tobi

Efter "The summer of Tobi", "The summer of Tobi - andra sommaren", "The summer of Tobi - Hämningslöst", "The summer of Tobi 4.0", "The summer of Tobi - Återkomsten", "The summer of Tobi vs Predator" och "The summer of Tobi 2LAX11" är det nu dags för "The summer of Tobi -Reboot".

Igår kändes som startskottet. Och en av de klassiska punkterna (att dricka vin på Rimås balkong) klarades av direkt. Sen tog Bill och jag en AW (och ja, den sjuka AW-stalkern ringde igen) innan vi hade ett mini-bandmöte där vi inte kom fram till ett skit.

Avslutningsvis blev det en sväng till L´Orient för att kolla in Helmut Jederknüller. Dom svängde som vanligt...

Men va fan...? Nu har Figge också börjat!

Det blev även en halv fjärde dag i Lissabon innan vi flög hem. Då passade vi på att kolla in området nere vid vattnet och lite mer av Alfama.

Där höll dom på att smycka gatorna för den kommande Sardin-festivalen. Och jag passade självklart på att prova nationalrätten. Bill som är fiskrädd avstod, och kanske gjorde han rätt för jag förstod inte riktigt tjusningen med denna lite småtråkiga maträtt.

Sammanfattningsvis kan man säga att Lissabon var en mysig och charmig stad, perfekt för en kortare tripp på några dagar. Dock var det lite småkyligt, och jag hade svårt att på allvar förälska mig i staden utan att rikta kunna peka på varför.

Innelistan Lissabon
1. Hela stadskärnan med sin arkitektur, backar, bergbanor osv.
2. Utsikten från Castelo de Sao Jorge och Barrio Alto
3. Prången och gränderna i Alfama
4. Bra prisnivå
5. Indiern som sålde en hatt till Bill (som han aldrig använde utan lämnade kvar på rummet när vi åkte)

Utelistan
1. Lunchen på Sol Nascente (sök gärna på Tripadvisor, där alla har gett stället bottenbetyg)
2. De jobbiga knarkförsäljarna
3. Halvdant väder
4. Restaurangerna på svettgatan
5. Att vi inte fick höra nån fado

Tänkte bara tipsa om att Helmut Jederknüller spelar på L´Orient ikväll. Och det är gratis, så det finns inget att skylla på!

Tredje dagen åkte Portugalskjortan fram! Jag hade sparat lite på den eftersom det var lite småkallt väder, men tredje dagen var det dags. Vi började med att kolla in de västra delarna kring Bairro Alto, där det bland annat finns flera bergbanor man kan åka uppför/nedför backarna.

Hela centrala Lissabon består av gamla hus, smala gränder, backar, spårvagnar, små restauranger och annat mysigt. Det är ganska slitet och nedgånget, men man har i alla fall lyckats bevara stadskärnan på ett charmigt sätt.

Vi bodde precis intill denna berömda hiss. Dock åkte vi inte upp i den eftersom Bill är höjdrädd...

EP

 

4/10

 

El Poncho: Rofftops EP

Egen prod.

 

Detta Göteborgsband har funnits i tre år och innan denna skiva släppt två andra EP:s. Det fem man och en kvinna starka bandet gillar att lattja med ljud och rytmer och levererar tre låtar som blandar lekfullhet och ös på samma gång. Sångerskan Paulina Nyström påminner lite om gamla screamqueenen Cecilia Nordlund men musiken kan nog beskrivas bäst som experimentell rock med funkfeeling. Låtarna har svårt att fastna, men det känns som att det finns outnyttjad potential i Paulina.
------------------------------------------------------------------

8/10

 

Joel Alme: A tender trap

Razzia Records

 

Den låt som jag gått och nynnat på mest under våren är utan tvekan Joel Almes melankoliska “When the time is right”. En självklar melodi som känns klassisk så fort man hör den, fantastisk sång och känsla och så min favorit-textrad: ”it breaks my heart, it breaks my heart you know” som kanske inte ser så märkvärdig ut på pappret men som går direkt in i hjärtat när man hör den sjungas.

Men det är inte bara nyss nämnda låt som får blodet att bulta i mitt romantiska estradör-hjärta, hela Almes tredje platta innehåller storslagen croonerpop som lånar poser av såväl Morrissey som Sinatra. I mitt tycke är det årets hittills bästa skiva.

Här finns en mängd starka låtar med vacker, ömsint musik och känslosam sång, kryddat med viss indiekänsla som gör att det inte blir outhärdligt smörigt. Men det är snarare helheten än enskilda låtar som sätter sig, det är stämningen som Alme förmedlar genom skivan som är styrkan, inte bara de strålande melodierna och den stiliga känslan i sången. Detta är en skiva som man bör köra på repeat, om och om igen.

Börjar Prutten få idétorka?

Andra dagen i Lissabon tog vi den klassiska spårvagn 28 och kollade in staden. Mest var vi på östra sidan med gamla stadsdelen Alfama med sina slingrande gränder och prång.

Uppe på berget låg också den magnifika borgen Castello de São Jorge med fantastisk utsikt över staden.

Kvällstid höll vi oss nere kring restaurangerna i Baixa och drack bland annat Portvin, och åt Kyckling Piri-piri. Däremot missade vi fadosången - skandal!

Tycker ni att Bill verkar lite bitter så beror det på att vi ätit världshistoriens sämsta lunch strax innan...

Scans Jägarkorv

Vi avslutar korvtestet med gammal hederlig falukorv. Fast detta är en lite finare variant kallad Jägarkorv. Och för att vara falukorv är den riktigt bra, köttig och god. Men som vanligt är det svårt att på allvar tända till som konsument. Slutsatsen av hela detta test blir att korv oftast är helt okej, men det är sällan man stöter på en korv som når riktigt orgiastiska höjder.

Betyg: 3 av 5

Är det en vaxdocka? Är det en vampyr? Nej,det är David Gest!

Album

 

5/10

 

VED: VED

Adrian Recordings

 

Jag är inget stort fan av instrumentalmusik, särskilt inte om den är repetitiv och enformig. Det gäller såväl house som jazz och electronica. Ofta reduceras bara instrumentalmusik till att bli en ljudkuliss som kanske väcker lite intresse i initialskedet men som sakta förvandlas till en tapet. Visserligen kanske den skapar en sorts stämning men är inget man lyssnar aktivt på.

VED från Malmö känns inledningsvis lite intressantare. Kvintetten mixar elektronik med instrument som bouzouki, orgel och klarinett och skapar en slags loungemusik som andas och har liv. Ja, det är instrumentalt och monotont men också dansvänligt och faktiskt med en hel del folkmusikkänsla. Man anar lite Balkaninfluenser nånstans där bakom alla rytmerna. Och till en början känns det riktigt intressant, men någonstans halvvägs in i skivan tappar jag intresset och även VED blir till en kuliss.
-----------------------------------------------------------------------------

Album

 

6/10

 

Salim Nourallah: Hit parade

Tapete Records

 

Efter att ha gjort musik med sin bror Faris i konstellationen The Nourallah Brothers under några år gick Salim 2004 solo och har sedan dess fått ur sig fem skivor. Texaskillen spelar en blandning av americana och singer/songwriter, av den typ som brukar gå hem på SXSW och hyllas i Sonic, samt dyka upp i allehanda tv-serier. Organisk, jordig visrock som väver ihop den amerikanska indiescenen med det mer lantliga livets vedermödor. Och mycket riktigt spelade han också på SXSW i år. Och visst har hans musik även varit med i några tv-serier.

Så man vet ungefär hur det låter. Han spelar trevliga låtar med en akustisk touch, men det finns helt enkelt för många andra artister där ute liknande Salim Nourallah. Spela upp en låt av honom tillsammans med tio låtar av hans musikaliska kollegor och det är omöjligt att avgöra vilken som är hans. Det gör att jag har svårt att uppbåda något större engagemang för honom, trots att jag i grund och botten gillar hans musik.