tobi

John Wick: Chapter 3 - Parabellum

Det har sagts en del om Keanu Reeves comeback som cool filmsnubbe i och med "John Wick"-filmerna och det måste nog poängteras igen: Reeves är klockren i rollen den fåordige våldsmaskinen som rensar upp bland slöddret. "John Wick"-serien satsar mycket på det visuella och Reeves passar perfekt in med sin kostym, sin skäggstubb och sina mörka hårtestar.

Denna tredje del tar vid direkt efter de två andra och börjar med att Wick får en prislapp på sitt huvud och blir allmänt villebråd för alla lönnmördare som tycks finnas i vartenda gathörn. Det, och en massa andra udda saker, är sånt man måste acceptera för att kunna uppskatta filmens dataspelsliknande universum till fullo. För detta är i första hand en visuell film som är gjord för att behaga ögat.

Actionscenerna är fantastiska och håller absolut världsklass. Inledningen där John Wick dödar skurkar med i tur och ordning böcker, knivar och hästar är så fantasifull och fräck att man måste skratta. Men hela filmen är en strålande uppvisning i koreograferat ultravåld som är omöjligt att slita blicken från.

Filmens kyla, brist på handling och ytliga rollfigurer gör dock att man inte investerar några känslor. När de snygga slagsmålen är över rycker man på axlarna och går vidare.

3/5

X-Men: Dark Phoenix

Sista kapitlet i den X-Men-saga som började för 19 år sedan kretsar kring Jean Grey, den av mutanterna med absolut störst superkrafter. Faktiskt så stora att de är svåra att tygla och det får både Jean och hennes X-Men-kollegor erfara här, när hon vänder sig mot sina forna vänner, samt en del andra otäckingar som vill åt hennes krafter.

Nej, det låter inte så roligt och det är det inte heller. Det är en ganska svag avslutning på filmserien. En filmserie som, förutom Wolverines insatser, varit ganska svag ända från början. Det intressanta med denna final är istället vad som kommer efter. För det kommer fler X-Men-filmer och de kommer att ingå i Marvels Universum, tillsammans med Spindelmannen och de andra hjältarna vi älskar. Rättigheterna är lösta och förhoppningsvis innebär det att klassen kommer höjas några pinnhål på de kommande X-Men-filmerna.

För X-Men-filmerna har ju alltid varit lite plattare, lite sämre och lite barnsligare än de övriga Marvelfilmerna. Man har inte brytt sig om karaktärerna, och det gör man inte här heller. Inte ens när en av dem dör. Men likt fågel Fenix hoppas och tror jag att de nya X-Men snart kommer resa sig ur askan och ge oss riktigt bra filmer framöver.

2/5

Godzilla II: King of monsters

Denna filmserie började med "Godzilla" 2014, fortsatte med "Kong: Skull island" och avslutas(?) med "Godzilla vs Kong" nästa år. Men det måste såklart in en "Godzilla 2" först, för att mjölka ut lite extra slantar. Den första filmen var dålig, men denna uppföljare är ännu värre. Rent skrämmande usel, faktiskt.

Manuset är både korkat och bedrövligt skrivet. För att "återställa balansen i världen" måste man väcka upp en massa monster, det vill säga Godzilla och hans polare, som ligger och slumrar under bergen på en massa platser jorden runt. Sen blir det slagsmål mellan gigantiska jätteinsekter i två timmar.

Det skjuts, det bombas, det sprängs. Städer förstörs och människor dör. Saker exploderar och monstren river allt i sin framfart. Atombomber smäller av och enorma områden ödeläggs. Inte för att man ser vad som händer, för antingen är det mörkt eller regnoväder eller så sker det under vatten eller i en tornado. Lägg till det hetsig klippning och skakigt foto, och ni fattar att detta är en ansträngande film att se på.

Det finns inga andningspauser, inga trovärdiga repliker, inga intressanta rollfigurer. Jag tror banne mig detta är årets sämsta film.

1/5

The hustle

Minns ni "Rivierans guldgossar", filmen från 1988 med Steve Martin och Michael Caine i huvudrollerna? Här kommer en ny, kvinnlig variant av den med Anne Hathaway och Rebel Wilson i motsvarande roller. De två spelar två bedragerskor som sol-och-vårar rika män på den franska rivieran. Hathaway är elegant och sofistikerad i sina lurendrejerier medan Wilsons rollfigur är mer burdus, och snart märker de att staden inte är stor nog för dem båda och slår därför vad. De ska lura en halv miljon av en ung IT-miljonär och den som förlorar måste lämna staden.

Folk som blåser varandra och lyxiga medelhavsmiljöer är två ingredienser som ofta lyfter filmer och så även här. "The hustle" har också väldigt mycket humor, främst genom Wilsons förtjänst, och bitvis är det faktiskt en överraskande bra film. Här bjuds på många garv och roliga scener.

Dock är "The hustle" lite för lättviktig för att verkligen göra avtryck. Rollerna hade behövt lite mer djup och manuset hade behövt putsas på en smula. Visst, det är en halvknasig svindleri-komedi men det är ingen ursäkt för att slarva. Med mer tyngd och finess hade "The hustle" inte blivit så lättglömd som den nu tyvärr blev.

2/5

Den siste gentlemannen

Robert Redford har varit ett av de stora namnen på vita duken med en karriär som spänner över nästan 60 år. Men nu känner 82-åringen att det är dags att tacka för sig och gör det med en fin liten film om en åldrad bankrånare som, till skillnad från Redford själv, vägrar att pensionera sig.

Filmen är baserad på en verklig person, Forrest Tucker, som tillsammans med två andra veterankollegor rånade banker på löpande band, men alltid med ett leende på läpparna och med en gentlemannamässig stil. Och varje gång Tucker hamnade i fängelse, och det gjorde han många gånger, så lyckades han att rymma på något sätt.

Casey Affleck spelar polisen som, med ett slags vördnadsfull respekt, jagar Tucker mot slutet av bankrånarkarriären och Sissy Spacek gör rollen som en kvinna Tucker har en liten romans med. De gör alla bra prestationer i det lilla.

För även om detta är en avskedsföreställning så är det ingen fyrverkerismällande mastodontrulle utan ett ganska nedtonat drama. Stillsamt och värdigt, filmat på gammaldags vis och med en trevlig ton. Ett passande och gentlemannamässigt avsked till en av de stora.

3/5

Avengers: Endgame

Efter 11 år och 22 filmer med Iron Man, Captain America, Thor, Hulk och de andra superhjältarna är det nu dags att säga farväl, åtminstone till det här gänget i Marvels universum. Efter det omtalade slutet i "Avengers: Infinity war" där hälften av alla superhjältar (och även övriga människor) försvann var peppen enorm bland fansen inför denna final.

Och på många sätt är det ett värdigt avslut. Filmen är tre timmar lång och ger gott om tid till att fördjupa sig i många av rollfigurerna. Actionscenerna är förvånansvärt få, och det är faktiskt inget man saknar särskilt mycket. Tyngden ligger på karaktärerna, deras relationer och deras känsloliv. Den biten gör "Endgame" riktigt bra och där hittar man filmens absoluta styrka.

Men det är en ojämn film som också innehåller en del riktiga bottennapp. Thor och Hulken blir två fåntrattar som tramsas bort helt. Och det är så mycket som ska hinnas med att handlingen känns stressad och snuttifierad. Uppdraget att försöka återställa Thanos illdåd hastas igenom lite med vänsterhanden, och logiken håller nog inte hela vägen om man börjar tänka efter.

Som helhet är "Endgame" en godkänd och bitvis riktigt bra film, men ändå lite av en besvikelse. Marvelserien borde nog ha slutat med "Infinity war".

3/5

Us

Jordan Peele fick ett stort genombrott med sin regidebut "Get out" för två år sedan. Det var en annorlunda skräckfilm som bjöd på en unik och fräsch ton där rysningarna framkallades av antydningar och en märklig skevhet. Samma obehagskänsla skapar han i "Us", som också är en udda skräckis med mycket Twilight Zone-känsla. Peele är för övrigt aktuell med att återuppliva den gamla kultiga tv-serien, vilket känns helt naturligt om man sett "Get out" och "Us".

Här får vi möta tjejen "Adelaide" som råkar ut för ett mystiskt trauma i barndomen. Som vuxen får händelsen en uppföljning när hennes familj plötsligt attackeras av...sina egna dubbelgångare. Vilka är de? Vad vill de? Var kommer de ifrån?

Det går säkert att se "Us" som en helt vanlig skräckfilm, men då är den inte särskilt otäck för Peele är bättre på att skapa en ruggig stämning än på att verkligen skrämmas. Men anledningen till att "Us" allmänt anses vara årets bästa skräckis är att den vill säga något mer. Exakt vad är lite oklart, men det är ingen vågad gissning att det handlar om klassklyftor och politisk polarisering i USA. Och Peele berättar det på ett eget och intressant sätt, även om både utförande, handling och logik spretar lite hit och dit. Men för att vara en rysare är nog det stora problemet med "Us" att man inte blir särskilt rädd.

3/5

Jurtjyrkogården

En sak som utmärker skräckförfattaren Stephen Kings böcker är att filmatiseringarna sällan blir särskilt bra, ofta till och med rent urusla. När den första "Jurtjyrkogården"-filmen kom 1989 fick den direkt en slags kultstatus, inte minst på grund av The Ramones ledmotiv, och trots vissa brister är det nog en av de bättre filmatiseringarna.

Själva grundstoryn är i alla fall klockren. En familj flyttar ut på landet och upptäcker en djurkyrkogård i skogen. Bakom den finns en annan, förbjuden, plats som verkar ha magiska krafter för när de begraver sin katt där vaknar den plötsligt till liv igen, om än något ilsknare. När sedan den nioåriga dottern dör i en olycka börjar plötsligt tanken ta form hos pappan: tänk om det även fungerar på människor? Och vem skulle inte tänka så, skulle man inte själv göra vad som helst för att få tillbaka sitt barn? Även om det har vissa "bieffekter". Ett intressant moraliskt dilemma och en premiss som är perfekt för en skräckfilm.

Denna nyinspelning är bitvis riktigt bra, särskilt inledningsvis då stämningen sakta byggs upp. Ändå finns det något stressat över den. Det finns ett sidospår kring frun i familjen som kunde ha strukits helt medan sånt som borde få ta mer tid hastas fram, som exempelvis hela slutet.

Filmen vågar inte riktigt lita på att psykologin är otäck nog som den är utan glider stegvis mot att bli en ordinär skräckis med knivar, hoppa-till-effekter och onda barn. Precis som med figurerna i filmen är det ytterst tveksamt om "Jurtjyrkogården" borde ha återupplivats.

2/5