Biotorsdag

Var och såg "The hustle" igår. En ny, kvinnlig variant av "Rivierans guldgossar" med Anne Hathaway och Rebel Wilson i huvudrollerna. Två bluffmakerskor tävlar om att blåsa rika snubbar på franska rivieran. Lättsam, lättsmält och förmodligen lättglömd, men faktiskt ganska rolig och bitvis bättre än förväntat.
Betyg: 2 av 5

Lehmans fredagsfräckis

En kvinna berättar för sin väninna:
– Min man är 300% impotent.
– Va? säger väninnan. Inte kan man väl vara 300% impotent?
– Joo då.. igår var han bara 100% impotent men så ramlade han i morse, bröt alla fingrarna och bet av sig tungan
.

Sista simtaget

I sisådär 1 1/2 år har jag gått och simmat några gånger i veckan, men nu är det slut med det. (Åtminstone ett bra tag framöver). Igår gick jag för sista gången den vanliga rutten över Drottningbron, längs Hamngatan...
...förbi sporthallen och fram till simhallen.
Men nu har jag uppnått den perfekta kroppen, så i sommar behöver jag inte stå i vassen.
Jag kommer dock sakna ångbastun och bubbelpoolen...

Vägen till Vita Huset 2020

Jag följer inte bara Trumps förehavanden slaviskt utan också vad som händer på den demokratiska kanten, det hör ju liksom ihop. När man ser Trump och det bottenkörda republikanska partiet är det lätt att tro att allt bara är skit med USA, men det händer faktiskt en jäkla massa intressanta och hoppingivande saker bland Demokraterna. Det ska bli oerhört spännande att följa deras primärval, inte bara för att de har en massa färgstarka och duktiga kandidater utan för att det även pågår intressanta politiska diskusioner där. Intellektuella samtal, proggressiva idéer. 
Hittills tror jag det är 24 demokrater som lanserat sin presidentkandidatur. Hälften kan man ju rensa bort direkt, men bland de kvarvarande finns många riktigt bra namn. Demokraterna har en riktigt stark uppställning och har åtminstone fem kandidater som känns som presidentmaterial. Men mycket kan hända och mycket har redan hänt. Favoriter som inte har fått sitt stora genombrott och doldisar som klivit fram. Tänkte jag skulle ranka mina favoriter med jämna mellanrum och såhär är läget just nu.
1. Jag hajpade Kamala Harris långt innan hon ens kandiderade och hon är fortfarande mitt förstaval. Det är fortfarande långt kvar men det känns som att hon måste hitta på något, oklart vad. För hon har inte fått det där lyftet som hon skulle behöva. Gör egentligen det mesta rätt men har hittills haft svårt att skapa fans på samma sätt som exempelvis Bernie Sanders. Jag tror dock att hon kan bli livsfarlig om hon lyckas hålla sig kvar i matchen tills det bara är tre, fyra pers kvar.
2. Pete Buttigieg. Ett riktigt stjärnskott som imponerar stort. Men kandiderar han fyra år för tidigt? Att han är gay verkar inte folk störa sig på, däremot att han är så ung, bara 37. Har en uppåtpekande kurva och känns som den hetaste demokraten just nu. Fick stående ovationer på Fox News(!) town hall-utfrågning, bara en sån sak.
3. Joe Biden hamnar trea på denna lista av ett enda skäl och det är att han anses vara den som har störst chanser att slå ut Trump. I övrigt känns han ointressant och är politiskt knappast vad Demokraterna och USA behöver. Jo, jag gillar honom som person och hade hellre velat ha honom istället för Hillary vid förra primärvalet, men nu är han fyra år tröttare och har dessutom tuffare motstånd. Fast om han väljer Kamala som vicepresident så vore det ett intressant team.
 
4. Bernie Sanders. Är osäker på hans form. Precis som Buttigieg gjorde han succé på Fox News och han har sina trogna fans, men har försvunnit lite de senaste veckorna. Hade han sin chans förra valet eller är det nu som stjärnorna står rätt? Han har trovärdigheten och är "originalet" för den progressiva rörelsen, men är han inte lite för "udda" för att bli president?
 
5. Elisabeth Warren. Gör rätt saker, tycker rätt saker, säger rätt saker, men hennes kandidatur tar ändå inte fart. Håller hon på att stiga eller dala? Svårt att säga.
 
Övriga: Beto O´Rourke borde satsa på att vinna Texas istället och skulle aldrig ha kandiderat. Cory Bookers storhet har jag aldrig riktigt förstått. Kirsten Gillibrand och Amy Klobuchar känns också rätt kalla för tillfället.

Bioonsdag

Var och såg "Godzilla II: King of monsters" igår. Det var två bortkastade timmar. Ännu sämre än ettan från 2014. Det skjuts, det bombas, saker förstörs. Och det är allt som händer.
Betyg: 1 av 5

Internationella burgardagen!

Igår var det min dag, nämligen Internationella Burgardagen. Mums!
Och det var även Den stressfria dagen, Internationella krama en musiker-dagen och Internationella mensdagen. Härlig kombo!

Sörpingsäsongen har börjat

Så här års brukar jag alltid hänga mycket i Söderköping och så även i år. Och flera dagar kommer det bli. Sörping - nu tjööör vi!

Tobis kätbild i repan


Skivrecension: Bryan Adams

Bryan Adams

Shine a light

Det vore så lätt att toksåga den här plattan jämns med fotknölarna, för vem vill ha nya låtar med Kanadas motsvarighet till Tomas Ledin 2019? Särskilt som det knappast handlar om några nya "Summer of ´69", "Heaven" eller "Run to you". Men även om jag knappast är någon större Bryanfantast så har jag en slags grundrespekt för honom. Han är en del av min uppväxt, han har gjort en hel del bra låtar och han verkar vara en jordnära och trevlig kille. Jag intervjuade honom dessutom för ett antal år sedan inför en spelning i Linköping. På senare tid har han gjort sig en karriär som fotograf men håller fortfarande fast vid musiken, även om den biten har ändrats avsevärt sedan glansdagarna på 80- och 90-talet. Så jag går in i detta med ett positivt sinnelag och här finns faktiskt några spår som inte är helt tokiga utan låter som jag vill att en 59-årig Bryan ska låta. I de stunderna blir jag på glatt humör. Men plattan är spretig och blandar in både boogierock, AC/DC-riff och en onödig cover på "Whiskey in the jar", och då är det inte lika kul. Som helhet har Bryan Adams fått till en småtrevlig skiva, men tyvärr räcker det liksom inte med att bara vara trevlig. Det hade behövts några riktiga topplåtar också.

2/5


Från Connery till Craig. Del 11

Dags för mig och Holly Goodhead att återigen bänka oss framför en Bondfilm, denna gång "Moonraker".
Länge är det en riktigt bra Bondrulle, faktiskt en av de bättre. Öppningsscenen där Bond slåss med Hajen i luften, gondoljakten i Venedig och kabinbanefajten i Rio har blivit klassiker. Hugo Drax är en bra skurk och filmen har en personlighet som skiljer ut den bland alla likartade Bondrullar, genom sitt rymdtema.
Men det är också rymdfjanterierna som drar ner slutomdömet. Drax ondskefulla plan går alltså ut på att utrota hela mänskligheten med ett gift och det finns en hemlig rymdstation där han har en massa "perfekta" människor som sedan ska återkolonialisera Jorden. Och det är när det blir laserstrid i rymden som "Moonraker" tappar det. Och till det ska läggas en hel massa ologik, trams och otrovärdiga scenarion, inte minst rörande Hajens person och förehavanden. Som Bondpublik (eller filmpublik överhuvudtaget) måste man acceptera en hel del fånigheter och ologiska saker -  men det måste hänga ihop. Och det gör ofta inte i Bondfilmer, och särskilt inte i denna.
Betyg: 3 av 5

Klassåterträff Allé-89

Igår hade vi klassåterträff för de som gick ut Alléskolan 1989. 30-årsjubileum, med andra ord.
Efter en liten förfest i det gröna bar det sen iväg till Golfrestaurangen.
Jag var toastmaster och hade ställt in mig på att det skulle bli en stel och tråkig tillställning, men det blev tvärtom: kaos och fylleslag. Så det var bara att skippa hälften av materialet och ge upp, och låta festen ha sin egen gång.
Hur som helst var det en riktigt kul fest. Betydligt bättre och mer avslappnad än 20-årsjubileet.
De flesta såg också oväntat fräscha ut!
På 20-årsjubileet hade jag en stalker och tror ni inte hon var på plats nu på 30-årsjubileet och stalkade mig igen. Man kan också konstatera att många på festen lever väldigt olika liv. Jag träffade på flera som redan är mor- och farföräldrar. Andra har fem barn med fyra olika män, osv.
Raners var DJ och körde gamla 80-talshits. Class of  ´89 rules!

Dr Helg har öppnat mottagningen

Jajjamän...Dr Helg har öppnat mottagningen. Och det firas med 2 chilicheeseburgare för 20 spänn, vilket fynd.
Jag vinglade runt på stan...
...och sen in i simhallen där det blev bastu och bubbelpool. Sen hem och helga vidare. Hej.

Lehmans fredagsfräckis

En man och en kvinna som älskade med varandra, och plötsligt hör de ett ljud från hallen.
– Det är min man utbrister kvinnan bestört.
Killen kastade sig ut genom fönstret, men hann inte få med sig sina kläder. Han stod utanför huset bland buskarna en stund och funderade hur han skulle ta sig därifrån. Till råga på allt så började det regna också. Då kom det ett gäng joggare förbi så han hoppade in bland dem. Efter en stund frågar en av joggarna:
– Brukar du alltid jogga naken?
Och mannen svarade att det gjorde han. Efter ett tag till så frågar joggaren igen:
– Brukar du alltid ha kondom på dig också?
– Nej, bara när det regnar…

Filmrecension: Lyckligare kan ingen vara

Lyckligare kan ingen vara

Det ska komma en svensk romantisk komedi om året med David Hellenius eller Peter Magnusson (eller båda), så är det bara. Denna gång är det Hellenius som har en av rollerna i denna film om lycka, kärlek och relationer i Stockholm. "Lyckligare kan ingen vara" följer det beprövade "Love actually"-konceptet med ett antal historier som vävs ihop. Här finns nyfunnen romantik på ålderns höst, gammal kärlek som inte rostat och ung kärlek på skoldiskot. En tjej tar körlektioner för att få träffa den snygga trafikskoleläraren, en annan sparkar ut sin manbebis till karl som bryr sig mer om hockey än om sin nyfödda dotter. I rollerna hittar vi namn som Kjell Bergqvist, Eagle-Eye Cherry, Helena af Sandeberg och Adam Lundgren. Det är lättviktigt och lättglömt, och inledningskvarten är irriterande usel. Sakta men säkert tar sig dock filmen och mot slutet hittar den tonen och får ihop trådarna på ett godkänt sätt. Hellenius och Sandeberg har några småladdade scener, men finast är ändå Bergqvists romans med en chilensk kvinna. Som helhet hade det dock behövts putsas en hel del på såväl regi som repliker.

2/5


Tobis kätbilder

Peter Rimås brukar mejla mig nästan dagligen och vill se fler kätbilder. Så varsågod Rimås!

Biotisdag

Var och såg den nya, tredje "John Wick" igår. Keanu Reeves ser som vanligt supercool ut och actionscenerna är svinsnygga och dunderhäftiga. Sen måste man liksom acceptera filmens dataspelsliknande universum. Det visuella är en absolut fullträff. Handlingen...tja, den är det inte.
Betyg: 3 av 5

Sommar på Terrassen

Nu har sommaren på Terrassen dragit igång, dvs Merwahs uteservering mitt i centrala Linköping. Jag började boka band dit förra året och nu kör vi igen. Varje fredag och lördagkväll händer det något. Ett antal kvällar kör vi bara DJ och så har vi "husbandet" OTIS som lirar vid en massa tillfällen. Debbie & Lasse kommer också och spelar några gånger. Här är några datum att markera lite extra i kalendern:
28-29/6 Blues Cats
19/7 Lotta Källström
20/7 + 16/8 Lana & The Papas
3/8 Aguson
9/8 High Grass Dogs
17/8 Mojito Boys
 
Hela programmet finns på: https://www.facebook.com/Terrassen-430232447543788/

Musikkrönika

Sluta gör ny musik!

 

I år är det 30 år sedan Claes Eriksson sjöng låten "Det görs alldeles för mycket musik" i Galenskaparna & After Shaves tv-serie "En himla många program". Han hade rätt då - och ännu mer rätt idag.

 

"Små amatörkomponister som tar sig ton och gestalt/ Och skriver och skapar och skriker och gapar/ Och sprider sin skit överallt/Det görs alldeles för mycket musik/Och här är en låt till, fy fan"

Så sjunger Claes Eriksson i första versen och det är lätt att hålla med. Det görs verkligen mycket musik. För mycket, hävdar säkert många. Jag är en av dem.

 

"Stackars, stackars publik/Hur orkar ni med all musik?/Fy fan, fy fan!/Det finns bara fem miljarder på detta klot av jord/Hur ska ni alla hinna lyssna på all musik och alla ord?/Snart är alla kompositörer, alla i varenda vrå/Dom skriver och skriver och sprider ut skivor/Som ingen orkar höra på"

I andra versen förstärks budskapet ytterligare. Vem ska lyssna på all ny musik? Vi har ju inte hunnit lyssna färdigt på den gamla än. Sluta gör musik, det finns redan tillräckligt med låtar, vi behöver inte fler.

 

Redan 2013 fanns det 20 miljoner låtar på Spotify. Det skulle ta 152 år att lyssna genom allihopa - om man lyssnade varje dag dygnet runt. Och då har jag inte räknat med att antalet hela tiden ökar, med 20 000 nya låtar varje dag. Vad ska vi med all denna musik till? Vem lyssnar på den? Tja...ingen, visar det sig. En femtedel av alla låtar på Spotify är nämligen helt ospelade.

 

Det är egentligen inget fel på ny musik. Det är inte så att jag hävdar att låtarna var bättre förr. Det verkar bara så onödigt att det hela tiden släpps nya låtar när det redan finns miljontals gamla som väntar på att bli spelade. Det känns som ett slöseri med både pengar, tid och energi att skapa nya musikaliska verk när vi redan har ett överflöd. Lägg istället de pengarna, den tiden och den energin på att stoppa klimatförändringarna och bekämpa världens fattigdom.

 

Per Gessle har en slags regel han följer. Varje gång han köper en skiva med gammal musik måste han även köpa en skiva med ny för att hålla sig alert och nyfiken. Det kan låta som ett sympatiskt drag men är i själva verket motsatsen. Felet är ju inte att folk lyssnar för mycket på gammal musik utan att de lyssnar för mycket på ny. Gessle borde istället göra tvärtom och tvinga sig att köpa en gammal skiva för varje ny han inhandlar.

Nina 50 år

I lördags hade Nina Wallin 50-årsfest i Grebo. Jag och bandet Gordons Söner lirade. Efter soundcheck drog vi ner till Morsan & Farsan och förfestade.
Sen blev det fest och det blev såklart en höjdarkväll.
Gordons Söner gjorde ett succéartat framträdande och även 6.08 var uppe en sväng på scenen och lirade.
Grattis Nina!

Söndagsintervjun: Ulf Holmertz

En fika med Holmertz

 

Att fika är kanske den svenskaste av njutningar och en som behärskar konsten till fullo är Borensbergsprofilen Ulf Holmertz. Nu har han gett ut novellsamlingen "Vi kan väl ta en fika någon dag?" där han botaniserar i kaffedrickandets konst.

 

Ulf Holmertz är känd både som journalist och som länets största revykung. Han har tidigare gett ut två kåserisamlingar: "Dä va då dä" samt "Bland köner och drängar i Motala". Just nu skriver Ulf på en roman som är planerad att komma ut under 2019. Ibland tar han dock en fikapaus i skrivandet, för är det något han gillar så är det att fika. Och därför knåpade han ihop boken "Vi kan väl ta en fika någon dag?", en novellsamling på just det ämnet.

- Vi kan väl ta en fika någon dag, har väl alla sagt? Man kan säga det som en inbjudan men också som en ursäkt. Alla har väl träffat någon där man har sagt: vi kan väl ta en fika någon dag, jag ringer dig. Men inte tusan ringer man dem. Utan det går kanske två, tre månader och då möter man samma person och så blir det pinsamt. Och så säger man: jag har inte haft tid att ringa dig men vi kan väl ta en fika någon dag. Jag lovar att ringa dig. Men det blir aldrig av.

 

I boken får läsarna bland annat möta Greta som på hemmet drömmer om sin första puss och verkstadsgrabbarna, Einsteins vänner, när de samlas varje vecka för en fika och en omvärldsanalys.

- Jag är en så kallad överhörare när jag går på fik. Jag går ofta ensam på fik. Jag sitter och lyssnar på vad folk säger och sen hittar jag på nåt namn på dem och så lånar jag lite av de där samtalen och så blir det en novell till sist.

- I många av novellerna jag har skrivit till boken hamnar man till sist vid fikabordet, utom den allra första novellen. Den heter "Webergrillen" och handlar om sommaren 2018 då de svenska männen förlorade all värdighet och all heder när de inte fick grilla. Sen har jag kryddat det lite med dikter som jag skrivit, och en liten tecknad gubbe som heter Farbror Franz som säger små roliga saker.

 

Ulf berättar att ordet kafferep kommer från tiden då kaffe var förbjudet och damerna hade rep med krokar under sina vida kjolar där de kunde hänga kaffekitteln om det skulle bli inspektion.

- Jag tyckte det var spännande när jag växte upp när mamma hade kafferep eller symöte. Då kunde jag sitta och lyssna hur länge som helst. Och när pappa och dom satt på lördagseftermiddagen och drack kaffe så kunde de ta en gök till, och då kunde det vara en diskussion om vad en riktig kaffegök var. Jo, då skulle man hälla i lite kaffe och sen lägga en tioöring i botten och sen skulle man hälla i så mycket sprit så att tioöringen syntes igen.

- Så den här lilla boken skickar jag till min mor och far som alltid hade dörrarna öppna när det gällde att sitta ner vid köksbordet och fika. Och jag påstår att om världens män som idag hotar med krig och förstörelse satt sig ner vid kaffebordet och tog lite wienerbröd, då skulle allting vara mycket enklare.

- Alltid när man sätter sig ner och dricker kaffe, då åker axlarna ner. Man blir lite lugnare. När jag var på TV4 och vi hade lönesamtal så ställde jag alltid fram två koppar och två bullar och då blev det så lugnt. Man tog det där lilla fikat först, innan man började prata. Och det finns en väldigt känd Motalabo som har tagit efter det här med att fika är väldigt bra i stora sammanhang. Han heter Andreas Norlén och är talman.

 

Boken kan läsas lite i taget, man kan ta en liten novell till fikat. Det ska kännas enkelt och otvunget att läsa den, precis som det ska kännas när man fikar.

- Jag tycker att vi ska vara väldigt rädda om den här enkla umgängesformen. Bjud alltid in nån på fika, det behöver inte vara en massa kaffebröd. Det är trevligt att bara sitta ner och prata, säger Ulf och berättar hur han själv föredrar sitt kaffe:

- Kaffe ska vara kolsvart - som i helvetet! Och varmt som en masugn. Då är det kaffe.

Filmrecension: The girl in the spiders web

The girl in the spider´s web

Stieg Larssons Millenniumserie lever vidare, även om det mesta är utbytt. David Lagercrantz har skrivit boken "Det som inte dödar" som denna film är baserad på. Mikael Blomqvist har blivit en biperson och alla skådisar är nya. Lisbeth Salander spelas numera av Claire Foy, och har om möjligt blivit ännu mer av en superhjälte som är expert på...tja, precis allt. Handlingen rotar lite i Salanders barndom men skrapar bara på ytan. Lika lättvindigt tar manuset på den andra storyn, som handlar om ett dataprogram som handlar i orätta händer och som kan kontrollera världens kärnvapenarsenal. Det är liksom ingen stor grej, och den enda som kan rädda världen är såklart Lisbeth Salander. I de tidigare filmerna kunde det finnas en stilistisk poäng med det kalla, karga svenska landskapet. Här har man dragit på ytterligare och det känns som att hela Sverige är ett öde, grått industrilandskap. Det går visserligen hand i hand med filmen i övrigt som också känns fullständigt blodfattig och livlös. Ingen av rollfigurerna väcker sympati eller känns som levande personer, replikerna är stela och manuset är pinsamt uselt. Det finns dock några tuffa actionscener, fotot är ganska snyggt och Foy klarar sig bra i huvudrollen, men det känns som att det hade att göra den här filmen så mycket bättre.

2/5


Mera fisk

Igår var vi tillbaka på vårt nyfunna favoritfiskställe. Förra gången havskatt, denna gång kummel. Båda gångerna kanongott. Det var en bit att åka, men det var det värt!
Hann med lite andra stopp också. Vilken härlig dag!

Lehmans fredagsfräckis

Tre våldtäktsmän hade blivit dömda till kastrering. De stod nu nervösa utanför dörren hos ”bödeln”. Den förste gick in och de andra två stod utanför och lyssnade spänt. Det hördes ett utdraget aaaaaaaaaaajjjjjjj när kastreringen utfördes.
Det blev den andres tur och utanför stod den tredje och lyssnade. Denna gång hördes ett korthugget AAJJ.
Svetten började lacka på den siste mannen och han bestämde sig för att försöka förhala det hela lite. Han småpratade med bödeln och frågade om inte det var ett väldigt tråkigt yrke. Han fick till svar att det ibland kan vara lite enformigt men för att göra det hela lite roligare så tar jag reda på vad de haft för yrke svarade bödeln.
Den förste var snickare, så den sågade jag av, den andre var frisör, så den klippte jag av. Våldtäktsmannen kastade sig nu storskrattandes på golvet och bödeln undrade förolämpat vad det var som var så roligt. Jo, svarade våldtäktsmannen mellan skrattattackerna, jag är glassförsäljare, så min får du suga av.

Filmrecension: The wife

The Wife

Björn Runge har i sin comeback fått till en fin liten film med mycket på pluskontot. Det är spännande att han plötsligt fått en internationell karriär, och med tanke på hur bra "The wife" är ska det bli intressant att följa honom framöver. Personligen tycker jag att det är skojigt att både Johan Widerberg och Christian Slater finns med i rollistan, det är två gamla favoritskådisar vars karriärer har dalat, men som jag gärna ser mer av. För oss svenskar blir det extra skojigt med Nobelfest, Stockholmsmiljöer och Luciatåg. Men framförallt är det Glenn Close och Jonathan Pryce som briljerar, allra mest Close menar många men jag tycker nog att det är i samspelet mellan de två som energin uppstår. Pryce spelar en författare som tilldelas Nobelpriset i litteratur. Hans hustru Close har stått vid hans sida i alla år, men allt eftersom filmen går förstår vi att det finns något som ligger och puttrar under ytan, och när paret åker till Stockholm för att gå på Nobelfesten kommer oförrätter, bitterhet och gamla hemligheter plötsligt fram. För det visar sig, utan att avslöja för mycket, att frun haft en betydligt viktigare roll än vad de flesta inklusive parets egen familj har anat. Själva storyn är kanske inte särskilt märkvärdig, men det är kul att se en film som fokuserar på bra skådespeleri med långa tagningar, välskriven dialog och skådespelare som verkligen kan sitt jobb.

3/5


Mera mat

Jaha, vad gjorde vi igår då? Jo, var ute och käkade lite såklart. Två restaurangbesök som faktiskt slår sig in på den absoluta toppen som vi provat.
Var då? Ja, det är såklart hemligt.

Tobis kätbild

Figge mejlade:
"Hallå, vad är detta? Vi har inte fått en kätbild på dig på svinlänge. Jag behöver en NUUUUUU!".
Så okej, här kommer den.

Lördag - helgat vare ditt namn

I lördags helgade Dr Helg vidare. Tog med syster Kyndel ut på stan och njöt av helgens fröjder. Aaaah...öl, fika, mat. Sol, sällskap och SOF. 
Sen blev det lite helgmys hemma på mottagningen också...
Veckorna går snabbt och snart är det helg igen. Då tjööör vi igen!
 

SOF 2019

Igår var det Studentorkesterfestivalen igen. Härligt väder, bra stämning, trevligt. 
Och bäst som vanligt var Bonnkapälle!

Söndagsintervjun: Crea

Crea

 

Efter 30 år som band kom till slut det stora lyftet för Linköpingsgruppen Crea. De har skrivit kontrakt med Sound Pollution och nu ska deras nya album "Dwarves & Penguins" spridas världen över.

 

Den som har lite koll bakåt på Linköpings musikliv känner säkert igen namnet Crea. Bandet bildades redan 1988 och har varit aktiva sedan dess. Den nyaste medlemmen är keyboardisten Anders Karlsson som kom med 2013, men de övriga tre: Nicke Bjerke på bas, Sonny Johansson på trummor och Peter Gren på sång och gitarr har varit medlemmar sedan början av 90-talet minst.

Jag träffar Peter och Anders i Studio Connect i Bullerbyn där de spelade in sin nya skiva "Dwarves & Penguins" tillsammans med ljudteknikern Roy Lundberg under våren och sommaren. Roy hade hört två låtar med Crea och tyckte det lät bra, så de bestämde sig för att samarbeta, vilket skulle visa sig vara en framgångsrik kombination. Till slut blev det åtta låtar och ett helt album, och via Roys kontakter ledde det till ett kontrakt med Sound Pollution.Till slut blev det åtta låtar och ett helt album, och via Roys kontakter ledde det till ett kontrakt med Sound Pollution.

- Det var en kombination av tur, slump och kontakter. När vi spelade in hade vi inga tankar på att släppa en skiva i hela världen. Vi tänkte bara släppa den digitalt på egen hand, säger Peter.

 

I huvudsak är det han som skriver text och musik, och sen hjälper resten av bandet till med att arrangera.

- Låtarna på nya skivan är en blandning mellan gammalt och nytt material. Vi är helnöjda, det låter ju svinbra, säger Anders.

- Vi valde att spela in med riktiga förstärkare som vi mickade upp. Inga pluggar och digitala påhitt. Det har gett oss mycket positiv uppmärksamhet, många gillar att ljudbilden är varm och organisk, säger Peter.

 

Creas stil kan beskrivas som progressiv rock och de har nämnts i samma mening som Marillion och Pink Floyd i recensioner, även om många tycker att de har ett eget sound.

- Vi har en del lite mer symfoniska stycken. Alla vi i bandet är väldigt filmintresserade och vi tänker väldigt filmiskt när vi gör musiken. Vi har ett dramaturgiskt tänk i det hela, säger Anders.

Överlag har mottagandet varit överraskande bra, med höga betyg och lyriska utlåtanden. Kontakten på skivbolaget berättade att han inte kunde sluta lyssna på låtarna och en recensent skrev "man vet aldrig var låtarna ska ta vägen". Och var Creas karriär ska ta vägen återstår att se. Nu har de i alla fall internationell distribution och marknadsföring genom Sound Pollution och det är åtminstone inga dåliga förutsättningar.

- Så här roligt får man nog bara en gång. Och det konstigaste med det hela är att vi inte har sökt det själva, utan det har skett helt på egen hand, säger Peter.

 

"Dwarves & Penguins" släpps den 29/3, och skulle det bli en succé som snabbt kräver en uppföljare så har bandet redan flera nya låtar på gång, berättar Anders.

Varför ska man lyssna på "Dwarves & Penguins"?

- Det är bra låtar helt enkelt, slår Peter och Anders fast.


Dr Helg svullar vidare

Fredag! Och Dr Helg har åter öppnat mottagningen. Fick äntligen chansen att prova den nya Indiern i Tannefors. Jag var inte överförtjust, men nån mer chans ska den få innan jag bestämmer mig.
Bella hade några ostar i kylen där datumet hade gått ut, så vi fick offra oss...
Och just det, fredagen började så klart med rökt ost och vin. Hade en liten stump kvar, och det fick räcka denna gång.
Under lördagen blir det att svulla vidare!

Lehmans fredagsfräckis

En liten pojke kommer in i köket för att äta frukost. Eftersom han bor på en bondgård frågar hans mamma om han gjort sina morgonsysslor.
- Nej, inte än svarar pojken.
- Det måste du göra innan det blir frukost, säger mamman.
Pojken blir sur så när han matar kycklingarna sparkar han till en av dem. Han gör samma sak mot korna och samma sak mot grisarna. Pojken går sedan in för att äta sin frukost och på bordet står endast en tallrik med flingor framdukad.
- Varför får jag inte bacon och ägg? frågar pojken. Och varför får jag ingen mjölk till flingorna?
- Jag såg hur du sparkade till en ko så därför får du ingen mjölk svarar mamman. Jag såg även hur du sparkade på en kyckling och en gris och därför får du inte ägg eller bacon heller.
I samma sekund kommer pappan i familjen in i köket, han får syn på en mus som han sparkar till. Pojken tittar då upp på sin mamma, ler sitt största leende och säger:
- Ska du eller jag berätta?

Från Connery till Craig. Del 10

Dags för "Älskade spion" för mig och Agent Triple-X. Jag har ju tidigare klagat på hur likartade de flesta Bondfilmer är, men frågan är om någon är mer ooriginell än "Älskade spion". 
En galning med drömmar om världsherravälde snor kärnvapenbestyckade ubåtar för att USA och Sovjet ska förinta varandra. Han har en karismatisk hantlangare (Hajen) och ett hemligt högkvarter som sprängs i slutet. Bond lägrar brudar på löpande band och får en högteknologisk bil av Q.
Javisst, Bond har sina obligatoriska ingredienser som måste finnas med, men det går att förnya/variera betydligt bättre än vad som görs i "Älskade spion". Sen är jag också trött på det där ständiga farandet över världen som oftast inte leder nånstans utan mest bara är ett sätt att dra ut på historien. Det är även irriterande med den återkommande ologiken, exempelvis när man inte mördar någon (oftast Bond) direkt utan ska göra det på ett "raffinerat" sätt.
Jag minns Bonds undervattensgående Lotus Esprit som betydligt coolare än vad jag tycker den är nu, och Hajen...ja, en gång i tiden var ju han den häftigaste Bondhejduken nånsin men nu är han mest en sorts clown. Ser dock fram mot att återse honom i "Moonraker". Men konstigast av allt är att jag har börjat smålängta efter Timothy Dalton-filmerna!
Hur som helst: detta är egentligen en helt okej Bondfilm, men bristen på originalitet drar ner betyget.
Betyg: Stark 2 av 5

På jakt efter BF på BRF

Har ju sagt att styrelseproffs är grejen att satsa på. Igår var det årsmöte igen med efterföljande smörgåstårta. Gött!

Skivrecension: Sigrid

Sigrid

Sucker punch

Det har talats om Sigrid som en norsk motsvarighet till svenska Robyn. Den 22-åriga sångerskan från Ålesund fick sitt genombrott, och även internationell uppmärksamhet, 2017 med hitlåten "Don't kill my vibe" och har sedan dess släppt två EP:s och ett antal singlar. Nu är fullängdaren här fylld med radiopop. Man skulle kunna argumentera för att musiken faktiskt låter norsk, det vill säga trevlig, okomplicerad och bekymmerslös. Och det är en av anledningarna till att jämförelsen med Robyn haltar. Sigrid är betydligt yngre men låter också mycket naivare i sitt uttryck. Det är bara solsken och plast, med en ljudbild som hämtar inspiration från de glättigaste delarna av såväl 80- som 90-talet, och just avsaknaden av någon form av svärta och djup gör att det blir ointressant. Det skulle behövas något som skaver för att väga upp det hurtiga och lättsinniga. Men många av låtarna är i grund och botten riktigt bra. Flera kommer säkert bli hits. Sigrid är fortfarande tidigt in i sin karriär och kommer förhoppningsvis lämna det generiska och utveckla en egen stil framöver. Jag ber att få återkomma då.

2/5


Blödigare med åren

Igår gav jag blod på en blodbuss. Det har jag inte gjort förut, och det var skoj.
Däremot har jag gett blod på vanliga mottagningen förut, nämligen 65 gånger på 21 år fick jag reda på.
Det är alltid brist på blod i Sverige och särskilt under sommaren, så jag uppmanar alla att anmäla sig som blodgivare. Det är bara 3% av alla vuxna som är det, och ännu färre som ger blod regelbundet. 100 000 svenskar tar emot blod varje år, tex vid operationer och olyckor, och det måste komma nånstans ifrån. Gå in på https://geblod.nu/ och läs mer.

Filmrecension: Widows

Widows

Ett rånargäng lett av Liam Neeson stryker med i en eldstrid med polisen. Deras änkor har inte bara sorgen att tampas med utan får också överta en miljonskuld från sina döda män. Och sättet att lösa det är att göra en stöt, enligt de anteckningar som Neesons rollfigur lämnat efter sig. Vilket inte är så lätt om man bara varit hemmafru och hårfrisörska tidigare. Men nöden har ingen lag, så de fyra kvinnorna börjar förbereda sig och finslipa planen. I rollistan finns fina namn som Viola Davis, Colin Farrell och Robert Duvall, och i regissörsstolen sitter Steve McQueen med bland annat "12 years a slave" på meristlistan, ändå blir inte resultatet så lysande som man hade kunnat förvänta sig. En anledning till det är att det finns flera sidohistorier som aldrig riktigt utforskas eller knyts samman. Exempelvis pågår det ett lokalval som det bara skrapas på ytan kring. Det känns som att McQueen har en rad politiska tankar med denna film, men han tar dem aldrig riktigt i mål, och i slutändan handlar det bara om ifall kvinnorna ska fixa stöten eller ej. Inget större fel med det, en bra heistfilm funkar alltid. "Widows" är som en nedtonad, skitigare och mer jordnära variant av "Ocean´s 8", och i grunden är det en riktigt sevärd film. 

3/5


Vol-au-vent-fest med Dr Helg

Jo, det finns som bekant en bedragare därute, en man som kallar sig Dr Helg och öppnar sin mottagning på fredagseftermiddagen med varm bastu, kall dryck och bra musik. Bedragaren hävdar att det är han som är original-Dr Helg, och det må så vara, men jag vill då svara med att jag är den rättmätiga Dr Helg för jag håller mottagningen öppen HELA helgen och inte bara på fredagen
Så när bedragar-Dr Helg lämnade mottagningen och gick på rockklubb på lördagen så laddade jag upp med rökt ost och rödvin, och gick sedan ner i bastun.
Sen blev det Vol-au-vent-kalas!
Som alla vet är vol-au-vent hetare än nånsin 2019, och så efterfrågat att det är svårt att hitta butiker som har kvar några vol-au-vent på hyllorna eftersom de säljer slut så snabbt. I lördags fick jag återigen en förfrågan om var man hittar vol-au-vent, folk är som tokiga och vill få tag i denna delikatess till varje pris.
På söndagen fortsatte helgfesteriet med smörgåstårta och blåskonsert. Slå det om du kan - bedragar-Dr Helg!

Söndagsintervjun: Lennart & Niklas Ekdal

Två östgötska kusiner i rutan

 

Lennart och Niklas Ekdal har inte bara efternamnet gemensamt utan även yrkesvalet. De har båda gjort journalistkarriär på varsitt håll och synts i tv-rutan tidigare. Men i det nya samhällsprogrammet "Ekdal och Ekdal" jobbar de för första gången tillsammans.

 

I januari var det premiär för SVT:s nya samhällsprogram "Ekdal och Ekdal". Programmet leds av de två östgötska journalist kusinerna Lennart Ekdal som är bördig från Linköping och Niklas Ekdal med rötterna i Kisa. Båda har en gedigen journalistisk bakgrund. Lennart började sin bana på Östgöta Correspondenten 1975 och Niklas på Vimmerby Tidning 1980, ändå har de inte jobbat tillsammans förrän nu.

– Det behövdes ett fördjupande samhällsprogram, och jag tycker att Niklas och jag är bäst lämpade för uppgiften. Tillsammans har vi trots allt 80 års journalistisk erfarenhet. Vi kompletterar varandra väldigt bra, sade Lennart Ekdal nyligen i en intervju med sin gamla uppdragsgivare Corren.

 

Niklas är kanske inte lika känd för den breda allmänheten. Han har bland annat varit opinionschef på Expressen och politisk redaktör på Dagens Nyheter. Han har gjort olika program på Axess Television och varit programledare för "Min sanning" på SVT. Han har också skrivit en rad böcker, varav "Hur jag dog" från 2016 fick stor uppmärksamhet. Där berättade Niklas om ett självmordsförsök han gjorde några år tidigare, och de senaste åren har han varit aktuell i olika sammanhang som rör självmord.

 

"Ekdal och Ekdal" rör också viktiga ämnen, men på ett större och bredare plan. I programmet

pejlar de två kusinerna vår tids största frågor tillsammans med experter i studion. Vart är världen och Sverige på väg 2019? Ekdal och Ekdal sätter in problemen i globalt och historiskt sammanhang, vidöppet för perspektiv och kompromisslöst när det gäller fakta. Tillsammans med landets klokaste personer söker de efter lösningar.

- Det såg ju så bra ut för några år sedan. Det var nedrustning, frihet och miljön blev renare. Nu blir man ju lite nervös av att slå på nyheterna. Vi undrar väl alla vad de här stora globala lite dystra trenderna betyder för Sverige och vad det finns för lösningar. Och tittar man lite bakom nyhetsflödet så är det ofta lite mer hoppfullt än vad vi kanske tror, säger Niklas.

 

Det första avsnittet handlade om demokratin, som just nu utmanas, hotas och försämras i land efter land.

- Det är ett antal politiska draman som utspelas just nu. Vi har Brexit. Ska Storbritannien lämna EU eller inte? Vi har Trump. Ska han bygga sin mur mot Mexiko, och hur ser hans relationer med ryssarna ut? Och inte minst, i Sverige har vi haft den här långa regeringsbildningen, säger Niklas.

Andra ämnen som tagits upp är exempelvis klyftorna i samhället, den moderna manligheten som är i kris och hur internet påverkar våra liv. Viktiga frågor som berör oss alla, och som vi måste diskutera.

- Vi försöker att hitta lösningar på stora problem, eller snarare utmaningar som vi helst säger på svenska. Sverige sticker ofta ut i internationella jämförelser, vi är väldigt moderna på gott och ont. Och en sån där lite jobbig trend där vi sticker ut är att killar har det väldigt motigt, i skolan framförallt. Det är inget mysterium, men en tolkning idag är att tjejer kommer ikapp och går förbi för att idag finns inte längre den här sexismen i systemet som alltid höll tillbaka tjejerna, menar Niklas.

 

Det skiljer åtta år mellan Lennart och Niklas och under uppväxten i Linköping respektive Kisa umgicks de inte särskilt mycket. Numera bor båda i Stockholm och det är faktiskt först på senare tid som de börjat lära känna varandra privat. Men Lennart var något av en förebild och bidrog till att Niklas så småningom valde samma yrkesbana. Och nu sprider de alltså den vackra östgötska dialekten i sitt gemensamma program på tisdagskvällarna. Har ni missat något tidigare avsnitt så finns de att se på SVT Play.


VAAA??

 

Lehmans fredagsfräckis

En fullsatt flygavgång hos United Airlines blev inställd. Representanten för flygbolaget höll på att boka om en lång kö med resande. Plötsligt gick en ilsken passagerare förbi alla som köade och kom fram till disken. Han slängde biljetten på disken och sa: ’Jag SKA med detta flyget och det SKA vara FÖRSTA KLASS FÖRSTÅTT?’
Damen bakom disken log och svarade vänligt: ’Beklagar, min herre. Jag ska gärna hjälpa dig, men jag måste först hjälpa dem som står i kön. Om du bara väntar på din tur är jag säker på att vi ska kunna ordna något till dig.’
Passageraren var inte nöjd med svaret. Han frågade högljutt, så att passagerarna bakom honom kunde höra; ’HAR DU NÅGON SOM HELST ANING OM VEM JAG ÄR?’ Utan att sluta le tog damen bakom disken tag i mikrofonen till högtalaranläggningen och sa: ’Mina damer och herrar, kan jag få er uppmärksamhet,’ började hon. Hennes röst hördes klart och tydligt i terminalbyggnaden. -’Vi har en passagerare vid Gate 14 som inte vet vem han är. Om någon kan hjälpa honom med att hitta hans identitet, var vänlig kom till Gate 14. Tack.’
Medan folk bakom i kön vred sig av skratt, stirrade den arga kunden på damen med en genomträngande blick, grimaserade och ropade högt: ’FUCK YOU’
Utan att blinka log damen och sa: ’Beklagar, men du måste ställa dig i kö för det också.

Filmrecension: A star is born

A star is born

 

Det senaste årets kanske största och mest oväntade filmsuccé har varit "A star is born". Det är Bradley Coopers regidebut och han spelar även den manliga huvudrollen som den alkoholiserade rockmusikern Jackson Maine som träffar showartisten Ally (Lady Gaga) och hjälper henne in i musikvärlden. De är både ett kärlekspar och musikkollegor, och snart har Allys karriär gått förbi Jacksons och det uppstår spänningar i förhållandet.

Egentligen är det ingen märkvärdig historia, och den har dessutom filmats tre gånger tidigare, men ändå är det något med denna film som verkligen har gått hem hos publiken. Å ena sidan är den banal och smått patetisk, men det är också en film som verkligen har något som berör. Och framförallt handlar det om Bradleys och Gagas insatser, och inte minst samspelet och kemin dem emellan. Det känns äkta och okonstlat, vackert och fult på samma gång, precis som det brukar vara i verkliga livet. Här finns starka musikuppträdanden, en sorglig kärlekshistoria och ömsinta stunder. Filmen rör sig i den glamorösa musikvärlden, men det stora intrycket är att den känns så väldigt mänsklig, och jag tror att det är det som är styrkan med "A star is born".

 

3/5


Valborgsmässoafton på Husby säteri

I år firade Bella och jag Valborgsmässoafton på Husby Säteri, som jag är väldigt förtjust i.
Och ja, det är ju bara att titta på miljöerna så fattar ni, om ni inte redan varit där.
Vi började med en härlig fika i kvällssolen...
...och en stund senare blev det även en vildsvinskebab.
Sen blev det tal och en liten majbrasa...
...och självklart några vårsånger också. Sen hem till Norrköping igen och mysa. En riktigt trevlig Valborgsmässoafton. 

Prova Länstidningen

Jag skriver ju en del för Länstidningen och det är en tidning som ofta har lite annorlunda reportage än tex Corren, eftersom den i första hand är inriktad mot landsbygden.
Testa fyra veckor gratis på: https://lanstidningen.se/5657-2/
 

RSS 2.0