Överraskningsresa dag 3

Innan vi lämnade Hamar passade vi på att göra ett snabbstopp vid OS-arenan Vikingaskeppet...
Och så kollade vi även in Domkirkeodden med gamla hus, ruiner, utställningar mm
Sen körde vi den fina vägen utmed Mjösa ner mot Oslo, men där stannade vi inte utan vi fortsatte till Drammen som visade sig vara en riktig fin och trevlig stad.
Nu är det dags att dra vidare, men vart? Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag...

Söndagsintervjun: Peter Kagerland

I huvudet på de första svenska punkarna

För fem år sedan skrev Peter Kagerland från Norrköping boken "Ny våg", en ambitiös dokumentation över banden som vällde fram i den första svenska punkvågen åren 1977-82. Nu följer han upp den med "Punklyrik" där han undersöker bandens texter och skapar en bild av hur det var att vara ung under den första punkåren.

Precis som "Ny Våg" koncentrerar sig "Punklyrik" på åren 1977-82, en tid då Peter Kagerland själv var ung och drabbades av kraften i den punkvåg som spred sig över landet.
- Jag hade lyssnat på Ramones, Suzi Q och Patti Smith innan, men det var roligt när de svenska punkbanden kom. Jag bodde i Malmslätt och det fanns sex, sju band där tidigt. Nästan varje vecka åkte man och kollade in nåt band på nån fritidsgård, säger Peter och förklarar hur han kom fram till temat för sin andra punkbok.
- För mig är det låtarna och banden som är det viktiga. Det enda jag var inne och snuddade vid när jag skulle välja ämne för den nya boken var att göra en uppföljare från 1982 och framåt, men jag gillar den tidiga punken och är inte lika inne på HC-punken som kom efter. Jag lyssnar väl på lite sånt ibland, till exempel Anti Cimex, men jag vill gärna ha melodier. Texterna ändrades också där runt 1982. Den första punkvågen var inte så politisk, sen blev det mer texter om anarki och frihet.

Boken är uppdelad i 22 kapitel där Peter går igenom de vanligaste textämnena. Vanliga teman var bland annat hatet mot ABAB-vakter, fejden med raggarna och rädslan att bli en Svensson. I boken finns ett stort antal texter tryckta, vilket många gamla fans säkert gläds över. På skiva var det nämligen inte alltid så lätt att höra vad banden sjöng. Peter nämner själv låten "Das Jazz" av Massmedia med rader som "Das jazz, das jazz - spelar bara falska ass/das jazz, das jazz - har du nånsin använt fuzz" där han som ung inte hade en aning om hur texten gick.
Det var även stor spännvidd på den litterära nivån, från omogna högstadiekillar till skarpa samhällskritiker som Ebba Grön.
- De flesta var unga och hade aldrig skrivit något innan. De sneglade på hur andra gjorde och gjorde sen en egen variant av det. Många av de här banden bildades, och fyra veckor senare gjorde de en spelning i fritidsgården med de tre låtar de gjort. Det var ingen som trodde att det skulle skrivas en bok 40 år senare. Många har erkänt att de bockade av saker på "listan", det ingick liksom att sjunga om kungahuset, diskomusik, polisen och så vidare. Sen fanns det en del band som hade lite andra ambitioner, som TT Reuter och Stry, som skrev en annan typ av texter, som inte riktigt fick plats i boken.
- Jag har valt ut 160 texter som jag tycker täcker in den första punkvågen bäst, men jag hade kunnat byta ut hundra och det hade blivit en lika bra bok, säger Peter och menar att "Punklyrik" kan ses som ett tidsdokument över hur det kunde vara att vara ung i Sverige i skarven mellan 70- och 80-tal, och är en bok som man kan läsa även om man inte är särskilt intresserad av punkmusik.

Överraskningsresa dag 2

Vi tog ett morgonspa innan vi checkade ut från hotell Dalecarlia och sen kollade vi in Rättvik.
Vi kollade utsikten från Vidablick, Långbryggan och Wasastenen vid kyrkan.
Vi var även borta vid Dalhalla men min favorit var Springkällan ute i skogen.

Sen vidare mot Mora där vi kollade in Vasaloppsområdet och njöt av en delikat lunch på Biltema. 15 kronor för kaffe, bulle och två korv med bröd - svårslaget!
Efter det blev det lång bilkörning in i Norge och kvällen avslutades i Hamar. Vart bär det av härnäst månntro? Bella har inte en aning...

Skivrecension: The Charlatans

The Charlatans
Different days

När Madchestervågen drog igång i slutet av 80-talet var det så hippt att hälften hade varit nog. Mixen av pop och dansvänliga takter i kombination med den psykedeliska känslan och den boomande ravekulturen låg helt rätt i tiden. The Stone Roses upphöjdes till halvgudar och skivbolaget Factory Records och klubben The hacienda var medelpunkten som den västerländska popkulturen snurrade kring. Men ska man vara ärlig så är det en era som tiden varit ganska grym mot. Personligen kan jag knappt lyssna på band som Happy Mondays eller James längre. Inte för att det är dåligt för det är det absolut inte, utan snarare för att jag inte längre fattar vad det var som vi tyckte var så fruktansvärt coolt. Å andra sidan skulle man kunna säga det även om den efterföljande britpopvågen på 90-talet. Fast det kanske bara är jag som tycker så?
The Charlatans har aldrig varit något av mina favoritindieband, utan mest funnits med nånstans i periferin. Stabila men ointressanta. Och detsamma kan man säga om denna nya skiva där de åter gör ett stabilt jobb utan att glänsa. Och någon Madchesterrevival lär de knappast dra igång, vilket iochförsig inte heller är något jag sörjer.

2/5

Överraskningsresa

Knappt hade vi kommit hem från Västervik förrns det var dags att ta med Bella på en ny överraskningsresa. Hon hade ingen aning om vart vi skulle och inte blev hon klokare efter första stoppet som var Kungsör. Där stannade vi till och sa hej till Thor Modéen, den störste inom svensk filmunderhållning.
Men dagens verkliga mål var hotell Dalecarlia utanför Rättvik. Ett mysigt/lyxigt spahotell med drag av The Great Northern, med storslagen utsikt över Siljan.

Oj oj oj vad vi spa-ade. Bastu, bubbelpool, vanlig pool, utepool...riktigt trevligt ställe.
Sen avslutade vi med en härlig middag. Oj oj oj... Får se om vi hinner med ett morgonspa också innan vi drar imorgon. Vart bär det av härnäst? Ingen som vet, och allra minst Bella.

Lehmans fredagsfräckis

Samerna Johan och Per var uppe i fjällen på renskiljningen. Efter dagens slit satt dom vid lägerelden och drack lite hembränt. Efter ett tag frågar Johan:
– Per, tål du mygg?
– Jomen visst, jag tål mygg.
Så satt dom där och diskuterade fram och tillbaka huruvida dom tålde mygg eller inte.
Till slut så slog dom vad om en ren att Per skulle klara av att vara fastbunden över natten vid en dvärgbjörk, alldeles naken.
Sagt och gjort, Per blev fastbunden och Johan gick och la sig i tältet för att sova.
På morgonen när Johan stack ut huvudet från tältet så såg han Per hänga nästan livlös, det enda som höll honom uppe var repet runt midjan.
– Vad var det jag sa, du tål ju inte mygg.
Per stönade uppbragt:
– Visst fan tål jag mygg, men den jäkla renkalven har diat hela natten…

Torsdagstoner i trädgårn

Ikväll drar årets upplaga av Torsdagstoner i Trädgårn igång.

Veckans Tobi

Jag erkänner mig besegrad. Det finns en Tobi som är mer Tobi än mig, nämligen Tobi Tobsen.

Filmrecension: La la land

La la land

14 Oscarsnomineringar får man inte om man inte är en bra film i varje detalj, från teknik som foto och ljud till det mer "mänskliga" som skådespeleri och regi, och "La la land" har verkligen varit noga med varje uns av filmen. Att det sedan är en nostalgisk hyllning till Hollywood och den amerikanska drömmen har nog också betytt en del. Ryan Gosling och Emma Stone spelar två konstnärssjälar som kommer till Los Angeles för att slå sig fram inom sina respektive gebit: jazzmusik och skådespeleri. Det är inte det lättaste märker de snart och efterhand börjar även deras relation känna av påfrestningarna.
Musiken är ständigt närvarande men även om rollfigurerna brister ut i sång emellanåt känns det inte som en renodlad musikalfilm, snarare är det en hyllning till den klassiska filmkonsten där sång och dans ofta var en naturlig del av berättandet. Musiken används på ett snyggt sätt, fotot är av högsta klass och Stone och Gosling gör strålande prestationer. Det är romantiskt, vemodigt och färgstarkt, men samtidigt som filmen är en hommage till showbiz finns en jordnära ton som gör att "La la land" aldrig blir glättig eller platt.
Efter en halvsvag start tar sig filmen successivt och blir bara bättre och bättre. Kanske inte den knockout till film som många talat om, men en riktigt trevlig filmupplevelse om drömmar, kärlek och funderingar kring hur man egentligen ska leva sitt liv.

4/5

Zerorapport från Visfestivalen

Här kan man läsa den text om Visfestivalen som jag skrev för Zero.

Västervik 2017 Del 2

Lördagen var "la grande finale" på Visfestivalen och då gick hela gänget in i ruinen. Men vi började med en sväng på stan.
Varmrökt lax blev en perfekt uppladdning...
Bröderna Berg var uppvärmare och Ola Aurell konferencier, men i övrigt kändes första halvan lite svag med Ellinor Brolin, Linda Ström och Tomas Andersson Wij.
Anders Wendin var dock kanonbra, bäst under kvällen i mitt tycke.
Miss Li var också i högform och avslutade kvällen på ett hejdundrande sätt.
Sen hängde vi lite i båten igen innan det var dags att gå hem. Ännu en svinbra visfestival kan läggas till handlingarna, ses igen nästa år.
PS: På söndagen gjorde vi en liten utflykt till S:t Anna på hemvägen och smaskade skaldjur på Båthuset.

Västervik 2017

Det blev en visfestival i Västervik även detta år. Tror det är mitt 24:e år och Bella var såklart med. Vi drog ner på torsdagen och laddade upp med en strömmingslunch vid E 22:an.
Gamla Räken har blivit Burger Shack, en svinbra burgarbar som jag kan rekommendera.
Sen mötte vi upp "järngänget" på Simson framåt natten.
Sen på fredagen tåg vi båten ut till Idö, en trevlig liten utflykt.
Det var så jäkla gött på Burger Shack, så vi gick dit på fredagen igen.
Jag var även inne en snabbis i ruinen och kollade in Magnus Carlson.
Och sen slutade natten på Håkans kompis båt där Willy underhöll i vanlig ordning.

Lehmans fredagsfräckis

En judisk man och en norrbottning satt i bastun.
– Jag ser att du också är omskuren, sa juden.
– Omskuren???? Här i Norrland kallas det för slitage..

Skivrecension: Mando Diao

Mando Diao
Good Times

Man kan lugnt säga att de senaste åren varit omvälvande för Mando Diao, och inte minst för deras fans. Från att ha varit ett ganska klassiskt rockband började de först experimentera med hip hop och dansrytmer. Därefter bytte de språk från engelska till svenska och gjorde tolkningar av gamla Fröding-dikter. Det gav dem visserligen en ny publik men var lite förvirrande för de gamla fansen. Och än värre blev det på den märkliga synthskivan "Aelita" som var ett haveri på alla plan. Sen tycktes Gustaf Norén blomma ut i fullständig galenskap och hoppade av bandet. Resten av Borlängegrabbarna fortsatte och nu har bandets åttonde album kommit ut.
Musikaliskt har bandet hoppat tillbaka några snäpp. Inte ända till de första årens retrorock men till perioden kring hitten "Dance with somebody". Åter är det rock som är grunden även om låtarna ofta kryddas med elektronik, beats och diverse produktionstekniska detaljer. Det låter rätt bra, svängigt och dansvänligt, men ofta lite för småputtrigt och snällt för att det riktigt ska bränna till. Men efter de senaste årens turbulens känns det skönt att Mando Diao är tillbaka på allvar igen, så även om "Good times" har brister är jag ändå lättad och nöjd.

3/5

Burkskinka och Aurell

Igår var det tionde och sista året för Kom I Form i Åtvid, så det var man ju tvungen att åka på. Men dagen började i Tannefors med sommarmaten no.1 - Burkskinka! Oj oj oj...så gott.
Sen drog vi till Åtvid och Kom I Form som sagt. Det stora dragplåstret var Ola Aurell som, som vanligt, var bra. På lördag ska vi se honom igen när han är visvärd i Västervik. Två picknickar samma dag blev det i alla fall, inte illa.

Om

Min profilbild

tobi

Mejla till: Tobi_Katoy@hotmail.com

RSS 2.0