Musikkrönika

Vi borde hedra våra pophjältar bättre

Sverige får fram nya popartister i en rasande takt, men vi är skamligt dåliga på att ta hand om våra gamla stjärnor. I sommar borde vi alla ägna vår ledighet till att förkovra oss i den svenska pophistorien.

Vem lyssnar på This Perfect Day sommaren 2017? Finns det ens någon som minns dem längre? För 20 år sedan var de ett av landets största popband och toppade Trackslistan med låten "Fishtank", men idag är de sorgligt bortglömda trots en radda tidlösa smash hits som "It´s a shame" och "I´m in love". Eller den fantastiska covern på Secret Service "Oh Susie".

Secret Service ja...en av Sveriges första internationella popexporter. Har dagens poppublik någon som helst aning om vilka det var? Det borde de, eftersom sångaren Ola Håkansson är en av de viktigaste personerna i den svenska musikhistorien, inte bara som artist utan även som låtskrivare, skivbolagsdirektör och allmän branschguru.

När jag växte upp var The Sinners ett av de hetaste svenska rockbanden och plattan "Piece by piece" är ett mästerverk som låter lika starkt idag. Trots det nämns deras namn aldrig i något musiksammanhang överhuvudtaget. Samma sak med The Facer som dök upp tio år senare. Sångaren Poul Perris var en av de bästa svenska frontfigurer vi haft men enda gången det refereras till hans namn är i samband med det där valprogrammet han gjorde 2014.

Listan på bortglömda svenska band och artister är nästan oändlig, trots att de en gång kan ha varit det hippaste vi hade och ibland även haft internationella framgångar. Vem talar idag om att Drain turnerade i USA och var pionjärer för kvinnliga rockers? När läste du senast om att Robert Johnson & Punchdrunks förnyade och var världsledande inom surfrocken runt millennieskiftet? Hur många minns att The Concretes var en internationell angelägenhet för bara tio år sedan?

Sverige är ett av världens bästa länder när det gäller att skapa popmusik, men ett av de sämsta när det gäller att hylla och minnas våra gamla artister. Ett exempel på det är Feven som gick i bräschen för kvinnlig svensk hip hop och belönades med en Grammis för sin skiva "Hela vägen ut". Fast det är klart, även om vi glömt hennes musik så kommer vi aldrig att glömma hennes legendariska tacktal på Grammisgalan 2001. Googla gärna om du behöver fräscha upp minnet.

Summer is on

Sommaren rullar på. Inte lika härlig som förra året, men hej - det är ju över en månad kvar så mycket kan hända än.

Biomåndag

Var på förhandsvisning av Ruben Östlunds nya film "The square" igår. Bitvis strålande, bitvis helmärklig. Hela tiden udda och oförutsägbar. Vad den handlade om? Tja...en diskussion kring vad som är konst och funderingar kring klasssamhället...typ.
Betyg: 3 av 5

TP-tåget tuffar på

Ännu en helg i Norpan full med Twin Peaks-avsnitt och annat gött.
Augustifesten pågick och vi gick till Munkens årliga kräftskiva där de bjöd på kräftor.
Vilket fick mig att lova mig själv att aldrig mer äta några andra kräftor än svenska flodkräftor.
Provade även nya stället New York som vi hade höga förhoppningar på. Stället var okej men maten nådde inte samma nivå. Vilket fick mig att lova mig själv att aldrig mer äta några andra ribs än nordamerikanska.
Sen firade vi Bellas mormor som fyllde 99, och betade av ett antal Twin Peaks-avsnitt (och en massa bonusmaterial) också. Jag håller första halvan av andra säsongen som minst lika bra som den första, men efter det har det varit cirka tio avsnitt som gått på riktig tomgång. Nu har vi bara fyra avsnitt kvar, och även om det känns lite vemodigt att detta TP-maraton snart är slut så ska det bli riktigt kul att börja kolla på den nya säsongen.
Just det, det var två kvällar med musikfyrverkeri också. Och två nya Oktoberfester inbokade de kommande veckorna.

Skivrecension: Flogging Molly

Flogging Molly
Life is good

Flogging Molly eller Dropkick Murhys - vilket läger tillhör du? Länge tyckte jag det var ganska jämnt skägg mellan de två keltrockbanden men på senare tid måste jag nog säga att det är Dropkickgänget från Boston som tagit täten. Redan på förra skivan, "Speed of darkness" från 2011, hade Flogging Molly börjat gubba till sig och det är en trend som fortsätter här på "Life is good". Kanske blir det så när man lever livets glada dagar i Los Angeles? Dublinsångare eller ej, i de här sammanhangen är Boston ändå Boston med sina tegelbyggnader, sina ruffiga arbetarkvarter och sitt irländska arv, och i slutändan är det det som fäller avgörandet.
"Life is good" är på intet sätt någon dålig platta, det är en trevlig skiva med ett och annat riktigt bra spår. Men varningslampan blinkar röd och om den oroväckande trenden fortsätter så är det snart dags att söka sig vidare mot mer punkiga och energifyllda alternativ. Här och var kan Flogging Molly fortfarande blixtra till men alltför ofta känns det som ett trött och alltför polerat gubbgäng som stundtals nästan ger dansbandsvibbar.

3/5

Dagens fynd på hallmattan

Jag minns den gamla goda tiden när det vällde in skivor med posten. Jag kunde få tio plattor i veckan, men det var då det. Nu får man vara nöjd om det kommer en skiva i månaden...och igår kom just månadens leverans. Det var Quireboys nya. Och ja, jag har bokat dom till Palatset den 10 november.

Biotorsdag

Blev "The dark tower" igår. Ja...näe...
Var väl okej för stunden men lämnade inga som helst spår. Led av att vara en bokserie som komprimerats ner till 1 1/2 timme film.
Betyg: 2 av 5

#visomälskarsol som sagt

Sommar och sol och semester...rajdidajdidaj...

Lehmans fredagsfräckis

Mamman försökte förmana sin 17-åriga dotter inför livets faror.
Vad gör du om du blir antastad i en gränd en mörk natt?
– Jag drar kvickt ner byxorna på mannen och drar lika fort upp min kjol.
– Är du helt från vettet?
– Nej vem tror du springer fortast? En flicka med uppdragen kjol eller en karl med nerdragna byxor?

Tobis kätbild

Det fortsätter att strömma in önskemål om flera saftiga kätbilder. Denna gång är det Camilla K, Camilla E, Mala, Malin och Marielle som har tjatat, så här kommer det en.

Biotisdag

Var på bio igår och kollade in "Superswede", dokumentären om Ronnie Petersson. Dessvärre var det ingen superfilm. Den var bitvis intressant som tidsdokument men i övrigt ganska slappt berättad. Det brände aldrig till och inget nytt kom fram. Ronnie P:s liv var helt enkelt för ointressant för en film. Däremot hade man velat veta mer om Barbro.
Betyg: 2 av 5

#visomälskarsol

Jag har hört att många av mina bekanta sen nån vecka redan börjat jobba igen. Det är ju idiotiskt. Det är ju bara augusti och sommaren pågår ju september ut. Å andra sidan är det bra, för då får jag ju resten av sommaren för mig själv...

Skivrecension: Danzig

Danzig
Black laden crown

För två år sedan gav Glenn Danzig och hans band ut coverskivan "Skeletons" som sågades jämns med fotknölarna av de flesta. Många såg skivan som bottennappet i en karriär som dalat stadigt sedan mitten av 90-talet. Logiskt på sitt sätt och föga överraskande med andra ord, men det gör också att manegen är krattad för "Black laden crown", för sämre kan det väl knappast bli? Ett gyllene tillfälle alltså för Evil Elvis att göra en storstilad comeback. Han behöver inte pressa ur sig en ny "Mother" utan fansen har så låga förväntningar att det räcker för den gamla Misfitsikonen att bara släppa en någorlunda acceptabel skiva för att bryta den nedåtgående spiralen och återupprätta sin status. Det är sju år sedan den sista riktiga skivan kom så han har ju i alla fall haft gott om tid på sig att skriva låtar.
Tyvärr kan man inte påstå att han lyckas ta tillvara på chansen. Produktionen är dålig, rösten är tunn och det finns inget i låtmaterialet som fastnat när plattan är slut. Riffen, låtarna och ljudbilden är så brötig, tung och energidränerad att det känns som att lyssna på en man som klafsar runt i en leråker där stegen blir tyngre för varje kliv. Jordkockorna och grästuvorna fastnar i stövlarna och till slut är han så nedsjunken i den blöta leran att det inte ens går att lyfta fötterna.

1/5

Ännu mera Twin Peaks-frossa

Denna helg blev det ännu mer Twin Peaks-maraton och nu har vi sett FWWM, en massa bonusmaterial samt 15 av 30 avsnitt. Jag tillhör de (få) som tycker att andra säsongen är bättre än den första och trots att vi plöjer flera avsnitt på rad varje gång så vill man bara ha mer. Och snart, snart får vi äntligen gå in på nya säsongen.
Hann lyckligtvis med lite käk i helgen också...
Överst på listan just nu: att få tak i en rökt ost-gris. Nån som vet var man hittar såna?

Söndagsintervjun: Sarea

Sarea höjer nivån

Nya albumet "Black at heart" är släppt och på Youtube snurrar videon till "Lights" för fullt. På sin tredje platta visar Sarea upp en mer dynamisk ljudbild som ska höja Norrköpingsbandet ytterligare en nivå.

Sarea skivdebuterade 2010 med albumet "Alive", som följdes upp 2014 med "This is not goodbye". Nyligen kom bandets tredje skiva "Black at heart", som hittills mötts av strålande recensioner. Plattan producerades i Crehatestudion i Mölndal av Oskar Nilsson som fattade direkt vad bandet var ute efter och har en stor del i hur plattan låter.
- Varje produktion från första plattan har tagit ett kliv upp hela tiden, och den här plattan är vi otroligt stolta över. Det mjuka har blivit mjukare och det hårda hårdare, säger gitarristen Alex Dzaic.
- Vårt sound har nog varit hyfsat detsamma rent låtmässigt, men den här skivan låter "dyrare". Allt är bättre: ljudet, materialet och vi var mycket mer förberedda, säger sångaren Chris Forsberg. Övriga medlemmar i Sarea är Calle Larsson på trummor, Johan Axelsson på gitarr, Johan Larsson på bas och Martin Persson på keyboard.
- Den strukturen som finns på skivan kom naturligt när vi skrev låtarna. Det finns en nerv som vi fått fram, och vi har hittat en bra röd tråd. För att bygga stort måste man först riva ner och bygga riktigt litet, säger Chris och fortsätter:
- Man kan enkelt beskriva vår musik som popmetal men med lager i det som jag tilltalas av. Lyssnar man på samma spår flera gånger i rad så upptäcker man fler detaljer hela tiden. Sättningen gör en del av soundet också, och är en del av det som vi blivit populära för. En annan anledning till att vi låter mer förfinade idag är att Alex och Johan Axelsson gitarrmässigt har kommit in från två olika håll och har kunnat laborera mot varandra.
- Skivan heter "Black at heart" för alla har en mörk plats i sig, som man håller för sig själv. Skivan innehåller mycket känslor och tankar, och det finns en eftertänksamhet i musiken, säger Alex.

Releasepartyt hölls på Arbis den 26/5 och fansen slöt upp i stor skara.
- Det var bra drag på kvällen. Det är alltid tacksamt att spela på hemmaplan, säger Alex.
- Vi gamlade lite. Arbis är en rätt stor scen, men har väldigt bra ljud, ljus och fotomöjligheter så vi ville gärna spela där. Det kom över 300 pers, vilket vi är väldigt tacksamma över, säger Chris.
Stort releaseparty och stor ljudbild. När Sarea gör något vill de alltid göra det ordentligt. De repar ofta och försöker göra det till konstruktiva möten.
- Sarea har en väldigt hög ambitionsnivå. Du ska kunna din grej när du kommer till repen. Vi vill att det ska bli bra, och det mindsetet har vi allihop. Och det smittar av sig tror jag, både på platta och när vi kör live. När vi kliver ut på en scen är det en enhet som kliver ut, säger Alex.
När detta kommer i tryck har Sarea precis varit ute på en Europaturné i Tjeckien och Tyskland ihop med Ill Niño, Ektomorf och My dear addiction. Det finns planer på en Sverigeturné i höst, och bandet känner att de har ett starkt management i ryggen.
- Det vi vill är ju att spela 24/7, och vi har bättre förutsättningar än tidigare att lyckas, säger Chris.

Om

Min profilbild

tobi

Mejla till: Tobi_Katoy@hotmail.com

RSS 2.0