tobi

The Matrix Resurrections

Den första Matrix-filmen kom 1999 och blev omtalad för sina coola actionscener, sin estetik och sina filosofiska resonemang. Filmen kom samtidigt som internets genombrott och i den vevan släpptes flera filmer som handlade om att vi i själva verket lever i en virtuell verklighet, exempelvis “Existenz” och “13:e våningen” som också kom 1999. “Matrix” blev en stor succé och fick två (inte lika lyckade) uppföljare. Och nu har det kommit även en fjärde film.

Matrixserien har alltid utmanat logiken men här känns det rörigare än normalt. Neo har återuppstått och arbetat i 20 år med att skapa ett dataspel som handlar om händelserna i de tre filmerna, men han minns märkligt nog inget av det. Förrän en dag, då allt börjar om och han får åter göra det viktiga valet mellan blått och rött piller.

Glimtvis finns det ett och annat som är riktigt skapligt med nya Matrixrullen. Vissa kanske även gillar metaperspektivet, de nostalgiska tillbakablickarna och den mer jordnära känslan. Men filmen är på tok för lång och seg, man hade lätt kunnat kapa en timme av speltiden på 2,5 timmar. Den största bristen i mitt tycke är dock att den nya Matrixfilmen är så o-episk. Den känns billig och liten. Med några få scener undantagna känns den futtig och ful. Man saknar häftig action, nyskapande estetik och en handling som får en att ifrågasätta verkligheten. Nu ifrågasätter man mest regissör Lana Wachowski.

2/5