VÄRLDENS BÄSTA LÅT!
SKUGGAN AV ETT TVIVEL med LUSTANS LAKEJER
Det är världens bästa låt. Finns egentligen inte mer att säga.
Men för er som fortfarande inte hört den, och drabbats, kan denna text som jag skrev i Corren för några år sedan kanske få er intresserade:
Lustans Lakejer: Skuggan av ett tvivel
(Singel 1981)
Världens bästa låt genom tiderna.
Det finns ingen annan jag lika ofta haft som sista-låt innan jag går ut, ingen som tröstat mig lika mycket när jag känt mig eländig, ingen jag analyserat lika ingående och ingen som bättre skulle kunna vara soundtrack till mitt liv.
”En gång trodde jag på sanning, en gång trodde jag på ära, trodde du och jag var vänner, trodde du och jag var kära” sjunger en 17-årig Johan Kinde, klädsamt brådmogen och dramatisk, och visar att livsleda och desperation är som vackrast ju tidigare den infinner sig.
Upprepningar i sångtexter är alltid ett snyggt grepp, konstpausar med inandning likaså, och Kinde lyckas till och med rimma ”hjärta” med ”smärta” och få det till storslagen poesi.
Tycker man melodislingan låter bekant kan det bero på att den dök upp i ledmotivet för ”Twin Peaks” tio år efter denna singel.
”Skuggan av ett tvivel” förvirrar lyssnaren. Drivet i musiken gör låten till en majestätisk, livshyllande fanfar, men de mörka undertonerna och texten om oförlåtligt svek och döden som en skrämmande befriare är allt annat än lyckliga.
Det finns ingen annan låt som nått mina känslor, och alltjämt fortsätter att göra det, så som ”Skuggan av ett tvivel”.
TOBIAS PETTERSSON
Så här skriver en kille som heter Christian på en hemsida:
Johan Kinde satt på en buss med brustet, förtvivlat hjärta när han för hand skrev texten till Skuggan Av Ett Tvivel. Jag tror att han var femton år.
Det är fortfarande poesi som närmar sig patetikens svindlande klippkant men som inte trillar över. Det är den bästa svenska singeln någonsin. Men det vet alla numera. Livet är meninglöst. Jag vill dö men jag vågar inte. Klassisk tonårsmisär. Henrik Berggren långt innan han uppfann den nya tidens sorgefyllda kajalpojkar- och flickor.
Och all den ögonblicklig spänning, [allt det vackra synden gav oss]
börjar tappa all sin charm nu, [börjar slita tiden från oss]
och på samma gång blir ögonblicket kortare ändå.
("Skugan Av Ett Tvivel, 1981)
Så här skriver han också:
Lustans Lakejer - Skuggan av ett tvivel
(1981)
Johan Kinde satt i en buss och skrev den här texten. Han var 15 år och förstod knappt själv vilka ord som kom fram. Samma år hade Lustans Lakejer släppt sin självbetitlade debut och det var en sorgsen skavd champagnekostym för unga människor med blickarna långt härifrån. Människor som ville förändras, som vågrade förstå det som var och som drömde om någonting bättre. "Skuggan Av Ett Tvivel" släpptes aldrig på någon lp (men finns på den utmärkta samlings-cd´n "Raffel i Rangoon") och det är den bästa svenska singeln som någonsin gjorts. En fantastisk melodislinga som gnager sig fast och en text om att sakna någon eller någonting. Att försöka hitta hem, att med ord skurna med blod från hjärtat försöka få henne att förstå att det är hon som är den enda som betyder någonting.
------------------------------------------
15 eller 17?
Svaret är att han var 15 när han skrev låten och 17 när den kom ut. Otroligt i båda fallen.
I lördags fyllde förresten Johan Kinde 43.