tobi

Aquaman

Medan Marvels superhjältefilmer gör storsuccé har DC:s motsvarigheter svårare att få det att funka. Denna gång är det historien om Aquaman som ska berättas. Han är som till en fyrvaktare på land och drottningen av Atlantis och har således sina rötter i båda världarna. Aquaman är uppvuxen på land, men när kriget hotar måste han återvända till havet för att utmana sin onda halvbror och visa att han är den rättmätiga arvingen till tronen. Först måste han dock bara finna en särskild treudd, ett vapen som bara den som är värdig har rätt till.

Storyn är en variant på samma historia som berättats många gånger förr. Aquaman heter passande nog Arthur till vardags, och visst är det en Kung Artur-saga vi får se - fast under vatten.

Visuellt är det en cool film med snygga undervattensmiljöer och häftiga effekter, ibland blir det dock för mycket, särskilt i den avslutande striden när allt bara är ett rörigt myller. Flera av rollerna känns lite malplacerade men Jason Momoa är klockren i huvudrollen. Dock har filmen problem att hitta rätt tonträff. Vill den vara känslig, rolig, actionfylld, lättsam, mörk eller knasig? Nu blir den lite av varje, och samtidigt ingenting. Manuset är svagt, men trots allt är det en film som är ganska lätt att gilla, kanske för att den vet att den är "lite för mycket".

2/5

Holmes & Watson

Mästerdetektiven Sherlock Holmes tycks aldrig bli omodern, det kommer hela tiden nya tv-serier och filmer - och här är en till. Är det en för mycket? Ja, definitivt.

Kollar man in rollistan ser det dock rätt spännande ut på förhand. Will Ferell spelar Holmes och John C. Reilly hans vapendragare Doktor Watson. Här finns även kända namn som Ralph Fiennes och Steve Coogan, ändå blir det ett totalt magplask.

Till att börja med vet jag inte om någon har efterfrågat en flamsig Sherlock Holmes-parodi, men om man nu ändå ska göra en sådan så bör den väl åtminstone vara rolig. Och "Holmes & Watson" är skittråkig. Mycket av humorn går ut på att det antingen dyker upp tidsmarkörer som Charlie Chaplin och Titanic, eller att det refereras till moderna företeelser som selfies och Donald Trump. Ja, ni hör ju själva hur kul det låter.

Storyn, finns det en sån? Jo, just det. Det är nåt om att Moriarty ska döda drottningen...eller hur det nu var? Strunt samma, ingen bryr sig om handlingen i denna rulle, inte ens filmteamet. Dessvärre verkar de inte ha brytt sig om något annat heller, som till exempel hur man skapar en komedi som är rolig och underhållande.

1/5

Lyckligare kan ingen vara

Det ska komma en svensk romantisk komedi om året med David Hellenius eller Peter Magnusson (eller båda), så är det bara. Denna gång är det Hellenius som har en av rollerna i denna film om lycka, kärlek och relationer i Stockholm. "Lyckligare kan ingen vara" följer det beprövade "Love actually"-konceptet med ett antal historier som vävs ihop. Här finns nyfunnen romantik på ålderns höst, gammal kärlek som inte rostat och ung kärlek på skoldiskot. En tjej tar körlektioner för att få träffa den snygga trafikskoleläraren, en annan sparkar ut sin manbebis till karl som bryr sig mer om hockey än om sin nyfödda dotter. I rollerna hittar vi namn som Kjell Bergqvist, Eagle-Eye Cherry, Helena af Sandeberg och Adam Lundgren. Det är lättviktigt och lättglömt, och inledningskvarten är irriterande usel. Sakta men säkert tar sig dock filmen och mot slutet hittar den tonen och får ihop trådarna på ett godkänt sätt. Hellenius och Sandeberg har några småladdade scener, men finast är ändå Bergqvists romans med en chilensk kvinna. Som helhet hade det dock behövts putsas en hel del på såväl regi som repliker.

2/5

The girl in the spider´s web

Stieg Larssons Millenniumserie lever vidare, även om det mesta är utbytt. David Lagercrantz har skrivit boken "Det som inte dödar" som denna film är baserad på. Mikael Blomqvist har blivit en biperson och alla skådisar är nya. Lisbeth Salander spelas numera av Claire Foy, och har om möjligt blivit ännu mer av en superhjälte som är expert på...tja, precis allt. Handlingen rotar lite i Salanders barndom men skrapar bara på ytan. Lika lättvindigt tar manuset på den andra storyn, som handlar om ett dataprogram som handlar i orätta händer och som kan kontrollera världens kärnvapenarsenal. Det är liksom ingen stor grej, och den enda som kan rädda världen är såklart Lisbeth Salander. I de tidigare filmerna kunde det finnas en stilistisk poäng med det kalla, karga svenska landskapet. Här har man dragit på ytterligare och det känns som att hela Sverige är ett öde, grått industrilandskap. Det går visserligen hand i hand med filmen i övrigt som också känns fullständigt blodfattig och livlös. Ingen av rollfigurerna väcker sympati eller känns som levande personer, replikerna är stela och manuset är pinsamt uselt. Det finns dock några tuffa actionscener, fotot är ganska snyggt och Foy klarar sig bra i huvudrollen, men det känns som att det hade att göra den här filmen så mycket bättre.

2/5

The Wife

Björn Runge har i sin comeback fått till en fin liten film med mycket på pluskontot. Det är spännande att han plötsligt fått en internationell karriär, och med tanke på hur bra "The wife" är ska det bli intressant att följa honom framöver. Personligen tycker jag att det är skojigt att både Johan Widerberg och Christian Slater finns med i rollistan, det är två gamla favoritskådisar vars karriärer har dalat, men som jag gärna ser mer av. För oss svenskar blir det extra skojigt med Nobelfest, Stockholmsmiljöer och Luciatåg. Men framförallt är det Glenn Close och Jonathan Pryce som briljerar, allra mest Close menar många men jag tycker nog att det är i samspelet mellan de två som energin uppstår. Pryce spelar en författare som tilldelas Nobelpriset i litteratur. Hans hustru Close har stått vid hans sida i alla år, men allt eftersom filmen går förstår vi att det finns något som ligger och puttrar under ytan, och när paret åker till Stockholm för att gå på Nobelfesten kommer oförrätter, bitterhet och gamla hemligheter plötsligt fram. För det visar sig, utan att avslöja för mycket, att frun haft en betydligt viktigare roll än vad de flesta inklusive parets egen familj har anat. Själva storyn är kanske inte särskilt märkvärdig, men det är kul att se en film som fokuserar på bra skådespeleri med långa tagningar, välskriven dialog och skådespelare som verkligen kan sitt jobb.

3/5

Widows

Ett rånargäng lett av Liam Neeson stryker med i en eldstrid med polisen. Deras änkor har inte bara sorgen att tampas med utan får också överta en miljonskuld från sina döda män. Och sättet att lösa det är att göra en stöt, enligt de anteckningar som Neesons rollfigur lämnat efter sig. Vilket inte är så lätt om man bara varit hemmafru och hårfrisörska tidigare. Men nöden har ingen lag, så de fyra kvinnorna börjar förbereda sig och finslipa planen. I rollistan finns fina namn som Viola Davis, Colin Farrell och Robert Duvall, och i regissörsstolen sitter Steve McQueen med bland annat "12 years a slave" på meristlistan, ändå blir inte resultatet så lysande som man hade kunnat förvänta sig. En anledning till det är att det finns flera sidohistorier som aldrig riktigt utforskas eller knyts samman. Exempelvis pågår det ett lokalval som det bara skrapas på ytan kring. Det känns som att McQueen har en rad politiska tankar med denna film, men han tar dem aldrig riktigt i mål, och i slutändan handlar det bara om ifall kvinnorna ska fixa stöten eller ej. Inget större fel med det, en bra heistfilm funkar alltid. "Widows" är som en nedtonad, skitigare och mer jordnära variant av "Ocean´s 8", och i grunden är det en riktigt sevärd film. 

3/5