tobi

Knives Out

Dags för en riktig pusseldeckare i gammal god stil. Men istället för Agatha Christies 1930-tal får vi en film i nutid. Fast många av de andra klassiska ingredienserna i whodunnit-genren finns här. Patriarken som mördas under mystiska omständigheter, det herrgårdsliknande huset, den stora släkten som är samlad, överhörda samtal, lögner och personer med motiv. Upprördhet vid testamentsuppläsningen och en privatdetektiv som samlar folk i salongen.

Detektiven spelas av Daniel Craig och det är ett av många kända namn i rollistan. Några av de andra är Jamie Lee Curtis, Christopher Plummer, Don Johnson, Chris Evans och Michael Shannon. Potentialen tas dock inte riktigt till vara. Kanske är det för många fina namn som slåss om utrymmet?

Inte heller berättelsen når ända fram. Det är en trivsam och underhållande historia där man som publik kan försöka lista ut vem den skyldige är, men storyn lägger mer krut på att charma än på att vara smart och unik så slutet blir något av ett antiklimax. Men det ganska roligt fram tills dess.

2/5

Gemini Man

Det är lätt att bli pepp när man läser om "Gemini man". Ang Lee regisserar, Clive Owen har en framträdande roll och i huvudrollerna ser vi två gånger Will Smith som spelar en lönnmördare som tvingas slåss mot en yngre upplaga av sig själv. Wow, det riktigt vattnas i munnen.

Och själva grundidén är ju faktiskt fantasieggande. Will Smith spelar en prickskytt som vill pensionera sig. Men det vill inte hans chefer som skickar en klon av honom själv för att mörda honom. Yngre, snabbare och starkare men inte lika erfaren eller smart. Ny filmteknik gör illusionen trovärdig och det blir en del häftiga actionsekvenser där Will Smith slåss med sig själv.

Men det är det enda på pluskontot, för i övrigt är detta en usel film. Manuset är lövtunt och hafsigt, den kvinnliga agenten känns helt otrovärdig i rollen och Benedict Wong slängs in som någon slags comic relief som känns helt fel. De filosofiska och psykologiska funderingarna som försöker skapa tyngd blir bara pinsamma. Till slut verkar även Ang Lee ge upp och försöker inte ens anstränga sig. Lyckligtvis räddar actionscenerna "Gemini man" från ett tvättäkta magplask till att bli en ändå halvskaplig popcornrulle.

2/5

Terminator: Dark fate

Många tycker nog att Terminatorserien borde ha slutat med "T2": Judgement day" 1991. De två första filmerna är två mästerverk som är svåra att följa upp. Ändå kom det en trea 2003, och sen en fyra 2009, en femma 2015 och nu är sjätte filmen. Även om de tidigare uppföljarna varit rätt dåliga fanns det denna gång hopp om en slutprodukt med lite värdighet, för James Cameron var med på tåget, Arnold också och faktiskt även Linda Hamilton. Så förutsättningarna fanns verkligen där. Ändå blev det ett rejält bottennapp.

Det är samma uttjatade historia igen, om en robot som skickas från framtiden som måste stoppas för att mänskligheten ska överleva. Manuset är slappt, replikerna styltiga och det är omöjligt att engagera sig i någon av rollfigurerna. Hela filmen känns gjord med vänsterhanden, hur kunde det bli så? Man har ju både Schwarzenegger och Hamilton, utnyttja det till något coolt och lyft franchisen till en ny nivå så som "T2" gjorde. Men det finns tyvärr inget nytt, inget coolt och inget snyggt med "Dark fate". Filmen känns bara gammal och trött och fantasilös. Alla i filmen, såväl hjältarna som skurkroboten,  känns töntiga och det kan väl inte vara meningen?

Blir det möjligt med tidsresor i framtiden ska jag åka tillbaka till 1991 och stoppa Terminatorserien efter den andra filmen.

1/5

Jag kommer hem igen till jul

Det tar bara någon minut innan jag tänker: "Jaha, ska det bli ytterligare en sån där svensk skämskuddefilm". Det är styltigt skrivna repliker, uttalade på ett sätt som ingen normal människa pratar på. Det är övertydliga scener, skådisar utan kemi och otrovärdiga rollfigurer. Och så det där märkliga fenomenet, som jag antar har sin grund i dåligt hantverkskunnande, att regissören inte hittar en konsekvent ton utan skapar en film som innehåller flera olika filmer.

Peter Jöback spelar en känd artist som återvänder hem för att fira jul och dessutom gästsjunga på sin brors julkonsert i en liten bykyrka. Under den glada julytan ligger det lögner, konflikter, svek och hemligheter och pyr, och dessa kommer såklart upp till ytan. Och den allvarliga sidan av filmen skildras faktiskt hyfsat bra, problemet är att man inte tycks lita på det utan slänger in en tokig Loa Falkman (med rufsigt hår och gammal militäruniform för att understryka hur galen han är) och ett helt malplacerat par som instagrammar och har likadana jultröjor. För en svensk julfilm får inte bli för tung och jobbig.

Folk pratar hela tiden om att de inte pratar med varandra, det är med en massa halvkonstiga sångnummer och då och då slängs det in små buskisskämt. Bäst är Peter Jöback. Han har en star quality som lyfter varje scen han är med i. Jag vill se mycket mer av Jöback på vita duken framöver.

2/5

En komikers uppväxt

Jonas Gardells bok har blivit något av en modern klassiker och filmades redan 1992. Nu har det kommit en nyinspelning som regisserats av Rojda Sekersöz. Handlingen kretsar kring den tolvårige killen Juha Lindström som bor i en villaförort utanför Stockholm på 70-talet, och det handlar mycket om mobbing, svek och andra uppväxtproblem. Juha är klassens clown men tvingas också vara elak mot sin bästa kompis för att inte själv få stryk av klassens tuffa killar. Den nutida Juha spelas av Johan Rheborg som är en artist som börjat tänka tillbaka på sin uppväxt och fått samvetskval.

Filmen har många bra scener, framförallt under uppväxtskildringen, men förstörs av att alla vuxna framställs som en sorts knasiga karikatyrer. Varenda gång det börjar bränna till kommer det in en knäpp tant som pratar konstigt och förstör hela stämningen. Synd, för barnskådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, men det känns som att regissören inte vågar lite på det utan slänger in en massa onödiga tokroligheter för att det inte ska kännas för tungt. Och även om man börjar bli trött på 70-talsmiljöer överpackad med tidsmarkörer inom svensk film, så är denna rulle faktiskt en härlig tidsresa att vara med om. Men varför, varför sabba filmen med alla dessa fånigt skrivna vuxenroller?

2/5

Joker

När en filmfranchise ska nystarta väljer man ofta en mörkare och mer verklighetsnära ton, men frågan är om någon varit mörkare än den nya Jokerfilmen. Den nya filmen om Batmans antagonist är så långt bort från storslaget spektakulära superhjältefilmer man kan komma. Det är rännstensmisär, mental ohälsa och ett samhälle i upplösning. Referenserna till "Taxi driver" och "King of comedy" är tydliga och även om familjen Wayne spelar en viktig roll så är detta något helt annat än tidigare Batmanfilmer.

Det är tidigt 80-tal, sopbergen växer på gatorna och råttorna börjar invadera staden. I denna grådaskiga miljö hankar sig Joaquin Phoenix fram som sjukhusclown och ståupp-wannabe. Han bor hemma hos mamma, äter mediciner och har en märklig störning som gör att han skrattar hysteriskt vid stress. Hans mamma kallar honom Happy och menar att han är satt på jorden för att glädja folk. Hmm...jag vet inte, för någon mer tragisk figur är svår att finna.

Till slut får han nog av sitt miserabla liv och förvandlas från knäppgök till den vi känner som Jokern. Eller gör han det? Det är svårt att veta hur man ska sätta in denna Joker i DC:s filmuniversum. Däremot är det lätt att placera in Phoenix insats, nämligen i facket Potentiell Oscarsvinnare.

4/5

Ad Astra

All bra science fiction fokuserar mer på den inre resan än på den yttre. Filosofiska frågeställningar, moraliska överväganden och livets stora frågor är det viktiga, sen gör det inget om det kryddas med lite äventyr också. Och "Ad astra" passar bra in i den traditionen.

Det är en melankolisk och ganska nedtonad film som möter oss. Här finns absolut några scener när det verkligen hettar till, men mest handlar det om astronauten Roys tankar och tvivel. Roy spelas av Brad Pitt och han får i uppdrag att åka till Neptunus för att hitta sin pappa (Tommy Lee Jones) och samtidigt rädda Jorden.

Vägen dit går via månen och Mars och har en del gupp som måste passeras. Och visst är det väl nåt skumt med uppdraget? Men Roy gör det han ska, lugnt och metodiskt som alltid, med en puls som aldrig passerar 80 vad som än händer.

"Ad astra " är ett storslaget rymdepos med mycket att berätta. Det gör att många personer, scener, frågor och detaljer hastas förbi lite väl snabbt. Det är nog filmens enda svaghet, att den ofta bara skrapar på ytan när man hade velat veta mer. I övrigt är det ett strålande rymdäventyr med en magnetisk Brad Pitt i huvudrollen.

4/5

Gemini Man

Det är lätt att bli pepp när man läser om "Gemini man". Ang Lee regisserar, Clive Owen har en framträdande roll och i huvudrollerna ser vi två gånger Will Smith som spelar en lönnmördare som tvingas slåss mot en yngre upplaga av sig själv. Wow, det riktigt vattnas i munnen.

Och själva grundidén är ju faktiskt fantasieggande. Will Smith spelar en prickskytt som vill pensionera sig. Men det vill inte hans chefer som skickar en klon av honom själv för att mörda honom. Yngre, snabbare och starkare men inte lika erfaren eller smart. Ny filmteknik gör illusionen trovärdig och det blir en del häftiga actionsekvenser där Will Smith slåss med sig själv.

Men det är det enda på pluskontot, för i övrigt är detta en usel film. Manuset är lövtunt och hafsigt, den kvinnliga agenten känns helt otrovärdig i rollen och Benedict Wong slängs in som någon slags comic relief som känns helt fel. De filosofiska och psykologiska funderingarna som försöker skapa tyngd blir bara pinsamma. Till slut verkar även Ang Lee ge upp och försöker inte ens anstränga sig. Lyckligtvis räddar actionscenerna "Gemini man" från ett tvättäkta magplask till att bli en ändå halvskaplig popcornrulle.

2/5

Rambo: Last blood

Många trodde nog att den förra filmen som kom 2008 var det sista vi skulle få se av Rambo, men Sylvester Stallone tyckte att det fanns lite kvar att berätta om den gamla krigsveteranen. Tveksamt om det verkligen gör det, för storyn om hur Rambo åker till Mexiko för att försöka rädda en ung tjej och får slåss mot en hel gangsterarmé är rätt tunn. Hade det inte stått Rambo på filmaffischen hade vi betraktat denna film som en ganska ordinär B-film.

Inledningsvis händer inte så mycket. Rambo lufsar runt på sin gård i Arizona och gräver en massa tunnlar under tomten. Kan vara bra att ha, tycks han resonera, och det får han ju rätt i senare i filmen. Så småningom hamnar han i tjafs med de mexikanska skurkarna och då drar actionscenerna igång. Och det är riktigt rått och brutalt, med halshuggningar och blod som skvätter.

Slutuppgörelsen är filmens höjdpunkt och bjuder på en riktigt bra sista kvart där Rambo rensar upp bland slöddret med diverse finessrika metoder. Som helhet är detta dock en ganska svag film som gärna får bli avslutningen på Rambo-historien.

2/5

En komikers uppväxt

Jonas Gardells bok har blivit något av en modern klassiker och filmades redan 1992. Nu har det kommit en nyinspelning som regisserats av Rojda Sekersöz. Handlingen kretsar kring den tolvårige killen Juha Lindström som bor i en villaförort utanför Stockholm på 70-talet, och det handlar mycket om mobbing, svek och andra uppväxtproblem. Juha är klassens clown men tvingas också vara elak mot sin bästa kompis för att inte själv få stryk av klassens tuffa killar. Den nutida Juha spelas av Johan Rheborg som är en artist som börjat tänka tillbaka på sin uppväxt och fått samvetskval.

Filmen har många bra scener, framförallt under uppväxtskildringen, men förstörs av att alla vuxna framställs som en sorts knasiga karikatyrer. Varenda gång det börjar bränna till kommer det in en knäpp tant som pratar konstigt och förstör hela stämningen. Synd, för barnskådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, men det känns som att regissören inte vågar lite på det utan slänger in en massa onödiga tokroligheter för att det inte ska kännas för tungt. Och även om man börjar bli trött på 70-talsmiljöer överpackad med tidsmarkörer inom svensk film, så är denna rulle faktiskt en härlig tidsresa att vara med om. Men varför, varför sabba filmen med alla dessa fånigt skrivna vuxenroller?

2/5

Norrköpings-Nathalie medverkar i Ledinfilmen

Vinterns stora publikdragare på biograferna är musikalfilmen "En del av mitt hjärta" som bygger på Tomas Ledins låtar. I huvudrollen som Sensuella Isabella ser vi den svenska Hollywoodstjärnan Malin Åkerman och i rollen som den yngre upplagan av rivalen Molly ser vi Náthalie Andersson från Norrköping.

Hon har hunnit med en del redan, trots att hon fortfarande går i skolan. Minst tre scenproduktioner per år sedan 2010 har det blivit, bland annat några sommarmusikaler på Sörby rundloge i Mjölby och mordgåtor på Mauritzbergs slott. Den första stora produktionen var 2015 när hon medverkade i musikalen "Sound of Music" på Östgötateatern.

I mars 2018 var hon på audition för "En del av mitt hjärta" och blev antagen. Inspelningen skedde sedan vid två tillfällen, dels en gång under sommaren och dels under hösten. Biopremiären ägde rum på Juldagen 2019 och i rollistan hittar vi stora namn som Johan Ulvesson, Marie Richardsson, Johan Rheborg, Jonas Karlsson och såklart Malin Åkerman.  Nathalie gör rollen som den unga Molly. Den äldre upplagan spelas av Shima Niavarani.

- Molly är väldigt speciell, en egen liten karaktär. Hon är väldigt snäll och försöker väl göra det bästa egentligen men det blir kanske inte rätt hela tiden. Hon har kanske lite svårt att läsa av situationer.

- Det som gjorde att jag fick rollen var nog framförallt utseendet. Vi unga var ju tvungna att se ut som de äldre, men sen var det ju provfilmning med teater, sång och dans för att det är ju en musikalfilm, och antagligen tyckte de att jag passade bäst helt enkelt, säger Nathalie och berättar att det faktiskt medverkar ännu en Norrköpingsbo i filmen, nämligen dansaren Denny Lekström.

Har du lyssnat mycket på Tomas Ledins musik?

- Ja, faktiskt. Pappa är ett gammalt fan, så den musiken har gått mycket hemma. Däremot sade ju Malin Åkerman att hon inte visste vem Ledin var.

Vad tycker du om filmen?

- Jag tycker den är jättebra, jag har sett den sju gånger. Mest för att mina kompisar vill se den med mig, men jag tycker den är värd alla bra recensioner den har fått. Jag är stolt över att vara med i den.

Just nu läser Náthalie sista året på gymnasiet, på Kulturamas musikalutbildning i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Under våren är det fullt upp med slutproduktionen, som är en musikaluppsättning av Stephen Kings "Carrie", och Nathalie spelar huvudrollen.

Men hon bor fortfarande kvar hemma i Lindö och pendlar med tåget varje dag. Det är inte så jobbigt som det kan låta och Nathalie är van att pendla långt. Under 2016 pendlade hon en termin mellan Norrköping och London. Då åkte hon över varje helg för att gå en utbildning som hette West End Kids. Och målet är att ta sig tillbaka till Storbritannien framöver. Kanske kan vägen till West Ends musikalscener gå via Skottland.

- Planen är att söka så många musikalutbildningar som möjligt i Sverige och även i Skottland. Jag ska faktiskt på audition på en skola i Skottland i mars. Förhoppningsvis kommer jag in på den skolan, och sen blir jag kvar i Storbritannien.

Men fram till hösten har hon en del jobb inbokade. Först slutproduktionen i skolan. Under våren blir det fler mordgåtor på Mauritzberg och i juni ett antal föreställningar av Nils Karlsson Pyssling på Lilla teatern och Hallarna i Norrköping. Under hela juli kommer hon att arbeta som publikvärd på Astrid Lindgrens Värld. Dyker det upp fler filmroller kommer hon att söka dem, men framförallt är det musikalscenerna som lockar. Och Náthalie vet vilken som är drömmusikalen.

Crawl

Kanske är detta ingen skräckfilm om ilskna alligatorer som det verkar på ytan, utan en film om klimatförändringarnas följder. För här får vi vara med om en storm som är något i hästväg och ett skyfall som inte bara får källaren att översvämmas utan även bottenplanet och övervåningen.

Men mestadels är det i källaren filmen utspelar sig. Där fastnar en far och en dotter, omgivna av blodtörstiga alligatorer som hindrar dem att ta sig ut. Ute ösregnar det och vattennivån stiger stadigt. Det positiva är att de får en chans att prata ut om sin problematiska relation, det negativa att de snart dör - antingen genom drunkning eller som alligatormat.

Bitvis är det riktigt spännande. Det finns en antal hoppa-till-ögonblick som får fart på adrenalinet, men som de flesta skräckisar är "Crawl" också halvkorkad, otrovärdig och lättglömd. Filmen är dock föredömligt kort och tight berättad, och idén är tydlig och lättbegriplig: alligatorer i en vattenfylld källare försöker äta upp folk. Det finns också en realistisk (nåja) ton som jag gillar. Alligatorerna är inga supermonster och rollfigurerna är mer genuina än i många andra rysare, men det räcker dessvärre inte för att ta "Crawl" ända in i kaklet.

2/5