tobi

Brett Anderson

"Wilderness"

Playground

Jag kan förstå om Brett Anderson, Suedesångaren som på 90-talet var hela britpopvågens kanske största ikon, vill lämna den glammiga indiepopen och gå vidare. Jag kan förstå om han som 41-åring inte vill spela svåråtkomlig och androgyn under en lång, svart lugg utan istället spelar in en nedtonad pianoskiva. Jag kan till och med sympatisera med det.

Men det betyder inte att jag behöver gilla det jag hör. Ärligt talat är Bretts andra soloskiva svintråkig.

Plattan spelades in på bara sju dagar och består nästan enbart av dystra pianosånger. Ibland tittar en gitarr eller stråke in på besök, men tempot är hela tiden lågt och sången är teatralisk och påfrestande. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte har anlag för självmord, för i så fall skulle denna skiva kunna vara det som knuffar mig över gränsen. Något mer nattsvart, deppigt och ångestfyllt var länge sedan jag hörde.

Samma ord skulle visserligen också kunna ses som beröm, men då krävs det starka låtar som sätter sina hullingar rakt i hjärtat och det har inte Brett. Det här mår jag bara dåligt av att höra.

2/10