tobi

Ibland får gratistidningarna kritik, men jag tycker det är en njutning varje gång man öppnar upp blaskorna. Jag läste bland annat detta underbara citat av Jimmy Uller i LKPG (ovan).

I samma tidning slog skribenten Daniel Atterbom nytt rekord i sin paradgren "Wikipedia-journalistik". En märklig teknik där han istället för att fråga sina intervjuoffer saker kommer med påståenden som vederbörande på något sätt ska kommentera.

Och så har vi denna text i Linköpingsposten, som glädjande nog nämner Dentusgrottan. Men just detta faktum, tillsammans med grammatikfelet, omnämnandet av Glenn Danzig och att texten saknar signatur gör att jag är 100% säker på att det är Jerry själv som skrivit texten.

Album

 

7/10

 

Jonas Schwartz: Six

Adore music

 

Någonstans i min skivhög vet jag att det ligger en gammal EP med Jonas Schwartz. När han började göra väsen av sig för några år sen med en EP-trilogi var han inte tillräckligt bra för att göra återkommande besök i min stereo, men ändå intressant nog för att jag skulle lägga namnet på minnet. Och nu är han tillbaka med sitt debutalbum som är överraskande bra.

Det finns några svackor här och där, men dem kan man lätt glömma när helhetsintrycket är så tilltalande. Schwartz levererar härlig indiepop som både innehåller såväl eufori och croonerstämning som halvsprucken röst och retrokänsla. En manlig motsvarighet till Amanda Jenssen, skulle man kunna säga.

Elmo är en annan referens som man kan plocka fram. Och eftersom jag gillar såväl Elmo som Amanda gillar jag såklart också Schwartz. Här finns många bra låtar, men favoriten är nog ändå ”Dream on” med sin vers som mullrar fram i ett lägre register för att höja tonläget och kraften i refrängen.
------------------------------------------------------------------------------

Album

 

5/10

 

Love Antell: Gatorna tillhör oss

Startracks

 

Det som fällde Socialdemokratin i början av 90-talet var inte en osedvanligt stark opposition utan det som brukar kallas ”de stora förväntningarnas missnöje”. Sedan 50-talet hade sossarna byggt upp den offentliga sektorn, men varje förbättring av välfärdsstaten ledde till nya, ökade förväntningar. I längden går det naturligtvis inte att hela tiden öka det offentligas åtaganden, vilket ledde till att sossarna inte kunde motsvara de förväntningar som fanns bland medborgarna som därför kände sig besvikna.

Ungefär samma situation befinner sig Love Antell i. Det kvittar att hans solodebut ”Gatorna tillhör oss” egentligen är en helt okej skiva, problemet är att våra förväntningar på honom är så höga så att allt som inte får oss att skrika i extas därför ses som ett misslyckande.

Hans gamla band Florence Valentin debuterade också svagt, men levererade sedan två vrålstarka skivor med punkattityd, vassa texter och låtar av guds nåde. Låtar som den svängiga ”Pokerkväll på Vårby gård” och den ilsket fräsande ”Samma vindar, samma brackor” är redan nu svenska klassiker.

Här finns inget i den klassen. Energin är som bortblåst, låtarna är intetsägande, ljudbilden är mesig och även om texterna fortfarande är typiska Antellska betraktelser över skyskrapor, koppartjuvar, ungkarlshotell, fylleceller, fartkameror, trappmaskiner och parkeringsplatser så är det inget spår som får det att hetta till hos mig.

Kanske beror det på mina höga förväntningar. Eller också är det bara så att Love helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt mycket denna gång.

Fattar inte riktigt denna...

Efter "The summer of Tobi", "The summer of Tobi - andra sommaren", "The summer of Tobi - Hämningslöst", "The summer of Tobi 4.0", "The summer of Tobi - Återkomsten", "The summer of Tobi vs Predator" och "The summer of Tobi 2LAX11" är det nu dags för "The summer of Tobi -Reboot".

Igår kändes som startskottet. Och en av de klassiska punkterna (att dricka vin på Rimås balkong) klarades av direkt. Sen tog Bill och jag en AW (och ja, den sjuka AW-stalkern ringde igen) innan vi hade ett mini-bandmöte där vi inte kom fram till ett skit.

Avslutningsvis blev det en sväng till L´Orient för att kolla in Helmut Jederknüller. Dom svängde som vanligt...

Men va fan...? Nu har Figge också börjat!

Det blev även en halv fjärde dag i Lissabon innan vi flög hem. Då passade vi på att kolla in området nere vid vattnet och lite mer av Alfama.

Där höll dom på att smycka gatorna för den kommande Sardin-festivalen. Och jag passade självklart på att prova nationalrätten. Bill som är fiskrädd avstod, och kanske gjorde han rätt för jag förstod inte riktigt tjusningen med denna lite småtråkiga maträtt.

Sammanfattningsvis kan man säga att Lissabon var en mysig och charmig stad, perfekt för en kortare tripp på några dagar. Dock var det lite småkyligt, och jag hade svårt att på allvar förälska mig i staden utan att rikta kunna peka på varför.

Innelistan Lissabon
1. Hela stadskärnan med sin arkitektur, backar, bergbanor osv.
2. Utsikten från Castelo de Sao Jorge och Barrio Alto
3. Prången och gränderna i Alfama
4. Bra prisnivå
5. Indiern som sålde en hatt till Bill (som han aldrig använde utan lämnade kvar på rummet när vi åkte)

Utelistan
1. Lunchen på Sol Nascente (sök gärna på Tripadvisor, där alla har gett stället bottenbetyg)
2. De jobbiga knarkförsäljarna
3. Halvdant väder
4. Restaurangerna på svettgatan
5. Att vi inte fick höra nån fado

Tänkte bara tipsa om att Helmut Jederknüller spelar på L´Orient ikväll. Och det är gratis, så det finns inget att skylla på!

Tredje dagen åkte Portugalskjortan fram! Jag hade sparat lite på den eftersom det var lite småkallt väder, men tredje dagen var det dags. Vi började med att kolla in de västra delarna kring Bairro Alto, där det bland annat finns flera bergbanor man kan åka uppför/nedför backarna.

Hela centrala Lissabon består av gamla hus, smala gränder, backar, spårvagnar, små restauranger och annat mysigt. Det är ganska slitet och nedgånget, men man har i alla fall lyckats bevara stadskärnan på ett charmigt sätt.

Vi bodde precis intill denna berömda hiss. Dock åkte vi inte upp i den eftersom Bill är höjdrädd...

EP

 

4/10

 

El Poncho: Rofftops EP

Egen prod.

 

Detta Göteborgsband har funnits i tre år och innan denna skiva släppt två andra EP:s. Det fem man och en kvinna starka bandet gillar att lattja med ljud och rytmer och levererar tre låtar som blandar lekfullhet och ös på samma gång. Sångerskan Paulina Nyström påminner lite om gamla screamqueenen Cecilia Nordlund men musiken kan nog beskrivas bäst som experimentell rock med funkfeeling. Låtarna har svårt att fastna, men det känns som att det finns outnyttjad potential i Paulina.
------------------------------------------------------------------

8/10

 

Joel Alme: A tender trap

Razzia Records

 

Den låt som jag gått och nynnat på mest under våren är utan tvekan Joel Almes melankoliska “When the time is right”. En självklar melodi som känns klassisk så fort man hör den, fantastisk sång och känsla och så min favorit-textrad: ”it breaks my heart, it breaks my heart you know” som kanske inte ser så märkvärdig ut på pappret men som går direkt in i hjärtat när man hör den sjungas.

Men det är inte bara nyss nämnda låt som får blodet att bulta i mitt romantiska estradör-hjärta, hela Almes tredje platta innehåller storslagen croonerpop som lånar poser av såväl Morrissey som Sinatra. I mitt tycke är det årets hittills bästa skiva.

Här finns en mängd starka låtar med vacker, ömsint musik och känslosam sång, kryddat med viss indiekänsla som gör att det inte blir outhärdligt smörigt. Men det är snarare helheten än enskilda låtar som sätter sig, det är stämningen som Alme förmedlar genom skivan som är styrkan, inte bara de strålande melodierna och den stiliga känslan i sången. Detta är en skiva som man bör köra på repeat, om och om igen.

Börjar Prutten få idétorka?

Andra dagen i Lissabon tog vi den klassiska spårvagn 28 och kollade in staden. Mest var vi på östra sidan med gamla stadsdelen Alfama med sina slingrande gränder och prång.

Uppe på berget låg också den magnifika borgen Castello de São Jorge med fantastisk utsikt över staden.

Kvällstid höll vi oss nere kring restaurangerna i Baixa och drack bland annat Portvin, och åt Kyckling Piri-piri. Däremot missade vi fadosången - skandal!

Tycker ni att Bill verkar lite bitter så beror det på att vi ätit världshistoriens sämsta lunch strax innan...