Årets skiva 2009: Montt Mardié

(Zero, April)

Album

10/10

 

Montt Mardié: Skaizerkite

Hybris

 

Det lilla svenska skivbolaget Hybris har frasen "History will prove us right" som något slags motto. Och i åtminstone ett fall stämmer det fullkomligt. För medan svenska popjournalister och musikfans hyllar gångna tiders artister håller de på att missa att det just nu framför våra ögon och öron skapas svensk musikhistoria.

Det är lätt att avfärda all ny musik med att "det har gjorts förr", men den som hela tiden har skygglapparna på får inte bara ett väldigt trist liv, utan riskerar även att gå miste om de tillfällen när något nytt och omvälvande dyker upp. Det är den enda rimliga anledningen till att Montt Mardié vid det här laget inte redan är en svensk nationalhjälte.

Med tanke på vad David Pagmar, vid 25 års ålder, redan åstadkommit borde han vara ett namn på allas läppar och inte minst hos förståsigpåarna. Han uppvisar den typ av briljans som bara visar sig några gånger per sekel och är i mina ögon en självklar framtida Polarprisvinnare.

Men kombinerar man det bästa av två (eller flera) världar är risken stor att man inte går hem i något av lägren. Och det verkar vara vad som har hänt med Montt Mardié med hans pampiga orkesterpop. För lika okunnig och rädd som den "seriösa musiken" är för populärkultur, lika inskränkt är indievärlden för allt som tänjer på gränserna för vad som kan kallas popmusik. Och är det något som Montt Mardié inte är, så är det inskränkt, rädd och genretänkande. Hans förmåga att kombinera klassisk popmusik med storslagna arrangemang är tvärtom det mest spännande som finns i musikväg i Sverige idag. Han förtjänar ett betydligt större erkännande än vad han har fått.

Fyra år sedan dök han upp för första gången med singeln "Highschool drama", en sensationell liten skiva där Monty klädde två låtar 60-talspop i modern kostym och snitsade till det med humor, falsettsång och en melodikänsla så självklar att man trodde att låtarna var covers. Det var de inte, de var bara två perfekta poplåtar som svävade omkring i pophimlen utan att någon tidigare hade lyckats plocka ner dem. Snart kom debutalbumet "Drama" där Montt Mardié visade mer av sin fäbless för soulig pop. Fullängdaren var inte riktigt samma klockrena fullträff, men som debut var den imponerande och gav klara indikationer om en mästare i vardande.

Redan på den följande EP: n "Science" anade man att den fulla potentialen hos Montt Mardié höll på att förlösas. Musiken var modernare, mer dansant och bättre producerad. Stråkarna hade på allvar börjat göra sitt intåg och de som dittills enbart sett honom som en längtande poppojke med för mycket fritid var tvungna att tänka om.

När han sedan våren 2007 släppte album nummer två: "Clocks/Pretender" var det som att se Venus resa sig ur havet. Det var en majestätisk CD på många sätt. Till att börja med var det en dubbel, där egna skivan bjöd på storslagen orkesterpop och den andra innehöll duetter med diverse svenska artister. CD 2 var svagare men hade flera riktigt bra spår, där framförallt de dansgolvsvänliga "Metropolis" och "Grand Prix Finals" höjde sig över mängden. CD 1 måste, trots att den inte var perfekt, idag ses som en svensk klassiker. Med full orkestrering, avancerade arrangemang, strålande texter och låtar av Guds nåde var det ett mastodontverk som verkade otroligt att det kom från en 23-årig Värmdö-bo med tjockt hår och åtsittande pullover.

Vi har även hört Montt Mardié i andra lysande sammanhang, som när han gjorde en pumpande dansgolvsversion av Whams "Last Christmas" ihop med Le Sport eller när han gjorde en bedårande översättning av Rihannas "Umbrella".

Popsverige verkar inte riktigt veta hur de ska hantera en sån musikbegåvning. Det finns inget i Sverige att jämföra med. Knappt utomlands heller. När det kommer till storslagen orkesterpop är helt enkelt Montt Mardié auktoriteten på området. Många artister spelar pop som de kryddar med blås och stråkar, men ingen annan lyckas kombinera det med croonerkänsla, hypermodernitet, dansgolvsambitioner och indieattityd. Den bästa referens jag kommer på är faktiskt ABBA.

Nu har tredje albumet "Skaizerkite" släppts och alla bitar har helt fallit på plats. Detta är ett mästerverk, en omedelbar klassiker, en bibel. Fick jag ändra något skulle jag inte röra en ton.

Skivan öppnar fartfyllt med "Welcome To Stalingrad". Du hittar den under "driv" på Wikipedia. Pampigt blås samsas med falsettkörer, orgeltoner och en puttrande elgitarr.

I "One Kiss" är det pianot som gör grovjobbet och leder fram till en av skivans många maffiga refränger. Den knockande inledningstrion låtar avslutas med "Click, Click" (en av mina absoluta favoriter) som bjuder på såväl gnistrande djungelgitarr, skön visksång, stompig takt och underbar pianoslinga i bryggan. Och när man tror att gitarren inte kan låta mer 80-tal kommer det in en distgura från valfri "Rocky"-film och röjer en kort stund.

"Elisabeth By The Piano" tar ner tempot och ersätter det med vackert gitarrplock och smekande sång som gjord för olyckliga dagar på sängöverkastet i pojkrummet.

Mera 80-talsdoft blir det i "Bang, Bang (Echo In Warsaw)". Mera sväng också för den delen. Och småtramsigt glatt humör.

Därefter blir det en duett med Hanna Lovisa i "Unknown Pleasures". Fantastiskt sång från båda och vassa stråkar som märkligt nog känns lite "disco", trots att låten som helhet känns så långt från det man kan komma.

En annan absolut favorit är "Last Year In Marienbad" som har en refräng som är så mycket Montt Mardié det bara går. Maffigt, vrålvänligt och euforiskt. Men det är inget mot de fantastiska stråkarna som försiktigt smygs in för att sedan helt ta över och lyfta låten till himmelska höjder.

I pianoklinkande balladen "A Wedding In June" gästas Monty av Andreas Mattsson med sin sträva röst.

Sedan är det dags för singeln "Dancing Shoes", också det en typisk Monty-låt - och därmed per definition riktigt bra. Ändå en, i mitt tycke, av de mer anonyma spåren på skivan, trots trevligt blås och bra sång.

"The Stairs Of The House That Haunted This Town (Jenny, Jenny, Jenny)" har inte bara en osedvaligt lång titel utan även Chris Isaak-känsla i versen, en urladdning i refrängen och så stråkar, såklart.

I lugna "Dungeons And Dragons" kommer sedan den nörd, som Monty inte gör så mycket för att dölja, fram och erkänner att han gillar rollspel och Star Wars.

Sedan avslutas "Skaizerkite" storstilat med "I Love You Annie" med mera 80-talsvibbar, "Come On Eileen"-körer, högt tempo, stråkar, blås och ytterligare en av dessa jävla refränger som är så bra så att man inte vet vart man ska ta vägen.

Det är fulländat. Montt Mardié har gjort årets bästa svenska album och definitivt skrivit in sig i vårt lands pophistoria.

 

/Tobias Pettersson

Trackback
RSS 2.0