tobi

Hellre första än sista gigget

 

Det är ett jäkla tjat om avskedsturnéer. Men få saker kan vara mer ointressanta. Försök istället att upptäcka band som är ute på sina premiärturnéer.

 

För tre år sedan gav sig Kent ut på en stor avskedsturné genom landet. Och det är de inte ensamma om att ha gjort. Både Jerry Williams och Ulf Lundell gjorde samma sak, för att ta två exempel. Och bland internationella artister pågår det just nu avskedsturnéer med Elton John, Paul Simon, Ozzy Osbourne och Lynyrd Skynyrd. De åker runt och visar upp sig en sista gång för att sedan gå i pension och aldrig ställa sig på en scen mer. Eller nja...historien har visat att det är få avskedsturnéer som verkligen håller vad de lovar. De flesta artister kommer alltid tillbaka i en eller annan form.

 

Som Gyllene Tider. De lade av redan 1985 och har sedan fortsatt att lägga av med jämna mellanrum. Men nu menar de allvar. Efter 40 år som band åkte de i somras runt på en stor avskedsturné och kommer efter det aldrig mer att spela ihop. Ja ja, vi får väl se.

Deras avskedsturné såldes hur som helst in med samla gamla vanliga argument som alltid: ni måste se dem nu för det här är sista chansen. Men även om det verkligen skulle stämma är det knappast ett resonemang som håller, för det är ju sällan som ett bands sista spelning är något man måste se. Snarare den första.

 

I Gyllene Tiders fall nådde de sin topp 2004, det vill säga för 15 år sedan. Och det blir ju med automatik så, att åker man runt på en avskedsturné så är man ju per definition en föredetting med framtiden bakom sig. En artist mitt uppe i sitt mest kreativa flöde ger sig helt enkelt inte ut på en avskedsturné.

 

Alla är överens om att en artist är som bäst i sina unga år, när de har energi och skaparkraft. Det är därför som fans alltid vill höra låtar från de första skivorna, de där tidiga hitsen som byggde musikkarriären. Så varför envisas vi med att springa på avskedsturnéer när vi istället borde jaga förstagångsturnéer? Sommaren 2019 borde det varit förbjudet att gå på en Gyllene Tider-konsert och istället en plikt att gå och se Mares och Junior Brielle.

Kom ner till Västervik, checkade in på Fängelset, käkade på Guldkant, handlade räkmacka på Tant Grön, bort till kön och sen in i ruinen.

Låt inte bratsen ta över festivalerna

Från att ha varit grisfester på leriga åkrar har festivalerna de senaste åren förvandlats till fräscha utediscon i storstäder. Vad tusan är det som händer? Vi måste ta tillbaka festivalerna från bratsen.

Hultsfredsfestivalen var under sin storhetstid den ultimata rockfestivalen. Det går helt enkelt inte att skapa en bättre rockfestival än så. Skälen var flera, exempelvis miljön, arrangörerna och tidsandan. Hultsfred var också så mycket mer än bara musiken. Campingen, mediebevakningen och backstageområdet var lika viktiga som det som hände på scenerna.
Idag handlar festivaler nästan bara om det som sker på scenerna, och det är svintråkigt. För det går utmärkt att göra en bra festival utan musik, men det går inte utan en riktig camping.

De som säger emot kan aldrig varit på Hultsfred, Emmaboda, Sweden Rock, Dalarocken, Arvika, Bergslagsrocken, Raj Raj eller någon annan av de klassiska festivalerna. En riktig rockfestival ska äga rum i en skog eller folkpark. Det ska vara skitigt och primitivt. Man ska komma hem efter tre dagar och vara ett vrak.
Idag ser det dock inte riktigt ut så längre. På dagens festivaler säljs det finöl och vin. Folk klär upp sig innan de går dit och på natten sover de hemma i sin egen säng. Det kan också vara bra men det är något annat, det är inte rockfestivaler.

En stor och betydelsefull skillnad mellan dagens och gårdagens festivaler är att de tidigare oftast drevs av ideella föreningar medan det idag är stora företag som står som arrangör. Jag tänkte också skriva att festivalerna var mer nischade förr, men det stämmer inte riktigt. Summerburst och Way Out West är exempel på två stora festivaler som faktiskt har ganska tydlig inriktning även om vi inte tänker på dem som nischfestivaler i traditionell mening. Faktum är att de flesta festivaler (stadsfester borträknat) har någon form av nisch, det som däremot har försvunnit i takt med företagens intåg är det som kan beskrivas som själ och personlighet.

Lyckligtvis finns det ännu små öar av hopp som gör sitt bästa för att förhindra att festivalsommaren helt tas över av bratsen. Skogsröjet håller rock´n´rollen levande. Det dyker hela tiden upp nya småfestivaler, som exempelvis SkogsRÅrocken. Och Emmabodafestivalen som lade ned förra sommaren ändrade sig och lovar nu fortsätta - i all evighet!
Tack och lov.