Filmrecension: Aquaman

Aquaman

 

Medan Marvels superhjältefilmer gör storsuccé har DC:s motsvarigheter svårare att få det att funka. Denna gång är det historien om Aquaman som ska berättas. Han är som till en fyrvaktare på land och drottningen av Atlantis och har således sina rötter i båda världarna. Aquaman är uppvuxen på land, men när kriget hotar måste han återvända till havet för att utmana sin onda halvbror och visa att han är den rättmätiga arvingen till tronen. Först måste han dock bara finna en särskild treudd, ett vapen som bara den som är värdig har rätt till.

Storyn är en variant på samma historia som berättats många gånger förr. Aquaman heter passande nog Arthur till vardags, och visst är det en Kung Artur-saga vi får se - fast under vatten.

Visuellt är det en cool film med snygga undervattensmiljöer och häftiga effekter, ibland blir det dock för mycket, särskilt i den avslutande striden när allt bara är ett rörigt myller. Flera av rollerna känns lite malplacerade men Jason Momoa är klockren i huvudrollen. Dock har filmen problem att hitta rätt tonträff. Vill den vara känslig, rolig, actionfylld, lättsam, mörk eller knasig? Nu blir den lite av varje, och samtidigt ingenting. Manuset är svagt, men trots allt är det en film som är ganska lätt att gilla, kanske för att den vet att den är "lite för mycket".

 

2/5


Biotisdag

Var och kollade in "X-Men: Dark Phoenix" igår. Den sista X-Men-filmen innan Marvel Studios tar över och inkorporerar mutanterna i sitt filmuniversum. Förhoppningsvis blir det då lite ordning på X-Men som hittills har varit en dunderbesvikelse (Wolverine undantagen) sedan första början.
Här handlar det om Jean Grey som får superduperkrafter och samtidigt börjar slåss med sina gamla kollegor. Rätt tråkigt, men nu är skiten i alla fall över. Nu ser vi fram mot X-Men (och Fantastiska Fyran) i MCU!
Betyg: 2 av 5

Filmrecension: Holmes & Watson

Holmes & Watson

 

Mästerdetektiven Sherlock Holmes tycks aldrig bli omodern, det kommer hela tiden nya tv-serier och filmer - och här är en till. Är det en för mycket? Ja, definitivt.

Kollar man in rollistan ser det dock rätt spännande ut på förhand. Will Ferell spelar Holmes och John C. Reilly hans vapendragare Doktor Watson. Här finns även kända namn som Ralph Fiennes och Steve Coogan, ändå blir det ett totalt magplask.

Till att börja med vet jag inte om någon har efterfrågat en flamsig Sherlock Holmes-parodi, men om man nu ändå ska göra en sådan så bör den väl åtminstone vara rolig. Och "Holmes & Watson" är skittråkig. Mycket av humorn går ut på att det antingen dyker upp tidsmarkörer som Charlie Chaplin och Titanic, eller att det refereras till moderna företeelser som selfies och Donald Trump. Ja, ni hör ju själva hur kul det låter.

Storyn, finns det en sån? Jo, just det. Det är nåt om att Moriarty ska döda drottningen...eller hur det nu var? Strunt samma, ingen bryr sig om handlingen i denna rulle, inte ens filmteamet. Dessvärre verkar de inte ha brytt sig om något annat heller, som till exempel hur man skapar en komedi som är rolig och underhållande.

 

1/5


Biotorsdag

Var och såg "The hustle" igår. En ny, kvinnlig variant av "Rivierans guldgossar" med Anne Hathaway och Rebel Wilson i huvudrollerna. Två bluffmakerskor tävlar om att blåsa rika snubbar på franska rivieran. Lättsam, lättsmält och förmodligen lättglömd, men faktiskt ganska rolig och bitvis bättre än förväntat.
Betyg: 2 av 5

Bioonsdag

Var och såg "Godzilla II: King of monsters" igår. Det var två bortkastade timmar. Ännu sämre än ettan från 2014. Det skjuts, det bombas, saker förstörs. Och det är allt som händer.
Betyg: 1 av 5

Från Connery till Craig. Del 11

Dags för mig och Holly Goodhead att återigen bänka oss framför en Bondfilm, denna gång "Moonraker".
Länge är det en riktigt bra Bondrulle, faktiskt en av de bättre. Öppningsscenen där Bond slåss med Hajen i luften, gondoljakten i Venedig och kabinbanefajten i Rio har blivit klassiker. Hugo Drax är en bra skurk och filmen har en personlighet som skiljer ut den bland alla likartade Bondrullar, genom sitt rymdtema.
Men det är också rymdfjanterierna som drar ner slutomdömet. Drax ondskefulla plan går alltså ut på att utrota hela mänskligheten med ett gift och det finns en hemlig rymdstation där han har en massa "perfekta" människor som sedan ska återkolonialisera Jorden. Och det är när det blir laserstrid i rymden som "Moonraker" tappar det. Och till det ska läggas en hel massa ologik, trams och otrovärdiga scenarion, inte minst rörande Hajens person och förehavanden. Som Bondpublik (eller filmpublik överhuvudtaget) måste man acceptera en hel del fånigheter och ologiska saker -  men det måste hänga ihop. Och det gör ofta inte i Bondfilmer, och särskilt inte i denna.
Betyg: 3 av 5

Filmrecension: Lyckligare kan ingen vara

Lyckligare kan ingen vara

Det ska komma en svensk romantisk komedi om året med David Hellenius eller Peter Magnusson (eller båda), så är det bara. Denna gång är det Hellenius som har en av rollerna i denna film om lycka, kärlek och relationer i Stockholm. "Lyckligare kan ingen vara" följer det beprövade "Love actually"-konceptet med ett antal historier som vävs ihop. Här finns nyfunnen romantik på ålderns höst, gammal kärlek som inte rostat och ung kärlek på skoldiskot. En tjej tar körlektioner för att få träffa den snygga trafikskoleläraren, en annan sparkar ut sin manbebis till karl som bryr sig mer om hockey än om sin nyfödda dotter. I rollerna hittar vi namn som Kjell Bergqvist, Eagle-Eye Cherry, Helena af Sandeberg och Adam Lundgren. Det är lättviktigt och lättglömt, och inledningskvarten är irriterande usel. Sakta men säkert tar sig dock filmen och mot slutet hittar den tonen och får ihop trådarna på ett godkänt sätt. Hellenius och Sandeberg har några småladdade scener, men finast är ändå Bergqvists romans med en chilensk kvinna. Som helhet hade det dock behövts putsas en hel del på såväl regi som repliker.

2/5


Biotisdag

Var och såg den nya, tredje "John Wick" igår. Keanu Reeves ser som vanligt supercool ut och actionscenerna är svinsnygga och dunderhäftiga. Sen måste man liksom acceptera filmens dataspelsliknande universum. Det visuella är en absolut fullträff. Handlingen...tja, den är det inte.
Betyg: 3 av 5

Filmrecension: The girl in the spiders web

The girl in the spider´s web

Stieg Larssons Millenniumserie lever vidare, även om det mesta är utbytt. David Lagercrantz har skrivit boken "Det som inte dödar" som denna film är baserad på. Mikael Blomqvist har blivit en biperson och alla skådisar är nya. Lisbeth Salander spelas numera av Claire Foy, och har om möjligt blivit ännu mer av en superhjälte som är expert på...tja, precis allt. Handlingen rotar lite i Salanders barndom men skrapar bara på ytan. Lika lättvindigt tar manuset på den andra storyn, som handlar om ett dataprogram som handlar i orätta händer och som kan kontrollera världens kärnvapenarsenal. Det är liksom ingen stor grej, och den enda som kan rädda världen är såklart Lisbeth Salander. I de tidigare filmerna kunde det finnas en stilistisk poäng med det kalla, karga svenska landskapet. Här har man dragit på ytterligare och det känns som att hela Sverige är ett öde, grått industrilandskap. Det går visserligen hand i hand med filmen i övrigt som också känns fullständigt blodfattig och livlös. Ingen av rollfigurerna väcker sympati eller känns som levande personer, replikerna är stela och manuset är pinsamt uselt. Det finns dock några tuffa actionscener, fotot är ganska snyggt och Foy klarar sig bra i huvudrollen, men det känns som att det hade att göra den här filmen så mycket bättre.

2/5


Filmrecension: The wife

The Wife

Björn Runge har i sin comeback fått till en fin liten film med mycket på pluskontot. Det är spännande att han plötsligt fått en internationell karriär, och med tanke på hur bra "The wife" är ska det bli intressant att följa honom framöver. Personligen tycker jag att det är skojigt att både Johan Widerberg och Christian Slater finns med i rollistan, det är två gamla favoritskådisar vars karriärer har dalat, men som jag gärna ser mer av. För oss svenskar blir det extra skojigt med Nobelfest, Stockholmsmiljöer och Luciatåg. Men framförallt är det Glenn Close och Jonathan Pryce som briljerar, allra mest Close menar många men jag tycker nog att det är i samspelet mellan de två som energin uppstår. Pryce spelar en författare som tilldelas Nobelpriset i litteratur. Hans hustru Close har stått vid hans sida i alla år, men allt eftersom filmen går förstår vi att det finns något som ligger och puttrar under ytan, och när paret åker till Stockholm för att gå på Nobelfesten kommer oförrätter, bitterhet och gamla hemligheter plötsligt fram. För det visar sig, utan att avslöja för mycket, att frun haft en betydligt viktigare roll än vad de flesta inklusive parets egen familj har anat. Själva storyn är kanske inte särskilt märkvärdig, men det är kul att se en film som fokuserar på bra skådespeleri med långa tagningar, välskriven dialog och skådespelare som verkligen kan sitt jobb.

3/5


Från Connery till Craig. Del 10

Dags för "Älskade spion" för mig och Agent Triple-X. Jag har ju tidigare klagat på hur likartade de flesta Bondfilmer är, men frågan är om någon är mer ooriginell än "Älskade spion". 
En galning med drömmar om världsherravälde snor kärnvapenbestyckade ubåtar för att USA och Sovjet ska förinta varandra. Han har en karismatisk hantlangare (Hajen) och ett hemligt högkvarter som sprängs i slutet. Bond lägrar brudar på löpande band och får en högteknologisk bil av Q.
Javisst, Bond har sina obligatoriska ingredienser som måste finnas med, men det går att förnya/variera betydligt bättre än vad som görs i "Älskade spion". Sen är jag också trött på det där ständiga farandet över världen som oftast inte leder nånstans utan mest bara är ett sätt att dra ut på historien. Det är även irriterande med den återkommande ologiken, exempelvis när man inte mördar någon (oftast Bond) direkt utan ska göra det på ett "raffinerat" sätt.
Jag minns Bonds undervattensgående Lotus Esprit som betydligt coolare än vad jag tycker den är nu, och Hajen...ja, en gång i tiden var ju han den häftigaste Bondhejduken nånsin men nu är han mest en sorts clown. Ser dock fram mot att återse honom i "Moonraker". Men konstigast av allt är att jag har börjat smålängta efter Timothy Dalton-filmerna!
Hur som helst: detta är egentligen en helt okej Bondfilm, men bristen på originalitet drar ner betyget.
Betyg: Stark 2 av 5

Filmrecension: Widows

Widows

Ett rånargäng lett av Liam Neeson stryker med i en eldstrid med polisen. Deras änkor har inte bara sorgen att tampas med utan får också överta en miljonskuld från sina döda män. Och sättet att lösa det är att göra en stöt, enligt de anteckningar som Neesons rollfigur lämnat efter sig. Vilket inte är så lätt om man bara varit hemmafru och hårfrisörska tidigare. Men nöden har ingen lag, så de fyra kvinnorna börjar förbereda sig och finslipa planen. I rollistan finns fina namn som Viola Davis, Colin Farrell och Robert Duvall, och i regissörsstolen sitter Steve McQueen med bland annat "12 years a slave" på meristlistan, ändå blir inte resultatet så lysande som man hade kunnat förvänta sig. En anledning till det är att det finns flera sidohistorier som aldrig riktigt utforskas eller knyts samman. Exempelvis pågår det ett lokalval som det bara skrapas på ytan kring. Det känns som att McQueen har en rad politiska tankar med denna film, men han tar dem aldrig riktigt i mål, och i slutändan handlar det bara om ifall kvinnorna ska fixa stöten eller ej. Inget större fel med det, en bra heistfilm funkar alltid. "Widows" är som en nedtonad, skitigare och mer jordnära variant av "Ocean´s 8", och i grunden är det en riktigt sevärd film. 

3/5


Filmrecension: A star is born

A star is born

 

Det senaste årets kanske största och mest oväntade filmsuccé har varit "A star is born". Det är Bradley Coopers regidebut och han spelar även den manliga huvudrollen som den alkoholiserade rockmusikern Jackson Maine som träffar showartisten Ally (Lady Gaga) och hjälper henne in i musikvärlden. De är både ett kärlekspar och musikkollegor, och snart har Allys karriär gått förbi Jacksons och det uppstår spänningar i förhållandet.

Egentligen är det ingen märkvärdig historia, och den har dessutom filmats tre gånger tidigare, men ändå är det något med denna film som verkligen har gått hem hos publiken. Å ena sidan är den banal och smått patetisk, men det är också en film som verkligen har något som berör. Och framförallt handlar det om Bradleys och Gagas insatser, och inte minst samspelet och kemin dem emellan. Det känns äkta och okonstlat, vackert och fult på samma gång, precis som det brukar vara i verkliga livet. Här finns starka musikuppträdanden, en sorglig kärlekshistoria och ömsinta stunder. Filmen rör sig i den glamorösa musikvärlden, men det stora intrycket är att den känns så väldigt mänsklig, och jag tror att det är det som är styrkan med "A star is born".

 

3/5


Biomåndag

Äntligen var jag och såg "Avengers: Endgame". Okej, den hade premiär i onsdags, men det känns som en evighet sen. Jag har såklart följt Marvelfilmerna sedan starten 2008, men det är egentligen först under det senaste året, sedan "Avengers: Infinitive war", som jag verkligen har odlat min pepp. Och den har vuxit till enorma höjder.
Därför är det tråkigt att konstatera att ""Endgame" är en besvikelse. Filmen är bitvis rätt seg och händelselös, särskilt första halvan. Och man tramsar helt bort både Thor och Hulken. När handlingen äntligen drar igång känns den hafsig och stressad. Det är (för) mycket som ska hinnas med så allt blir rätt snuttifierat.
Men det finns även bitar som är riktigt bra. Som många andra konstaterat har "Endgame" en del riktigt höga toppar men även många riktigt djupa dalar och som helhet lämnar man biosalongen lätt besviken. 
Filmserien borde ha tagit slut med "Infinity war".
Betyg: 3 av 5

Biotisdag

Var och såg "Den siste gentlemannen" igår, Robert Redfords avskedsroll. Han spelar en åldrad gentlemannarånare som vägrar att sluta råna banker trots att han med råge passerat pensionsåldern. En fin liten film, av den gamla sorten. För att hylla en fin skådis, av den gamla sorten. Tack och hej, Robbban.
Betyg: 3 av 5
 
Lyckades tajma in så jag var själv i salongen, tjoho. Det kommer bli svårare med "Avengers: Endgame" som har premiär idag. Har byggt upp ett enormt sug efter den och ju mer jag läser om filmen desto större blir hajpen. Uj uj uj....måste se den NUUU!

Filmrecension: Bohemian Rhapsody

Bohemian Rhapsody

 

Rami Malek är måhända lite späd i kroppen men i övrigt gör han en porträttlik tolkning av Queensångaren Freddie Mercury. Samtidigt undrar man såklart hur denna film hade blivit med Sasha Baron Cohen, som egentligen var tänkt för huvudrollen.

Här får vi följa Freddies och Queens utveckling från totalt okända till spelningen på Live Aid-galan på Wembley 1985 som kulmen på historien. Biopics är alltid svåra att få till, på grund av att verkligheten inte följer någon dramatisk mall. Ofta försöker man klämma in för mycket vilket gör att man bara skrapar på ytan. Så är fallet här, "Bohemian Rhapsody" hade definitivt tjänat på att begränsa sig och gräva djupare på vissa ställen.

För här finns ju onekligen en hel del att gräva i. Freddies förhållande till familjen, hans insjuknande i AIDS, bråket med de övriga Queenmedlemmarna, missbruket och homosexualiteten. Men detta är en film för den breda massan och då kan man inte skrämma iväg någon genom att ta upp för mörka och svåra sidor av den mustaschprydde sångaren. Det gör att "Bohemian Rhapsody" blir lite för trevlig och lättviktig för att beröra på allvar.

Vill man få en snabbkurs i Freddie Mercurys liv och en massa bra Queenlåtar att digga till, då är detta en film man kan smaska chips till i soffan på lördagskvällen, men vill man verkligen komma under skinnet på Freddie Mercury så finns mer att önska.

 

2/5


Filmrecension: First man

First man

 

Det är knepigt att göra film om månlandningen 1969, eftersom alla vet att det slutade bra. Damien Chazelle, som regisserade "La la land", gör dock ett försök och plockar åter in Ryan Gosling som huvudrollsinnehavare. Och han lyckas faktiskt göra något riktigt bra av denna förutsägbara historia.

Eftersom själva månfärden i sig inte är särskilt berättartekniskt dramatisk måste en film om den lägga vikten på något annat, exempelvis den politiska kapplöpningen med Sovjet. Chazelle väljer att fokusera på Neil Armstrongs privatliv och de prövningar hans familj får utstå. Och där finns några känslosamma scener som känns i bröstet, fast allra bäst lyckas Chazelle med att fånga känslan i rymdkapseln. Det gnisslar, skakar och smäller när raketerna lyfter och som publik får man nästan panik av den instängda känslan eller när kapseln snurrar okontrollerat i rymden.

Svenska Oscarsvinnaren Linus Sandgren står för fotot och gör ett fantastiskt jobb. Rent tekniskt är "First man" ett mästerverk och de små brister som filmen har ligger i att det är en rakt berättad historia från A till B, som visserligen har några gupp på vägen men där man vet att allt ändå kommer gå bra till slut.

 

4/5


Från Connery till Craig. Del 9

Återigen har jag och Mary Goodnight bänkat oss framför en Bondfilm, denna gång "Mannen med den gyllene pistolen", och efter att nästan ha tappat Bond-suget fick vi upp hoppet igen. För denna film har en hel del på plussidan. Christopher Lee gör en karismatisk Bondskurk (Scaramanga - coolt namn! - med kännetecknet att han har tre bröstvårtor!). Han har dessutom en intressant hantlangare (den onda dvärgen Nick Nack). Både Britt Ekland och Maud Adams är Bondbrudar (kul för oss svenskar). Scaramanga har ett tufft högkvarter (James Bond-klippan i Thailand) och ett coolt vapen (en gyllene pistol som han sätter ihop av en cigaretttändare, penna mm).
Bond får en kula med sitt namn på, en vink om att Scaramanga är ute efter honom. Filmen tar upp den då nya tekniken solenergi, som dock Scaramanga omvandlar till ett vapen. Bra tonträff och mycket Bondkänsla. 
Betyg: stark 3 av 5

Filmrecension: Halloween

Halloween

 

Sedan originalet "Alla helgons blodiga natt" visades 1978 har det kommit totalt elva "Halloween"-filmer. Denna 40-års-jubilerande rulle struntar dock fullständigt i de nio mittersta och ska ses som en uppföljare till originalet. John Carpenter är involverad, gubben bakom Michael Myers mask är densamma som i originalet och i huvudrollen som Laurie Strode ser vi återigen Jamie Lee Curtis.

Michael har suttit inspärrad i 40 år och under tiden har Laurie förberett sig och sin familj att kunna ta kål på honom den dag han kommer ut, vilket det alltså blivit dags för nu. I staden Haddonfield firas Halloween, och Michael firar på sitt eget lilla sätt genom att ha ihjäl folk på löpande band. Men allra helst är det såklart Laurie och hennes familj han vill mörda.

Uppbyggnaden är riktigt bra för att vara en blodig skräckis och "Halloween" har ett gäng scener som är spännande och snyggt gjorda. Rent hantverksmässigt är nivån riktigt hög och filmen har ett nostalgivärde som hjälper till att höja intresset. Ändå finns en liten känsla av hafsverk som irriterar. Med bara ett uns mer ansträngning hade detta kunnat bli en riktigt bra film, för grunden finns definitivt där.

 

3/5


Biotisdag

Bio igen. Igår blev det "Helan & Halvan". Och när man tänker på den duon är det lätt hänt att man börjar sjunga på en låt av Onkel Kånkel, och då brukar Bella blir sur för hon tycker att det är den värsta låt hon hört.
Nåväl, filmen handlar om den klassiska humorduon "Helan & Halvan" med tyngdpunkt på den jobbiga Englandsturné de gjorde i slutet av karriären. En fin liten film med värme, snygg scenografi samt porträttlika och bra skådisar.
Betyg: 4 av 5

RSS 2.0