Bråvalla igen
Efter att ha varit hemma på fredagen drog jag (och Jürgen) ut till Bråvalla på lördagen igen. Denna gång blev det tåg och (proppfull) spårvagn och vi kom ut lagom till The Sounds.
På stora scenen var den bonnrockens afton med både Takida och Volbeat. Betydligt roligare då att kolla in hangar 86 (bästa scenen) där först Individen & Kungarna lirade och sedan Niels Nielsen.
Sämst och mest pretentiösa var utan tvekan Mando Diao som bara körde låtar från nya skivan (plus en trött variant av "Dance with somebody" på slutet). Tråkigt och segt som fan, och Jögga och jag gick rätt snabbt därifrån. Vi enades om att en sån konsert får man göra på en konserthusturné, och inte på en festival där man spelar för en annan publik än sina hardcorefans.
Att VIP:en var en av höjdpunkterna med Bråvalla är förmodligen ett underbetyg till festivalen, det är ju normalt festivalernas absolut tråkigaste plats. Men Bråvalla-VIP:en var kanon, dels för att man slapp områdets köer till toa och öl, dels för att det denna gång var en hel del kändisar och spännande branschfolk på plats, dels för att det fanns bra med sitt/ståplatser, men kanske främst för att det var så många man kände där. Hade man släppt en bomb över VIP:en hade man i ett huj utplånat större delen av Östergötlands alla nöjesjournalister, dj:s, arrangörer, diverse mediafolk, lokalprofiler samt en hel del artister.
Första halvan av Thåström var kanon, men mot slutet hoppades man på lite mer dynamik och energi istället för den tunga, jämntjocka dysterrock han framfört i en timme. Då kom "Miss Huddinge -72", en av musikhistoriens tre bästa låtar, och man tänkte att "nu jävlar". Den stegrades och stegrades, men själva utlösningen kom aldrig. Snacka om antiklimax. Som extranummer körde han sedan "Die mauer" med fejkat gitarrkomp och då fick jag nog och gick.
Vad är det för ljus där borta då? Jo, det är Avicii som avslutade lördagskvällen. Sen blev det nattåg hem till Linkan för att stryka Bråvallafestivalen på sommarens TOBO-lista.