Musikkrönika

 

Gör, bara gör

 

Det är lätt att skapa myter kring artister som bara sitter och rullar tummarna. Men ska man bli riktigt intressant gäller det att hela tiden göra nya saker, åtminstone i min bok.

 

Och på tal om bok så är Magnus Uggla aktuell med sin bok "Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen", där han berättar om uppväxten och de tidiga åren av sin musikkarriär.

En musikkarriär som för övrigt är en av landets mest missförstådda. Uggla får ofta kritik av förståsigpåare för sin, som de tycker, "simpla" musik. Dels är det fel i sak men det vittnar också om att kritikerna inte begripit ett dugg. De betraktar fortfarande Uggla som en rockartist trots att han slutade vara det i mitten av 80-talet.

De senaste 30 åren har Uggla gjort revyer, krogshower, monologföreställningar, bloggat, instagrammat, sänt radio och gjort tv, spelat teater, skrivit kupletter, medverkat i musikal och tolkat Karl Gerhards låtskatt. För att bara nämna en del. Rockmusiken får idag närmast ses som en bisyssla i Ugglas liv.

Uggla har gjort allt, precis som han sjöng att han skulle göra i numret "Jag vill göra allt" i Povel Ramel-revyn "Knäpp igen!" 1992-93. I höst kan man förresten se honom i showen "Varning på stan för nu mår kung i baren illa igen" på Göta Lejon i Stockholm.

 

Jag gillar artister som hela tiden gör nya saker, som hela tiden återuppfinner sig själva. Per Gessle är exempelvis inte min största favorit rent musikaliskt men han förtjänar respekt för att ha lyckats hålla sig ständigt aktuell i 40 år.

Denna höst är han aktuell både med skivan "Small town talk" och turnén "Per Gessle´s Roxette" som gör ett stopp i Linköping i november. Det är så en riktig artist jobbar: skriv nya låtar, starta nya projekt. Se till att du alltid har något nytt på gång.

 

I andra änden av spektrat hittar vi Jakob Hellman som nyligen spelat i både Linköping och Norrköping. Han har släppt ett enda album under sin karriär och det kom 1989. De senaste 25 åren har han spelat live ytterst sporadiskt och i övrigt heller inte gjort mycket väsen av sig. Jag var på Linköpingsspelningen i september och jovisst, det var väl småtrevligt ur någon slags nostalgisk aspekt men gör han inget nytt snart så kan det nog dröja 25 år till innan jag känner suget att se honom igen.

Så ge mig färre apatiska Henrik Berggren-typer och fler produktiva Plura-personer. Är man artist ska man göra saker, det är det som gör en artist.


Biomåndag

Var och såg "The Wife" igår. Björn Runges film med Glenn Close och Jonathan Pryce, där han spelar den uppburne författaren som får Nobelpriset fast det egentligen är hon som skrivit böckerna. Har mycket på pluskontot: Christian Slater, Stockholmsmiljöer och samspelet mellan Close och Pryce. En bra liten film.
Betyg: 4 av 5

Skivrecension: Suede

Suede

The blue hour

 

Suede lade ned verksamheten 2003, men borde ha gjort det fem år tidigare. Det är mycket man borde ha gjort, eller inte gjort, och inte minst gäller det Suede. Brett Anderson och Bernard Butler borde inte ha bildat The Tears, och Brett borde inte ha släppt sina soloskivor. Och även om skivan "Bloodsports" från 2013 var okej, så borde inte Suede ha återförenats och släppt den. De borde inte ha släppt förra skivan "Night thoughts" och de borde inte ha släppt "The blue hour".

Suede kunde varit ikoniska. Gudar av britpop. De kunde ha blivit mytologiserade och levt vidare i all evighet, om de bara gjort allt det där som de borde ha gjort. Men de tjugo senaste åren har varit en lång räcka av felval, och dit får man som sagt även räkna denna senaste platta.

Här finns enstaka spår, som exempelvis "Wastelands" och "Life is golden", som drar tankarna till den gamla goda tiden, men finns också mycket som är rent outhärdligt att lyssna på. Förvänta er inte glammig pop med hittiga refränger, för det ni får är dyster rockopera med brötiga gitarrer och dramatiska arrangemang. Jag kan förstå om Suede vill utvecklas och gå framåt, problemet är bara att det känns som att de går bakåt för varje skiva.

 

2/5


Julmarknad i Gamla Linköping

På söndagen blev det ännu en julmarknad, nämligen den i Gamla Linköping. Tror faktiskt inte jag varit på den tidigare. Mycket folk, mycket stånd och mycket trevligt.

Julmarknad i Grebo

Nu börjar julstämningen verkligen infinna sig. I lördags drog vi ut till Grebo och gick på julmarknaden. Jultröjorna var på och bocken var på plats.
Vann både Röstensgubbe och choklad, träffade en massa Grebokändisar och fick höra Sigge P sjunga...
...och köpte givetvis en korv också. Julmarknad i Grebo - en av årets höjdpunkter!

Filmrecension: Den blomstertid nu kommer

Den blomstertid nu kommer

 

När filmkollektivet Crazy Pictures nu satsar på långfilm finns det många lokala personer och detaljer som Norrköpingspubliken kan känna igen. Det är såklart kul, liksom att det är kul att Crazy Pictures överhuvudtaget gjort en ambitiös långfilm.

Handlingen går kortfattat ut på att Sverige utsätts för en mystisk attack. Det är oklart av vem och vad som egentligen händer. Och mitt i det kaos som uppstår får vi följa några människor och deras mer eller mindre komplicerade relationer.

Den konspirationsteoretiske pappan gör en intressant resa från halvgalning till hjälte, medan hans son Alex, filmens verkliga huvudperson, förblir oerhört osympatisk filmen genom. Det, tillsammans med ett svagt och ologiskt manus där i princip alla beter sig som idioter, gör att filmen inte greppar tag så som den kunde ha gjort.

Jag hade förväntat mig en annorlunda film som skiljer sig mot traditionell svensk film och det fick man bitvis, och de omtalade actionsekvenserna stod utan tvekan för filmens höjdpunkter. Riktigt hög klass där, och det vore kul att se Crazy Pictures utveckla den sidan ännu mer framöver.

 

2/5


Mitt Spotify-år

När man ska utse årets bästa skiva är det lätt att hamna i ett kreddängsligt läge där man istället för att känna efter vad man själv tycker istället börjar fundera på vilken skiva man "bör" gilla, vilken som är hippast och imponerar mest på andra musikentusiaster.
Med tiden har jag lärt mig att vara ärlig mot mig själv, och har kommit fram till att årets bästa skiva helt enkelt måste vara den nya skiva jag lyssnat mest på under året.
För ett tag sen satt jag och skrev min årliga årsbästalista till Nolltretton och när jag skulle välja årets bästa album blev det Sonic Surf Citys nya. Några dagar senare fick jag statistik från Spotify där det stod vad jag lyssnat mest på under året. Och även om jag är lite undrande över artist 4 och 5 så såg listan ut så här:
1. Sonic Surf City
2. Magnus Uggla
3. Ghost
4. Taken by Trees
5. James
 
När det gällde låtar var de fem första från SSC:s nya skiva. Så magkänslan jag hade att Sonic Surf Citys "Epico" var årets bästa skiva bekräftades verkligen av Spotifystatistiken. Kul!

Julbord med idolen

Jag kallas ju för "Dollargrinets son" i Grebo och igår var jag och käkade julmat med Dollargrinet himself. Han är en playboy ut i fingerspetsarna, så det är förmodligen därifrån jag fått min eleganta och glamorösa livshållning.
Vi valde ut det mest ståndsmässiga julbordet vi kunde finna, nämligen IKEA:s, och sen högg vi in.
Vad jag egentligen tycker om julbord kan vi ta en annan gång, för en sån här dag är allting tipp topp. Och jag lärde mig faktiskt ytterligare några playboyistiska tricks som jag en dag hoppas få föra vidare till Dollargrinets sonson.

Lehmans fredagsfräckis

Doktor Holm har dåligt samvete efter att han har haft sex med en patient.
En röst säger, följ ditt begär.
En annan röst säger, kom ihåg att du är veterinär.

Julmarknad is coming...


Skivrecension: Bloodbath

Bloodbath

The arrow of satan is drawn

 

Lagom till att höstmörkret sänker sig över landet släpper Bloodbath en skiva som skulle passa bra som soundtrack för den som vill fira Alla helgons blodiga natt. Det här är musik för den gillar död, förruttnelse, ångest och mörker. Perfekt alltså om man är ett fan av dödsmetall, kanske inte lika perfekt som julklapp till farmor.

Stockholmsbandet Bloodbath bildades 1998 och fyller alltså 20 år i år. Det firas med denna platta och ett gäng spelningar runt om i Europa. Lite i skymundan, åtminstone för mainstreampubliken, har bandet gjort sig en internationell karriär och skapat sig ett gott renommé. Bland forna medlemmar hittar vi kända namn som Peter Tägtgren (Pain) och Mikael Åkefeldt (Opeth) som tidigare stått vid micken, men sedan några år tillbaka har man plockat in Nick Holmes från Paradise Lost som sångare. För oss östgötar bör man nämna Finspångsmusikern Dag Swanö som var med och bildade bandet och Linköpingssonen Martin Axenrot som är den nuvarande trummisen.

Riktmärket är klassisk dödsmetal från 80-talet. Bandet har på sin femte platta försökt skapa en smutsig och skräckfylld ljudbild, problemet är väl bara att det låter lite för bra. De har med åren blivit lite för skickliga musiker för sitt eget bästa. Inte för att jag tror de surar över det, värre kritik än så kan man få.

 

3/5


Liveklubbens julkalender

Ni har väl inte missat Liveklubbens julkalender, med tävlingar, bokningar, erbjudanden och annat.
Gå in på Liveklubbens facebooksida och kolla.

Filmrecension: Mamma Mia - Here we go again

Mamma Mia - Here we go again

 

Uppföljare blir sällan lyckade, så jag måste erkänna att jag suckade djupt när jag fick reda på att det skulle komma en "Mamma Mia 2 ", tio år efter originalet. Glatt överraskad kan jag dock konstatera att "Mamma Mia - here we go again" klarar sig riktigt bra och bjuder på samma glädjesprudlande upplevelse som ettan.

Persongalleriet är till stor del samma men denna gång utspelas halva filmen på 70-talet där vi får se hur det gick till när den unga Donna (spelad av charmiga Lily James) mötte de tre män som sedan blev potentiella fäder till Sophie. Det är ett lyckat grepp för en uppföljare och för in ungdomlig energi i en film som lätt hade kunnat bli en trött upprepning.

Ettan hade en tydligare och bättre ramberättelse, men "Mamma Mia - here we go again" håller absolut jämna steg, även om det svajar lite på vägen. Stundtals står berättelsen och stampar och det känns också som att man ibland behövt jobba hårt på manuset för att få in låtar och karaktärer och för att handlingen inte ska kännas alltför krystad.

Tvåan har dock lika mycket charm, ännu mer humor och dessutom en nostalgisk ton som gör att den berör mer. Så även om den har sina brister går det ändå inte att värja sig i slutändan. Filmen är härlig och levnadsglad, på gränsen till fånigt naiv, och man kan välja att vara en surpuppa som gnäller över det eller så kan man omfamna det, ryckas med och må riktigt bra för en stund. Jag väljer det senare, det blir helt enkelt roligare att leva då.

 

4/5


Lika som bär #230

Jerry Trumps ryggtatuering & Folke Filbyter

Norrköping light festival 2018

Tog en kvällspromenad igår och kollade in årets upplaga av Norrköping Light Festival. Som vanligt är stans vanliga belysning snyggare men okej, det är rätt trevligt att gå runt och kolla in ljusfestivalen. Här är några av ljusinstallationerna.

Om

Min profilbild

tobi

Mejla till: Tobi_Katoy@hotmail.com

RSS 2.0