underbar doft: vitlök!
I ugnen stod det potatisgratäng...oj oj oj...sen var det bara att steka på köttet och hälla upp mer rödvin.
På söndagen var det 80-årsfest. Eller 2x40 om man så vill. Stort grattis till Teresa och Bella. Hurra, hurra, hurra!

Söndagsintervjun: Världsförbättrarpodden

En podd som vill förbättra världen

 

Klimathotet hänger som ett tungt, svart moln över oss, Trump sår split i världen och demokratin utsätts för hårda prövningar i land efter land. Men det går att vända utvecklingen så vi kommer på rätt spår igen, och ett första steg kan vara att lyssna på Världsförbättrarpodden.

 

Ett stenkast från Linköpings resecentrum ligger bibelskolan YWAM (Youth with a mission). Där träffar jag Martina Wargh och Anders Carlsson som startade Världsförbättrarpodden i oktober.

- Vi vill uppmuntra unga att upptäcka vad som händer i världen och vad man kan göra för att förbättra den. Vi försöker att publicera varannan fredag och hittills har vi producerat sju avsnitt, säger Martina och berättar att inspelningarna görs i en studio i Cupolen.

 

Poddens primära målgrupp är ungdomar, med extra mycket fokus på 12-16 åringar.

- De har så stor potential och det är så mycket som formas då. Många i den åldern vill engagera sig, och vi vill ta tillvara på det engagemanget. Man kan säga att poddens tema är att peppa ungdomar, säger Anders och berättar att de har en referensgrupp av unga som kommer med idéer och att de försöker att belysa frågor från olika synvinklar.

- Vårt syfte är inte att berätta för människor hur de ska tänka utan vi försöker ofta vända på perspektiven och låta dem själva få forma sin uppfattning. Jag gillar personligen att inte ha svaren, säger Martina.

 

Poddavsnitten är 35-40 minuter långa för att inte bli för långrandiga. I början hade avsnitten inga teman men det har börjat ändras eftersom Martina och Anders märkt att avsnitten ofta tjänar på att struktureras upp med en tydlig ram. Avsnittet efter denna intervju blir det första med en gäst, något de gärna ser mer av framöver, kanske i vartannat avsnitt. De nämner exempelvis Greta Thunberg som något av en drömgäst.

- Vi vill fånga upp världsförbättrare, och det kan vara både i stort och i smått, säger Anders.

- Jag tänker att vi vill ha gäster som har perspektiv som inte vi har, menar Martina.

 

Vad har ni fått för respons från lyssnarna?

- De gillar väldigt konkreta, enkla grejer på vad de kan göra för att förbättra världen. Sen är det många som uppskattar det här med olika perspektiv, och att vi blandar både Sverige och världen. Och vi lyfter gärna fram goda exempel på hur folk går samman och gör bra saker, säger Anders.

 

Vad är det bästa med poddformatet?

- Jag fastnade för poddar för att det hjälpte till att öppna upp min tankevärld, och är så lättillgängligt. Det som förvånar mig är att det finns så många som inte lyssnar på poddar och inte heller vet hur man gör när man lyssnar på poddar, säger Martina.

- Det är ett ganska enkelt sätt att fördjupa sig inom ett ämne. Det är ett avslappnat sätt att lyssna, och sen gillar jag enkelheten i teknologin, säger Anders.

 

Varför ska man lyssna på Världsförbättrarpodden?

- Vi tror att det finns mycket potential i alla, men framförallt fokuserar vi på unga. Vi hoppas att de ska lyssna och få ett intresse för samhället och världen, och känna att de kan göra något, säger Martina.

- Vi vill uppmuntra lyssnarna att komma igång att tänka. Och lite handlar det om att ge dem en spark i rumpan. De ska känna att de kan göra något. Inget initiativ är för litet, säger Anders.


Sista semlan för säsongen

Jodå, det blev en semla igår också. Men det kan ha varit den sista för i år. Inte för att jag tröttnat på semlor, men för att vi nu går in i våffelsäsongen!

Filmrecension: BlacKkKlansmen

BlacKkKlansmen

 

Spike Lees nya film är baserad på en sann historia från 70-talet då en svart polis i Colorado Springs lyckades nästla in sig i Ku Klux Klan. Fast ska man vara ärlig stod hans vita, och judiska (vilket är nästan lika illa för KKK-anhängare), kollega för hälften av insatsen. Ett roligt upplägg och "BlacKkKlansmen" är i grunden också en komedi med många dråpliga situationer, men det vore inte en Spike Lee-film om den inte även innehöll en hel del politik.

Att driva med 70-talets KKK är ett öppet mål, det sköter sig liksom självt. Men Spike Lee visar på kopplingen till dagens USA med Trumps politik och nynazistiska demonstrationer i Charlottesville, och då fastnar skrattet i halsen.

Eftersom det är Spike Lee är det också en väldigt cool film, och det är imponerande hur han får ihop alla delar så skickligt och sömlöst. Det coola, det roliga, det tänkvärda och det spännande går hand i hand på ett naturligt och snyggt sätt.

Så hur kan en svart man bli medlem i KKK? Jo, genom att sköta kontakten genom telefon. Och när det sedan är dags för fysiska möten skickar han fram sin vita kollega. En underhållande men också väldigt obehaglig film, särskilt slutscenerna som är tagna från verkligheten. En av årets bästa och viktigaste filmer.

 

4/5


Lehmans fredagsfräckis

Ordkunskap i skolan och Fröken vill ha exempel på ordet: Förmodligen.

Lille Pär: Fröken, kan det vara klumpar i en fis?

Fröken : Jag förstår inte riktigt vad du menar, men det kan det nog inte vara.

Lille Pär: Då har jag förmodligen skitit på mej.


Biotorsdag

Blev en torsdagsbio också."Green Book", som fick en Oscar för bästa film. Och ja, den var bra. Kanske inte så utmanande och skavande som den kunde varit, men riktigt snygg, gedigen och genomarbetad i varje detalj. En svart pianist reser runt i södern på 60-talet med en vit chaufför. Segregation, en vänskap som växer fram mellan ett omaka par...ja, ni kan drillen.
Betyg: 4 av 5

Trump & jag

Jag vaknar och somnar med Trump. Läser alla hans tweets (och många av kommentarerna), följer nyhetsbevakningen om honom och kan nästan varenda detalj kring hans presidentskap.
Mitt dagliga Trumpschema ser ut ungefär så här:
Vaknar och kollar nästan direkt om han twittrat nåt nytt.
Därefter går jag in på Youtube och kollar gårdagens Late show med Stephen Colbert medan jag gör frukost.
Sätter mig vid datorn och mjukstartar dagen med att kolla mejl och sånt. Under tiden kollar jag nattens CNN-klipp på mobilen. Brukar även kolla lite The Young Turks för att få den progressiva vinkeln, och för att det är bra.
Under dagen försöker jag jobba på men tar en stund kanske varannan timme för att kolla om det kommit några nya tweets. Brukar också svepa genom nyhetsklipp från främst CNN, men även MSNBC, ABC och faktiskt även Fox News för att se hur dom vrider på saker.
Kvällstid jobbar jag som mest och kollar Trump som minst. Fram till läggdags, för den sista timmen ägnar jag åt Trump, främst via CNN.
 
Många skulle kanske säga att jag har ett osunt förhållande till Trump, men jag vill hävda motsatsen. För jag tror inte folk fattar hur galen och farlig han egentligen är. Det svenska medier rapporterar är bara en bråkdel av all idioti han sysslar med, och de förskönar dessutom.
Trump skickar ut minst tio tweets om dagen där nästan vart och ett i ett normalläge borde få en amerikansk president att avgå. Alltså tio skandaler om dagen, varje dag i över två år.
Trump gör så mycket dåliga saker hela tiden att det inte går att hänga med, och det är anledningen till att han fortfarande sitter kvar: att han överöser oss med så mycket skit att vi drunknar.
Att följa Trump är ett heltidsjobb. Och det är ett skitigt jobb - men nån måste göra det.

Bioonsdag

Premiär för "Captain Marvel" igår så jag gick och kollade. Blev inte riktigt den coola 90-talsfest jag hade hoppats, men bitvis glimtade den till och sista halvtimmen skärpte den till sig rejält. Jag tror dock att Captain Marvel som filmfigur kan bli rätt bra framöver, närmast i nya Avengersfilmen som kommer snart.
Betyg: 3 av 5

Vol-au-venten är på frammarsch

Jag har länge hävdat att Vol-au-vent är en hipp maträtt som bara växer i popularitet. Och igår fick jag åter bevis för det Jag fick nämligen mejl av en kille som hade läst nåt blogginlägg där jag skrivit om Vol-au-vent. Han var på jakt efter nämnda mat men hade svårt att hitta det i butikerna, varför han hörde av sig till mig om tips. Jag hänvisade honom såklart till Figge och Pepparkvarnen i Grebo.

Semlans dragningskraft

Igår var det Fettisdagen så då fick man äta semlor helt lagligt. Vilket jag gjorde såklart.

Musikkrönika

Ett år kvar till musikhuvudstaden

 

2020 ska Norrköping vara Sveriges musikhuvudstad. Så bestämdes det för några år sedan. Efter det har festivalerna försvunnit en efter en och det kommunala eventbolaget har blivit konkursmässigt.

 

Nu hänger inte allt på vilka festivaler som finns i en stad. Festivaler startas och läggs ner. Så har det alltid varit och så ska det nog vara också. Håller vi oss till Norrköping så har Munken in the park försvunnit, men Location East tillkommit. Tidigare år arrangerades det exempelvis konserter under namnet Industrisemestern medan det i somras anordnades spelningar på Hugo Parkfestival och Sommar i Refvens grund. Om tre år kanske dessa också är försvunna och är ersatta av andra festivaler. Helt okej, det är inte det som är problemet.

 

Problemet är att Norrköping byggde hela sitt musikhuvudstadskoncept på Bråvallafestivalen, och sedermera även Where´s the musik?. Och när de hade den basen var det lätt att ta allt musikrelaterat i staden och koppla det till begreppet musikhuvudstaden. Men det var en genväg och att kommunen inte gjort sin hemläxa avslöjas brutalt nu när FKP Scorpio tagit sitt pick och pack och dragit.

 

För vad finns kvar nu när både Bråvallafestivalen och Where´s the music? lagts ned? Och de är förresten inte de enda, även Black Christmas och Metallsvenskan försvann. Plötsligt är Norrköping bara en helt vanlig musikstad, precis som alla andra svenska städer. Vill man på allvar lansera sig som musikhuvudstad krävs det mycket mer än att bara förlita sig på enstaka aktörer och sporadiska arrangemang. Det krävs en kontinuitet, att ge bra förutsättningar för musikarbetare och att skapa en kreativ kultur i staden.

 

Det lokala musiklivet behöver inte fler festivaler utifrån, det behöver replokaler, spelställen och lokala ordningsstadgar som främjar musik. Skapa en fond där musikarbetare kan söka pengar, planera för såväl ute- som innescener när nya stadsdelar byggs och kanske viktigast av allt - se mellan fingrarna ibland. Och för guds skull: sätt ett mer ambitiöst mål än 2035 (som tycks vara det nya årtalet som gäller). Det är 16 år dit och vem vet hur musikbranschen ser ut då. Går man tillbaka 16 år låg My Space i startgroparna och Spotify var inte ens en blinkning i Daniel Eks öga.


Date Night

I lördags hade jag min sista dejt i livet med en 30-nånting. Det blev en fullmatad dag som började i Norrköping, gick via Grebo och avslutades med en härlig date night i Linköping. Det fick bli lite tapas på Aioli denna gång och sen en sväng till Gallos champagnebar.
På söndagen fortsatte dejten med en burgare på Flott. Inte illa det heller.
Och hädanefter kommer jag bara att dejta 40-taggare!

Dr Helg öppnar mottagningen

Fredag...det betyder att Dr Helg öppnar sin mottagning. Varm bastu, kall öl, bra musik i högtalarna.
Rött vin och rökt ost! Snacks och myskänsla...det får man hos Dr Helg!
Sen blev det kaneval på Munken med Helmut Jederknüller. Skål...önskar Dr Helg!

Hoppsan...idag igen...

Oj, råkade visst bli semlor även idag...

Skivrecension: The Smashing Pumpkins

The Smashing Pumpkins

Shiny and oh so bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun.

 

En krånglig albumtitel av ett bedagat band som inte gjort något vettigt sedan mitten av 90-talet. Det är inte konstigt om förväntningarna inte är på topp inför The Smashing Pumpkins tionde platta. Det hela kallas ännu en gång för en återförening och en nytändning, men det är väl det som Billy Corgan hållit på med de senaste tolv åren i lite olika varianter, så varför ska vi bry oss denna gång?

Kanske för att detta är en överraskande bra skiva. Starka låtar och hög klass från början till slut. Vem hade kunnat ana det? Inte jag i alla fall. Men nu sitter jag här med ett leende på läpparna och trivs, och vill egentligen bara höra mer. Och det får jag förhoppningsvis, för ska man tro albumtiteln så lär det komma en del två snart.

Jag var aldrig något stort Smashing Pumpkins-fan när det begav sig på 90-talet, men det var ett band som man hade koll på och respekt för. Lyssnar man på detta album så har gruppen åldrats väldigt väl. De låter så som man önskar att de skulle låta 20 år efter "1979".

Men det är svårt för gamla band, för vad de än gör kommer fansen ändå bara att vilja höra de gamla låtarna. För min del får de dock blanda in en hel del av spåren från denna platta i sin repertoar.

 

4/5


Lehmans fredagsfräckis

Den lille 8-åriga pojken är med mamma på badstranden.

Han sitter och leker med sin hink och spade när en välsvarvad blondin med stora bröst går förbi.

Pojken skriker allt vad han orkar: - "Mamma, kolla vilka stora bröst hon har".

Alla inom 25 meters radie tittar upp och småler samtidigt som de ser att mamman blir både ledsen och arg.

Även den lilla pojken ser att mamman blir ledsen och förstår att han sagt och gjort något fel.

Efter en liten stund går han fram till mamman och viskar tröstande: - "men mamma, dina är mycket längre"...


Hoppsan igen...

Ojdå. Blev en wienersemla igår...

RSS 2.0