Krogkrönika
De senaste åren har storytelling varit en stor trend inom krogbranschen. Ska man öppna en restaurang måste det finnas en bakgrundsberättelse, tycks krögarna resonera. Men är det verkligen någon som bryr sig?
Jag och många med mig gillar personliga restauranger. Krogar med en tydlig inriktning, lokalt förankrade och med en ägare man vet vem det är. Det får gärna finnas en koppling till platsen och dess historia i restaurangens namn, presentation och marknadsföring. Så långt är allt frid och fröjd. Det är när krogar börjar skapa en så kallad “storytelling” som det blir mer problematiskt. Särskild om berättelsen så uppenbart är framtagen av en reklambyrå som fått för sig att det är ett bra sätt att bygga ett varumärke.
Exemplen har varit många det senaste decenniet. På hemsida, matsedel och sociala medier kan man läsa restaurangens berättelse. Linköpingskrogen Hey Lucy berättar om vem Lucy är: en sofistikerad och djärv tjej som gillar utsökt mat och inspirerande drinkar, som nu vill dela med sig av sina hemliga recept hon samlat på sig under sina Asienresor. I Norrköping har vi Pigeon Street som låter stadens duvor berätta om hur de hittar den bästa gatumaten: “Med nickande gång söker vi efter smulor. Genom kollektivets medvetande hittar vi guldkornen. Vid foodtrucks och matstånd stannar vi, och väntar”.
Östgöta Köks nyöppnade Smak & Tak berättar om hur ägarna nu är tillbaka i samma kvarter där de en gång saknade sin bana. Kanske mer historiebeskrivning än marknadsföringsplan, men likväl en storytelling. 1854 är mer dramaturgiskt ambitiösa och berättar om Nils Strid och hans två kumpaner som 1854 rånade den bank som låg i det hus som restaurangen nu huserar i. En rolig och intressant liten historia, som på slutet kryddas med en antydning om att Strid spökar i lokalerna.
Bierhaus är en av mina favoritkrogar i Linköping, men deras storytelling är rätt fånig.
"Vid hörnet vid Apotekaregatan stod en kraftig karl med dragspel i full gång. Han skrattade, sjöng och drack ur sin sejdel om vartannat och livsglädjen sprudlade ur honom. Precis som hälften av ölen som hamnade på hans ölmage”. Den uppenbart påhittade historien slutar med att gubben och Linköpingsborna uppfinner Oktoberfest, som man enligt krogen såklart firar bäst på just Bierhaus.
Spelar storytelling någon som helst roll för gästerna? Tveksamt. Det är väl snarare saker som mat, service och miljö som avgör om man gillar ett ställe. Serveras dålig mat kvittar det hur häftig bakgrundsberättelse som presenteras, man återkommer ändå inte. Så krögare, skippa storytellingen och satsa på att ge era gäster en trevlig upplevelse istället. Så sparar ni dessutom in det dyra arvodet till reklambyrån.